Förutom att området har ett nästan poetiskt namn finns det även ett talesätt som säger att alla Uddevallabor någon gång har bott på Skogslyckan.
Nu stämmer väl inte detta till 100 procent, till och börja med har Apan aldrig bott där, men faktum är ändå att många bott där genom åren.
Och det räcker ju att man gör en snabb översyn bland ens egna vänner så ser man ganska omgående att det väldigt stor del av dem någon gång haft sin adress bland dessa höga, och låga hyreskaserner.
Det är väl inte så konstigt egentligen. Under 50-, 60-, 70-talet var ju Skogslyckan lite av Da Shit i Uddevallas arbetarkretsar.
Låt vara för att det inte var särskilt fasionabla kvarter med stora rymliga villor men på den tiden spelade detta liksom mindre roll.
Det "räckte" med att det var bra att bo där med närhet till naturen på helgerna och till Varvet på vardagarna.
Framtidstron i denna så fylld av vindreferenser fyllda stadsdel blåste, i takt med Uddevalla-varvet, kort sagt med stor kraft framåt.
Men frågan är om inte alla Cykloner, Passader, Brisar, Sunnan- och Nordanvindar nu för tiden blåser åt helt motsatt hål på Skogslyckan.
Det är i alla fall känslan man får när man kommer hit.
Visst är ingenjörshusen runt norra Nordanvindsvägen fortfarande fina, ombonade och inte helt utan livsgnista.
Men det är när man istället går på andra sidan av Västanvindsvägen som ett vemod läggs över en som en mardrömsfilt.
Visserligen har jag ingen bevis. Men jag tror ändå att befolkningssammansättning på Skogslyckan är ungefär den samma som i de andra Uddevalladelar, norra Dalaberg och Hovult, jag skrivit om tidigare.
Och sätter man områden bredvid Skogslyckan är skillnaderna nästan skrämmande.
För där Hovhult och Dalaberg trots sina problem ändå sjuder av liv och hopp är känslan på Skogslyckan nästan bara elände med tomma blickar som möter en nästan överallt bland de tämligen nedslitna hus och innergårdar.
Vilket är oerhört sorgligt med tanke på vilken energi och stolthet som fanns här tidigare när hjulen rullade i 110 lite längre söderut.
Den här utvecklingen var nog inte ens med i beräkningarna när området en gång byggdes för att ge arbetarna på Uddevalla-varvet ett bra liv.
Men som så mycket annat är den tiden förbi. Det är bara att hoppas att medvinden hittar tillbaka till Cyklonvägen, denna mytomspunna gata i Uddevalla.
Ett steg på vägen kan ju vara att fastighetsägarna gör som Uddevallahem gjort på Hovhult och Dalaberg, rustar upp husen och gårdarna så de som bo där i alla fall kan vara stolta över att de bor i ett gemytligt område.
Nu stämmer väl inte detta till 100 procent, till och börja med har Apan aldrig bott där, men faktum är ändå att många bott där genom åren.
Och det räcker ju att man gör en snabb översyn bland ens egna vänner så ser man ganska omgående att det väldigt stor del av dem någon gång haft sin adress bland dessa höga, och låga hyreskaserner.
Det är väl inte så konstigt egentligen. Under 50-, 60-, 70-talet var ju Skogslyckan lite av Da Shit i Uddevallas arbetarkretsar.
Låt vara för att det inte var särskilt fasionabla kvarter med stora rymliga villor men på den tiden spelade detta liksom mindre roll.
Det "räckte" med att det var bra att bo där med närhet till naturen på helgerna och till Varvet på vardagarna.
Framtidstron i denna så fylld av vindreferenser fyllda stadsdel blåste, i takt med Uddevalla-varvet, kort sagt med stor kraft framåt.
Men frågan är om inte alla Cykloner, Passader, Brisar, Sunnan- och Nordanvindar nu för tiden blåser åt helt motsatt hål på Skogslyckan.
Det är i alla fall känslan man får när man kommer hit.
Visst är ingenjörshusen runt norra Nordanvindsvägen fortfarande fina, ombonade och inte helt utan livsgnista.
Men det är när man istället går på andra sidan av Västanvindsvägen som ett vemod läggs över en som en mardrömsfilt.
Visserligen har jag ingen bevis. Men jag tror ändå att befolkningssammansättning på Skogslyckan är ungefär den samma som i de andra Uddevalladelar, norra Dalaberg och Hovult, jag skrivit om tidigare.
Och sätter man områden bredvid Skogslyckan är skillnaderna nästan skrämmande.
För där Hovhult och Dalaberg trots sina problem ändå sjuder av liv och hopp är känslan på Skogslyckan nästan bara elände med tomma blickar som möter en nästan överallt bland de tämligen nedslitna hus och innergårdar.
Vilket är oerhört sorgligt med tanke på vilken energi och stolthet som fanns här tidigare när hjulen rullade i 110 lite längre söderut.
Den här utvecklingen var nog inte ens med i beräkningarna när området en gång byggdes för att ge arbetarna på Uddevalla-varvet ett bra liv.
Men som så mycket annat är den tiden förbi. Det är bara att hoppas att medvinden hittar tillbaka till Cyklonvägen, denna mytomspunna gata i Uddevalla.
Ett steg på vägen kan ju vara att fastighetsägarna gör som Uddevallahem gjort på Hovhult och Dalaberg, rustar upp husen och gårdarna så de som bo där i alla fall kan vara stolta över att de bor i ett gemytligt område.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar