Tidernas bästa schlagers

Som vi alla vet är inte gårdagens vinnare i Melodifestivalen, "Popular" med Eric Saaaade, någon av de bästa låtar som vi har skickat till musikens svar på Kiviks marknad, den europeiska schlagerfinalen.

Men även om vi älskar att hata den tävling i musik ska vi inte glömma att Sverige vid vissa tillfällen ändå hittat rätt och kunnat levererat bra musik till resten av Europa.

Och vad är då bättre än att knåpa ihop en pall med de tre bästa sånger haft som mål att få representera Sverige i Concours Eurovision de la Chanson.
Så låt oss få börja nedifrån med bronsplatsen, och givetvis är detta en högst högst personlig åsikt.

3) Min Kärlekssång till dig - Lars Berghagen
Utan tvekan den bästa låt som kommit två i melodifestivalen. 1974 hamnade nämligen Lasse "Storyteller" Berghagen på silverplats med en låt som skulle kunna vinna hela klabbet vilket annat år som helst. Enda felet detta år var bara att han ställdes mot en "lite" vassare låt, nämligen "Waterloo" ...

Snyggt är också hur han räddar det faktum att han fastnat i dekoren med gitarrsladden. Så gör bara en äkta entertainer.




2) Främling - Carola
Det perfekta schlagerscenariot och det som driver många artister att ställa upp i denna institution kallat Melodinfestivalen, nämligen att som helt okänd bli rikskändis på bara tre minuter.
Carola kan man utan att tveka säga gjorde detta när hon sjöng "Främling" 1983 i dräkt vars färg hon hämtat från Berghagen-klippet innan och med en gulhet man inte sedan dess sett maken till innan Linda Bengtzing visade upp nyansen på nytt i år.

1983 är också året då schalgerbögarna på allvar hittade till tv:n för detta evenemang och sedan dess hållit den här skutan flytande till Svante Stockselius och Christer Björkmans stora glädje.




1) Waterloo - Abba
En lika tråkig som självklar vinnare. Ingen har eller kommer att skriva en lika bra schlagerlåt, varken i Sverige eller i resten av Europa.
Det är liksom Waterloo och sedan är det hopp, hopp, hopp och ytterligare ett litet hopp innan tvåan på listan kommer, en tvåa som möjligen skulle kunna vara "Hold Me Now" med irländske Johnny Logan.

En annan sak med Abba är att den gruppen kunde verkligen ta på sig vad som helst. Piratkostymerna från Brighton följs här upp av kreationer i leopardmönstrad kavaj, två vita klänningar med kattmotiv och ett troll som bär en härligt vit kreation med historiens största kavajslag.



Som extrabonuslåt slänger jag in "Se På Mig" med Jan Johansen.
Inte för att det är den bästa, långt därifrån utan mer för att detta är den enskilda låt, vid sidan om Alphavilles "Forever Young" som jag har hånglat mest till.
En anledning så god som någon till att spela den om ni frågar mig.

Tack Jan.

När Apan själv får välja

Melodifestivalståget har nu åkt förbi de fyra inledande stationerna och har nu två stopp kvar innan vi kan kora vem som ska representera vårt land i Tyskland.

Som vanligt är det en hel hög med trist och lama låtar som har paraderat förbi under de fyra första lördagarna. Men det finns också några låtar som fått en att inte helt och hållet sluta tro på det där med tävlingar i musik.
Jag hade därför tänkt att nämna två av dem, eller rättare sagt de enda två som fallit mig riktigt i smaken.

Och nej. Jag tänker inte lyfta fram Danny eller Eric Saade. Hyfsade låtar men inte i närheten av kunna vinna några priser i min bok.

Nu kommer det gå alldeles utmärkt för dessa två polerade och välartade pojkar ändå, det kommer inte minst alla kvinnor (från pilska tonårsflickor med obegränsat mobilkonto till kvinnor i 30-40-årsåldern som är lite småsugna efter några glas rött och lite potatisgratäng) att se till.

Nej istället är det två andra som förtjänar uppmärksamhet.
Först ut är det Pernilla Andersson, jaja hon ser också bra ut, med sin "Desperado", en låt som under den första deltävlingen fick mig att utbrista: "Så där ja. Nu börjar festivalen!".
Nu räckte inte min känsla riktigt till en direktplats i finalen men till Andra Chansen bar det i alla fall.
Låten är ett nytt exempel på att Fröken Andersson, tilllika Backyard-Dregens flickvän, kan det där med att knåpa ihop countrydoftande dängor som jag har lärt mig att älska. Att hon sedan har en glugg mellan tänderna och spelar gitarr åt "fel" håll är bara saker som upplevelsen ännu bättre.
Enda felet med låten är väl att den är lite för lik Anderssons genombrottslåt "Johnny Cash & Nina P". Men det felet tar jag i detta sammanhang med en klackspark.

Det andra exemplet på bra musik från årets melodifestival är en artist som man väl egentligen inte trodde att man skulle få se på festivalscen.
Men i den sista deltävligen stod den tvättäkta smutsrockaren Nicke Borg från Backyard Babies på scenen med sin "Leaving Home". En insats som tog honom direkt till finalen i Globen.
Och som han gjorde det. Låten som har klara likheter med Green Days "21 Guns" är en rocktryckare av bästa märke och ett bevis på "Saved By The Bell" från Backyards självbetitlade album inte var en gångs företeelse.
Och om nu ska säga något negativt om den gode Borg får det bli att han inte riktigt klarar att bära upp sina stora mängder tatueringar. Så fort jag får se hans armar känner jag att det skulle behöva lite bisceps för att hela ekvationen ska gå ihop.
Låten är dock bland de två bästa under årets melodifestival.

Till slut kommer det dock att gå som man har befarat.
Danny eller Eric Saade vinner hela skiten. Alla kommer vara nöjda och belåtna, pressen kommer att skriva att vi har en vinstchans i Europafinalen och sedan kommer vi att hamna på den under halvan med sedvanliga tårar och tandagnisslan.

Jag vill dock påpeka att jag inte för ett ögonblick tror att mina favisar skulle göra bättre i från sig. Det är bara så roligt att vi bryr oss så sanslöst om Schlager-EM och att vi varje år har en sanslös hybris om vår förmåga att veta vad folket i Europa vill ha.

Varför håller dom på? II

Visserligen har jag ju redan ifrågasatt lite av motivationen för Melodifestivalens författare i och med att ingen kan göra någon bättre låt i genren än vad ABBA gjorde med "Waterloo".
Men jag ska faktiskt gå ännu längre i de kommande raderna.

Varför behövs tävlingen överhuvudtaget?

Frågan fick sitt absoluta berättigande när jag såg VH1:s nedräkning av de bästa musikvideos som gjorts kom till plats nummer 16.
För på denna oerhört bleka och i mitt tycke helt felaktiga placering hittade vi nämligen Bruce Springsteen & E Street Band med "Born To Run".

Det är nämligen när man hör sådana här låtar som man förstår att vi inte behöver melodifestivalen och allt detta runtom-spektakel som kommer att förfölja oss i rutan och på löpsedlarna under de kommande veckorna.

För så om alla bidrag under årets festival slås ihop kommer denna klump nå upp till midjan av denna låt, varse sig vad gäller laddning, drag, energi eller musikkunnande som denna ångvält från New Jersey visar upp under denna 5.34 minuter långa urladdning.

Och till Melodifestivalens stora nackdel, det finns massvis med andra artister som också kan leverera bevis på tävlingens fattighet.

Nä. Nu ska väl hycklande lilla jag se lite på melodifestivalen ...

Varför håller dom på?

Frågan är befogad då melodifestivalen snart startar för året.

Visst, det är festligt, lustig och då och då ganska bra musik.
Men samtidigt känns ju allting lite meningslöst då den ultimata schlagerlåten redan är skriven, sjungen och prisad.

För hur gärna någon artist eller grupp än kommer att försöka kommer ingenting att slå ABBA, Brighton, 1974.
Så är det bara. Read it & weep alla schlagerkompositörer, bättre än "Waterloo" blir det inte ...