Veckans Disney

FOLKE FISKMÅS
Födelsedag: Någon gång på 80-talet. Han föddes någonstans i Italien eller Frankrike. Det finns fortfarande hemlighter kring Folke Fiskmås.
Släktingar: Inga kända
Käraste: Vi har faktiskt aldrig sett Folke prata med en flicka!
Bostad: I en gammal vattencistern vid Ankeborgs järnvägsstation.
Yrke: Skolskolkare.
Hobby: Först och främst driva järnvägsinspektör Spårlund till vansinne. Annars är det bästa han vet att leka våghalsiga lekar.
Klädsel: Brun stickad tröja med lappar på ärmarna.
Övrigt: Folke har ständigt problem med Kalle, som tycker att Folke har ett dåligt inflytande på Knattarna. Detta beror på att Folke aldrig går i skolan och att han drar iväg Knatte, Fnatte och Tjatte på farliga äventyr på skoltid. Folke har också en förmåga att (helt oavsiktligt) förstöra Kalles fina rosor.

Folke Fiskmås på andra språk:
Engelska: Sonny Seagull
Tyska: Striezel Streunecke
Danska: Max Måge
Finska: Lauri Lokki
Franska: Jojo Goëland
Italienska: Sonny
Holländska: Martje de Meeuw
Norska: Tobben
Kinesiska: 索尼
Ungerska: Samu

Hålla Käften

Det är bara att konstatera.
Organisationen Friends har åter lyckats i sin kamp mot mobbing.
Visserligen har de inte ännu utrotat den vidrigaste formen av förföljelse helt ännu och därför finns otroligt mycket att göra fortfarande.
Vad de dock lyckas med på gång på gång är sina reklamfilmer, filmer som ni säkert alla har sett under de år som organisationen funnits.

Den senaste i raden, Hålla Käften, är inget undantag då bra bilder har kryddats upp till vulkanisk hetta genom en speciellskriven låt av Kent.
Sjunger i filmen gör dock filmens huvudperson och hon gör det ruggigt bra.
De som vill hör hur det låter när Kent gör den går enklast in på Kents hemsida och laddar ner låten gratis.





En annan magiskt bra och stark film i Friends-katalogen är denna som lanserades i december 2002 och som handlar om att vara utfryst och om hur ett enkelt hej kan lysa upp någons dag.

Hard Knock Life

Kunde inte låta bli att lägga ut detta guldkorn när jag snubblade över det på Youtube.

Mina damer och herrar Bröderna Hårdrock!

Veckans Apa

Näsapa

Veckans musikvideo

Han borde ju naturligtvis varit med tidigare men nu är det ändå till slut dags för The Man In Black, Johnny Cash att träda upp på berget.

Det finns naturligtvis många anledningar till Mr Cash ska vara med.
Stor anledning är givetvis bilden till höger som visar hur Johnny Cash tackar countryeliten i Nashville sedan han förärats en Grammy för bästa countryskiva.
Men även det faktum att han alltid hade gitarren högt upp när han spelade, detta klipp är inget undantag, även det ett tegelstenstungt argument.

Största anledning till att jag valt just låten Folsom Prison Blues, inspelad på San Quentin-fängelset inför de mest hårdföra av de hårdförda brottslingar i USA, är att den innehåller den hårdaste och mest M-F-doftande mening som uttalas innan gangsterrapen slog igenom.
"I Shoot A Man In Reno, Just To Watch Him Die" är ord som karlar som Ice-T, Ice Cube, Snoop Dogg och resten av den rapvärlden skulle gå upp i brygga för att komma på.

Folsom Prison Blues är kort, men den är banne mig bra.

I just den videon glöder Cash med sällan skådad intensitet.

Allmänhetens åkning

I går var det alltså Juldagen, en dag då all världens hysterimätare slår i bott och ber om att få bli utbytta under Annandagen. Det är också en högtid som får dagarna innan jul i Mammons vidrigaste tempel, Torp, att framstå som avslappnade.

Gårdagen var sannerligen inget undantag med kompisar som trotsade både feber och halsfluss för att gå på lokal.

Och med att gå på lokal en juldag innebär att man tvingas gå upp vid samma tid som mjölkerskorna för att förbereda sig och sedan gå ut när det gamla Bonde-Sverige drack sitt eftermiddagskaffe.

Detta är regler som är så självklara att någon efterforskning om hur årets tryck på krogdörrarna är inte ens kan tänkas i de allra mest nitiska juldagemänniskors sinne.

Men nu för att gå på Juldagen 2008.

Uppstigning som sagt var innan tuppen gol för att akutstäda lägenheten, dock med värdefull hjälp av mamma.

Anledningen till denna hast var att man först kvällen innan fick reda på att det var på Fredsgatan som förvärmningen skulle hållas.

Gästerna intog stugan strax efter 17.00 för att sedan effektivdricka i en och halv timma innan de första oroliga trupperna gjorde sig klara för att rulla ner på staden strax innan klockan 19.00.

Själv blev man motvilligt utsläppad ur sin lägenhet för att som man sa "kunna köa vid 20-draget". För att vi skulle få köa var liksom självklart, det var ju Juldag.

Och visst var det Juldag, men något vidare drag i dörren var det inte. Varken när de första ivriga gästerna kom ner eller när vi andra anledde.

Inte klockan nio heller för den del, Halv tio började det tjockna och då hade undertecknad redan börjat att tröttna på Mortens inredning och dess gäster.

Så hur är det nu att gå ut en juldag då?

Ja du. Som en lönelördag fast oändligt mer stasat och framförallt med en betydligt längre arbetstid då solen knappt gått ner när man äntar nöjespalatsen.

Men framförallt är det en dag då kreti och pleti, djupa som grunda, hantverkare som välutbildade kan få samlas och dricka sig tillbaka till apastadiet. Det är kort och gott för att använda det intelligenta språk som används i ishallar, Allmänhetens åkning.

Men visst träffar man på en hel del människor som man gärna springer på om och om igen.

Bland annat satt den yngre upplagan av Bröderna Mexico (Andreas och Marcus Sundberg) och drack drinkar. En duo som mer än gärna grävde ner sig i ämnet "gamla ikoner inom Uddevalla-idrotten". Och i en sådan pratstund är det mycket svårt att inte komma in på Olle Wallin, den kanske störste bohem som befolkat målet i Oddevold.

Lovar att återkomma med ett helt inlägg om Wallins Olle vid ett senare tillfälle.

En kul pratstund var det hur som helst.

Detta uppvägde dock inte alla trista samtal på ämnet "Fan vad det var länge sedan vi sågs. Varför ses vi inte oftare?"

En fråga med ett lika självklart svar som medicin.

- Ja du eftersom du sitter hemma i din villa med fru och barn och aldrig roar dig på annat sätt än med parmiddagar är det nästan lögn i fan att träffa dig. Men du utvidgar ditt uteliv till mer än att bara supa dig dyngrak på juldagen eller en afterwork så ska du se att chansen till att springa på mig ökar med många många procent.

- Eller varför inte bara ringa till mig om det nu är så viktigt.

Till tolv höll jag ut och sedan var det dags för en mycket välbehövlig matbit som en del i uppladdningen till Boxing Day i England på annandagen.

Veckans citat

"Ho ho ho. Finns det några snälla barn här?"

Tomtens klassiker som kommer att ljuda i miljontals hem under dagen.

Veckans Disney

STORA STYGGA VARGEN

Födelsedag: 27/5-1933 i filmen "Three Little Pigs"

Släktingar: Det finns många, men den viktigaste är sonen, Lilla Vargen. Brorsonen Izzy främträdde i KA 2/49. Farmor kom på besök i KA 3/49.

Käraste: Ingen för närvarande.

Bostad: Det vita huset i skogen.

Yrke: Gris- och hönsjägare. Ibland som fågelskrämma.

Hobby: Jakt och och skogens buse. Har setts spela schack redan 1955.

Klädsel: Blå hängslebyxor med endast en hängsla och på huvudet en hög hatt.

Övrigt: Stora Stygga Vargen är känd för att ha kraftiga lungor som gör att han kan blåsa upp de flesta dörrar. I sin jakt på grisarna är det deras dörr som fåt utstå hans blåsande. Han har ett förnamn förutom Zeke och det är Midas. Han har säkert glömt det, men i KA 28 1968 avslöjar Lilla Vargen vad mellanbokstaven M står för efter en titt i gamla fotoalbum.

Stora Stygga Vargen på andra språk:

Norska: Storeulv Danska: Store stygge ulv

Finska: Iso Paha Susi / Sepe Susi

Engelska: The Big Bad Wolf / Zeke Wolf

Tyska: Der Grosse Böse Wolf / Ede Wolf

Franska: Grand Loup / Zèke le Loup

Italienska: Lupo Cattivo / Ezechiele Lupo

Portugisiska: Lobão

Veckans Apa

Gorilla

Att sjunga en nationalsång

Fotbollsfans över hela världen sjunger sin nationalsång innan landskamper.
Men inga, och då menar jag inga, framför sitt lands hymn som engelsmännen gör och framförallt gjorde under sitt hemma-EM 1996.
Ett EM där de även hade ganska god hjälp av spelarna i laget.

För den stolthet som män som Stuart Pearce, Tony Adams, Gareth Southgate och de andra visar inför att få representera sitt land är fantastisk och får svenska spelare att ligga rejält i lä.
Alan Shearer till och med bugar mot huvudläktaren efter nationalsången.
Grande för att citera Serie A-älskaren Birro.

Älskar även tv-kommentatorns syrliga kommentar i slutet av det första klippet.
"Alison Moyet backed by a hugh chorus which included everyone except young Gary Neville."

Det andra klippets mäktigast del, förutom en ny fantastisk sånginsats av den engelska landslagsspelarna, är väl att publiken på Wembley inför EM-semin mot Tyskland vrålar byxorna av Paul Young som helt enkelt får sluta sjunga.

Veckans musikvideo

Nu är det åter dags att ta tag i väsentligheter igen efter en förvirrande utflykt i supporterland.

Band Aid - Do They Know It's Christmas?, en låt lika självklar som bra i dessa tider då invånarna öppnar stora plånboken för att överträffa varandra i nödvändiga och onödiga julklappar.

Det är också en låt som belyser ett behov som är lika angeläget och skriande nu som för 24 år sedan när Sir Bob Geldof drog igång sitt Band Aid-projekt.

Bokslut

Nej nu stänger vi den här fåniga "klack"-butiken för nu är jag så oerhört trött på låga och infama beskyllningar och konstaterande. Både från min sida och från Kropps enormt fina stöd på läktaren.

Vi kommer aldrig att förstå varandra, och vill nog inte förstå varandra heller för den delen.
Jag tyckte och tycker fortfarande att GFK Ultras beteende under vissa delar av Önneredsmatchen luktade unket och GFK Ultras tycker att hela jag luktar unket och är lik George Consantza.
Närmare än så tror jag aldrig att vi kommer att kunna komma varandra.

Vissa kommer säkert se det som om att jag förlorade men det bjuder jag på i så fall.
Jag har annat för mig än att bry mig om än vad en "klack" med ett par månader gamla anor tycker och tänker om mig.

Hoppas vi ses på Kropps-Kärra med glada tillrop och ett härligt stöd.

Det svingas ...

... både till höger och vänster i decembernatten just nu.

Aldrig har jag väl blivit så idiotförklarad och ansedd som inkompetent, både som journalist och som älskare, efter mina åsikter om vad som skedde under Kropps-Önnered.
Ja ni kan läsa själva

Men eftersom botgöring är en del av den kristna världen så ska väl inte jag vara sämre än att jag kan ångra saker och ting. Och jag gör det även om mina nya motståndare inte behagar rannsaka sig själv ett enda dugg.

Jag ber om ursäkt för att jag sagt att medlemmarna i GFK Ultras är fulla 18-åringar när de i själva verket är mellan 16-27 år och minsann har jobb eller går i skola allihop.

Jag ber också om ursäkt för att jag anklagade dem för att skrika "Stå upp som en man" till en skadad kvinnlig Önneredspelare när de i själva verket skrek "Stå upp som Jörgen Wålemark".
En referens som jag visserligen inte får ihop helt då och herr Wålemark är man, från Ljungskile och spelar fotboll.
Men rätt ska vara rätt och när jag nu fick höra den rätta varianten var det ju helt självklart att de skrek som de gjorde ...

Sedan skulle jag tydligen även bli jätterädd inför påståendet att två av mina flickvänner ska ha blivit lesbiska kort efter vårt uppbrott.
Delvis rätt hade dom små gynnarna.
Rädd blev jag dock inte då sanningen är välkänd bland de människor jag bryr mig om.
Men visst. Jag träffade under en kort period en tjej som senare fann en ny kärlek som råkade vara kvinna - ett halvår senare.
Som sagt var inget jag skäms över. Däremot framgår med all önskvärd tydlighet att homofobin är utbredd i vissa andra kretsar.

Peace, love and understandning.
På lördag är det Kroppsmatch igen. Då tar GFK Ultras nya sunda tag!

Hårdare är en Clintan-rulle

Idag satt jag och åt med ett minst sagt hårt gäng på Pizzapalatset.
Eller vad sägs om kommunens inspektörer för livsmedel och restauranger, för hälsoskydd samt en för avlopp?
Lägger man sedan till en hjärtsköterska från NU-sjukvården så förstår ni vilken potent samling människor jag hade äran att sitta och äta tillsammans med.
De förnekade det men jag vet att de är personer som om de vore på fel humör skulle kunna stänga ner hela Uddevalla.
Ni vet de bara kommer med blåljus och sirener och drar handbroms utanför valfri restaurang eller frisörsalong, rusar in med id-brickan i högsta hugg och skriker:
"Vi stänger det stället och det är genast. Packa er hemma bara så bränner vi stället."
Hårda papper som sagt och då har jag ens gått in på vad en ilsken sjuksköterska skulle ställa till med ...

Det hade en bra sak med sig i alla fall. Köket var i topptrim det hade vi kommunens sigill på.

Janson reder ut saker och ting

Jag måste bara återkomma till händelser som utspelade sig på Agnebergshallens läktare.
Jag struntar i att det var just Önnered och i det här fallet Jessica Aronsson, som jag tidigare haft en viss anknytning till, som var på planen och fick motta glåorden.
Att håna motståndare är lika dumt vilken dag i veckan eller vilken sport det än är.
Och givetvis kommer som alltid snart samma dumma och trötta "Men-sådana-ramsor-hör-man-ju-överallt"-försvar att rapas upp.
Inget försvar, inget försvar överhuvudtaget kan jag säga.
Det är fan ta mig lika dumt och samma sandlådetänk som att säga. "Kalle slog mig så därför slog jag honom.
Nej Glåord och hån mot motståndare är lika dumt och obegåvat vilken dag i veckan eller vilken sport det är än må vara.

Kanske beror det på att jag är synnerligen trött på den form av klackar vi har i den lilla ankdamm kallad Sverige och som gav oss det infantila brölande som drabbade landet under EM i somras.
Ni vet med folk som ser idrott som en förevändning att få dricka sig dyngraka och vråla Svveerrrrige med blågula ansikten och sedan överge mästerskapet så fort Sverige åkt ut.
Fy fan säger jag, eller rättare sagt borde jag kanske säga vad bra att de slutade när Sverige åkte ur så EM återlämnades till de som gillar fotboll.

Men för att återgå till handbollsmatchen så skulle ju Jessica Aronsson i gästernas mål ha blivit tvärförbannad över "Kropps-supportrarnas" beteende och de glåord som hon fick utstå under tillställning.
Men de saker som skreks till henne tror jag inte tog så där väldigt illa utan sorterades snabbt in i "det-får-jag-tåla"-facket.
Nej istället var det nog det faktum att de små små liven i GFK Ultras hånade en spelare i hennes som just gått ner för räkning med enorma smärtor i sitt knä som fick henne att tända på alla cylindrar.

Det som dock gör mig riktigt oroad är att fullt tänkande och vanligtvis förnuftiga människor försvarar sina supportrars agerande med att de alltid ger bra stöd och visar bra engagemang.
Engagemanget kan jag ge dem då de håller igång och för ett djävla liv under matcherna.
Men det är sättet som de för liv på som är så oerhört pinsamt.
Glimten i ögat är ett av argumenten som förts fram som försvar.
Det kan man kanske förklara en del av glåorden med men att håna en motståndare som ligger med svåra knäsmärtor har fan ta mig inget att göra med glimtar i ögonen.

Inte förde GFK Ultras hån med sig något positivt heller, snarare tvärtom.
För om inte Jessica Aronsson fått hjälp med tändningen sista kvarten är jag fullständigt säker på att Kropps hade avgått med segern.
Och även om jag önskar Kropps damer alla framgång i elitserien kan jag ändå tycka att det var lite gott att Önnered knep en poäng, speciellt eftersom det visar att hån och hårda ord mot motståndarna oftast inte är vägen till framgång.

Djävla pajasar

Inte för att jag hörde alla tokigheter som kom ur deras målbrottsstrupar men låt oss i alla fall ta detta ordentligt med en gång.

Att stötta sitt lag är inte:
- att skrika att alla vill ligga med Johnny Drottz
- att skrika att alla människor från ett visst ställe luktar på ett visst sätt.
- att skrika "Stå upp som en man" när en spelare liggar skadad med en eventuellt allvarlig knäskada.

Detta är saker som är helt självklara för alla människor.
Ja utom för de förvirrade individer som ingår i GFK Ultras eller i liknande klackar utan tradition.
Men vi tar det från början.
Jag har varit och titta på damelitseriens omstart efter EM-uppehållet mellan Kropps och Önnered, ett mötet med oerhört stor betydelse för striden om att slippa nedflyttning.
Givetvis blev det oavgjort, 26-26, ett resultat som väl inte är så mycket att säga om, även om Kropps hade rätt bra lägen att avgöra matchen i slutet.

Vad som däremot finns att tala om är den pöbel som kallades sig för GFK Ultras.
En samling vilsna killar med samma åldersmässiga sammansättning som de flesta traditionslösa klackar brukar ha.
Killar i 18-årsåldern som inte kan komma på något bättre en onsdagskväll än supa sig fulla och skrika tuffa och fräcka ramsor på ett idrottevenemang.
Eller ja, tuffa och fräcka ramsor. Nu lyssnade jag ju som sagt var inte så väldigt noga till deras trötta vrål men att skrika att alla vill ligga med Johnny Drottz är väl så där tufft i min bok.

Fullständig härdsmälta blev det i deras små tonårshjärnor när en Önneredspelare knäskadade sig i en kollision och vred sig i plågor.
De små vidriga neanderthalerna kunde då inte hålla sig från att skrika, och i er nu: "Stå upp som en man!!!!"
Det är så oerhört fel på många plan att jag bara ville att någon skulle komma och trolla bort dessa människor i ett barmhärtighetsjobb för mänskligheten.

Ett annat resultat, förutom att de skämde ut sig själva och Uddevalla, var att de lyckades tända till en tidigare mer än lovligt slö Jessica Aronsson i Önnereds mål.

Och det vet alla vi som var med på det glada 90-talet när Jessica spelade i Kropps att en tänd och lite uppretad Aronsson är inget man vill ha som motståndare. Dagens match var inget undantag, Jessica stängde till ganska rejält och fixade en poäng åt sitt lag.
Till Bohusläningen tackade hon Kroppsklacken för att lagets poäng.
– Och den poängen tackar jag Kropps knäppa klack för. Jag har aldrig varit med om ett sämre uppträdande under en elitseriematch. Det var deras glåpord som fick mig att att tända till maximalt på slutet.
– Helt okej om en klack stöttar sitt lag som Hammarbys, tycker hon, men dom här stollarna var ju bara ute för att mobba oss.

Stollar är ett ord, idioter ett annat.
En sak står i alla fall klart. Jag ville inte se dem igen och jag tror att spelarna och hela Kropps damföreningen betackar sig för deras "stöd". I alla fall när det var som denna gång.

Veckans Disney

PUTTE

Födelsedag: Oktober 1966 i Walt Disney's Comics and Stories nr 313(!!!).

Släktingar: Som alla andra skurkar försöker Putte inte lämna ut personliga upplysningar.

Käraste: Ingen för närvarande.

Bostad: I Ankeborgs hamnkvarter.

Yrke: Skurk. Han har tillsammans med Knölen orsakat mycket bråk för Musse Pigg.

Hobby: Att klä ut sig till baby, men detta sker helt på yrkets vägnar.

Klädsel: Hatt och kostym när han inte är utklädd som en baby i luva och rosett. Putte röker fet cigarr, något som han fortsätter med när han är utklädd till baby.

Putte på andra språk:

Svenska: Putte

Danska: Puslingen

Finska: Sikari-Sakari

Engelska: Idgit the Midgit

Tyska: Swerg Swetschge

Italienska: Tappetto

Portugisiska: Ted Tampinha

Rör Inte Mitt Dansband

Man får alltid lära sig saker.
Som att man ska ge blanka tusan i att klaga på dansband och de tävlingar som dessa kan ställa upp i. Då kan man nämligen hamna som länk på en sida som heter www.dansmaffian.se/.

På grund av att jag förärats en länk på sidan har nu några dansbandsfans hittat hit till min lilla blogg och ifrågasatt mina åsikter. De har även lämnat en del tips på filmer ur gamla Dansbandskampsprogram.

Fine by me.
Men ingen ska komma och tror att de kan ändra på min uppfattning angående lördagens Dansbandskampen.
Det var rent och skärt övergrepp på otroligt bra låtar av ett gäng människor som borde veta bättre. Ska man spela covers får man banne mig ge sig på låtar som man kan hantera.
Punkt. Slut.

Här kommer i alla fall låttipsen och dessa får väl ses som ett Best of Dansbandskampen. Sedan låter jag det vara upp till er att bedöma om det är bra eller anus.

Shake - Mercy (original Duffy)
Shake - Han ringde från Flen
Scotts - Glorius (original Andreas Johnson)
Scotts - Right here waiting for you
Highlights - It takes a fool to remain sain (original The Ark)
Date - Take on me (original Aha)
Zlips - Rehab (original Amy Winehouse)

Ett Sällskap Från Ankeborg

För alla er som har undrat hur Kalle Ankas släkt är uppbyggd.
Här har ni svaret: (klicka på bilden om den är lite för liten)

Snabbt byte

Johnny Bråttom, Kallebäcksexpressen, Il Cyclone eller bara rakt och enkelt Johnny Ekström.

Kärt barn har många namn och i fallet Ekström även många klubbar och skrönor runt sig.

Alla historier som går runt Johnny Ekström är naturligtvis inte sanna men här kommer i alla fall en som bekräftades av en som var med när det begavs sig. Pontus Kåmark under den senaste Euro Talk-sändningen på Fan-TV.

Platsen och tiden är Gamlestadsvallen i Göteborg och det är mitten av 9o-talet.

Johnny har precis kommit tillbaka, både från sin sista proffsvända för att spela i IFK Göteborg och en liten skada, och ska därför göra en match i B-laget.

Detta är en uppgift som herr Ekström, låt oss säga är mindre sugen på, och därför gör han inte mer än absolut behöver. För en anfallare betyder detta som alla vet att de bollar som kommer längre bort än en meter från kroppen är inte värda att jobba på.

Detta pågår under hela första halvlek och de andra i Göteborgs lag börjar att lacka ur och tar upp saken i halvtid med ledare för laget, Ruben Svensson, och ber honom ge Ekström en uppsträckning vilket han lovar att göra.

Strax innan taktikgenomgången inför andra halvlek:

Ruben Svensson:

- Du Johnny Nu får du banne mig rycka upp dig och visa lite jävlar anamma i andra. Annars byter jag ut dig och låter någon annan spela.

Johnny E:

- Okej Ruben. Det är lugnt, jag ska ta i.

Det är tyst någon minu och Ruben Svensson ska precis gå igenom de sista detaljerna med laget innan andra halvlek då Ekström, som uppenbarligen funderat en stund räcker upp handen och säger:

- Dôôô Ruben. Vi kan ta det där bytet med en gång ...

Vad säger man. Helt underbart. Och det är för detta som Johnny alltid kommer att finnas i våra hjärtan.

The Badest M-F I Smurfskogen

Trots alla de blåa figurerna som sprang runt i Smurfernas land var det ändå alltid han klädd i svart som jag fastnade för.
Gargamel, den mest misslyckade trollkarlen som någonsin tryckts på papper, kanske med undantag för Filur i Pellefant. Pellefant ska vi ta upp en annan gång, otroligt stor gudvärld som doldes sig i de serierutorna.
Men nu åter till Gargamel. Han hade egentligen inte så mycket på sin agenda förutom att utrota de där förbenade små smurferna. Han hade en förskrämd katt som hette Aztrael också, en mycket blek figur. Men han var ändå en herre som fastnade i mitt inre.

Därför var det kanske inte så svårt att förstå att han fastnade så lätt på mig igen när han väl knackade på igen.
Det var en herrans massa år senare och när han gjorde det var det i form av en plastfigur likt den på bilden.

På den den tiden skrev jag för Bohusläningens UNG-sidor och hade en skeppar vid rodret som lyssnade till namnet redaktör H.
Och eftersom alla vet hur vansinnigt roligt det är med plastfigurer och att låta dessa dyka upp på de mest väntade och oväntade platser förstår ju att detta blev min melodi. Speciellt under redaktionsmöten.
Till min hjälp i mina Gargamelupptåg hade jag en annan UNG-medlem, den ytterst förtjusande fröken M. Tillsammans gjorde vi stordåd med denna tio centimeter höga figur.

Höjdpunkten på vår Gargamelkarriär blev när vi var i Åmål för att göra ett litet knäckiliknäck i samband med Fucking Åmåls-releasen. Ett av de mest resultatlösa tidningsutflykter som gjorts då vi inte kom hem med ett enda reportage och knappt några bilder då fotografens kamera kraschade.
En grej fick i alla fall med oss hem. Min specialitet, Utgång.
Detta var en mycket udda Utgång och detta eftersom detta var mitt under allra värsta Gargamelyran.
På varje enkätbild hade nämligen min hantlangare M och jag placerat den lille trollkarlen så att han var med i bild. Otroligt roligt och fyndigt tyckte vi.

Det tyckte inte H kan jag säga som fick sitta eftersom han fick sitta och slita med dessa bilder och skär bort Gargis en bra stund innan han kunde publicera Utgången.
Till min enorma glädje fanns det dock en bild där den illvillige redaktören inte hade kunnat plockat bort Gargamel. Detta eftersom han stod på axeln den som svarade på frågan. Det var också den bilden som kämpat mest med för att få figuren att stanna kvar.

Gode Gud vad det är befriande att vara barnslig ibland. Synd bara att jag inte är så barnslig längre ...

Mina öron har trillat av ...

... för nu har jag banne mig hört det värsta.

Första frågan är väl egentligen hur i helvete det gick till när jag fick på Dansbandskampen. Men skit i det nu.

Här lustmördades i alla fall "Dancing In The Dark" av Kindbergs från Lidköping så det dånar om det.

För detta var nämligen det sämsta försök att göra en cover på en Boss-låt som jag någonsin hört.

Sedan gjorde det ju inte saken bättre att sångaren hade cowboyhatt, uppkavlade skjortärmar där en tribaltatuering stack fram under plus ett figurrakat färgat skägg.

Fast det var kanske inte mer att vänta av ett band som sin officiella bild uppträder i jeans med påsydda lappar och solariebrun hy.

Och när man trodde det inte kunde bli sämre dyker ett band upp med ett åkerspöke på sång och fullständigt pissar på "Simply The Best".

Usch för Dansbandskampen. Bonde Söker Fru är en Emmy-kandidat i jämförelse med detta.

Och usch för alla äckligt klängande par på golvet. Det enda intressanta är väl egentligen hur många som vanknar i fel bädd i morgon?

Och nu kommer Larz-Kristerz. Sex trallande dårar från Älvdalen med tillresta fans.

De ska tyvärr spela Sweet Child O' Mine. Tänk om Axl Rose hade fått höra talas om detta under ett av sina psykbryt och samtidigt varit i närheten. Då hade det satan i mig flugit möbler i lokalen kan jag lova.

Hoppas att alla musikälskare håller för för öronen nu för det här kommer att låta fan.

Eftersom mina öron redan är förstörda kan jag meddela att det som väntat lät fan.

Av juryn fick de dock stort beröm. Idioter ...

Veckans Apa

Dödskalleapa

aka

Herr Nilsson

Veckans musikvideo

Lou Reed är en man som förutom att han provat allt, och lite till, som går att testa gjort en satans massa bra musik.
Mest känd är Walk On The Wild Side, en låt som till och med Killinggänget parodierat.
Näst mest känd är utan tvekan Perfect Day, som samtidigt är hans bästa.

Att jag valt denna version av Perfect Day med gräddan av Englands musik och inte Lou Reeds original har två anledningar.

Dels är denna version väldigt bra plus att jag inte hittade någon bra video till ursprungsversionen. Så det så.

Ett tidlöst skämt

Idag råkade jag ut för ett av de mest klassiska skämt som finns.
Busringningen.

Givetvis var den inte det minsta bra utförd utan innehöll mest runda ord och unga människor som pratade i munnen på varandra.
Men keep up the good work säger jag.

Vem vet en dag kanske de unga små gynnarna blir lika bra som Der Meister, Kalle Sändare.

Veckans citat

"You been hearing about how bad I am since you were a little kid with mess in your pants! Tonight, I'm gonna whip you till you cry like a baby".

Utmanaren Muhammad Ali passar på att använda tiden till att mingelsnacka lite med världsmästaren George Foreman sekunderna innan "Rumble in the Jungle" ska sätta igång i Kinshasa, Zaire den 3o oktober 1974.

Allmän flaggdag

Har precis tittat färdigt på EM-matchen mellan Sverige och Makedonien, svensk vinst 24-23, och innehöll en massa sköna saker. Hemmaspelarna var så där härligt cyniska som bara spelare mellan Adriatiska och Svarta havet kan vara, tidtagare som fifflar med klockan och ett jävla liv på läktaren.
Och det var just på läktaren som det mest imponerande hände då hemmapubliken, antar jag, strax efter avkast vecklade upp en makedonsk flagga som täckte nästan hela långsidan. Stort och mäktigt.

Fast det är ingenting mot när albanska fans inför en träningslandskamp verkligen satte ner foten och visade att det är på Balkan som man kan det här med flaggning.
Deras fana täckte nämligen även den nästan hela långsidan. Skillnaden denna gång var bara att det var en fotbollsarena och ingen handbollsplan.

En legend tackar för sig

Så här på Alfred Nobels dödsdag tillkännagavs ytterligare ett dödsfall.
Bloggen "Istället för verkligheten" driven av den störste stilisten på Aftonbladet finns nämligen inte mer.
Idag meddelades händelsen på bloggen med avskedsord lika korta och kärnfulla som en gång i tiden Gustaf III när han blev skjuten på Operan 1792, Je suis blessé, jag är sårad!

Janson på Berget sörjer frånfället även om slutet var väntat då dödskampen var lång och stundtals inte speciellt vacker.

Någon har visst namnsdag idag

Små fåglar viskar i mitt öra att mitt favoritobjekt att häckla på den här bloggen har namnsdag idag.
Och nej det är inte Melena Ivarsson utan en kvinna som är betydligt mindre inriktad på sexupplysning.

Här kommer i alla fall en musikvideo dagen till ära som på något sätt sammanfattar allt ganska bra då vi båda gillar natur och fisk väldigt mycket.
Vem som är vem låter jag vara obesvarad och låter er lista ut.

Kroppsstjärnornas vilda söndag

I söndags var det alltså dags för det stora testet av musikprodukter till tv-spel då Rockband och Guitar Hero: World Tour skulle ställas mot varandra.

Och eftersom jag är en av de största starstruck-individer som finns kom jag på en lysande idé.

Vilka kan vara mer lämpade att avgöra saker och ting om inte ett gäng elitseriestjärnor?

Sagt och gjort. Jag, tillsammans med en knäskadad målvakt, trollade ihop fem rocksugna spelare från Kropps damlag. Ett gäng som nu tog en paus i uppladdningen inför omstarten av elitserien för att testa de två musikspelen sönder och samman. En landslagstjärna på nio meter blev till och med så uppspelt inför sitt trumspelande att hon slog sönder en hållare till trumpinnarna.

Hur det gick? Ja det får ni veta i ett kommande nummer av Bohusläningen.

Janson På Berget mer lättläst än Aftonbladet

Lix (Läsbarhetsindex) kan användas till mycket.
Till exempel kan man jämföra olika texter och hemsidor för att se hur lättlästa dessa är.

En snabb jämförelse ger att Janson På Berget får 28 i index, en siffra som bär kommentaren Mycket lättläst, barnböcker. Med andra ord, skribenten skriver så att alla kan förstå, från dagisbarn till pensionärer.

Går vi sedan vidare till en officell blogg på Aftonbladet, i det här fallet den oerhört pålästa Istället för verkligheten, blir resultatet 30 (Lättläst, skönlitteratur, populärtidningar). Ett bra index men ändå lite elitistiskt och "näsan i vädret"-mentalitet.

Tar vi sedan steget över till de snåriga texternas förlovade land, kommunhemsidor, blir resultatet inte helt oväntat ännu mer läsarfrämmande.
En enkel text från Uddevalla om vad avloppet innehåller fick nämligen Lix-mätaren att slå ända upp till 50. Ett värde som visserligen står för medelsvår, normal tidningstext men som ändå tangerar nästa nivå. Den som betyder svår, normalt värde för officiella texter.
Nu har dock en fågel viskat i mitt öra att just författaren till avloppstexten gått på kurs för sitt skrivande och att vi därför kan förvänta oss mycket enklare och mer lättlästa texter framöver från Uddevalla kommun.

CD-spelaren är död och begraven

Sitter på en fest på Söder och får en uppenbarelse.
CD-spelaren har spelat ut sin roll.
För när nu snart varenda en, från minsta koja till Drottningsholms slott, skaffat sig en dator lever cd-spelaren på minst sagt lånad tid.
För varför springa och byta skiva när man tröttnat på musiken och därmed få en pinsam tystnad på festen när man bara kan dubbelklicka på önskad låt och den går igång genast.

Nu har en ny skiva satts i spelaren och det verkar som om vi kommer att "njuta" av Bon Jovi tills någon trycker på eject nästa gång ...

Handboll - inget spel för apor

Apropå sköna och udda kommentarer fällda av en handbollstränare ligger Sveriges egna förbundskapten Ulf Schefvert högt på listan.

Under handbolls-EM 2006 i Stockholm bemötte nämligen den förre Kropps-tränaren frågan om varför inte Sverige tagit ut målvakten i slutet av en match och för på detta sätt kunnat få in en kvittering.

- Nej du vet att det är inte som att slänga in en klase bananer till ett gäng apor. Man måste träna på spel med sju utespelare för att det ska fungera.

Inte Trefilov-klass kanske på tokigheterna men ändå en kommentar som fick pressen att höja på ögonbrynen.

Det kan även tilläggas att den Sandviken-födde Schefvert har en hel del andra tokiga och roliga kommentarer på sitt samvete. Men det kan vi kanske ta någon annan gång.

En utdöende art

Mina damer och herrar.
Låt mig få lov att presentera Jevgenij Trefilov, en man som förutom att han är fullständigt bindgalen även är en förbundskapten sprungen ur det totalitära Sovjet.

Förutom att Treffe har nått enorma framgångar med både Sovjet/Rysslands damlandslag i handboll och på klubbnivå är han känd för att ha en minst sagt burdus ledarstil.
En ledarstil som inte innehåller ett uns av medkänsla eller förståelse för spelarnas misstag. Vad den dock innehåller är glada tillrop i stil med "Släpp bollen då någon gång, din dumma get" eller "Jag borde ge dig en smäll på huvudet". Eller varför inte den raka uppmaningen till domarmisshandel, "Ställ dig upp och slå till honom".
Självklart ett helt förkastligt beteende men samtidet är uttalandena så pass mycket gränsen att det får ett löjets skimmer och istället blir något roligt över den gamla sovjetiska ledarstilen.

Och inte är den gode Trefilov någon större representant för ökad feminism heller.
Så här sa han till TT:s utsände under det pågående EM-slutspelet i Makedonien på en fråga om hans ledarstil:
- Har du en fru? Förstår du henne alltid? Nej, jag kan tänka mig det. Tänk på mig då. Du har bara en - jag har 16 stycken.

Bjuder här på ett klipp från norska TV2 där de fångat hans vansinne under en match under förra årets VM.

Veckans Apa

Orangutang

Veckans musikvideo

Nu går vi på de riktigt klassiska jullåtarna

The Pogues & Kirsty McColl som sjunger liver ut sig i Fairytale of New York.
Anledning till valet är för att den är så otroligt satans bra och klassisk. Plus att den bjuder på ett jullandskap så långt ifrån den som springer livet ur sig och vill skapa.

En dåres försvarstal

Det har kommit in diverse bitska kommentarer om att bloggen har somnat in och allt var det är. Så är ju naturligtvis inte fallet.

Nej istället har anledning till mitt oerhört långa upphåll på två dagar varit dels dålig inspiration. För ingen gagnas ju av att jag plötsligt skulle börja blogga om min dag rakt upp och ner.
Klockan 08.30 vaknade jag och såg på tv, klockan 11.00 gick jag och tränande, klockan 13.30 hämtade jag lite filmer och spel på Bohusläningen och så vidare. Givetvis skulle mina bloggposter kompletterats med olika sköna skrivfel, som sär skrivningar, faktist, mej, oändliga meningar utan punkt med mera.
Mitt liv har upptagits av annat, visserligen inte med så viktiga saker som till exempel kurser i Publikt skrivande, men i alla fall med recensioner och förberedelser inför recensioner.
Snart är det ju helg också och då brukar ju folk i min närhet bjuda på en aldrig sinnande källa till blogguppslag.

Helgen ja. Det ska bli spännande då jag i kväll ska träffa mina två av mina allra vackraste, bland många andra, vänner, S & S på något av Uddevallas bättre ställen.
Sedan kommer helgen även att bjuda på glöggparty, mer party än glögg där kan jag säga.
Som avrundning kommer även valda delar ur Kropps damlag att besöka Fredsgatan för att slutgiltligen bestämma vilket av Rockband eller Guitar Hero: World Tour som sparkar mest stjärt.

Ni har också i morgondagens edition av Bohusläningen, eller på nätet, att se fram emot en recension av The Refreshments, en konsertupplevelse som tog mig i guppande boogiefart till Raggarland. En udda men ändå rätt bra upplevelse.
Nej nu har jag bloggat alldeles för mycket på det sätt jag hatar länge nog och istället spela Prince of Persia.

Adjö mina Vännneeeerrrrr!!!

That Old Kosta

Så har då handbolls-EM dragit igång i Makedonien.

21-21 för Sverige mot Vitryssland efter 13-7 i paus är naturligtvis inget resultat som varken tränarna Ulf Schefvert/Per Johansson eller spelarna ska vara nöjda med.

Men strunta nu i detta för det riktigt stora hände på bänken och då på Vitrysslands bänk i skepnad av deras förbundskapten.

För där stod han, komplett med ackreditering runt halsen och mustasch på överläppen, Konstantin Sharovarov, den bäste spelare som någonsin klätt sig i Kropps stjärntröjor.

Visserligen spelade han bara en säsong i Agnebergshallen och han fick alltsom oftast stå och frysa på sin högerkant då okunniga lagkamrater inte hade förståndet/kunskapen att spela ut bollen till honom.

Men säsongen 96/97 är ändå då kantspelet kom till stan för de lägen han fick de satte han och han satte dem med klass. Detta plus att han i matchen mot Redbergslid snurrade upp den nybakade världsstjärnan Ljubomir Vrjanes på läktaren ger honom en evig plats i Uddevallapublikens hjärtan.

En annan anekdot om den galante kanttrollkarlen, med ett OS-guld inför västen, är från en träning som Kropps gjorde uppe på Sommarhemmet.

Under stora delar av träningen hade han som motståndare lagets dåvarande storskytt, Magnus Andersson, en kille som låt oss säga inte är världens mest snabbfotade handbollsspelare. Godis för Minskfödde Sharovarov givetvis som gång på gång fick Andersson att springa åt motsatt håll än han skulle.

Till slut lackade dock storskytten ur, och detta rejält. För när Sharovarov kom nästa gång skyfflade Andersson helt sonika upp sin motståndare i närmsta ribbstol. Sedan var det slutfintat för den dagen liksom.

Störst i Kropps är dock alltid Peter Olofsson. Inte bäst men störst. Tro inget annat.

En så kallad anekdot.

Uppmärksamma läsare av min blogg har gjort mig uppmärksam på att jag missat en ganska underhållande anekdot från lördagskvällen. Det är samtidigt en berättelse som verkligen visar att jag inte var vid mina sunda vätskor.

Under kvällen tyckte jag nämligen att det var en bra idé att ringa min gode vän, Spelredaktören i Stockholm, för att säga honom ett och annat ord.
Problemet var bara att han inte behagade svara, något som fick att lacka ur en aning. Och det är nu det roliga börjar.
För den allestädes närvarande Fröken K, som även hon är MYCKET god vän med Spelesset, fick för sig att ringa till honom för att som hon sa bevisa att han minsann är nåbar när hon söker honom.
Sagt och gjort, hon ringer och dra på trissor han svarar, i alla fall pratar Fröken K. Jag får "naturligtvis" ett tokspel och säger att jag ska skicka myndigheterna på honom samt sliter åt mig luren för att säga ett sanningens ord.
Dessa sanningens ord håller säkert på i en-två minuter innan jag tycker det räcker och lägger på, fullt övertygad om att nu fick han.
Det var bara ett fel. Han hade fan inte svarat så i en mobil i Johanneshov fanns det nu en mycket förvirrad monolog från en kille fylld till bredden av rom.
Men det bjuder vi på.