Ett långhårigt högmodigt troll

Dagens fråga:

Hur många personer kan klappa i otakt vid ett och samma tillfälle?

Svar:

Så många som går in på en Rhapsody In Rock-konsert.

Det står klart nu när TV4 visar 10 år med Rhapsody In Rock och kreti och pleti får släppas lösa på de mest vitt skilda sätt.

En sak har de dock gemensamt. Det är ingen som vaggar eller ens klappar i takt. Det spelar ingen roll om det boogie, rock, eller någon släpig historia som bjuds, pöbelns diggning havererar obenhörligt ändå.

Rock-pastorn Robert Wells är ju också värt en liten vers bara han också.

Och när man ser honom känns det mycket passande att TV4 valt att visa programmet just denna vecka då Högmodet härskar här på Berget.

Jag känner inte karln men nog måste man ge höga högmodspoäng till Wells.

Ulf Lundell, Kent och Lars Winnerbäck kan ibland beskyllas för att vara en sumla pretentiösa många många.

Men när det gäller att ha tendenser till att lätta från förnuftets jordyta så är det väl skurmoppen Wells nummer ett.

Musikaliskt vid tangetern går det naturligtvis inte att snacka bort Robban utan mer vad det är han använder talangen till som upprör.

Att köra motorcykel på scenen och spela keytar, denna djävulens korsning mellan gitarr och piano, är varité och inte underhållning. Möjligen var det underhållning när häst och vagn samsades med bilar på vägarna men inte på 2000-talet.

Sedan kan ju undra vad som driver ändå artister som Lena Philipsson och Jill Johnsson till att ställa upp när Wells ska gå på vatten, spela på snurrande flyglar och allt vad tokstollen kan komma på.

Men förmodligen är det så enkelt som Spelredaktören uttrycket:

"Degen måste ju in på något sätt"

Men störst dom ska naturligtvis inte falla över Wells eller de andra på scenen, de tjänar ju bara pengar.

Nej de som borde ta sig en rejäl funderare ändå dessa stora mängder människor som går och tittar på eländet.

För bra går det ju för konceptet men detta är satan i mig inget försvar för att det ska vara bra, snarare tvärtom.

Kan vi inte se, och framförallt höra, att klassisker sablas ner på löpnande band under de svindyra minuter som man bevittnar är det ytterst synd om människor.

Ett litet försvar kan möjligen vara att det är trevligt och socialt umgänge med vänner. Men finns det då inte bättre sätt att umgås på än att sitta och "njuta" till ocker?

Trams och fördummande är det och inget annat, ett fördummande som alltså fått hålla på i tio år.

Och sedan undrar man varför jorden är på mot undergång.

Jag har, som synes, länge haft en avsky mot Rhapsody In Rock så nu får ni ursäkta om det blev hårda papper men skiten var tvungen att komma ut.

En annan sak:

Skrattade vi inte lite för länge åt Robert Gustafssons Tony Richardsson-imitation?

Spelhörnan

X-Men Origins: Wolverine

Multi

(Activision):

Betyg: 1 Herr Nilsson

Att man aldrig lär sig att inte sätta något hopp alls till spel ihoprafsade efter biofilmer.

Men nu var det i alla fall dags igen då jag skulle spela det nya Marvel-spelet med den hårige Wolverine i huvudrollen.

För jag ville verkligen att det äntligen skulle komma ett superhjältespel som i alla fall är hyfast spelbart.

Men jag kommer att få vänta ytterligare en tid för bra filmspel med superhjältar verkar vara en synnerligen tuff uppgift att gå i land med.

Återigen får vi nämligen uppleva ett hafsverk vars enda syfte är krafsa ihop ännu mer pengar runt konceptet när vi får följa killen med de vassa naglarna från kraschen i en djungel till dagen då han får hämnd för alla oförrätter han råkat ut för.

Standard 1A manusmässigt alltså och det är ambitionsnivå som genomsyrar hela klabbet, förutom de delar där man inte ens orkat att bry sig om att komma upp i den standarden heller.

Nej gott folk på Activision detta får ni inte godkänt för.

Det är bara, för 20th Century Fox skull, att filmen som har premiär1 maj är bättre. Annars kommer Marvel, X-men och Wolverines goda namn att släpas i smutsen.

Veckans citat

"Min ödmjukhet är störst i Sverige"

Författare Per-Olof Enquist greppar under en intervju ett hårt tag om relingen på M/S Högmod och med ett sådant, medvetet eller ej, uttalande är nog inte ramla av än på många år.

Ett litet ord på vägen

HÖGMOD: (grekiskans hybris) innebär en alltför stor självuppskattning och självhävdelse, motsatsen till ödmjukhet (eller som ödmjukhetens gudinna själv kallar det, Fröken K-tillståndet).

Högmod betraktas i många kulturer som någonting klandervärt. I antikens Grekland straffade gudinnan Nemesis sådana självhävdande handlingar som gick över gränsen för det rätta måttet, det passande.
Alla de stora abrahamistiska religionerna, det vill säga judendom, kristendom och islam, ser högmodet som ett moraliskt tillkortakommande, en synd mot gudomliga förväntningar på människan. Inom romersk-katolska kyrkan räknas högmod som en av de sju dödsynderna.
Synden förknippas av någon anledningen med färgen violett och en häst eller påfågel.

Det är ju visserligen ett par dagar försent med ett ord på vägen.
Men herregud, jag är ju Apan på Berget och gör därför lite som jag vill. Samtidigt har jag av "människor", viljelösa varelser skulle jag mer vilja kalla dem, blivit anklagad för att vara definitionen av högmod och därför passar det ju utmärkt att jag lägger in denna post lite för sent.
Men vid sidan av undertecknad finns det ju en hel del sköna juveler som gett utlopp för inte helt nyttig självuppskattning. För högmod är en ganska rolig sida av människor.
Ta till exempel alltid återkommande Maradona med alla sina uttalande om hur förträfflig han är. Roms kejsare älskade att bygga statyer av sig själva och brände ner städer när det inte passade.

Störst konkurrent till Apan om titeln "Mest högmodiga person" måste nog ändå vara Nordkoreas lilla diktator Kim Jong-Il.
För kan man annat än älska en kille som säger sig själv ha lyckats med elva hole-in-ones under sin första golfrunda och att han är världens störste poet.
Nä. Jag tänkte väl det.

Veckans Disney

JOAKIM VON ANKA

Födelsedag: December 1947. Då gavs serien "Christmas on Bear Mountain" ut i USA. Serien var för övrigt färdigtecknad 22/7 1947.

Släktingar: Pappan Fergus "Scotty" von Anka, mamman Dunhilde O'Rapp och systrarna Matilda och Hortensia

Käreste: Joakim har haft något man kan kalla romans med Glittriga Gullan under tiden som guldgrävare i Klondike (KA 2-4/60).

Bostad: En villa, inte helt olik den man ser i öppningsscenen till filmen "Citizen Kane", samt kontoret i pengabingen.

Yrke: Finansman.

Hobby: Myntsamlande och pengabad.

Klädsel: Hans traditionella klädsel införskaffades under ett besök i Skottland. Den har dock nötts så mycket under hans många äventyr, att man får förmoda att de kläder han bär nu är kopior av originalen.

Övrigt: Farbror Joakim är världens rikaste anka. Han driver verksamheter över hela världen, och i världsrymden. Han växte upp i Skottland, men flyttade som ung till USA. Det var där han startade sin fantastiska karriär. Självklart locker Joakims pengar till sig skurkar. För vilken skummis skulle inte vilja lägga vantarna på "500 kvadriljoner, 253 triljoner, 675 biljoner, 123 miljarder, 934 miljoner, 3500 kronor och 13 öre"(KA 46/75)? Visste du att Joakim är 90 cm hög? Magica de Hex mätte honom i nr. 23/64, ("You're about three feet tall, and about 14-16-24!" i Uncle Scrooge 43.) då hon skulle förvandla sig till honom och behövde måtten.

Joakim von Anka på andra språk:

Norska: Skrue McDuck

Danska: Joakim von And

Finska: Roope Ankka

Engelska: $crooge McDuck

Tyska: Dagobert Duck

Franska: Oncle Picsou

Italienska: Paperon de Paperoni

Portugisiska: Tio Patinhas

Tjejen som går upp innan tuppen

Det finns en av gammal hävd fastslagen sanning i Uddevalla.
Den om att ingen kan, eller får, gå upp tidigare än dagens födelsedagsbarn.

För det spelar nämligen ingen roll vilka stolleprov som har genomförts dagen innan. Mariette är ändå alltid först på benen, studsar, gnor och fejar i festens ödeläggelse.
Ett beteeende som för vissa är en aning irriterande. För andra, som Apan med en tendens till att även han vakna tidigt, är det en smula hemtrevligt att alltid veta att när man är i samma lokal som Mettan behöver man aldrig vara vaken ensam.

En annan sak med denna tjej som såg livets ljus just denna dag är att hon gillar dansband.
Bra eller dåligt är ju bara en fråga om sak, men sak står dock klar.
Mariette gillar att låta oss alla lyssna på denna musikform under de fanatastiska fester hon anordnar på jämna mellanrum.

Musikgenren tillhör inte min starkaste och därför väljer jag en annan låt som hon jagat livet ur oss med.
För ottaliga är de gånger som vi skrålat "Fattig Bonddräng" tillsammans från Södra Drottninggatan till Mortens. Och inget fel i detta då Astid Lindgrens hyllning till de hårt arbetande drängarna ur Emil är en synnerligen bra, och tänkvärd visa.
Dock är det inte Björn Gustafsson, som gjorde originalet i filmen, utan den ganska hyfsade ersättare Tommy Körberg. Detta är också den kanske bästa versionen av låten och ligger ganska nära den underbara insats han själv gjorde under begravningen av hela världens sagotant, Astrid Lindgren 2002.

Till sist:
Grattis av hela mitt hjärta till en kvinna som lyckades bli rejält ovän med första gången jag träffade henne.

Spriten rädda mig från kärleken

"Ensam mamma söker" är utan tvekan ett av de värsta program som sänts i svensk tv.

Men det är också en programserie som gett oss ett av de roligaste, och mest pinsamma, ögonblicken i tv-historien.
Vi snackar naturligtvis om Tony från Tidoholm och hans insats i ett av avsnitt när han skulle göra ett första bra intryck och imponera på den utvalda mamman.

Det som gör klippet så ofattbart roligt är Tidaholmscasanovans självsäkerhet och hans konstaterande att endast en lagom promillenivå står mellan honom och kärleken.

Men att hålla sig på rätt sida fyllestängslet skulle visa sig inte vara det lättaste ...

I Apans öron

Nu tar vi nya grepp på Berget med spellistor.

Spotify är ett alldeles utmärkt program för att lyssna på musik med.

Det är också ett program som gör det löjligt enkelt att pracka på sina vänner sin musiksmak.

Och i påprackande tecken kommer nu Apan att varje lördag lämna ut lite tankar om musik till er alla.

Antingen klickar ni på listans namn här under under eller så här ni till listen i vänsterkanten och klickar där, om ni nu mot förmodan skulle missa något inlägg i bloggen.

Varje lista kommer också kompletteras av en lite vers om varje låt.

Listan denna vecka heter "The Story of Janson" och följer hans liv från vaggan till graven.

Så mycket nöje.

The Story of Janson

Trollmors Vaggvisa - Nina & Kim: Förklaringen är lika enkel som glasklar. Mamma, och inte Nina & Kim, sjöng denna visa för mig när jag skulle sova. Därför platsar den som första låt på denna lista. Svårare än så behöver det inte vara.

Thorn In My Side - Eurythmics: Alla minns vi våra första skiva och här kommer den för Apan. Domus klassiska skivhörna var platsen året 1986 och det första staplande steget mot min nuvarande skivsamling togs. Historiskt. Min dragning till manhaftiga chicks inleddes även denna dag då jag av någon underlig anledning tyckte att Annine Lennox var tilltalande, och det är något av det mest märkliga ag någonsin tänkt.

Paradise City - Guns N’ Roses: Tänk vad konstigt det hade varit att kunna säga att denna låt spelades då jag tog mig min första och allra sista fylla. Men så är det ju givetvis inte. För efter att Axl Rose skriat ut sista tonen i denna låt har det fortsatt att rinna ned alkohol i Apans strupe.

Another Day In Paradise - Phil Collins: Ibland träffar kärleken hårt. Det gjorde även den näve som landade på hakan hos den DJ som enligt åtalet förvägrade Steven Gerrard att få lyssna på Phil Collins. Västergötlands välmående jordbrukslandskap var stället där jag sprang på denna bondedotter under 80-talets sista skälvande dagar. Hon var för det mesta helt vansinnig och gapa och levde omkring kommer jag ihåg. Detta hindrade dock inte Apan från att under en kort period kunna tänka sig ett liv som svinfarmare. Gode Gud hur det hade kunnat se ut …

Die Mauer - Ebba Grön: Studenten 1992, dans i ring och det allra sista rycket vad gäller svärmeriet för Helen. Gick åt helvete som ni som läser Bloggen redan vet. Skön allsång och mängder med skämmiga uppträdanden var det dock på varje studentskiva inför det som skulle bli vårt stora kliv ut i livet. Om det också gick åt helvete får vi låta tiden utvisa.

All For Love - Bryan Adams, Rod Stewart & Sting: Vi snackat Göteborgsvägen, vi snackar en lätt hörselskadad tjej och vi snackar när Apan lämnade bort sin dyrbaraste blomma. Jag vet det är en sanslös klyscha att denna ganska usla låt fanns i bakgrunden när det hände. Men bättre det än att det hade varit Ugglas “Fyra sekunder” både i högtalare och sänghalm.

Män Som Mej - Eldkvarn: Skivan “Pluralism” var det som höll mig ovanför vattenytan under lumpen på F13 Norrköping. En tämligen vidrig och tråkig tid innan jag hamnade på F7 Såtenäs. Inte för att det blev mindre meningslöst med militärer då men det blev i alla lite roligare på grund av att vi hade en kapten som var fullständigt från vettet och kunde skälla ut folk efter noter om de hade kepsen lite för mycket sned. Men mig rådde han aldrig på utan gav upp efter X antal försök.

Hon Gör Mig Galen - Ulf Lundell: Förutom att Ulf Lundell är den artist som på det hela taget betytt mest för mig är han också den artist som gjort “Hon Gör Mig Galen”, en låt som jag upptäckte på liveskivan “Maria Kom Tillbaka” och får väl ses som symbolen för min vacklande tid som högskolestudent. Lundell höll, och håller, mig dock tryggt i handen hela tiden.

Back For Good - Take That: Det här minnet ska egentligen inte ha någon annan låt än Jan Johansens “Se På Mig”. Men eftersom de annars så flinka människorna på Spotify inte kunde tillhanda den får “Back For Good” sända flashbacks till sommaren 1995, en tid då den största kärleken träffade sanslöst hårt och livet var betydligt både enklare och svårare än nu.

Celebrity Skin - Hole: Nu susar alla sittningar uppe på Fasseröd hos en av mina bästa vänner under det tidiga 90-talet förbi. Sittningar där inga ämnen var förbjudna eller undveks. Trevliga tider och kunde så ha varit. Tyvärr kom saker och ting emellan oss. Vi är fortfarande vänner men som förr är det inte.

Little Willie John - Peter LeMarc: Långfredag, två tjejer & två killat och grav, grav fylla med kräkningar och nedrivna gardiner och duschdraperier. Ja tusan vilken härlig kväll det var. Två gick och lade sig medan Sofia och jag, tillsammans med en gitarr bestämde oss för att klockan fyra på morgonen ringa upp alla vi kände och sjunga denna låt.

Only Happy When It Rains - Garbage: Att det inte går att fejka sig genom livet är en läxa som alla tvingas lära sig någon gång. För mig kom den tiden när jag försökte lura mig själv att tycka att Garbage var en djävligt bra grupp. Som ni förstår fanns det en kvinna i bakgrunden en det slutade bara med att jag tycker att gruppen är ganska usel och en smutsig känsla. Med på listan är den i alla fall.

Jag Saknar Dej - Ulf Lundell: Lundells desperata skrik efter flyktad kärlek betyder något helt annat för mig än misslyckade romanser. Otaliga är de gånger jag under min tid på Aftonbladet hade raden: “När Jag Känner Doften Av Äpplena På Södermalmstorg” ringande i mina öron när jag passerade Slussen och under Södermalmstorg. Det är hyfsat en potent låt också.

Man över bord - Eldkvarn: “Man över bord”, med ett par ofattbart bitska passager, får väl anses som en sammanfattning på den nya eran i mitt liv då bitterhet blev ett led ord för mig och några av min vänner. Givetvis inte helt på allvar men det är ändå en ganska skön bakdörr att kunna ta till om det blir allt för stökigt i ens liv.

Härlig Är Jorden - Real Group: Utan tvekan en av världens vackraste sånger som egentligen är en dansk julpsalm. I vår släkt har den dock oftast använts som en begravningspsalm och har därför följt de flesta av mina älskade, till den sista vilan. Därför är den en ganska passande avrundning på den Spotify-lista som tagit mig från vaggan till graven då den förmodligen kommer att ackompanjera mig till de saliga ängarna också.

The Young Ones

Jag lägger inga värderingar överhuvudtaget i den här bilden.
Inget om lämpligheten över att ett barn gör så här eller hur han möjligen kan vara uppfostrad.

Jag nöjer mig enbart med att konstatera att det är ofantligt rolig och bra bild.

Veckans musikvideo

Det finns naturligtvis massor att säga om veckans grupp.
Som att bandets nuvarande sångare Brian Johnson har haft branschens risigaste, med betoning på rasphet, röst i snart 30 år och att Malcolm Young har stått på exakt samma fläck sedan gruppen startade.
Men mest finns kanske att säga om det faktum att en kvinna haft väldigt stort inflytande på det som förknippas med denna oerhört manliga gruppen.

Margret Young heter hon och är syster till de båda gruppgrundande bröderna Malcolm och Angus Young.
För dels säger legenden att Angus fick idén då han läste beteckningen för växel/likström på baksidan av hennes symaskin.
Det är även Margret som ligger bakom att gruppens lille gitarrit och illbattning, Angus, fortfarande så här 36 år efter bildandet , och i en ålder av 54 år, fortfarande skuttar runt i skoluniform.
Margret tyckte nämligen att lille Angus var så söt i uniformen när han kom springande hem från skolan för att spela gitarr att hon tyckte det vore en kul idé att även hade den på sig på scenen.

Sedan går det ju inte att blunda för att gruppen och då Brian Johnson i synnerhet tar begreppet testosteronsång till ofantliga höjder.
För i låten "Thunderstruck" tas hela paketet, om uttrycket ursäktas, fram med tighta jeans, linne, gubbkeps och en satans laddning från skrevet och upp.

Det enda som fattas i den här videon från Donnington Park är väl bara att Angus Young inte spelar det ofattbart coola inledningspartiet med en hand som han gör i den officiella videon.

Underbart tyskt vansinne

Alla minns vi Harald "Toni" Schumachers överfall på Battiston under VM-semi 1982.

Ett tilltag som inte renderade i någonting förutom en inspark för Västtyskland.

Men den gode Toni är verkligen inte ensam om att ha varit en fullständig tokskalle och stått i det germanska målet.

Vi minns med glädje Sepp Maiers roliga upptåg och inte minst hans enorma handskar, Oliver Kahns glada utflykter och örfilar på både motståndare och med spelare är också minst sagt minnesvärda. Även Jens Lehmann har svarade upp bra mot den fina tyska traditionen med uttalande om hur alla andra är värdelösa medan han själv är Guds gåva till målvaktsspelet.

Senast i raden är Tim Wiese som förutom att ha skällt ut förbundskapten Jürgen Löw för att ha tagit ut en annan målvakt även svarat för detta "underbara" överfall av Ivica Olic när hans Werder Bremen i november mötte Hamburg i ett hett nordtyskt derby.

Överfallet lämnade honom själv naturligtvis helt oberörd, snarare upprörd över domaren signal.

I samma klipp kan vi även, utöver de under tyska kommentatorerna, se Marcus Rosenbergs försökt till att ta sig in på råskinnsscenen.

Märk väl att Rosenberg åkte ut för sin förseelse. Wiese fick gult ...

Spelhörnan

Ninja Blade
Xbox 360
(From Software/Microsoft)

Betyg: 3 Herr Nilsson

Låt oss börja med ett spel som inte gav speciellt stor pulshöjning att testa, i alla fall inte för spelandet. Ett nödvändigt ont skulle man väl mer komma beskriva känslan så där minuterna före första testet av nya hack’n’slash-historien Ninja Blade.
Och det är väl inte så att jag hoppar och gör volter så här efter att jag testat det ordentligt heller.
Men vad som framförallt ska sägas är väl att det överträffade, min till synes låga men ändock, förväntningar med hästlängder.
Inget mästerverk, men heller ingen fullständig katastrof så här i spelvinterns allra kallaste period.

Och detta trots att spelet begåvats är synnerligen rent från nya idéer och lösningar.
Det stjäls fräckt från många håll. Till exempel ekar Prince of Persia högt när man ska springa som ett skållat troll på väggarna och God of War-trumman ljuder både en och två gånger under spelets gång. Inte minst genom Ninja Blade fullständiga förälskelse i quick time.
Spelet känns stundtals som en enda lång ”quick time”-festival där det stundtals handlar mer om att trycka på rätt knapp än det handlar om gamla hederligt spel. En aning enahanda kan tyckas men det fungera faktiskt riktigt bra. ´

The Chronicle of Riddick –
Assault on Dark Athena
Xbox 360/Playstation 3/Pc
(Starbreeze/Atari)?
Betyg: 1 Herr Nilsson

Så var vi där igen.
Spel baserat på en film som blir till en axelryckning.
Nu var väl detta inte speciellt oväntat då relationen spel-film i allmänhet aldrig har varit särskilt lyckad och då filmen som detta spel ska sälja enligt förhandssnacket är ytterst blek och krystad historia.

För krystad är ett bra ord på spelet som egentligen inte tillför någonting till världen.
Trist story vars ramberättelsen man har sett tretton på ett dussin förut och inte griper tag i en för fem öre.

Själva spelande är inte mycket bättre det med otighta kontroller och ett gränssnitt som stundtals får en att riva sitt hår.

Det enda som utvecklingsteamet på Starbreeze lyckats någorlunda med är väl i så fall grafik och ljud då Vin Diesel i alla fall ser ut om Vin Diesel och ljudkulissen då och då får en att bli lite illa till mods.
Men det är också allt i detta spel som späder på den Nilslånga flod av taffliga spel baserade på en film.

Wheelman
Xbox 360/Playstation 3/Pc
(Tigon/Midway)

Betyg: 1 Herr Nilson

Vin Diesel gör ytterligare ett försök denna vecka med att låna ut sin röst och utseende till spelet Wheelman.
Men tyvärr för Diesels varumärke blir det rakt ner i backen även denna gång.
Wheelman är nämligen de spretande kopiornas förlovade land där spelaren bjuds på en ganska osmaklig sörja med spelstölder.

Störst stöld har gjorts från GTA vars hela koncept är snotts rakt av och flyttas till Barcelona. Den lilla ändringen har dock gjorts att man i Wheelman arbetar sin uppåt i Barcelonas undre värld som civilpolis och med mål att störta allting.

Men annars är det blåkopia rakt av med polisymboler som symboliserar hur eftersökt du är och tryck en knapp för att sno en bil
Så vad då då? GTA är ju ett superspel och sämre grund kan man väl kopiera av, eller?
Förvisso är det så men problemet är att Tigon kopierat bedrövligt dåligt och slarvigt.

Köp inte, släng eländet om du fått det i present. Detta är inget bra spel.

Veckans citat

"Tippa en tabell går ju snabbt att fixa.

Men sedan måste man säga en jävla motivering också ..."

Fotbollslegenden Ralf Edström ger strax innan alla seriestarter utlopp för sin frustration över att alla medier ringer och vill avkräva honom ett svar på hur fotbollsåret slutar.

Vad är väl en födelsedag mot en namnsdag

Det blev ett satans liv när jag glömde gratta denna tjej på hennes födelsedag i januari, då formerna för bloggratulationer ännu inte var riktigt fastlagda här på berget.

Men idag har samma tjej namnsdag och då känner jag givetvis både tvungen och priviligerad att säga grattis denna dag istället.

Vad jag ska skriva är dock lite osäkert eftersom hon är lillasyster till min bästa vän är det alltid lite vanskligt att bre på allt för tjockt med lovorden.

Men så mycket kan jag väl säga att hon är en bra människa med mycket tankar och gillar att slå huvudet i väggen om och om igen. Inte kroppsligt men i alla fall själsligt.

Men nog med flumerier.

Grattis Ankan och även om du nu slutat med att dricka alkohol kommer här låten "Fulla För Kärleken Skull" med supergruppen Eldkvarn, komplett med felsjungning och allt.

Veckans Disney

KNATTE, FNATTE & TJATTE

Födelsedag: 17 oktober 1937, i söndagsversionen av Kalle-serien i de amerikanska tidningarna. 
Släktingar: Far: Okänd!, Moder: Dumbella "Della" Anka och morbror Kalle Anka 
Bostad: Gåsvägen 13 i Kalle Anka & C:o 8/58. Flyttade senare, tillsammans med Kalle, till Paradisäppelvägen 111. 
Yrke: Går bare i tredje klass, och har därför inget yrke ännu. 
Hobby: Gröngölingarna. 
Klädsel: Knatte har oftast röd keps, Fnatte blå och Tjatte grön. Men det händer att de byter kläder. 
Första uppträdandet i KA & C:o: Omslaget till nr. 1/48. 
Övrigt: Knattarna har med få undantag bott hos Kalle sedan de flyttade in 1937. Knattarna är högsvansar och tjugostjärniga generaler i Gröngölingarna, en världsomspännande organisation. 
Gröngölingarnas handbok är essensen av all världens visdom, och mycket bra att ha i svåra situationer. Ibland gör tecknarna fel, och det dyker upp en fjärde knatte! Ta fram Kalle Anka & C:o 43/95 och se om du kan hitta missen. Till och med Carl Barks har gjort för många knattar!!! Se bare i KA 23/24-1994, side 20, bild 5. 

Knatte, Fnatte & Tjatte på andra språk:
Norska: Ole, Dole og Doffen
Danska: Rip, Rap og Rup
Finska: Tupu, Hupu ja Lupu
Engelska: Huey, Dewey and Louie
Tyska: Tick, Trick und Track
Franska: Loulou, Riri et Fifi
Italienska: Qui, Quo, Qua
Portugisiska: Huguinho, Zezinho e Luisinho

Livets stora frågor avgörs

Nu får ni kära läsare en unik möjlighet att avgöra livets stora spörsmål.

Den här gången är det vem som roligaste killen i Sverige som kastats upp på tapeten.

Så gå nu in och lägger er röst till vänster på skärmen.

När den kommunala viljan slår över

Ibland får våra vänner inom den kommunala sektorn skäll för att de gör så otroligt lite när de jobbar. Ni vet när det till exempel grävs ett hål någonstans och fyra vuxna karlar står och hänger på varsin spade när en femte man gräver med grävmaskin.

Overksamhet kan man dock inte anklaga Åmåls kommun för, problemet är bara att här har det slagit över åt fel håll.

För  sin iver att vara alerta och verksamma har nämligen någon, förmodligen den stadsbyggnadsmänniska som uttalade sig, kommit på den "smarta och briljanta" idén att alla uteserveringar inte länge får ha vita plaststolar. Trä och järn går bra. Om dessa stolar ska hålla en viss kvalité vad gäller frånvaro av murkenhet eller rost förtäljer dock icke historien. Det är också oklart om bruna eller gröna plaststolar är godkända. Den vita varianten kommer enligt förslaget inte att vara det i alla fall.

Vad är nu detta för stolleprov, eller för att citera Sandra Åbergs pappa. "Det var ett av de gârnare förslag jag har hört".

Tokkvinnan på kommunen försvarade även förslaget med att det är viktigt hur kommunen framstår för turisterna och eftersom Åmål är en stad med äldre byggnader skulle plaststolar förstöra denna bild.

Okej att man vill visa upp ett bra ansikte för besökare, men nog finns det bättre sätt att ligga bra till. Kvalitén på boende, mat eller parker till exempel.

Vilket är mest troligt att någon säger:

1) "Vi var i Åmål i helgen. Vi åt en fanatisk middag på en uteservering, men vi satt på plaststolar så hela kvällen blev förstörd".

2)  "Vi var i Åmål i helgen. Vi åt en fullständigt värdelös middag på en uteservering, men vi satt på järnstolar och det räddade faktiskt hela kvällen".

Smörigt i pisten

Jag vet inte vad ni tycker men är det inte dags för lite toner från alplandskapen igen?

Den här gången är det inte så mycket umpa bumpa som det är smäktande och svulstiga bandsbandstoner i fullständigt vidrig blandning.

Men klippet har ändå sina diamanter då det är ingen mindre än Hansi Hinterseer som står för sången.
Hansi "Vem?" Hinterseer?
Jo den österrikiske Hinterseer som på den gamla goda tiden tampades i pisterna med män som Stenis, Piero Gros, Gustavo Thöni, Paolo di Chiesa, Bruno Nöckler, Leonard Stock, Heini Hemmi, Odd Sörli och Klaus Heidegger. Han tog också 1974 VM-silver i storslalom. En storfräsare i pisterna med andra ord.
Nu har han dock alltså sadlat om till att programledare men framförallt också smörsångare, en roll han ta på allra största allvar.

För i videon nedan är det inte många punkter på smörsångarlistan som missas.
Det är video som är inspelad i solnedgång på en segelbåt, Hansi själv är brunbränd med en anskrämlig längd på det blonderade håret och tröjan bärs medelålders över axlarna.

Själva låten, "Ich Musst Wir Was Sagen" är någon form av pinsam flört med Karibien som blandats med tyrolerinfluenser, en mix som sedan omgärdats av dansbandstakt modell 1A.
Men Hansi har som sagt kört i samma pist som Stenmark och får i stort sett göra vad man vill på ålderns höst.

På jakt efter svunna tider

Vaknade en aning tidigt idag, strax innan 07.00, och fastnade framför ett alldeles förtjusande program som jag av någon anledningen aldrig fastnat för tidigare.

Vi snackar nämligen om Time Team och deras jakt på gamla runiner på den engelska landsbygden.
Entusiastisk programledare Tony Robinson, mest känd som tjänaren Baldrick i Svarte Orm, som tillsammans med en gäng ännu mer uppspelta arkeologer och byggnadshistoriker jagar livet ur varandra och omgivningen för att avslöja runiernas hemligheter.

Idag var turen kommen till släkten de Grays gamla slott Condor Castle utanför Derby, ett slott som byggdes redan under 1200-talet och som blommande i 300 år innan släkten dog ut och en annan ätt tog över och lät byggnaderna förfalla.
Dags för att gräva ut med andra ord och det kan man lugnt säga att Time Team-gänget gjorde, med allt från putsborstar till radar och grävmaskiner

Störst glädje utöver alla murar och eldstäder rönte dock utan tvekan det guldmynt som någon hittade på botten av den utgrävda vallgraven.
För då blev det en yra och feststämning som England inte sett maken till sedan landet VM-guld i fotboll 1966. Det hurrades, jublades och kramades för den lilla bit av guld.

Ni må tycka det verkar fånigt att rota runt i jordhögar men jag anser det vara hur kul som helst att få vara med och glutta in lite i svunna tider och något som får min fantasi att skena iväg. Faktum är att arkeolog var ett av yrken som jag redan som grön gymnasist tyckte kunde duga till levandsbröd.
Det kanske hade kunnat bli det också om inte det största justitiemorden i modern tid inträffat då min historielärare och tillika klassföreståndare Anders Karlsson beslutades sig för att ge mig en två i historia. Ett betyg som effektivt stoppat mig från att bli någonting inom historiegenren.
Men va fan det fick mig ju istället att få skriva om Lanes, Hogstorps och Rössös framfarter i de lokala serierna. Alltid något.

Veckans musikvideo

Kalla mig fantasilös och trist, men det kan inte hjälpas.
Ulf Lundells låt "Coco" ska upp på berget och detta enbart på grund av en sak.

Detta genombittra verk innehåller nämligen ett av de mest attackerande låtrader jag kan minnas så här på rak arm.
För smaka på den här salvan ställd till förra flickvän Isabella:
"Ingen jag har känt har pratat
så mycket om moral
och haft så lite av det själv"

Därför är det en självklarhet, då bitterhet är det nya fräscha nu, att den kommer att komma med på den askgråa spellista som jag sätter ihop på Spotify.
Det är också därför lika självklart att jag spelar den nu här för er, trots att Lundell var med för inte så länge sedan och att detta klipp är taget från samma konsert som "Rialto"

Veckans citat

"You'll Never Walk Alone"

Idag, 15.06 lokal tid, stannar Liverpool i två minuter för att hedra de 96 Liverpoolsupportrar som dog på Hillsborough-stadion i samband med FA-semifinalen mot Nottingham 15 april 1989. Tiden är det klockslag då domaren blåste av matchen efter sex minuters spel. Under de två minuterna kommer Liverpools samtliga kyrkklockor för första gången sedan krigsslutet 1945 att ringa unisont och med 96 slag ringa frid över offren och dess anhöriga.

Veckans Disney

GRANNEN OLSSON
Födelsedag: Juli 1943. Den här månaden kom det första amerikanska häftet där Kalle Anka och grannen bråkar.
Släktingar: Det vet vi inget om.
Käraste: Det vet vi inget om. Olsson håller det privata för sig själv.
Bostad: Det är Kalle Ankas granne och bor då på Paradisäppelvägen 113.
Yrke: Proffsgranne. Enligt vissa rykten är han pensionerad sjökapten.
Klädsel: Det varierar med årstiden, men han går ofta i tröja och långbyxor.
Första uppträdandet i Sverige: Det är svårt att fastslå när grannen Olsson kom till kvarteret men i KA nr 12/58 är en herr Tulipsson Kalles granne. Historien heter "En god gärningsman" och finns i Guldbok nr 6. I KA nr 43 från 1960, "Kalle Anka gör goda gärningar", har grannen Knorr flyttat in och bråken fortsätter.
Övrigt: Kalle och Olsson har grälat i över 50 år. I vårt grannland Norge har en Oslo-tidning utsett Kalle till: "Grannhatare nr 1".

Olsson på andra språk:
Norska: Nabo Jensen
Svenska: (Olle) Olsson
Danska: Knahrvorn
Finska: Teppo Tulppu Herra Muristo
Engelska: Neighbor (J) Jones
Tyska: Nachbar Nickel/Nachbar Schurigl
Italienska: Vicino Jones/Signor Bombarda
Portugisiska: Silva

Veckans musikvideo

Apan hoppar vilt mellan musikstilarna.
För någon vecka sedan var det Iron Maiden, idag blir det klassiskt i form av Ludwig von Beethoven och hans "Moonlight Sonata". Hela härligheten bildsatt av ett hopklipp från filmen "Immortal Beloved".

Klippet och låten är vald på grund av två anledningar.
Dels därför att "Moonlight Sonata" är en av världens vackraste stycken som finns men dels också därför att "Immortal Beloved" är en ruskigt underskattad kärleksfilm om Beethoven något olyckliga liv. Upplösningen är också ett av de mest grymma i denna genre som skådats på vita duken eller i tv-apparaten hemma.

Ett år med Emma

För exakt ett år sedan var jag på musikquiz på Butlers, en kväll som förutom frågesport också innehöll gratulationer till en då okänd tjej som hette Emma och som jag givetvis inte visste ett smack om.

Nu har det gått ett år och även om det inte är musikquiz på Butlers idag fyller ändå Emma återigen år, ett faktum som inte nog kan hyllas.

För förutom att 365 dagars vatten har runnit under broarna över Bäveån har jag fått lära känna en otroligt fascinerande människa och ytterligare en mycket bra vän att hänga på vänskapsnyckelknippan under här tiden.

Hon är också, utöver att hon är en på alla sätt alldeles förträfflig tjej, också den kvinna som har en såpass skruvad hjärna att hon som regel är den som hänger med mig längst under utflykter på de politiskt okorrekta minfälten. Något som inte vill säga lite då jag omger mig med en del konstiga brudar.
Vad hon tycker om denna beskrivning är jag mer osäker på men i mina böcker ger det alltid stora plus. Mer crazy åt folket säger jag!

Sen tycker hon även om Neil Young och John Lennon också.
Så vad passar då bättre än hylla denna ljuvliga varelse med än en låt där Neil Young gör Lennons "Imagine" under stödgalan efter 9/11.
Så får det bli i alla fall och återigen stort grattis.

Äggande fakta

Ville bara klargöra att vi svenskar under påskaftonens kvällstimmar beräknas trycka i oss 6 000 000 (sex miljoner!!!) djävla ägg per timme (PER timme!!!).

Så satans gott är det väl inte att vi ska behöva gå till denna överdrift.

Och tänk på all stackars hönor som har fått lita ont, i många bemärkelser, för att vi ska få njuta av lite proteiner.

Veckans citat

"Fader förlåt dem, ty de vet icke vad de gör"

Jesus visade på långfredagen år 33 upp ett lysande exempel på att han levde som lärde då han i sin sista stund i livet brilljerade i sin paradgren vända andra kinden till. Stort med så klockrena uppvisningar i det man är bra på.

Soundtrack of My Life in High School

Ännu är det ju inte fredag men det hindrar inte att man kan bjuda på ett musikklipp för det.

"En bänkrad i en rastlös sen april
Jag tittar över axeln och ser dig blinka till
Jag kan få dig när du vill"

För när jag idag för 105:e gången hörde den här låten, Kents "Mannen i Den Vita Hatten (16 år senare)", på vägen hem från jobbet slog det mig att låtens inledande rader sammafattar mitt liv på högstadiet och att mitt något svulstiga och kärlekspatetiska epos från i fredag äntligen fått ett soundtrack.

För med rader som de här ovanför sätter Joakim Berg fingret precis på hur det kändes.

Veckans Disney

GULD-IVAR FLINTHJÄRTA
Födelsedag: September 1956 i den amerikanska tidningen "Uncle $crooge" nr. 15.
Släktingar: Inga kända.
Bostad: Ursprungligen Sydafrika men bor idag i Ankeborg. Flinthjärta hävdar dock ibland att han ursprungligen härstammar från Skottland.
Yrke: Zillionär, finansfurste
Kläder: Ungefär som Joakim von Anka, men han har mössa med tofs och svart jacka. Flinthjärta använder också glasögon.
Annat: Guld-Ivar Flinthjärta är von Ankas ärkefiende. De båda har många gånger gjort upp om titeln världens rikaste man/anka. Matcher som vanligtvis brukar vara mycket jämna, även om von Anka oftast vinner, där mätningar brukar få avgöra. En gång vann till exempel von Anka med en pengahög som var 10 centimeter högre än Flinthjärtas.

Guld-Ivar Flinthjärta på andra språk:
Norska: Gulbrand Gråstein
Danska: Guld-Iver Flintesten
Finska: Kulta-Into Pii
Engelska: Flintheart Glomgold
Tyska: Mac Moneysac
Franska: Gripsou
Italienska: Cuordipietra Famedoro
Portugigiska: (Pãoduro) Mac Mônei

Ett litet ord på vägen

SERVITUT: Servitut är en juridisk term som används för att beskriva hur en fastighetsägare som behöver använda någon annans mark eller liknande för att bättre kunna använda sin egen fastighet kan få rätt till detta genom ett avtal, ett så kallat servitut.

Exempel på sådant servitut kan vara tillfartsvägen till en fastighet över någon annans mark eller att man delar brunn.

Servitut kan skaffas på tre sätt.

* Genom skriftliga avtal enligt bestämmelser i 14 kap Jordabalken

* Vid lantmäteriförrättning enligt fastighetsbildningslagen

* Genom expropriation enligt expropriationslagen.

Valet av veckans ord har tillkommit efter hårdnackad lobbyverksamhet från en av mina vänner som tycker att ordet är det roligaste som finns i ordlistan.

Visserligen kan även jag tycka att ordet är lite roligt i all sin torrhet. Men mest glädje har jag dock av begreppet när jag med ett egenutnämnt servitut knallar förbi Ströbys gamla hus vid Norra Kyrkogården på vägen hem från krogen samtidigt som jag balanserar en kebab med mos i famnen.

Bland naturvetare och förälskelser

Så här kan det gå när Apan hittar en gammal skolkatalog från 89/90 och blir nostalgisk av alla minnen som sköljer över honom.

För där var de ju alla. Alla de som man kämpade med mattetal och fysikproblem tillsammans med, skrattade åt och med. Alla de som man svor över för att de var plugghästar och fjäskade.

Tomas som vi fick för oss hade simhud mellan tårna, de överbegåvade grabbarna Karl och Andreas som till synes trallade fram femmor ur bakfickan, Mattias J som aldrig gick en meter utan ett block och penna för att rita med, Olle som tillsammans med mig älskade att driva med vår gode vän "Simhuds-Tomas", miljö-Sofia, den oerhört korrekte Jesper (som vi dock till slut fick ordning på), Säl-Henke, Malin vars bil jag alltid fick köra när jag fått körkort och Camilla som jag flera år senare, och fattiga som kyrkråttor, skulle åka till Egypten med.

Ur minnets bank trillade även ut lärare som Per Malmström som är den ende lärare som fått mig att ta tag i mitt skolarbete ordentligt då han satte etta på mig i fysik efter höstterminen i tvåan och fick mig superplugga och fixa en fyra lagom till sommaren, Marie Jansson som gav oss kunskaper i svenska/engelska och som förmodligen skulle ramla baklänges om hon visste vad jag har livnärt mig på under dryga tio år, Hasse Hagberg, den lille säregna gympaläraren som spelade Gais-låtar till uppvärmningarna och som jagade mig för att jag sparkat på volleybollarna.

Men mest imponerade i lärarkåren var ändå Sven Nilsson, en lärare minst sagt sprungen ur den gamla stammen, en torr, lite halvsur och stenhård herre med virkad slips. Vi var den sista klassen han hade innan pensionen men av detta märktes sannerligen ingenting då han brann med en aldrig sinande glöd för matematik. Han hade också en synnerligen förmåga, slipade av dryga 40 år i yrket, att kunna se vilka som inte hade gjort läxan inför lektionen. Hade man slarvat kunde man ge sig tusan på att man fick en fråga på just det tal man inte gjort.

Men trots alla klasskamrater och lärare fanns framförallt Helene där, hon den där lilla söta människan som fanns i mina tankar under hela gymnasietiden. Och som jag aldrig riktigt lyckades fånga.

Men låt oss ta historien om den, som jag då tyckte den mest underbara, blond varelse från början.

Vi får ta oss tillbaka nästan på dagen exakt 20 år. Tiden är våren 1989, platsen en fysiksal på Östraboskolan, anledningen är den klassiska besöksdagen för alla nior i Uddevalla inför gymnasievalet.

Och där fanns, den allra mest ljuva tjej jag sett och alla Annor, Camillor, Susannor, Gabriellor och allt vad de hetat under åren var som bortblåsta. Jag hade ingen aning om vad hon hette eller var hon bodde. Det enda jag hade med mig från denna sittning var bara önskan om att hon skulle välja natur och att vi skulle hamna i samma klass.

Så det var med minst sagt svettig spänning vår hjälte klev in i klassrummet där naturklass 181 hade samlats för upprop i augusti 1989. Och det var med lika svettig glädje han såg att världen just då denna augustiförmiddag kunde vara precis så fantastisk bra och härlig som i dikterna.

Och har man sett. Där satt hon i sitt lockiga hår som hon under så lång tid skulle förtrolla mig med och en Lisebergsröst i mitt huvud sa:

"Se till fälla ner bygeln framför dig ordentligt innan start för detta kommer ditt livs bästa känslomässiga berg- och dalbanefärd"

Det blev det också, inte bara för mig personligen utan för alla som hade samlats i den där halvmögliga SO-salen.

För det blev en resa skulle ta mig och mina klasskamrater genom otroligt mycket glädje och en del stor sorg.

Så vad hände då till slut med denna stora förälskelse?

Tja. Som i dikterna blev det ju självklart inte i slutändan.

Otroligt bra vänner blev vi men drömmen om att livet skulle vara precis så bra att det blev Helene och jag kraschade naturligtvis hårt, men det hade ni ju säkert redan gissat.

Jag minns visserligen att vi svor varandra trohet en sen kväll i ett mycket tungt och dunkelt tequila-moln under en klassfest hemma hos henne.
Men det slutade ju som det så ofta gör när tequila är inblandat. Vi blev lite kräkiga och fick vårdas av mer förnuftiga kamrater, de få som fanns kvar. Sedan blev det liksom aldrig läge igen och lika bra det kanske.

För sedan började vår hjälte gå på damhandboll. Men det är som man säger en helt annan historia och får sparas till senare tillfälle.

Veckans musikvideo

Så var det återigen fredag och det dags för att presentera ytterligare en artist och låt som fått plats i Apans Hall of Fame.
Det har också blivit dags att ta ännu ett litet steg i den cirkel vi kan kalla "The Circle of Gubbrock".
Efter att ha släppt fram riktigt bredbenta män som Bruce Springsteen och Ulf Lundell på berget har vi kommit till Lars Winnerbäck, den kille som i alla fall till för några år sedan var den "yngre" förmåga som höll denna fana högst.

Vi ska lyssna och titta på honom och i högsta grad även hans kompband Hovet när de framför "Solen i ögonen" under deras konsert i Linköping 2003.
Inte för att den är den bästa låten i hans skivbacken utanför att det är en låt där han tar E-Street Band-konceptet till sin spets med ett allmänt stimmeri på scenen och ett kompband som både frontar scenkanten och sjunger solopartier.

Spelhörnan

Resident Evil 5

Xbox 360/Playstation 3

(Capcom/Panvision)

Betyg: 4 Herr Nilsson

Det finns alltid en fara i när spel är så pass efterlängtat som Resident Evil 5 har varit.

Det är lätt att det bara blir en axelryckningen att en känsla av att "Jaha var det bara detta vi hade gått och suktat efter" sprider sig.

Den känsla är det dock ingen risk att den sprider sig den här gången då Resident Evil 5 på de allra flesta punkter är ett superspel.

Afrika är det denna gång som får hysa rum för ytterligare en del i serien om muterade virus och annat elände, ett världsdelsval som satte igång en rasistdebatt med hårresande inlägg stundtals.

Men annars är allt som vanligt med ett skräckspel som sätter sig i huvudet direkt och får en att må lite illa till mods.

Spelet är också ett lysande exempel på hur enkelt det kan vara att överföra en gammal klassisk spelserie till en nygeneration med fantasiskt resultat.

Särskilt är det det nya co-op-läget som lyfter spelet rejält och är ytterligare ett bevis på att man nu för tiden inte kommer undan att rikta nya spel mot online om man vill lyckas. Det fungerar visserligen väldigt bra att låta AI:n sköta sin medspelare men absolut roligaste är det givitvis bär ens kompanjon utgörs av en levande människa.

Men även denna sol har sina fläckar och i detta fallet heter den kontrollen där Capcom av någon underlig anledning behållit förfarandet att man inte kan sikta och röra sig samtidigt. Det är väl något som inte, ska vi säga luktar tredje generationen alls.

Men förutom detta är Resident Evil 5 ett spel man kan spela om oväntat många gånger.

Med Pikétröja mot VM-guld

Sitter och tittar på VM-kvalmatchen mellan England och Ukraina på Wembley.

En småtrevlig match som känns helt okej så här en onsdagskväll.

Men det är en sak som stör mig oerhört.

Varför spelar de engelska hemmafavoriterna i pikétröjor?

Piké, denna tröjmodell som doftar så oerhört mycket medelålders eller champagnefånerier med Handelsstekare i Båstad, men så oerhört lite fotboll.

Visst kan det var ett snyggt och elegant plagg, men på en fotbollsplan här de inte hemma om ni frågar mig. Inte ens när någon påhittig människa för fotboll på tal under en midsommarfest

FA och Umbro är dock av en annan åsikt då de engelska fotbollskrigarna ska spela sina matcher i dessa tröjor till och med 2011.

Veckans citat

"You can't arrest me, I'm a rockstar."

Sex Pistols största punk, Sid Vicious, visar en härlig attityd och tendens till att ha tappat fotfästet när polisen ska sy in honom misstänkt för att ha mördat sin flickvän Nancy Spungen i New York 1978. Ett brott han senare friades i från då Nancy ska ha begått självmord. Själv gick även Vicious ett lika tragiskt öde till möte då han endast ett par månader senare på en fest för sitt frisläppande dog i sviterna efter en överdos heroin.