Elvis maffiga fredagsmacka

Det är uppenbarligen fredag och vad kan då vara bättre än att svepas in i en maffig ljudbild målad av Elvis Presley.

Här ska vi få nu få se och höra "The King" ta fram den stora penseln på Hawaii 1973 och skapa ett konstverk så mäktigt att man nästan inte vet var man ska sätta munnen någonstans.

Det är också när man hör insatser som denna, när han i "An American Trilogy" besjunger sin kärlek till gud och sina hemtrakter i Dixieland, som man inser att han kanske är de störste ändå.

Naturligtvis är det en stor tvistefråga. Men i mitt tycke är denna period, 1969-73, den tid som Elvis stod allra högst på himlen.

Då hade han de svulstigaste arrangemangen på låtarna, rösten var som bäst och hans scenkostymer balanserade precis på rätt sida av vansinnesstrecket.
Denna verison av "An American Trilogy" motsäger inte denna åsikt.

Apan rättar ut frågetecken

På förekommen anledning ska nu Apan rätta ut vissa frågetecken.

I min tidigare Spotify-lista stod det att Elvis inte skrivit några sånger själv, ett påstående som väckt ont blod i vissa av mina läsare.

Det är sant att Elvis står som co-writer till ett gäng av sin inspelade låtar.
Men detta är inte det samma som att han skrivit något överhuvudtaget på dessa låtar.
Istället är detta, enligt samstämmiga uppgifter på nätet, en manöver utförd av hans manager Överste Parker för att få in mer pengar till sin klient.
I vissa fall sade nämligen Parker helt enkelt till låtskrivarna att de var tvungna att sätta dit Elvis som co-writer för att låten skulle spelas in överhuvudtaget. En deal som de flesta sade jag till.

Mest kända nej-tacket ska ha kommit från Dolly Parton som nekade till att ge Elvis co-writing-credit till "I Will Always Love You". Detta fick till följd att Elvis aldrig spelade in låten, men det gick ju rätt bra för den låten ändå.

Men egentligen är det skit samma om Elvis skrivit eller inte skrivit någon musik. Den musik han har sjungit in är helt fanastisk och det är det viktiga.

Veckans musikvideo

Det var ju naturligtvis bara en tidsfråga men nu är det i alla fall dags för The King.
Så mina damer och herrar, tilllåt mig att få presentera Elvis, världens utan tvekan mest kända artist.

Nej att välja Elvis Aaron Presley till veckans artist har legat i luften länge och var egentligen inga konstigheter.
Nej problemet var istället bestämma sig för vilken låt man skulle välja då den smörgåsälskande sångaren har en låtskatt som innehåller fler guldkorn än det finns pingviner på Sydpolen.
Och valet föll nu på The Wonder of You, här i en inspelning från den räcka konsert han gav i Las Vegas 1970.

Anledningar till detta är många.
För förutom att The Wonder of You är en sjusärdeles liten bit kändes det också självklart att fånga kungen i det rike som var hans under de sista levnadsåren, Syndens stad i Nevadaöknen, Las Vegas.
En annan sak som gör att The Woner Of Wonder från Las Vegas är James Burtons konster på elplankan under mellanspelet. Ett gitarrspel som ger omdömet "lätt och avslappnat utförande" en helt annan innebörd.

Men det som till slut fick vågskålen att slå över var det faktum att just Las Vegas ´70 är den tid då kragarna nådde sin absoluta peak vad gäller höjd, bredd och storlek. Elvis visar här upp en häpnadsväckande höjd och styvhet och det gick vid denna tid rykten om att han med hjälp av dessa kunde glidflyga på luftströmmarna bättre än en albatross.

Detta var också tiden alldeles innan klädtokerierna slog över fullständigt.
Visserligen har han den oerhört "praktiska" jumpsuiten på sig men det håller sig ändå inom rimligheternas gräns.

Till skillnad från outfiten på den övre bilden där det både är amerikanska flaggor, guldkedjor och mantlar med en diamantbeströdd örn i en total overkill av lulllull. Otroligt roligt men ändå fullständigt vansinne
Allra snyggast var han dock 1968 under sin comeback-konsert.
För känn på den undre bilden. Det går ju inte att bli coolare och tuffare än Elvis är i detta läderfodral. Så är det bara.