Körslaget goes Mona Lisa

Körslaget har tagit ett brutalt grepp om vår stad och skulle Segerstedt och hans kör vinna kommer det väl att bli en gemensam hjul- och jenkafestival nedför Kungsgatan på måndag.

Men när man trodde att dumheten nått sin absoluta höjdpunkt kommer nästa magsugare.
Mona Lisa ska ha en Körslaget-kväll för heja fram de våra till seger.
Ett påhitt så dumt att jag egentligen inte kommer på något att skriva om eländet.

Den lilla värdighet som fanns i programmet försvinner nu upp bland stekos, Jack Vegas-maskiner och trötta lastbilschaffisar med sina ouppätna pommes frites.
Man undrar verkligen om det kommer att finnas några som kommer att närvara.
Tyvärr säger mitt väderkorn att Uddevalla inte har kommit längre än att det kommer vara proppfullt på detta korvhak.

Här kommer därför en låt som hade passat betydligt bättre på Mona Lisas än körsång:

The Hammer of Thor har somnat in.

I morse nåddes vi av nyheten att Tors hammare tystnat en gång för alla och att Sverige förlorat en av sina allra största idrottstjärnor genom tiderna då Ingemar "Ingo" Johansson trax innan midnatt trätt in i den eviga sömnen.

Jag ska inte måla någon livshistoria utan bara konstatera att Ingo stått för den kanske allra mäktigaste svenska idrottsprestation någonsin då han 26 juni 1959 på Yankee Stadium blev tungviktvärldsmästare i boxning. Detta genom att slå ut Floyd Patterson i tredje ronden.
För trots att Borg skramlade ihop fem titlar i Wimbledon och Stenmark krossade allt motstånd och vann 86 världscuptävlingar är Ingos enskilda merit ändå snäppet större.
Vi pratar vi ju för böveln om Heavyweightchampion of the whole fucking world och detta på en tid då det bara fanns ett förbund och ett mästarbälte.
Det är också ett bälte som bara vinns av killar som Muhammad Ali, Mike Tyson, Joe Louis och Rocky , inte av stensättare från Göteborg.

Den där juninatten 1959 är också en händelse som om man talar med sina föräldrar förstår har satt sina spår.
Mamma till exempel gav i morse en målande beskrivning om hur hela Stora Levene samlats på skolans vind för att lyssna till Radio Luxemburg.

Nu har ju Ingo gjort mycket annat också.
Han har drivit hotell i Florida, salufört kalsonger, tagit ett OS-silver 1952 , sprungit massvis med maraton och spelat in en skiva med Sven Tjuslings trio.
Men naturligtvis är det för sin dunderhöger, den som amerikanarna döpte till Hammer of Thor, och som sänkte Floyd Patterson så att han med Ingos egna ord "satte sig på rôva".

Så till sist. Tack Ingemar Johansson för att du givit Sverige en världsmästare i tungviktsboxning.

Veckans musikvideo

Nu blir det Motown mina vänner.
Närmare bestämt The Temptations med "Papa Was A Rollin' Stone"

Den här videon är ju främst intressant för innehållet.
Ett innehåll som spänner från frisyrer till mikrofonstativ.
Frisyrerna: Är det 70-tal så är det och man kan väl inte anklaga någon i Temptations, speciellt inte sångaren, för att ha tagit det lugnt med modet. Det samma gäller för övrigt kläderna.
Koreografi: Kören gör, på klassiskt Motown-manér, små fina krumbukter på en käck rad. En koregrafi som på 70-talet var lika vanlig som pojkbandens "sjunga-i-ring"-kliché i 90-talets musikvideor.
Mikrofonstativet: Kanske den allra mest innovativa lösningen om man inte vill ha en massa stativben drällande på scenen. Fyra armar på ett stativ - snyggt enkelt och genialt.
Röstregistret: Här har vi en samling grabbar som täcker området från öronskärande falsettsång till sång som hämtats längst ner i källaren.

Anger management

Det finns olika saker som kan få en att bli arg.

Som att någon snor ens cykel, att man nästan blir påkörd vid ett övergångsstället eller som damen på bilden när nynazister tågar på våra gator.

Men det är nog första gången jag upplever det samma anledning som idag.

Det som utspelade sig framför mina ögon är nämligen att jag på långt håll, jag är vid Åhlénskorsningen, ser och hör en lindrigt nykter kvinna dundra ut från Försäkringskassan för att ställa sig och råskälla på en parkerad bil.

Detta är ju naturligtvis otroligt spännande och man undrar vad personen i bilen kan ha gjort henne för ont.

När man sedan kommer närmare skingras moln då det visar sig att mannen, som är make, pojkvän eller bara vanlig ledsagare, i bilen väntat på henne under hennes kassabesök.

Det står även klart vad som gjort henne så arg att hon skulle kunna väcka döda.

Hon ville nämligen sitta i baksätet och inte framsätet på bilen.

En helt underbar anledningen för att surna tillom ni frågar mig.

Det hela avslutades med att kvinnan säger denna fanastiska kommentar:

"Jaja. Jag sätter mig väl i det där förbannade framsätet då".

Till saken hör också att det eftertraktade baksätet var till bredden fylld med kassar av olika slag och näpeligen haft plats för en påstruken medelålderns madame.

Spelhörnan

I dessa extremt knappra speltider anser jag det vara dags för att slänga upp ett nytt segment på Berget - recensioner av det som gemene man kallar tv-spel.

Först ut är Prince Of Persias intåg på nya generationen.

Prince Of Persia

Xbox 360, Playstation 3, Pc

(Ubisoft)

Betyg: 2 Herr Nilsson

Många var vi som exalterade väntade på att den persiske prinsen skulle anlända till den fräsch generationen av konsoler.

Och lika många var vi som tyvärr blev besvikna.

För även om spelet visserligen är bra och snyggt ihopsatt och att det rent tekniskt egentligen inte finns något att anmärka på finns där dirket från början en otäck känsla som kryper i en hela tiden. En känsla om att detta nog inte är så bra.

Och den enklaste förklarningen till de otäcka känslorna kan förklaras med Ubisoft-studions märkbara lathet när det gäller att ge sina spelare lite variation.

Själva banornas konstruktion där det som vanligt gäller att klättra, hoppa, springa på väggar för att ta sig fram ger visserligen en viss utmaning. Men när det gäller stridsscenerna mot diverse otydliga monster blir det värre med inspirationen.

De första boss-fighterna går väl men när man gjort femte, sjätte nästan liknade strider börjar det liksom ta emot.

Man kommer helt enkelt på att det förmodligen inte kommer vara i boss-striderna som Prince Of Persia kommer ge någon större variation. En känsla som bekräftas efter ytterligare exakt samma strider.

Prince Of Persia, eller Prince Of Persia 4 som är den officiella titeln är, skulle kunnat vara ett riktigt dunderlir som höjt spelserien till de allra högsta nivåerna i spelhistorier.

Tyvärr stoppas flygturen uppåt av spelutvecklarna som av någon outgrundlig anledningen sett till att allt blir en enda lång gäspfestival och upprepning av vad man har gjort tidigare i spelet.

Trist är väl ett ord som sammanfattar resultatet av mina intryck.

"Att hålla sig med bockfrämmat"

Trollhättans humorstolthet Galenskaparna och framförallt deras manusmotor, Clas Eriksson, har tyvärr förirrat sig in i en skog som inte är speciellt underhållande.
Men vi får inte glömma att de, tillsammans med After Shave, under större delen av 80-talet och under början av 90-talet var en riktigt rolig humorgrupp.

Från deras sista riktigt roliga produktion, Tornado, är följande lilla trevliga film hämtad och innehåller den sjukt roliga sketchen "Mor I Skutan", en film som jag och Petan skrattat oss till sömns under många sena lördagsnätter.
En fantastisk uppvisning i möjliga och omöjliga ordvrängningar. Och vi får oss definitvt meningar till livs som aldrig har hörts eller kommer att höras.

Extra plus i livet just nu är att hela tv-serien Tornado - I Väntan På Nästa OS äntligen kommer att släpps på dvd 11 februari.
Att köpa den är inget råd - Det är en djävla order.

Veckans citat

"Had I not become a footballer, I think I would have been a virgin"

Portsmouths anfallare Peter Crouch, här tillsammans med sin fotomodellande flickvän Abigail Clancy, är härligt ärlig i en intervju med brittiska Soccer AM.

Veckans Disney

SVARTE-PETTER

Födelsedag: 15 februari 1925 i filmen "Alice Solves the Puzzle". Det är faktiskt före Musse Pigg.

Släktingar: Vi har träffat både Mamma Petter och Lille-Petter.

Käraste: Petra. Hon försöker faktiskt få ärkeskurken att bli hederlig.

Bostad: Det skiftar naturligtvis då Svarte-Petter alltid är på flykt undan polisen.

Yrke: Skurk

Klädsel: Varierar mycket, antagligen för att förvilla polisen.

Första uppträdandet i Sverige: Här finns det utrymme för diskussion. Förmodligen är en viss herr Knubbelso, ägare av Raketen, Svarte-Petter i förklädnad. "Den galopperande grodan", som historien heter, ritades av Carl Barks 1949. Fanns i KA nr 16/69 och 15/97.

Övrigt: Visste du att Svarte-Petter hade ett träben från början? Ibland glömde tecknarna vilket ben som var vilket. Under en period var det växelvis höger eller vänster ben som var av trä. Till slut enades man om att han skulle ha två friska ben.

Svarte-Petter på andra språk:

Norska: Svarte-Petter

Danska: Sorteper

Finska: Musta Pekka/Jopi Jalkapuoli

Engelska: Black-Pete/ Peg-Leg Pete

Tyska: Kator Karlo

Franska: Pat Hibulaire

Italienska: Pietro Gambadilegno

Portugisiska: Joao Bafo-de-Onca

That Old Sergej

Jag har ju tidigare här på berget hyllat en av Kropps bästa spelare genom åren, vitryske Konstantin Sharovarov, en spelare som alla vet frälste Uddevallas handbollspublik under säsongen 96/97.

Nu är det dags att uppmärksamma en ny spelare.
Dock stannar vi kvar i både Vitryssland och 1996 men tar denna gång steget från handbollen till fotbollen och Oddevolds allsvenska år.
Vi snackar den defensive mittfältsstrategen Sergej Alejnikov.

För även om han gjorde ett ganska trött intryck under sin Uddevalla-sejour kan man inte ta ifrån gamle Sergej att han spelat i fyra internationella mästerskap, kommit tvåa i EM 1998, lyft mästarbucklor i så väl Sovjet, Italien som efter UEFA-cupfinaler, blivit uttagen i världslaget samt blivit framröstad som Vitrysslands bästa spelare någonsin.
Ett facit som med lätthet gör honom till den mest meriterade spelare som tagit på sig Oddevolds tröja, möjligen med konkurrens från Gunnar Gren.

Vem som är Oddevolds störste spelare genom tiderna får bli ett senare kapitel. Kanske har ni några kandidater.

En frisörs dröm

Han spelar inte bara i mitt favoritlag Liverpool.
Han är en bra människa också som värnar om sina vänner och kan göra nästan vad som helst för att pusha fram dem i livet.

Eller vad säger ni om Fernando Torres insats i denna ytterst kackiga reklam för polarens frisörverksamhet.
Extra skönt blir det då arvodet i denna värld med penningssugna fotbollsspelare uppgick till det väldigt hutlösa priset, en klippning.
"Nando. Vad ska du ha för filmen?"
"Äh. Putsa till det lite i nacken och vid öronen bara"

Detta är välgörenhet som väl endast kan jämföras med hans lagkamrat Steven Gerrards pubrunda efter 5-1-segern mot Newcastle då Gerrard med entourage gav den lokala puben Lounge Inn rikligt med reklam sedan någon i gänget gett en dj på nöten.

Som när det vände under 80-talets slut

Den 6:e och 7:e april 1987 spelade Sveriges Tre Kronor som det skulle visa sig för framtiden oerhört viktiga matcher mot Sovjet.
Inte för att matcherna i sig gav några mästerskapsmedaljer, det handlade bara om två vanliga träningslandskamper.
Men däremot var matcherna, och då framförallt resultaten 4-4 och 2-1, fantastiskt viktiga ur psykologisk synvinkel.
Det var nämligen första gången som Sverige under två matcher i rad spelat jämnt eller vunnit över den stora Röda Maskinen som Sovjets ishockeykrigare var på den här tiden.

Lite så var det på Hovslagargatan i torsdags då ett gäng "vänskapliga" matcher i dinosauariespelet Buzz Junior Dino Den avgjordes.
Deltagare var som vanligt Fröken K och "födda-på-samma-datum"-paret, S & J. Plus Apan På Berget då.
Som väntat blev det också oerhört hårda papper mellan oss och för att fortsätta med metaforerna från 80-talets ishockeyvärld så skulle väl en landslagsliknelse kunna se ut ungefär så här:
- Apans glada gosse säger vi för enkelhetens skulle är Sverige, ett lag som efter en knackig start tidigt på årtiondet nu hittat rätt skär.
- Fröken K:s dinosaur Sovjet, som hur hårt det än smärtar ligger snäppet över de andra.
- S kan vi säga är Kanada, ett bra lag som kan skrälla men som precis som 80-talets kandicker inte räcker ända fram.
- Lilla J får bli Tjeckoslovakien. Även det ett bra lag men också ett lag som oftast drar kortast strå.

Och som ni nu förstår efter mitt inledande resonemang vann Apan en match och spelade jämnt med Fröken K i de andra.
Visserligen vann hon tre av fyra matcher men trenden är ändå bruten och vid nästa tillfälle mycket förvåna om inte Apan vinner flest matcher.

Minns också att Tre Kronor ett par veckor efter de berömda matcherna i Norrköping och Stockholm tog VM-guld i Wien.
Det kan man ju ta som ett tecken om man vill ...


.

Killscreen

Trodde ni att spelvärlden är en lugn och stillsam värld som befolkas av skygga nördar som bara vill spela sina spel och hålla käft.
Glöm det. Det är hårda bananer som gäller, i alla fall i den värld som världens bästa arkadspelare rör sig, en värld som är oerhört långt ifrån Torga, Mattias Lageskog och de andra hos Elsie och Greta på Sibylla på Göteborgsvägen.

Det kan man med eftertryck säga sedan man sett King Of Kong, en dokumentär som handlar om arkadspel i allmänhet och världsrekordjakten på klassiken Donkey Kong i synnerhet.
För här är det trashtalk, konspirationer, fega trick, gängbildningar och uppenbara kompisregler från officiellt håll.
Bästa exemplet är när han tvingar en utmanare till världsrekordet att resa tvärs över hela USA och spela på en speciell maskin eftersom hans videobevis inte räckte. Och sedan, efter att rekordet är slaget, tillåta att den gamle rekordhållaren får skicka in sitt nya rekord på videoband trots att han bor ett par kilometer från det "officiella" arkadspelet och sedan godkänna det.

Så här är läget.
1982 slog amerikanen Billy Mitchell världsrekordet på spelet med poängen 874 300, ett resultat som kanske inte säger så mycket, men i jämförelse kan man säga att en riktigt bra spelare på Kong med stora svårighet kanske kan skrapa ihop 100 000 poäng.
När rekordet sattes blev han också den förste som dokumenterar fixade en så kallad Killscreen på spelet, det vill säga att spelets minne tar slut och man dör vad man är gör och som är som ni förstår väldigt eftertraktat.
Dessa prestationer plus att han även har världsrekordet på Pac Man gör Mitchell till kung över alla arkadnördar, en titel han sannerligen utnyttjar då han har ett helt koppel med lakejer som lyder hans minsta vink.

När dokumentären tar sin början har det dock en seriös utmanare i Steve Wiebe, en arbetslös mångsysslare, som efter millenieskiftet för att fördriva tiden började spela Donkey Kong.
Wiebe visar sig också ha ordentlig framgång och ett tu tre får han 2003 ihop precis över en miljon poäng. Samtidigt har han även filmat sin spelomgång för att skicka in till site Twin Galaxie, den organisation som har hand om rekordnoteringarna för att få sitt världsrekord godkänt.

Men det som borde vara en enkel sak och ren formalia blir istället till en infekterad affär då Bill Mitchells underhuggare, av vilka många ingår i staben för Twin Galaxie sätter sig emot.
Deras krav för att Steve ska få sitt rekord godkänt är att han åker från Washington i västra USA till Hollywood i Florida för att upprepa sin bedrift på klassiska arkadhallen Funspot där det tidigare rekordet sattes.

King Of Kong är en fantastisk film där vi får möta mängder med kufar som helt lever för sina arkadspel. Med allt från män med dåliga frisyer och styrketräningshandskar för att inte slita på handflatorna, vuxna karlar som springer runt som på en skolgård med skvaller samt en man som lever bland tusentals vhs-band med rekordförsök. Plus en Billy Mitchell som fullständigt tappa fotfästet och är ett första klassens as.

Här kommer en trailer för filmen så ni får se några av de sköna figurer som finns med och på vilket allvar de tar arkadspel.

Veckans musikvideo

Nu blir det inget mer och inget mindre än 80-talet i all sin prakt, med allt vad det innebär i form av spretigt hår, pipiga synthar och roliga kläder. Men framförallt blir det barnfilm när Limahl i sin söta och blonderade frisyr falsettsjunger sig igenom sin största hit Never Ending Story, ledmotiv ur filmen med samma namn.

Och hoppsan vilka minne som poppar upp till den här musiken, eller rättare sagt filmen. För dels tyckte man ju att huvudkaraktären Atreju var makalöst tuff. Detta eftersom han var i ungefär samma ålder som en själv och att man därför inte hade några problem alls att identifiera sig med honom i hans försök att stoppa ingentinget som höll på att förstöra landet Fantásien.

Men framförallt kom filmen i en ålder då en elvaårig apa på berget kommit på att tjejer kanske inte var så dumt i alla fall. Därför är det mest bestående minnet av Den Oändliga Historien som filmen hette på svenska att Barnkejsarinnan var något makalöst söt. Så det var en hel del bläddrande i de nummer av Okej där Tami Stronach som hon heter i verkligheten var med kan jag säga. Jag minns även att jag mäkta avundsjuk på Noah Hathaway, som spelade Atreju, som fick vara bredvid henne på bilderna.

Här är i alla fall musikvideon till Never Ending Story med väteperoxidanvändaren och tillika ozonlagrets värsta fiende, Limahl.

Plats på scenen för vår allra nyaste vän - Theo

Det finns en enkel grundregel att om man inte hittar orden ska man låta bli.

Därför låter jag Ulf Lundell, en man som sällan mist ordets gåva, tala i hans underbara "Barn" och på det här sättet säga ett magiskt stort grattis till Fia och Andreas för att deras Theo nu äntligen har anlänt till vår värld.
Det ska väl dock sägas att det inte är Theo som figurera i filmen för även om det säkerligen är gott gry i pojken så är det väl tveksamt om han växt så hör pass sedan i morse.

Veckans citat

"Jag tör giva dig och din skola tusende djävlar"

Nioårige Gustav Vasa och tillika blivande landsfader talar på sitt egna lilla sätt om för sin danske magister Ivar att han är en aning skoltrött. För att sedan ytterligare stryka under orden hugger han sin silverdolk genom latinbok.

Det lurar uvar i division 5-skogen

Varning utfärdas härmed till lagen i division 5 Bohuslän.

De gamla fotbollshjältarna Ayo Oyedej och Johnny Schöön verkar var grymt laddade inför comebacken i femman med sitt senaste lag, Stenshult.

Några andra växlar kan vi inte dra då duon redan i januari synts på stadens gym.

- Man måste ju komma bra förberedd inför spel i femman, säger Schöön då Bergets utsände sprang på honom på Sportlife under gårdagen.

Speciellt anmärkningsvärt är de bådas enorma laddning så här tidigt på säsongen då ingen av herrarna under den senare delen av karriären varit kända för att älska försäsongsträning. Deras inställning har mer varit "vi kommer när gräset är grönt" snarare än "Oh vad kul. Ett pass på gruset in snöblandat regn"

- Nja. Utomhusträning har vi inte bestämt hur det ska bli med. Vi får se när vi drar igång, säger Schöön och skrattar.

90-talets bästa tonåring

Malin Cederblad - så heter hon som gjort 1990-talets bästa parodi på tonåringar.
Prestationen stod hon för i B&W-avsnitt av Nile City 105,6 då hon gestaltar tjejen som käkat middag med Peter Jöback och sedan sjunger en obetalbar version av ledmotivet till tv-serien Fame.

Veckans Disney

MÅRTEN GÅS
Födelsedag: 9 maj 1938 i den dagliga dagstidningsstripen. Då Mårten kom till Kalle, hade han med sig en lapp med följande text:
”Bäste Kalle! Din kusin Mårten kommer att bo hos dig ett par dagar. Hälsningar Farmor Anka. PS! Se till att han får ordentligt med mat!”
Denna uppmaning klarade Mårten lätt av själv. Han åt upp allt vad Kalle hade och tog till och med mjölken från nappflaskor och bananer från apor.
Släktingar: Fadern Gabriel Gås och modern Fanny Knös
Käraste: Inga kända för närvarande. Mårten har varit mycket betagen i Kajsa. Det är så länge sedan som 1941 då Mårten hade en egen gård.
Bostad: Farmor Ankas gård Ankeborg
Yrke: Gårdskarl, allt-i-allo. Han har fått sparken ett par gånger och har därför provat ett par olika yrken, bl a som detektiv i Kalle Anka & C:o 15/1966.
Hobby: Att äta och sova. Mårten har flera gånger blivit korad till den lataste personen i Ankeborg med omnejd. Han tycker också om att spela banjo. Farmor Anka anser att det spelet mest lämpar sig till att skrämma iväg jordekorrar.
Kläder: Skjorta med fluga, väst, och hatt
Annat: Alldeles ”runt hörnet” av planeten Pluto, finner du en en planet vars invånare är på pricken lika Mårten. Befolkningen är lugna, avslappnade och harmoniska liksom Mårten. En gång, när han reste dit med Oppfinnar-Jocke, blev det liksom en kedjereaktion av uppfinnningar och arbetslust till Mårtens stora besvikelse.

Mårten Gås på andra språk:
Norska: Guffen
Danska: Fetter Guf
Engelska: Gus Goose
Tyska: Franz Gans
Italienska: Ciccio

Alla galors elaka styvmoder

Det är en gammal sanning att fyrans årliga fotbollsspektakel är den allra lägsta form av svenska galor.
Men så här lite mer än ett halvt dygn efter SVT:s Idrottsgala är det banne mig hög tid att göra en jämförelse.

För trots att den inte hållit Oscars- eller Golden Globe-klass så har den statliga televisionens kväll där svenska idrottare ska hyllas i alla fall höjt sig en bit över alla andra i vårt land.
Men igår tog det sannerligen tvärstopp då sändningen i stort sett havererade redan från start när Peter Settman ansåg sig tvingad att ta ton. En inledning Idrottsgalan aldrig hämtade sig från.

Så vad fick då se under 2,5 timmar långa galan:
Tja. Alldeles för långa och ointressanta tal av de som skulle dela ut priserna, priser som sedan följdes upp av som vanligt helt meningslösa tal.
Ett fullständigt meningslöst Tom Jones-medley med dussinartisterna Brolle Jr, Magnus Bäcklund och Markus Fagerwall blev det också samt en lika tråkig operaduett i Barcelona

Fanns det inget som var bra under kvällens gala då?
Jo att den tog slut så jag kunde sätta mig och bli förnedrad dryga 90 minuter senare då Everton kvitterade in 1-1 mot Liverpool.
Nej skämt å sido. Att blygheten fick ett ansikte var uppfriskande då Sarah Sjöstrand, när hon vann Årets nykomling, klev upp bland alla förrepeterade tacktal och gjorde Blyger på julafton till ett unikum av självsäkerhet. Hade 15-åriga Sjöstrand haft ett förkläde eller en filt så hade garanterat gömd sig bakom dessa.
Björn Ranelid var på sitt sätt också en höjdpunkt då han helt utan självdistans svepte in på scenen och drog en monolog om idrott och vikten av föräldras arv. Givetvis på ett självklart och pomöst Ranelid-sätt och som han sedan avslutade med sedvanlig hybris (dock med vissa reservation för ordvalen i citatet):
"Så där ja. nu har jag hållit ett tal på 3000 tecken helt utan manus. En prestation lika stor som vilken idrottsbragd som helst."
Vad säger man? Klockrent i allt vad dryghetsböcker som finns.

Det är också dags att inse att hela Sveriges komiker Robert Gustafsson nu börjar att gå mer lovligt på tomgång med tama och illa tajmande skämt, Gessle-segmentet under måndagskvällen var definitivt en bottennotering från Skövde-sonen som gett oss så många högtidsstunder under åren.
Så numera är det med både sorg och glädje i sinnet som man sitter och tittar på gamla avsnitt av Nile City, Percy Tårar och Torsk På Tallinn.
Och inte blev det bättre av att han hade landets solklart mest överskattade komiker vid sin sida, Björn Gustafsson, en man som blivit utsedd till rolig för ingenting. Det enda han har gjort är varje gång se gullig ut på scen med lockligt blont hår och onaturliga kroppsställningar plus att han har sjungit en låt till Carina Berg i melodifestivalpaus.

Dagens videoinslag blir därför ett med Robert Gustafsson.
Inte för att den är det roligaste han har gjort, dock är den divisioner bättre än gårdagens insats.
Istället är den med för att det är ett inslag som skulle kunna vara en parodi på Herr Ranelid då sketchen handlar om storhetsvansinne.




Fast allra bäst i sin karriär kanske Robert Gustafsson var i rollen som Bertil Svensson:

Köra Ankeborg

Jag vet inte vad det beror på men jag blir bara så hjälplöst glad av att se denna bilden på Elton John.

Hejarklackspressens antites

Eftersom VM 1982 i Spanien är det första fotbollsmästerskapet som jag minns glasklart är det givetvis massvis med saker som etsa sig fast.

Som att Brasilien med vänsterbombaren Eder i spetsen visade upp det bästa landslag som aldrig fick vinna ett VM, att Paolo Rossi fick målfrossa i semifinalspelet och att Harald "Toni" Schumacher fullständigt krossade franske inhopparen Battiston.

Men det är också VM-turneringen då presskåren i många fall visade upp en helt underbar opatriotiska inställning till sina landslag.
Ett exempel är de italienska journalisterna som var allt annat än hejarklacksledare under inledningen av turneringen då man kallade de blivande världsmästarna i Gli Azzurri för "de sämsta italienska landslaget på 20 år" eller supersågningen "ett gäng apor som försöker spela fotboll".
Tänker er den extremt ömskinnade Lars Lagerbäck, som får tuppjuck bara Sportbladet eller Expressen tar upp frågan om Svensson eller Källström som offensiv mittfältare, få dessa omdömen i ansiktet. Han hade gått upp i limningen fullständigt.

Den stora favoriten vad gäller oromantisk hemmapress är dock efterspelet till skandalmatchen mellan Västtyskland och Österrike då de germanska bröderna efter Västtysklands 1-0-mål helt och hållet slutade spela. Sedan spelade de bara av matchen fram till ett resultat som tog båda lagen vidare på bekostnad av Algeriet som charmat omvärlden med sitt spel.
En skandal naturligtvis men sådant har alltid hänt och kommer att fortsätta att hända. Vi svenskar ska ju inte glömma mycket lägliga 2-2 mot Danmark i Portugal-EM.
En västtysk tidning nämnde nämligen inte ens Västtyskland-Österrike på sportsidorna utan tog upp den bland tidningens kriminalnotiserna på det här sättet:
"26 tyskspråkiga medborgare i Förbundsrepubliken Tyskland och Österrike har, enligt vad vi erfarit, bedragit 40 000 personer på Estadio El Molinon i Gijon. Misstänkta för grovt bedrägeri är Jupp Derwall (yrke: tränare) och Georg Schmidt (samma yrke) samt 24 medbrottslingar", här räknades sedan spelarnamnen upp.
En tidning i Österike hanterade matchen genom att ha en blank sida istället för matchreferat och en annan skrev bara ut laguppställningar och konstaterade sedan bara att det inte fanns något sportsligt att rapportera om.

Say hello to my little friend!

Canal + visar just Scarface vilket är stort.
För så här är det ju .
Al Pacino må ha spelat roller som Michael Corleone i Gudfadern-trilogin, , Vincent Hanna i "Heat", eller Carlito Brigante i "Carlito's Way"
Men hårdare än i rollen som Tony Montana blir han inte.
Speciellt inte då han juckar fram den klassiska repliken i slutet av filmen och möter döden med huvudet och AK47 högt.

För med slutrepliker som dessa tar han udden av det mesta
"You wanna fuck with me?
Okay.
You wanna play rough?
Okay.
Say hello to my little friend!"

Vissa kanske skulle kalla honom sorglig men den vägen tänker inte jag gå ned för.
Visserligen var det svårt att hitta ett bra klipp med hela slutet men ni får ändå döma själva:

"Från GFK Ultras hörs det ingenting ..."

Att jag haft en beef med Kropps så kallade klack är ingen nyhet för de som följt denna blogg.

En uppfriskande historia som tagit upp ett och annat till ytan.

Till exempel har jag fått reda på att vissa har oerhört svårt att ta av skygglapparna vad än som händer.

Men skit i det nu.

Vad som däremot är anmärkningsvärt är att den otroligt höga svansföringen som vissa delar av Kropps "supportrar"visade upp efter damernas hemmamatch mot Önnered blivit noll och intet.

Det kanske är förmätet att snubbla in på en riktig ordmästares område men det ligger ändå nära till hands att använda Shakespeares ord, "Mycket väsen för ingenting", då "klacken" den sista tiden lyst med sin frånvaro. Både från damernas såväl som herrarnas matcher.

Speciellt pinsamt blir det för dessa hårda pojkar, för det är ju alltid pojkar som bullrar, då de innan nyår gick ut på sin blogg med följande käcka stridsrop:

Det är NU vi ska visa Bohusläningen, Önnered och folk som herr Janson vad vi går för. Vad vi står för!

Visserligen kan jag inte gå ed på att Kropps-"klacken" helt har uteblivit från de inledande matcherna 2009. Men de har i alla fall varit mer tystlåtna än en hop ja-sägare under nazi-Tysklands mörka tidsperiod.

Vad det beror på låter jag vara osagt utan konstaterar bara att "stödet" kanske inte har varit så genuint eller vuxet som denna skara försökt göra gällande.

Kanske stavas anledning jullov, en hektisk skoperiod på Stadium, eller att deras tidigare så väl framhållna jobb/familjer tagit så pass mycket plats den senaste tiden att utrymme helt enkelt inte funnits för handboll.

Vad vet jag?

På handbollmatchar har i alla fall GFK Ultras inte observerats ...

Men kanske blir det mer folk i klacken under kommande veckas matcher i Agnebergshallen då herrarna möter Country på måndag och damerna ställs mot Skövde på torsdag 22 januari. Speciellt eftersom vårterminen 2009 då på allvar startat och att alla intresserade borde vara hemma för att kunna stötta sin favoriter.

Veckans musikvideo

Nu mina vänner ska det bli hatt- och glasögonparad när Elton John ska ta sig igenom sin låt Your Song.
Men framförallt kommer det bli en trippad tur ut i kostymförrådet med den adlade engelsmannen.

Egentligen borde den första outfiten när han han helt avslappnat, och till tonerna av 20th Century Fox-signaturen, kommer in i någon form av plym/fjäderhistoria.
Men bara lugna, det blir bättre.
För den givna höjdpunkten sitter givetvis som en smäck när han sjunger iförd en helt fantastisk Kalle Anka-dräkt.

Till sist är ju även Your Song även en helt underbar låt. Men det känns underordnat en sådan här maskeraddag.

When Hell Freezes Over

Efter att ha kollat in ett väldigt hetsigt och ostrukturerat Debatt på SVT är det bara att konstatera.
Nej. Det kommer inte att bli fred i konflikten mellan Israel och Palestina inom en överskådlig framtid. Den stora frågan är väl om det kommer att bli det någon gång om de båda parterna ska få hållas på egen hand.

För när ett gäng araber och judar/israeler och dess anhängare inte kan enas eller ens titta på varandra i en trygg göteborgsk tv-studio kan man ju inte begära att rädda människor i Gaza och gränsstäderna i Israel ska kunna överens.

Hur konflikten ska lösa?
Ja hade jag det svaret skulle jag garanterat få åka till Oslo i december och ta emot Nobels Fredspris.
Men det svaret har jag givetvis inte.
Vad jag däremot vet är att lösningen inte fanns i en svensk tv-studio en torsdag.

Svensk ödmjukhet när den är som bäst

Varför lägger man ut tusentals kronor och sätter man sig i ett trångt flygplan under ett halvt dygn för att att äta svensk husmanskost i Thailand?

Tydligen rätt många om man ska tro programmet Semestersvenskar och krögaren Leffe.

Krögar-Leffe har nämligen startat en husmanskostsrestaurang i thailändska Patong som tydligen går som tåget.

Och det är här den svenska ödmjukheten kommer in.

Leffe är nämligen en av de mest rasistiska män jag har hört på länge.

För med uttalande som "utan västeuropéer i köket blir det kaos" och "Nej du vet de har inget hum om hygien i det här landet" visar han med all önskvärd tydlighet upp en attityd som gjorde svunna tiders kolonialtänkande förståeligt.

Det var väl bara en mening a'la "Alla vildar utanför Europa är bara hjälpmedel för tjäna ihop min förmögenhet" som fattas.

En allt igenom vidrig människa den där Leffe, i alla fall om han går runt med den inställningen genom livet.

Charterresenärer är även annars ett mycket märkligt släkte.

I första programmet var det en reseledare som blev utskälld för att det tog för lång tid att komma genom passkontrollen av en man i övre medelåldern.

Och okej om man suttit i en flygstol i tio timmar är väl kanske passkö det sista man vill men att ge sig på en enkel reserepresentant är ju bara stolligt.

Man undrar ju vad mannen ville resetjejen skulle göra. Hasa upp polyesterkjol, kavla upp de blåa bluesärmarna och gå in till ett gäng trötta gränspoliser och slå näve i bordet och kräva ändring på hela systemet.

För vad är väl lite dödsskjutningar av demonstranter och regeringsoroligheter när det kommer ett gäng jumbojets med Thailands nya herrefolk - svenskar.

Thailand - är inte det 2000-talets idéfattiga svar på Kanarieöarna när vi svenskar ska ut och resa?

Jag kan faktiskt inte tänka mig något mer trist och ospännande än en badsemster dit. Och inte stiger resenärerna mer i ögon om det går till Leffe och äter ärtor med fläsk.

Veckans citat

"Jag ger dig inte min morgon och inte min dag

Du får nått så mycket bättre, du får hela djävla jag

Hela underbara unika jag inte nått så futtigt som en morgon och en dag"

Lasse Lindh talar om hur tam och oromantisk texten till "Jag Ger Dig Min Morgon" egentligen är i sin egna låt "Svenska Hjärtan"

Vinnarskallar

Just nu pågår SVT:s satsning Mästarnas Mästare där elva svenska idrottlegender gör upp om slutsegern.

Och med deltagare som Anders Gärderud, Thomas Wassberg, Pelle Fosshaug och Ara Abrahamian står det redan efter en halvtimma att denna programserien kommer att utklassa allt vad Let's Dance, Idol och Körslag heter.

När sedan varje program kommer att innehålla längre segment med höjdpunkter från deltagarnas karriärer är det bara att lassa upp cola och popcorn kommande tisdagar.

En karriärsammanfattningarna i det första programmet kretsade mest kring Thomas Wassberg som förutom att han alltid hade topluvan på sniskan och frost i skägget när han var i form också hade ett helvetes humör. Ett humör som gick ut över både motståndare som media.

Det finns egentligen bara ett ord som går att sammanfattan Wassberg - Gud.

Ett annat bra grepp i programmet är lagindelningarna som föregår varje deltävling.

För när det politiskt korrekta Sverige föredrar lottning av lagen är det i Mästarnas Mästare klassisk Margetgärde-stil med lagledare som väljer och där någon alltid blir sist kvar.

Otroligt roligt eftersom alla deltagarna är fånigt stora vinnarskallar och absolut inte vill bli vald sist.

It's a death trap, it's a suicide rap

Den 27 januari blir det helt plötsligt allvar med Guitar Hero: World Tour.
Från den dagen kan man nämligen sjunga med könet, slicka strängarna och slå sig fram i Springsteens dunderhit Born To run.

Anledningen är att låten tillsammans med Mr. Lucky Man från kommande albumet Working On A Dream detta datum släpps för nedladdning.
Jag vet inte hur det är med er men jag kommer i alla fall att hänga på nedladdningslåset.
Och äntligen får man en anledning till att lära sig spela Guitar Heros trummor ordentligt. För vem vill inte slå lika hårt på skinnen som Max Weinberg ...?

Till det smäller får vi fortsätta att njuta av bilder som dessa, musik från skrevet när den är som bäst:

Veckans Disney

LUDWIG VON ANKA

Födelsedag: 24 september 1961 i TV-filmen "An Adveture in Color". I Sverige möter vi honom för första gången på baksidan till Kalle Anka & C:o 34/62

Släktingar: Han har presenterats som Kalles morbror, men det råder delade meningar om detta.

Käraste: Det spekuleras i om han har varit gift med farbror Joakims syster Matilda, men det är inte bekräftat.

Bostad: Ludwig kommer ursprungligen från Wien i Österrike, men bor nu i Ankeborg.

Yrke: Professor, vetenskapsman, psykolog och allvetare.

Hobby: Att plåga alla andra med sitt gränslösa vetande vad det än må vara.

Klädsel: Tyrolerhatt, glasögon och rock.

Övrigt: Ludwig kom till Ankeborg med tåg första gången vi mötte honom. Han har ett flertal gånger uppträtt i TV, bl a i serien "Duck Tales" och "Quack Pack". Ludwig är expert inom så skiftande områden som kärnfysik, grillning, konst och bilmotorer.

Ludwig von Anka på andra språk:

Svenska: Ludwig von Anka

Danska: Raptus von And

Finska: Taavi Ankka

Engelska: Ludwig Von Drake

Tyska: Primus von Quack

Franska: Donald Dingue

Italienska: Pico de Paperis

Portugisiska: Professor Ludovico

Maradona - Uniteds bästa vapen

Jag vet inte men på något sätt kändes självklart att Diego Armondo Maradona var roten till att Chelseas fotbollslag fick tillbringa några natttimmar i kylan inför den viktiga matchen mot Manchester United.

För er som inte vet fick hotellet för Chelseas A-trupp tillbringade natten inför United-matchen utrymmas mitt natten innan matchen.
Anledningen var att brandlarmet gick igång och byggnaden fick utrymmas fram tills dess att brandkåren kollat upp anledningen.

Och det är här det levnadsglada bollgeniet från Boca Juniors kommer in då man upptäckte att Maradona med entourage var i staden och kommit på den ljusa idén att röka så både glöd och rök låg tät på hela hotellets 14:e våningen.
Som sagt det kändes som sagt var helt självklart att det just var Maradona som var inblandad i det hela. Han har ju som bekant en hel tokigheter på sitt samvete. Som att ha skjutit luftgevär mot en samlad presskår utanför hus i Argentina.

Men jag säger så här.
Vill Maradona röka - så får Maradona röka. Så är det bara.

Kanske inte främst för sina berg- och dalbanefärder på världens vågar men definitivt för den här sköna och avslappnade uppvärmningen till tonerna av Opus "Life Is Life".

Korta shorts, ett snöre knutet i midjan och noll knutna skor. Plus lite sköna tricks med trasan givetvis. Mer behövs inte.

Alltså denne man

"DANSKDJÄVLAR!"

Det är naturligtvis svårt att inte älska en man som gör upp med ett helt folk på det sättet som i Lars von Triers Riket.
Men det är inte bara därför vi valt att dyrka Ernst-Hugo Järegård, mannen med det stundtals galna utspelet och de tokiga kläder.
Det är inte heller den enda anledningen till att Killinggänget valde att lyfta fram honom i sina produktioner.

För ytterligare en annan anledning är dramaserien Skånska mord som SVT producerade 1986. En tv-serie där Järegård genialiskt gestaltade en rad skånska och autentiska mördare.
Det är också denna serie vars avsnitt Veberödsmannen just nu precis avslutat SVT:s hyllning 3xErnst-Hugo som är anledningen till detta blogginlägg.

3xErnst-Hugo är nämligen en perfekt inblick i geniet från Ystads livsgärning.
Första delen var tv-teatern vd där Järegård gör rollen som en företagsledare som våldgästar en anställds hem för en kväll
Del två var en enkel och rak dokumentär av klassiskt snitt med röster om Järegårds liv och sista delen var alltså Veberödsmannen där Järegård går bananas i det skånska landskapeet som tokige mjölnaren Martin Svensson.

Men annars är det som bekant rollen som Stig Helmer i den för övrigt fantastiska von Trier-berättelsen Riket som gav Ernst.Hugo den sista putten in i genirummet.
Här representeras serien av en klassiker:

Kompishat

Nu är det alldeles strax för det som är en av de största anledningarna till att man håller på lag i olika sporter.

Att få mäta sitt favoritlags styrka mot något av kompisarnas lag samtidigt som de sitter i soffan och ser matchen.

Klockan 18.30 i kväll är det nämligen dags för mitt älskade Liverpool att möta Kinneviksmannens, som på bilden dunderladdar i min soffa, lika älskade Stoke i Premier League.

Hur det går?

Inte enda djävla aning men eftersom Liverpool leder ligan och Stoke ligger på nedflyttningsplats skulle jag bli mycket förvånad om Liverpool tar några poäng eller ens gör något mål. Det är ju ändå på bortaplan vi snackar om ...

Ska vi säga 0-0?

Nyår - natten då det mesta kan hända

Ja det blev ju nyår även 2008 och precis som vanligt hände det en massa saker även detta års sista dag.

Det var människor som blev fulla - vissa betydligt mer än andra då de efter ett par effektiva timmar uppumpade på Fisherman's Friend tvingades ge upp redan innan tolvslaget och lämnade kvar ett minne av söndriga glasögon och en rejält härlig spypöl på golvet. Det trodde man inte om en fest där medelåldern låg strax under 30 vårar.

Det också som om vanligt hänryckningens tid då det förlovades till höger och vänster, både bland festdeltagarna och bland de som havande blivit strandsatta hemma.
Och ingen nyår är komplett utan människor som finner varandra vid borden eller på dansgolvet. En tydlig trend bland årets parsammansättningar synts tydligt.
Årets smak var uppenbarligen den man blandar en del Uddevalla och Stockholm och sedan blandar. Och detta trots att huvudstaden redan tidigt tappat sin allra tappraste krigare då han vid 1.30-talet kungjorde att nu var herrn färdigdrucken och ämnade gå hem.
De övriga från Stockholm lät sig dock inte nedslås utan fortsatte glatt att botanisera bland Västkustens damer och herrar. En hångelfest som det var länge sedan man sett maken till.

Vad som också slog en var hur dåliga den del av mänskligheten man själv tillhör kan hantera sprit, ett nej och allmän kåthet.

Mannen som tappade koncepten tillsammans med Fisherman's har jag redan berättat om men han tål ändå att blötas ännu en gång.
För även om man fick gå hem tidigt hade han ändå gjort en fantastisk arbetsinsats då han redan från start tydligt visade vart det skulle barka.
Festen började klockan sju. klockan 20.30 sågs han honom hänga på sin polare på verandan utan synbar styrsel på benen, en timma senare låg han och vilade lite på en massa påsar och klockan 23.00 var det alltså färdigspytt och klart för hemgång.

Så var det då det här killars uppvaktningsförsök och vad dessa kan leda till.
Det fanns nämligen en man på årets sista fest som tog min kompis till hjälp med att få utpekat vilka som var singlar för citat "man är ju singel nu så det gäller att ta för sig". Classy ...
Samme man fortsatte senare på kvällen att briljera med sin världsvanhet då han nästan tjatade hål i huvudet på en tjej för att få en dejt.
Till slut tröttnade dock tjejen rejält och följade mening uttalades.
- Nej jag kommer inte att gå på någon dejt med dig. För det första är jag inte det minsta intresserad av dig och för det andra har du precis gjort slut med min bästa kompis som du för övrigt har ett barn med.
Vad säger man? Ett otroligt bra och avsnoppande svar till en man som uppenbarligen inte har det minsta hyfs i kroppen.

Men för andra gick det som sagt bättre. Och till alla dem önskar vi lycka till och konstaterar bara att det kommer att bli ett intressant 2009 som säkerligen kommer ge saker som kan släpas upp här berget ...

Veckans musikvideo

Dårskapet har som bekant invaderat det Heliga landet igen och det har därför blivit dags att börja undra varför folk skola strida.

Jag tänker inte ge mig in i diskussion om vilka som har rätt eller inte.
Men jag tror nog att intresset från befolkningen i Gaza att skjuta rakter mot Israel hade varit lite mindre om de fått en lite drägligare tillvaro. Att det inte är så är ett hundhuvud som borde bäras av väldigt många händer världen över, från män i Vita Huset, Knesset och EU till samtliga fundamentalistdårar i Teheran.
Självklart är i alla fall att både judar och palestinier utan några som helst problem borde kunna leva sida vid sida.

Men skit i det nu och låt oss istället gå rakt på veckans låt.
För man undrar ju sannerligen vad John Lennon hade sagt om han hade fått upplevt dessa religonshetsande år som vi gått igenom de senaste tio åren.

1971 tyckte han i alla fall så här i låten Imagine, en låt som inspirerat och fått folk till eftertanke allt sedan dess.
Att denna låt idag skulle ändra på något är ju en ofantligt dum idé men satans bra låt är det alla dagar i veckan och är, om jag få säga det själv ett mycket val som Veckans musikvideo.

Kille drog på sig förkylning

Här var det egentligen mening att det skulle ha varit den fullständiga uppgörelsen med nyår.

En litet litet influensavirus ville dock annat och därför blir det inget, ännu.

För ni ska ju inte tro att all saker som hände på nyårsafton och dagarna däromkring ska få vara okommenterade. Speciellt inte det faktum att män har otroligt svårt att ta ett nej eller läsa av signaler om det.

Till sist kan jag även åter slå fast att det är oerhört tråkigt att vara sjuk.

Veckans Apa

Babian

Bellissimo

Fastnade precis framför en repris på det mycket simpla rese/matprogrammet.
Visserligen var det stundtals ganska intressant om en by som specialiserat sig på fiske i liten skala och på sätt fått fram en mycket varierande mysig matskafferi till sina restauranger.

Detta ändrar dock inte grundtesen om programidén är sanslöst simpel och enkel.
Det hela går nämligen ut på att programledaren och tillika finsmakaren Bo Hagström ska äta och dricka sig igenom Italien, en uppgift han tar på allra största allvar.

För det var länge sedan jag såg någon med så berått mod våldgästa restauranger och ibland även vanliga medborgare för kunna stoppa ner sin näsa i deras grytor och vinglas.
Allt ackompanjerat till tonerna av Hagströms gillande stämma.
Det var även länge sedan jag såg objektiviteten blivit så utkastad i SVT som i Solens Mat.
Allt är nämligen gott och det enda som kommer över finsmakarens läppar är ord som "bellissimo" och "splendidamente"

Veckans musikvideo

Det var ju naturligtvis bara en tidsfråga men nu är det i alla fall dags för The King.
Så mina damer och herrar, tilllåt mig att få presentera Elvis, världens utan tvekan mest kända artist.

Nej att välja Elvis Aaron Presley till veckans artist har legat i luften länge och var egentligen inga konstigheter.
Nej problemet var istället bestämma sig för vilken låt man skulle välja då den smörgåsälskande sångaren har en låtskatt som innehåller fler guldkorn än det finns pingviner på Sydpolen.
Och valet föll nu på The Wonder of You, här i en inspelning från den räcka konsert han gav i Las Vegas 1970.

Anledningar till detta är många.
För förutom att The Wonder of You är en sjusärdeles liten bit kändes det också självklart att fånga kungen i det rike som var hans under de sista levnadsåren, Syndens stad i Nevadaöknen, Las Vegas.
En annan sak som gör att The Woner Of Wonder från Las Vegas är James Burtons konster på elplankan under mellanspelet. Ett gitarrspel som ger omdömet "lätt och avslappnat utförande" en helt annan innebörd.

Men det som till slut fick vågskålen att slå över var det faktum att just Las Vegas ´70 är den tid då kragarna nådde sin absoluta peak vad gäller höjd, bredd och storlek. Elvis visar här upp en häpnadsväckande höjd och styvhet och det gick vid denna tid rykten om att han med hjälp av dessa kunde glidflyga på luftströmmarna bättre än en albatross.

Detta var också tiden alldeles innan klädtokerierna slog över fullständigt.
Visserligen har han den oerhört "praktiska" jumpsuiten på sig men det håller sig ändå inom rimligheternas gräns.

Till skillnad från outfiten på den övre bilden där det både är amerikanska flaggor, guldkedjor och mantlar med en diamantbeströdd örn i en total overkill av lulllull. Otroligt roligt men ändå fullständigt vansinne
Allra snyggast var han dock 1968 under sin comeback-konsert.
För känn på den undre bilden. Det går ju inte att bli coolare och tuffare än Elvis är i detta läderfodral. Så är det bara.