Veckans musikvideo

Nu ska det bli något alldeles oväntat här på Berget med kors i taket och hela tjillevippen.

Anledning är att Apan denna vecka valt att välja en artist till Veckans musikvideo som han alltsom oftast inte haft sagt så mycket gott att säga om.

Veckans musikvideo är nämligen "För Sent För Edelweiss" med Håkan Hellström, en kille jag genom åren inte haft alltför mycket till övers för.

Det finns många anledningar till detta. Men den största anledningen är att jag, i sann elitistisk anda, framför allt har oerhört svårt med hypes i alla former, veckans U2-stämningar är till exempel hemska, när kreti och pleti ska komma fram och hylla saker.

Detta är också en av anledningarna till att jag sitter lugnt i båten då det nu ser svårt ut för Sverige att sig till VM i fotboll 2010.
Skulle det vara så att VM spelas utan Sverige slipper vi i alla fall en massa blågult målade idioter som ska sitta i öltält och skrika "Svärje" med klappkepsar på huvudet.

Men hype runt Hellström eller inte. "För Sent För Edelweiss" går icke att värja sig mot.
Det är visserligen, som vanligt när Falsksångaren från Västra Frölunda" är igång, även här lite knackigt med både musik, sång och det är väl inte alltid den gode Hellström får ihop de båda elementen utan att använda stämjärn.
Men det är något desperat och vackert över denna låt och det får mig att smälta och glömma alla hårda ord jag fällt om artisten.

Här får ni en livupptagning av låten som är, om jag inte misstar mig, från Svt:s "Dom Kallar Oss Artister". Banjo är för övrigt ett roligt instrument också.

Veckans Citat

"Nej. Det kändes ungefär som när jag

plaskar runt hemma i Torvallabadet."

Sveriges nya simstjärna Sarah Sjöström visade upp en härligt avslappnad attityd efter att hon som 15-åring kvalat in till VM-final på 100 meter fjäril och krossat det nio år gamla världsrekordet. Tydligen plaskade hon på ännu bättre i finalen då hon sänkte rekordet ytterligare och samtidigt simmade en guldmedalj.

I Apans öron

En hel Spotify-lista har ingen artist fått på Berget.

I alla fall inte ännu.

Men nu ska det hända och det är Eldkvarn som får äran.

Kan kanske tyckas en aning fattigt att bara komma på en artist men nöden har ingen lag och efter att suttit och tänkt ut låtar som skulle kunna passa på ett bröllop, sedan bränt ut dessa och samtidigt fått med sig visheten om att Itunes inte alltid finns till för att göra livet i bränningsbranschen helt lätt har det helt enkelt inte funnits någon tid att sitta och komma på en massa olika låtar och artister.

Det fick ju bli en Best of Eldkvarn-skiva som jag satt ihop tidigare som fick bli till en Spotify-lista då'rå.

Men sämre hade det sannerligen kunnat bli. Till exempel om man gjort en lista med bara Basshunter eller Tomas Ledin-låtar. Huga vad det hade varit skrämmande.

Norrköpings finest comin' at ya.

Kvarnen brinner

I Skydd Av Mörkret – Kungarna Från Broadway: Mauro Scocco som producerade albumet ”Kungarna Från Broadway har en gång sagt att ”I Skydd Av Mörkret” är den perfekta skivöppnaren. Ett ensamt piano får några sekunders frihet, en röst som tar över med första versen och sedan brakar helvetet löst. Det är bara att hålla med. Låten är en absolut inledning av Eldkvarns mesta kända album.

Fulla För Kärlekens Skull – Svart Blogg: Jag vet inte vad det beror på men meningen Fulla för kärlekens skull väcker på något sätt en romantisk ådra i mig. Kanske beror det på att man är som mest påhittig kärleksmässigt när man är lite på pickalurven. Eller så kanske det beror på att låten är så satans bra.

Alla Frågar Efter Alice – Brott Lönar Sig: Till skivan ”Vilda Fåglar – Sånger För Barn”, en stödskiva för Rädda Barnen, slog sig Plura ihop med illbattingar i Popsicle och spelade in denna låt. Här är Eldkvarns version av samma låt, en version som låter exakt likadan men har andra musiker. Lika bra är den också.

Kärlekens Tunga – Kungarna Från Broadway: Kvarnens allra mest kända låt. Detta innebär också att den tyvärr är bandets mest sönderspelade. Numera spelas den dock live i ett mer countrydoftande paket. Här ska vi dock höra originalversionen av Pluras syn på uppbrottet från flickvännen Kajsa Grytt.

Fångade I Tiden Som Går – Hunger Hotell: Den absoluta favoriten på senaste platten och ett bevis på att Kvarnen brinner med otröttlig intensitet. Full fart genom evigheten känns det som när man lyssnar på det här. Jag är också omåttligt svag för den lilla lilla tonartshöjning som förekommer i sista refrängen.

Lördagkväll-Söndagmorgon – Lyckliga Dagar: Ett tecken på storhet hos en artist är att kunna leverera guldkorn även under perioder då den genomsnittliga standarden inte ligger så högt. Lyckliga Tider-epoken i slutet av 90-talet är definitivt inte någon av Eldkvarns lyckligaste tider. ”Lördagkväll-Söndagmorgon” innehåller å andra sidan en av gruppens mest medryckande refränger som alltid får mig att vilja dra en lans för någon på stadens krogar.

Inget Bra För Mig Själv – Svart Blogg: Har vi inte alla känt så här någon gång inför, förslagsvis en utekväll med mycket energi bultande inför bröstet. ”Nej du. Idag är du sannerligen inget bra för dig själv.” Så kände i alla fall jag så sent som igår. Och det vettefan om jag inte känner likadant idag. Hej och hå, töm burkarna blå.

Huvudet Högt – Limbo: Plura skriver om sin mammas död under inspelningarna av ”Lyckliga Dagar”. Och vad säger man? Sånger med detta tema går alltid hem, i alla fall hos undetecknad.

Kom Till Kusten – Genom Ljuva Livet: Ibland behövs det inte mer än att se en flygplansbanderoll med sex ord för att man ska få uppslag till en låt. För det var precis så sägnen säger att uppslaget till Carla Jonssons ”Kom Till Kusten” var. En het sommardag såg han en banderoll efter ett flygplan som sa ”Bränn din leda – Kom till kusten” och vips var låten på gång.

Ta Min Hand – Himmelska Dagar: Om ”Kungarna Från Broadway” är Eldkvarns mest kända vete tusan om inte ”Himmelska Dagar” är den bästa. Hård konkurrens är det visserligen men ingen av bandets drygt 20 album känns lika gedigen som denna packe låtar. Här kommer i alla fall den bästa låten från den skivan, ”Ta Min Hand”, där Plura tar oss tillbaka till sina barndomskvarter i Norrköping.

Män Som Mej – Pluralism: Även om ”Pluralism” är ett verk som bandet vill prata ytterst lågt om är i alla fall ”Män Som Mej” värd att ta upp. Ett 4.40 långt undantag från en annars mycket blek skiva.

Det Regn Som Faller – Utanför Lagen: Plura fortsätter sin fina tradition med skriva fullständigt och öppet om sina fel och brister. Här är det hans tunga kokssniffande under det tidiga 80-talet, ett missbruk som när torpederade både Eldkvarns framtid och Pluras liv, som avhandlas. Det var en tid för att använda Pluras egna ord, ”En tid i ständigt snöfall”.

Nedför Floden – Kungarna Från Broadway: Jag känner att orden på grund av rörelse för ögonblicket har tagit slut och nöjer mig denna gång att konsterar att även tur nerdför floden kan ge en hel del.

Man Över Bord – Atlantis: Plura Jonsson är inte, som andra favoritartister till mig, känd som en speciellt bitter människa. Men visst tusan hände det att även han surnar till över kvinnor. ”Man Över Bord” är ett lysande sådant exempel där han tar ära och heder av en kvinna som lämnat honom. Stofer som ”Sen skildes vi åt. Du sa tack och förlåt. Men du är knappast den man jag behöver.” och Jag hörde att han lämnat dig för nån som var några år yngre. Hur känner du dig nu, hjärtat mitt är allt lite tyngre?” är klassiker i genren ”bitterhet blandat med skadeglädje”.

Mina Stjärnor Har Slocknat – Legender Ur Den Svarta Hatten: En gammal ärrad gitarrhjältes liv gestaltas oromantiskt. Kanske är det den gamle Plura själv som avses i texten, kanske är det någon annan som han träffat längs vägarna. Vad fan vet jag? Men ett visst värde ger ändå låten.

Alice – Himmelska Dagar: Det är pampigt, pompöst och väldigt väldigt långt. När det gäller Eldkvarn i allmänhet och Plura Jonsson i synnerhet känns det helt naturligt att som sista anhalt på denna lista återigen bege oss till barndomens Norrköping för ytterligaren en liten guidning under legendens säkra överseende.

När självbilden lämnade jorden

01.48 fredagen den 24 juli 2009 var tidpunkten då Apan och hans självbild till sist lämnade jordskorpan för evigt.

För även om jag under åren med jämna mellanrum, och med influens av alkohol, blivit beskylld för att vara den mest dryga och självgoda människa som finns är det inte för ännu som det yttersta beviset på att min fötter inte längre står på jorden kommit.
Beviset för att min syn på mig själv är ofattbart skev kommer nämligen här och genom ett grattis från mig själv till mig själv. Ett påhitt som till och med Ludvig XIV, den lille självgode gynnaren, aka Solkungen skulle haft svårt att komma på.

Så grattis på dig din djävla tomte.
Vi har haft otroligt roligt ihop och mer ska det väl förhoppningsvis bli i framtiden.

Som grattis har jag också valt den kanske tråkigaste videosnutt som någonsin lagts ut på Youtube.
Men ibland är det bara så att det räcker en bild på en åldrad man för att jag ska bli lycklig.

För om låten heter "Hon Gör Mig Galen" spelar det ingen roll om man vilar ögonen på. Heidi Klum eller Mäster. Det är fullständigt likgiltigt då samtidigt får höra världens bästa låt med världens bästa förstavers:
"Se hur hon kastar med håret där hon går.
Livet vaknar längs hennes väg.
Jag borde se åt ett annat håll, men mitt hjärta följer varje steg.
Jag är en dåre som aldrig lär.
Jag är en man på drift igen.
Jag har levt utan lust, på en bortglömd kust.
Ingens man, ingens vän."

Detta är naturligtvis ingenting annat pang på rödbeta om vad det hela går ut på. Det är också ren och skär poesi och det är poesi som jag, framförallt den första delen av versen, har levt efter ohälsosamt många gånger.
Både då, nu och i framtiden.

Så mycket nöje med att lyssna på världens bästa låt.

Veckans citat

"Med cigaretter, whiskey och vilda vilda kvinnor.

Plus ett sinne för humor."

Henry Allingham svarar på den raka frågan om hur han lyckats bli så gammal. För gammal blev krutgubben Allingham. Då han han avled i lördags hade han nämligen uppnått den oerhört aktningsvärda åldern av 113 år. Det innebär att han föddes 1896 vilket också bland annat innebär att varit med om två sekelskift, hört om när det första flygplanet lyfte, Upplevt Titanic, hört Hitler vräka ur sig dumheter, sett bilen definttivt konkurrera ut häst och vagn. Men framförallt överlevde Henry två världskrig, att han sedan levde ytterligare 64 år är naturligtvis en bedrift om gör att man bara kan böja huvudet i vördnad åt.

I Apans öron

Så var det dags för en klassiskt framstressad Spotifylista.
Anledningen till hetsen är att "My partner in crime" vad gäller Spotify slog fullständigt bakut när jag igår presenterade mitt uppslag till lista.
För så skulle det minsann inte bli eftersom hon hade en helt annan idé.

Snäll och anpassningsbar som jag är till min natur böjde jag mig som ett vetestrå i storm och riktade in mig på det nya temat Siffror.

Så här kommer en listan, lång och snabbt ihopsatt, runt det vi i dagligt tal kallar nummer och siffror.
En helt okej lista om ni frågar mig där vi avhandlar så vitt skilda ting som barnprogram, hårdrock och tyska läderbyxor.

Glöm inte heller att kolla så att ni inte blivit av med några listor då jag igår lyckade radera några av mina upplagda listor.
De nya länkar till dessa listor finns dock i ett tidigare inlägg eller i listen till vänster.

Men ger er nu på mina siffror.

Fabulous Figures

One – U2: Det är naturligtvis omöjligt att rata denna låt på en lista som handlar om siffror. En av världens bästa låtar genom alla tider, även om det tål att utrepas att Cash gör den bättre.

2 Minutes To Midnight – Iron Maiden: Varför inte släng in lite tyngre grejer på listan. Sagt och gjort. Här är ”The Human Airraid Siren” och de andra i Jungfrun med sin hetsiga ”2 Minutes To Midnight”.

Three Times A Lady – Lionel Richie: Så drar vi handbromsen igen och lyssnar när den man som grabbarna på Nile City 105,6 kallade för ”Världens vitaste neger” sjunger ut sin kärlek för sin fru, sin mamma och sin mormor. Vackert så man storknar.

3:ans Spårvagn Genom Livet – Eldkvarn: 3:ans spårvagn var en ganska rasslig historia vill jag minnas från min Norrköpningstid som militär. Det hindrade dock inte Plura från att slänga med detta transportmedel från hans hemstad i en låt.

4th Of July, Ashbury Park (Sandy) – Bruce Springsteen: Det är sådana här berättande sånger som många, väldigt många, artister skulle döda för att kunna skriva. Springsteen gjorde det redan i inledningen av sin karriär och har sedan ofta växlat in på storytellerspåret igen. Inte mig emot.

4 In The Morning – Gwen Stefani: När en god vän en gång skulle ge ett omdöme om No Doubt utbrast han ”Det är inte illa för en brud som försöker sjunger Ska” Sedan dess har både min vän och Gwen gått vidare i livet. Gwen har lämnat tokmusiken bakom sig och gett sig in på lite mer mainstreamgrejer. Och absolut inget fel i detta. Fröken Stefani har gett oss många fin stunder, musikstunder, framför högtalarna. ”4 In The Morning” är definitivt en av dem.

Fem Myror Är Fler Än Fyra Elefanter – Magnus, Eva & Brasse: Alla vi barn som är uppväxta på 70-talet har lärt oss alfabetet och räkna med de gynnarna i programmet ”Fem Myror Är Fler Fyra Elefanter” Här kommer signaturmelodin med titeln som stämmer lika bra nu som då.

7 O'Clock News/Silent Night – Simon & Garfunkel: Idén att blanda kontrasten mellan en av världens mest kända och vackraste julsånger med en helt vanligt nyhetssändning med dess sedvanliga mord- och brottsrapporteringar är naturligtvis genialt och bra.

Perfect 10 – The Beautiful South: Visst tusan går det att skriva musikstycken om klädstorlekar. Se bara på The Beautiful South som här beskriver en tjej som går i storlek 10 men som envisas med att ha på sig storlek 12. Meningslös låt kanske men också ganska underhållande om att storlek inte har någon betydelse.

Den 11:e – Mauro Scocco: Mauro berättar lite minnen från den 11 september 2001. Vad som är speciellt med den dagen förutom att Scocco fyllde 39 år behöver jag kanske inte gå in på.

12 23 05 – The Pinks: Och Robban Andersson, 10 år, fortsätter med en dåres envishet att sjunga om vuxen kärlek. Nummer får vi så det räcker i alla fall och när låten kom undrade vi alla, och undrar fortfarande, en sak. Vem fan går numret till? Extra bonusinfo är att Per Gessle, under tiden då han var på väg lite utför, skrivit denna låten.

13 – Håkan Hellström: Jag är oerhört ambivalent i mitt förhållande Hellström. Men i ”13” är det något desperat och jagande i Göteborgarens röst som tilltalar mig. Mer finns väl inte att tillägga för tillfället.

17-33 – Johan Rothstein: En låt om en man ställt sig bredvid den där hetsen om att växa upp och göra vissa saker vid en viss ålder. En man som nu insett att man kanske måste ta tag i vissa saker. Och vips skulle detta kunna vara en låt om Apan själv.

300 Slow Days In A Row – Marit Bergman & Titiyo: Den här låten där Marit tagit hjälp av Titiyo släpptes först som en prenumerationslåt till folk som skrivit upp sig på Bergmans hemsida. Senare har den även släppts både som singel och på hennes senaste album. Marit Bergman kort och gott.

99 Luftballons – Nena: Nena är det levande bevis på att det går att bli sugen på västtysk brud i läderbyxor och hår under armarna. För så är det ju. När ”99 Luftballons” släpptes 1983 blev alla killar i olika grader förälskade i Susanne Kerner som sångerskan heter. Tysk är också ett mycket farligt språk att sjunga på. Därför kan inte den engelska översättning ens jämföras med Die Deutsche Original.

500 Miles – The Hooters: Tveksamt val det ska erkännas. The Hooters känns lite för mycket grabbigt omklädningsrum för att jag ska vara helt tillfreds. Men på en lista om siffror känns den ändå svår att komma runt. Men visst guppar på den snyggt, det gör den.

December, 1963 (Oh What A Night) – The Four Seasons: Nu blir det första klassens 70-talssväng med minnen från 60-talet. The Four Seasons studsar här igång på minnet av en decemberkväll 1963 då ”Det” hände för första gången. Falsetten i gruppen tar som vanligt Frank Valli, som även hade en hit med titellåten till ”Grease”, hand om.

2006 – Hello Saferide: Min fascination för Hello Saferide håller i sig som synes. 2006 är ingenting annat än en medryckan popbit som handlar om ett uppvaknande på 2006 års första dag. Ibland behövs som ni vet inte mer.

Till Alla Kära Spotify-användare

Jag är en klant utan dess like.

Det är nämligen så att jag lyckats med att radera en del Sporify-listor vilket gör att de även raderas för er.

Därför har jag fått gör om dessa och lägga in de nya länkarna under respektive listnamn igen.
Det är de listor med en liten stjärna efter som är raderade

The Story of Janson
Hochmut *
De Ljuva Ungdomsåren *
Svårmod
The Bitterest Man In The Livingroom *
Jag Hoppas Och Tror
The Liberace Way
The Wonder of Malin
Bland Pillejamare & Sillburkar *
Den Stora Vandringen *
En Löjligt Bra Lista *
En Dag I Juli

Veckans musikvideo

Varför inte ta upp en låt med en artist som rullade tämligen ofta i det Jansonska rummet under ganska stormiga år på 90-talet.
För det var dom de där fyra-fem åren från 1992 och framåt.

Och utan att gå in alltför djupt på saker och ting är bara konstatera att det var år fyllda av mycket konstiga prylar och känslor, både en del bra men tyvärr också en hel del dåliga.
Och med musik är det precis som med dofter. De kan lura fram de där glömda känslorna som ligger i bakhuvudet och pyr.

Så här väller dom nu fram till tonerna av Eva Dahlgrens "Ängeln I Rummet".
Alla minnen och känslor från de där vidriga dagarna i mars 1992, en lika vidrig, men vacker aprildag i Uddevalla Kyrka, den ganska avslagna studenten samma år, de vårliga brudspaningarna på Agneberg 1993, lumpen, de magiska VM- nätterna 1994, hela 1995 och som avslutningen störtdykningen ner i kärlekskänslornas avgrund 1996.

Det mesta ligger bakom mig nu, men det är när man hör låtar som den här som de dyker upp likt avlägsna vänner som kommer på besök. Vissa är hjärtligt välkomna, andra är det inte.

En djävla bra låt är "Ängeln I Rummet" hur som helst och Eva Dahlgren är fortfarande en oerhört mäktig varelse som berör mig med sin blotta uppenbarelse.

Hennes konsert i Agnebergshallen -92 är fortfarande en av de bästa konsertupplevelser jag varit med om.

Så berörs nu.

Veckans citat

"Sen skildes vi åt

du sa tack och förlåt

Men du är knappast den man jag behöver"

Plura och de andra i Eldkvarn påminner oss andra bittert i "Man Över Bord" om de ord som vi alla hört någon.

En man och hans linje

Det här mina barn har roat pappa många gånger när pappa var liten.
Då och då dök nämligen denne tvärilske figur upp som ett slags kitt mellan två program på den tiden då det enbart fanns två kanaler att välja då.
Bara humandet inledningsvis får mig att åka snabbtåg tillbaka till min barndom och när han sedan rasar igång i hela sitt vanvett är man där, tillsammans Festis i pyramidtetra, Jenka, Limpasadel, Okej, Pop Up och Hockeypulver.

Linus på Linjen, eller La Linea som serien hette på originalspråket italienska var en figur som skapade av Osvaldo Cavandoli 1969 som en tv-serie åt RAI.
Linus är en animerad tecknad figur med stor näsa, ritad endast längs sina konturer och så att han ser ut att sitta ihop med linjen/marken som han går på. Han går på en till synes oändlig horisontell linje där han emellanåt stöter på olika typer av hinder. Han skriker och gormar eller gapskrattar så att saliven sprutar.
Språket är inget alls utan bara en form av fejkitalienska som inte går att översätta men eftersom bilderna ändå ganska tydligt brukar illustrera vad Linus menar så behövs inga undertexter.

Men hur rolig än Linus var på 70- och 80-talet är det bara att konstatera att serien inte hade haft en chans att slå igenom i dagens snabba tv-klimat.
För det är ju, hur man än vrider och sig, otroligt lowtech över hela prylen och det är ju som bekant något som kan få de bästa av idéer att haverar för tiden.

Extra bonusinfo är att Carlo Bonomi som gör rösten åt Linus även rösten till den hysteriskt roliga lerfiguren Pingu.

Veckans Disney

MUSSE PIGG

Födelsedag: 18 november 1928, i filmen «Steamboat Willie».

Släktingar: Det finns mycket oplöjd mark här, men vi känner till Teddi och Freddi.

Käraste: Mimmi Mus

Bostad: Man är inte riktigt säker på om Musse bor i "Mouseville", "Mouseton" eller Ankeborg. Kanske flyttar han då och då?

Yrke: Privatdetektiv. Man har också sett honom driva Zoom flyttfirma med Långben.

Klädsel: Varierande. Den klassiska Musse har röda kortbyxor med två knappar i.

Övrigt: 1927 kom världens första ljudfilm, "The Jazz Singer" med Al Johnson i huvudrollen. Walt Disney skaffade sig snabbt rätten att använda ljud i tecknad film, och påbörjade arbetet med den tredje Musse-filmen. Han kallade den "Steamboat Willie".

Filmen blev mycket dyr, och Walt investerade allt han ägde i den. En biograf i New York bestämde sig för att visa den och den blev en enastående succé. Walts film var snart på allas läpper. Den lilla firman satte strax igång med att lägga ljud på de två första filmerna.

Därmed blev Steamboat Willie, som egentligen var den tredje Mussefilmen, den första som visades för publik, och den första i en lång rad succéer för Disney. Walt gjorde själv Musses röst fram till 1947. Då var han så upptagen att James "Jimmy" Macdonald fick ta över, och han hade jobbet fram till 1983. Efter det har Musses röst gjorts av Wayne Allwine.

En av de finaste komplimanger Musse har fått fick han av Walt själv. I en av de första TV-showerna visade Walt tittarna runt på Disneyland. Där sa han: "Jag hoppas att vi aldrig glömmer en sak... att allt detta startade med en mus".

Musse Pigg på andra språk:

Norska: Mikke Mus

Danska: Mickey Mouse

Finska: Mikki Hiiri
Engelska: Mickey Mouse

Tyska: Micky Maus

Franska: Mickey

Italienska: Topolino

Portugisiska: Mickey Mouse

I Apans öron

Hej hej.

Nu är det Spotify-världen som knackar på igen.

Den här gången är det inget större underliggande tema som fått fram denna lista då min fantasi denna vecka varit en aning tärd av olika anledningar.

Men att bara sätta sig ner och lyssna på lite musik och sedan samla ihop det bästa av vad man hör och sedan kalla listan för en dag i den aktuella månaden är lika enkelt som begåvat.

So with no further ado.

Här kommer veckans lista, en lista som bjuder på allt från Ramones till Sam Cooke, Lundell, OMD och Suzanne Vega.

En Dag I Juli

Blitzkrieg Bop – The Ramones: Vi börjar lite lugnt med en låt från slowfoxgänget The Ramones. Men allvarligt talat. Vad är det med dessa killar? På en 1.45 får Joey och de andra in fler takter och ord än en normal artist får in på sex minuter. Kanske inte det bästa som finns men ett jävla ställ och väldigt kul är det.

Bortom Månen Och Mars – Perssons Pack: Nu går vi från en låt där Dee Dee Ramone medverkar till en där han omnämns. Bondrockarna i Perssons Pack har sannerligen gjort en bra comeback med albumet ”Öster Om Heden” där denna låt är hämtad ifrån. Här är det meningen att vi ska tänka tillbaka på alla de som lämnat oss alltför tidigt. Så då gör vi väl det då.

Roll Over Beethoven – Chuck Berry: Det är kackigt ljud och svajig produktion. Men som vanligt när det gäller klassiker från rockens barndom är det istället en satans laddning som väller ut från högtalarna, något man inte kan ta i från Chuck Berry heller. ”Roll Over Beethoven” är en av musikhistoriens mest inspelade låtar med inspelningar från så skilda musiker som The Beatles, Iron Maiden, The Byrds, Status Quo och Eddie Meduza.

Fångad I Tiden Som Går – Eldkvarn: Som ni vet brinner jag något oerhört för Eldkvarn. Dock brinner jag inte mer än bandet själva gjort de senaste åren. För trots att det är 35 år sedan bandet bildades i Norrköping är de lika levande som alltid.

Somebody Told Me – The Killers: Här kommer en låt innan The Killers var Human med hela världen utan bara The Killers, en något mer oborstad variant än dagens OMD-doftande upplaga. Dock är båda lika bra det ska med en gång sägas.

Sanningsdan – Säkert!: Östersunds-Annika förföljer mig vart jag än går. Här sjunger hon på svenska om en ångesten över att gå ner på stan och träffa alla gamla ansikten från förr.

Born To Run – Bruce Springsteen: Den här låten kan framföras med hela skrevet runt micken. Eller så kan den spelas på det här sättet som Springsteen gör här. En gitarr, ett munspel och en röst. I övrigt inget annat kladd. Genialt givetvis.

Ett Tätort På Slätten – Lars Winnerbäck: Varför funkar den här låten och alla andra låtar från hans album ”Daugava” som en räkmacka när de spelas i stereon men som en seg biff när de framförs på scen. Jag tror att det beror på att han envisas med att framföra dem med en kakafoni av dragspel, fioler, mungiga tvättbrädor och all sköns ljudkällor bakom sig. Jag hävdar fortfarande att Winnerbäck är at his best när han spelar avskalat, hans första spelning på Peace & Love förstärkte bara den känslan.

Ziggy Stardust – David Bowie: Fan vad Bowie såg ut när han släppte den här låten. Det skymmer dock inte att just ”Ziggy Stardust” är en av hans allra bästa låtar. Detta är också en av mina favoritlåtar på Guitar Hero, det är faktiskt bara ”Sweet Child of Mine” som möjligen skulle kunna konkurrera. Bara en sådan sak gör den ju värd att vara med på listan.

Håll Om Mig – Peter LeMarc: LeMarcs påhitt att spela in ett knippe av sina gamla låtar i mer avskalade tappning är inget annat än en succé. Här framför han, i en sugande och guppande verision, den låt som fick mig att upptäcka Trollhättesonen på 80-talet. ”Håll Om Mig” är oerhört mycket Bagen, Cia Bergs röda läppar och en musikvärld som bara väntade på att utforskas.

(What A) Wonderful World – Sam Cooke: Den här världen kan inte få för mycket av soul från det tidiga 60-talet. Tydligen är det också att det är livsfarligt att vara svart soullegend. Marvin Gaye sköts av sin farsa och Sam Cooke gick samma öde till mötes då han sköts ihjäl av en kvinnlig motellföreståndarinna 1964. Skottet föregicks av ett bråk där kvinnan säger att Cooke attackerade henne och att hon bara försvarade sig.

Låt Inte Ensamheten – Ulf Lundell: Finns med av framförallt en anledning. Till den vän som den senaste tiden åkt på en mycket tragisk uppercut från en vanvettigt märklig person. Mer behöver väl egentligen inte sägas. Lundell täcker som vanligt upp rätt så bra.

Luka – Suzanne Vega: Det går naturligtvis inte att komma ifrån att Henrik Schyffert ringt till Kungliga Tennishallen och sagt ”My name is Luka. I live om the second floor.”Och sedan bara fortsatt att recitera denna låt för en väldigt häpen receptionist. Att det sedan är en otrolig låt och ett alster som man kan bygga en karriär på är en annan sak. Kul är dock båda sakerna.

Pandora's Box – OMD: Nej det är inte EMD som vi ska höra. Det är något så oerhört mycket bättre än tre trallande idioter som försöker underhålla. OMD, som tidigare hette Orchestral Manoeuvres In The Dark fick, efter att haft en storhetsperiod under tidigt 80-tal under längre namnet, ett nytt liv 1991 med låtar som denna, ”Sailing On Seven Seas” och ”Call My Name”. Då hade dock bandet gått från att varit en kvartett till att bli ett soloprojekt för sångaren Andy McCluskey.

Ballad Om En Amerikansk Officer – Imperiet: Att kalla Thåström för pro-amerikan vore ingenting annat än lögn. Dämed inte sagt att han aldrig har rätt när han skriver sånger om fenomenet på andra sidan Atlanten. Här berättar han och resten av medlemmarna i Imperiet om en soldat som uppenbarligen inte haft Genevé-konventionen som största ledstjärna under något att USA:s inblandningar i något ”frihetskrig” någonstans i världen.

Mannen som inte lämnar någon oberörd

Det var ett tag sedan men nu har det åter blivit dags för ytterligare ett grattisfyrverkeri på Berget.
Den som idag blir ett år äldre är min under många största antagonist och tillika Försäkringskassans starke man, Robert A.

För det fanns få personer som tidigare kunde få mig så irriterad som just Robert och detta är fortfarande en av anledningarna till jag då och då kan kalla honom för "En av de äckligaste människor på jorden". Det är också orsaken till att jag vid en klassisk trippel om vilken av mina killkompisar skulle jag ligga med om jag var tvungen lika snabbt som blixt valde bort just honom. Han är kort och gott äcklig.

Men skämt åsido, för detta har verkligen utvecklat sig till en något udda grattishälsning, Robert är en bra kille som har ett smittande skratt, är en som en maskin och inte lämnar någon obeörd.
Men framförallt är han en person som jag har delat många glada dagar och minnen med.
Bland annat har vi varit i Rom och detta bjöd på både en, två och tre roliga stunder där den allmänt orolige Robert då och då fick småsläpp om allt inte gick hans väg.

Klassikern är ju naturligtvis när tre glada svenska killar skulle gå på fotboll i Rom och alla dessa bravader som omgärdade detta.
Redan på vägen till Stadio Olympico började problem då den tredje musketören, Kinneviksmannen, inte hängde med i det ryck som Robert och Apan gjorde i tunnelbanans rulltrappa för att hinna med en vagn som stod inne. Han blev kort och gott kvar på stationen utan att veta vart vi skulle gå av.
Tog ju en halvtimma innan vi fick synkronisera våra liv igen eftersom mobiler vägrar att fungera under jord i Italien.

När vi sedan kom fram till arenan hade vi hotellets löfte "Si Si. Självklart kan nu köpa biljetter vid arenan" ringande i öronen och trodde att detta skulle bli en enkel vandring i parken för att komma in.
Och visst det blev det en vandring, men det inte i en park och det var inte lätt.
Det visade sig, givetvis, att vår italienske portier i sann lokal anda bara gett oss ett det enklaste svar som vi ville ha. För vid Olympiastadion fanns det verkligen inget biljettstånd och alla locals vi pratade med fortsatte i samma vänliga anda att bara säga ja, amen och tack för att sedan peka ut biljettståndet någonstans i fjärran.

30 minuter längs en hårt trafikerad väg fick vi gå med klockan snabbt tickande mot avspark innan vi kom fram.
Till en byggbarack på ett fält.
Snabb rush och bussfärd tillbaka till stadion. Bara för att ställas inför ytterligare ett problem. Vart i helvete ska vi gå in. Fem minuter innan avspark har nämligen alla värdar poliser, hundar, allt försvunnit från stadiumområdena i Italien. En vek och ytterst oinformativ skylt fick oss dock på rätt spår, på andra sidan arenan.

Väl framme vid ingången, ett par minuter in på matchen, och de branta trapporna till våra platser hör vi ett avgrundsvrål från publiken.
Tiondelen senare hör vi ett ännu högre skrik från Robert, som laddat för denna match sedan han blev född och lätt skulle sålt sin mormor för att komma i tid, när han trodde att han missat ett mål.
"Fitta. Det är så jävla kuktypiskt att detta ska hända mig!"
Han lugnade sig dock när han märkte att det bara blivit straff för Roma och att han hann att se målet som följde.

Så kan det gå till när man är i Rom med Robert.
En annan passion som Robert har förutom italiensk fotboll är Vernoica Maggio och därför är ju låten given.
Så här kommer "Måndagsbarn" med Verra Maggan.

Spelhörnan

På spelmarknad som hittills varit lika torr som Saharas öken är det väl lika bra att hoppa ner i den ”ocean” av nya spel som finns.

Call of Juarez – Bound in blood

Xbox 360/Playstation 3/Pc

(Techland/Ubisoft)

Betyg: 3 Herr Nilsson

När det första Call of Juarez kom till Pc för 2,5 år sedan kändes det otroligt fräscht.
Låt vara för att spelet var ganska likt Gun som kommit ännu ett år tidigare, men det kändes ändå som en frisk fläkt med en spelmotor och framförallt ett spelmanus som avhandlade ett ämne som inte var så uttjatat.

Men när nu Call of Juarez ”2” anlänt på speldiskarna känner man bara en illa dold unken och gammal doft.
Inte för att Bound in blood är dåligt. Nejdå, Bound in Blood är i stora stycken ett bra spel, problemet är bara att det redan från början känns spelat i och med föregångaren. Det är inga nya grepp eller egentligen inga nya uppdrag att spela.

Visserligen spelar man nu som en av två bröder som deserterat från Sydstadsarmén och rör inledningsvis i inbördeskrigsmiljö. Men snart hamnar man åter i gränslandet mot Mexico och i trakterna runt Juarez.
Men att ett manus kan vara fattigt har man ju stått ut med förr om bara själva spelet har varit inspirerande. Tyvärr är inte Bound in Blood detta och detta kan man tacka alla de meningslösa dueller som man tvingas in i. Tråkiga dueller som bryter speltempot fullständigt och låter intrycket sjunka som en sten.
Bound in Blood hade kunnat varit otroligt bra om utvecklarna låtit spelet utvecklats sedan förra gången och duellerna hade hållits på ett minimum.

Harry Potter Och Halvblodsprinsen

Multi
(Warner/Electronic Arts)

Betyg: 1 Herr Nilsson

Harry Potter. Varför släpper man ett sådant här spel. Tror spelföretagen verkligen att konsumenterna är så här satans lättlurade att de godtar vad som helst.
Visserligen borde väl ingen som spelat de tidigare Potter-spelen bli speciellt överraskad över detta spelet heller, eller som jag sa på den raka frågan från PR-mannen på EA om vad jag tyckte om spelet.
- Ja du. Harry Potter-spelen är ju aldrig varit direkt känt för att vara mästerverk ...
Tydligen kände han något liknade då jag fick ett förläget skratt till svar.
Och förlägen ska han vara. Harry Potter är allt igenom ett dåligt spel som bara finns till på grund av en anledning. Att enkelt kräma ur mer pengar från Potter-fansen och det är alltid lika tråkigt och illaluktande.

Tiger Woods PGA Tour 10

Multi

(EA Sports)
Betyg: 3 Herr Nilsson

I år satsas det stenhårt på att göra EA Sports golfkoloss till en storsäljare till Wii och dess nya Wii Motion Plus, en manick som ännu bättre ska överföra Wiimotens rörelse till spelet.
Tanken är naturligtvis rätt då golf är en sport som borde lämpa sig utmärkt till Wii.
Så hur funkar det då?
Jodå. I ett spel som i stort sett likadant ut i ett par är Wii-kontrollens fulla utnyttjande ett steg framåt.
Visserligen är det väl si och så med rörelserna korrekthet ibland men på det hela taget är ganska bra. Att undertecknad sedan är usel på golf är en annan sak och inget som spelet ska lastas för.

Veckans musikvideo

Vem vill inte ha en beskrivning av en perfekt dag någon gång?
Så kanske Lou Reed tänkte den gången han skrev veckans låt "Perfect Day", en låt som i alla avseenden är en alldeles fantastisk låt och som ligger högt på mångas bästalistor.

Att jag valde denna version av låten beror på två saker:
1) Jag är otroligt svag olika stjärnkonstallationer som sjunger låtar, men det finns ju givetvis undantag.
2) Jag är sedan jag hörde "Do They Know It's Christmas" första gången fullständigt torsk på välgörenhetslåtar.
Och eftersom vi ju ska höra David Bowie, Lou Reed, Bono, Boyzone, Elton John med flera framföra denna superlåt som gavs ut till förmån för behövande barn i slutet av 90-talet har vi med råge fyllt båda kvoterna.

Den här låten, som extra bonusinfo, inköptes i London under en fotbollsresa med Sällskapet och detta dagen innan jag nästan lyckades missa hela resans mål, att se på Premier Leaguefotboll.

Anledningen till detta inte blev någon perfekt dag var att jag, spattig som jag är, precis innan bussen som skulle ta oss till White Hart Lane kom blev aphungrig.
Därför gick jag till McDonalds som låg bredvid, visserligen med en oro att missa bussen i magen men lika fullt. När jag sedan kom ut stod också mycket riktigt en buss som skulle till White Hart Lane och Apan hoppar glad i hågen på som siste man.
En halvminut senare uppstår dock problem då jag efter att första gången tittat upp inte känner igen en käft på bussen.
Ja ja tänker undertecknad. Bussfan ska ju ändå till arenan så det löser väl sig.
Då uppstår nästa problem. Matchbiljetterna delades givetvis ut på bussen, de biljetter som inte delades ut på bussen går tillbaka till biljettkassorna för försäljning. Och som lök på laxhelvetet stannade inte min buss på samma ställe som den andra gjorde. Med andra ord en vilsen svensk kille står som ett djävla fån utanför en engelsk arean ensam och utan biljett.
Så det blev till att traska till en informationsdisk och förklara, på ganska knackig engelska tror jag, min belägenhet.
Lösningen blev att jag denna dag fick vara en av alla dessa människor som man själv idiotförklarar när speakern på arenan ropar ut: "Kan någon någon reseledare komma till receptionen. Vi har en gentleman här som inte fått sin biljett."
Det slutade med att jag fick ta över reseledarens plåt eftersom min biljett hade sålts. Så där traskar jag in under mina medspelares glåpord in och sätter mig för att titta på en 0-0-match.
Så kan det gå när man blir hungrig.

Men nu till vad som blev en perfekt dag.

Höga klackar och korta kjolar

Säga vad man vill om motorsporten.

Men den hycklar i alla fall inte om sin tämligen unkna sexistiska kvinnosyn.

Har ju varit på Glimmingen och motocross då.

Hade äran att bevaka hela VM-klabbet för Bohusläningen, något som fick mig att vandra mellan grusdamm, avgaser och smutsiga crosshojar i dagarna två.

Ett stort och viktigt evenemang, inget snack om det. Men det är också ett evenemang som för den inte helt intresserade blir jobbigt och irriterande efter, låt oss säga två varv av ettriga motorcyklar. Sedan blir allt, tyvärr för alla crossfrälsta, ett enda virrvarv av cyklar som far som skållade troll längs banan.

Men det var ju inte detta jag skulle ta upp främst i min post utan istället det som händer vid sidan av banan, dessa kvinnor som dyker upp på de mest meninglösa ställen.

Nej jag menar inte alla de kvinnliga åskådare som kör enligt devisen "Heller ett plagg för lite än ett för mycket". Dessa varelser får klä sig som de vill.

Nej istället är det dessa missledda tjejer som utför olika officiella uppgifter på motortävlingar som fångat mina tankar.

Speedway har sin konstighet i de brudar som paraderar med färgade paraplyer inför start och racingvärlden har något liknande med tjejer som håller upp parasoller över förarna.

Inom motocrossfären har dessa tjejer, den visserligen ytterst viktiga, uppgiften att på startrakan visa upp skyltar som indikerar att det är 15 respektive 5 sekunder kvar till start.

Och det är väl okej att kvinnor håller upp dessa skyltar, de kan ju göra detta precis lika bra som killar, om det inte vore för deras klädsel.

På Glimmingen såg nämligen skyltbesättningen ut som följer:

Två tjejer iförda en rosa top som såg ut att ha spraymålats på deras kroppar och denna sidekickades av en så snäv och kort kjol att tjejerna nästan fick ställas ut på rakan.

Till prisutdelning hade tre nya sönderspaklade aspiranter skakats fram och dessa hade likt sin kollegor vid starten lika små kläder med det undantaget att färgen var svart och urringningen var farligt nära gränsen till rasrisk.

Deras uppgift?

Ja du jag vet inte riktigt. Priser och pokaler delades, vad jag såg, ut av lokala pontentater så deras uppgift väl var väl att stå där, le, hålla sin käft och fnittrande springa därifrån när champagne sprutades.

Men tycker ni inte att vi ska gå ut på merchandiseområdet en stund.

Och vad hittar vi här?

Jo ännu mer sexistiska tokerier.

För redan på lördagen stod där en stor satans trailer som en dekalproducent ställt dit för att visa upp sina produkter.

Nu var ju inte detta allt denna utställare valt att visa upp på sin trailer från vars flak det strömmade eurotechno av en sort och klass som jag trodde EU hade lagstiftat bort.

För till detta oljud stod nämligen även en liten förskrämd tjej i kortkort kjol och dansade runt en stolpe.

Jag var tvungen att titta både en och två gånger för att se om det var sant vad som mitt norra öga skådade.

Självklart var detta ett PR-trick som gick hem till hundra procent då ståndet/trailern var områdets mest besökta med karlar som tittade och fotograferade.

En liten anekdot i sammanhanget är att faktiskt Apan, denne moralväktare också tog ett kort på dansösen under lördagen. Dock var detta med hennes kamera och på hennes begäran då hon kom fram till mig efter en start och frågade "Excuse me. Can you take a picture of me with my camera?"

Till söndagen hade min nyfunna gogovän fått konkurrens då en annan utställare släppat dit två i det närmaste nakna tjejer för lite skön fotografering vid en motorcykel. Givetvis med lika stor succé och folksamlig av dräglande män.

Så vad vill jag ha sagt med detta inlägg?

Absolut ingenting. Inget mer än att berätta lite intryck och anekdoter från en helg i motorernas tecken och konstatera att hur konstig och sexistisk än motorvärlden är hycklar den i alla fall inte med det.

Det är mer än man kan säga som andra sektorer i världen.

Folk som går dit vill ha lättklädda kvinnor och då får dom det. Inga konstigheter överhuvudtaget hur fel alla andra, inklusive undetecknad, nu än tycker det är.

I Apans öron

Ibland kan man hitta de bästa guldkornen på det mest oväntade sätt.
Apan satt hemma och la in lite omärkta cd-skivor i min dator då jag ramlade över dessa fantastiska låtar.

Och vad vore då bättre än att göra detta till en Spotify-lista så att betydligt fler för komma över denna samlingen.

Uppenbarligen hade jag bränt denna bland-cd när jag hade min allra mest manliga period i livet för det finns faktiskt inte en enda kvinnliga, om man bortser från Eva Dahlgren duettande med Rikard Wolff, på denna samlingen.

En bra samling, i alla fall i mina öron, är det hur som helst och som tassar i landet "Kärlekstörst/livsglädje". En kanske inte helt logisk kombination men här har vi fått ihop det.

En Löjligt Bra Lista

Redemption Song – Joe Strummer: Den första av denna listas fem covers får inleda hela klabbet. Redemption Song är också en av de mest vanskliga låtar att ge sig på att tolka då reggae-fans har en tendens att vara sanslöst konservativa. I mitt tycke lyckas dock den gamle punkrockern Joe Strummer väldigt bra med uppgiften. Lägger man sedan till Johnny Cash röst till den här version, finns på Cash Unearthed-box, så är man i himlen.

Baby Har En Ring – Ulf Lundell: Titeln och inledning ”Baby skruvar på sin älskades vigselring, hundarna sover i rummet intill.” borde kunna ge ledtrådar om det är den gamla vanliga trogna kärleken som Lundell diktar om. Och visst handlar det om kärlek men trohet är det verkligen inte frågan om här. En låt om den smutsiga kärleken som alltför ofta uppstår i vår värld. Det spelas trumpet också.

Somewhere Over The Rainbow/What A Wonderful World - Israel Kamakawiwo'ole: Förutom att varken låttiteln eller artistnamnet knappt på plats på ett A4-ark är det en detta alster en attans så bra mix sjungen av en attans så bra röst. Extra bonus är också den gode Israel tydligen gjord allt stort då hans själva uppenbarelse och kroppshydda var så stor att inte den heller hade rymts på ett A4-ark. Han vägde nämligen kort innan sin bortgång inte mindre än 349 tunga kilon.

Dom Tomma Stegen – Lars Winnerbäck: En sen natt gick Winnerbäck hem genom staden. Detta blev vad han upplevde och som fick honom att gå hem för att skriva. En mörk och dunkel historia om vårt tämligen kalla samhälle. Av någon anledning anser jag detta vara en av Lars Winnerbäcks höjdpunkter

One – Johnny Cash: Under midsommar slogs det fast. Cash version av den enorma låt är bättre än U2:s original. Det är att klyva hår att välja men nu är det tesagt och det gäller.

Jealous Guy – Roxy Music: Då de andra coverlåtarna på den här listan har hållit sig i samma nivå som original kommer här en som är snäppet sämre. För visst tusan är John Lennons version aningen bättre än Roxy Musics. Men det kan inte hjälpas ”Jealous Guy” måste bara med och då Spotify inte har den i original fick det bli så här. Men helt uselt är det ändå inte.

Heart Of Gold – Neil Young: Mina damer och herrar. Världens mest ojämna artist, Neil Young! Här har dock kanadensaren fått till det till hundra procent. En väldigt bra dag på jobbet helt enkelt.

Tommy & Hans Mamma – Tomas Andersson Wij: Andersson Wij gillar man eller hatar man. Det finns mycket sällan något mellanting. De som ogillar honom har onekligen ett ganska bra argument i att han hela tiden måste vara så fasligt allvarlig och pretentiös. För ibland kan det allt bli lite väl mycket av denna vara när Tomas är i närheten. Men när det är som värst som gör han sådana här låtar om sin uppväxt och man villig att stå ut med precis vad som helst.

What A Wonderful World – Louis Armstrong: Varför inte låta en originalartist sjungen en av listan covers. Armstrong tjusade världen under flera decenium i mitten av förra seklet. Ja och låten vad säger man. Man blir glad över att höra denna villkorslösa kärleksförklaring till omvärlden.

Kvinnan Jag Drömmer Om – Rikard Wolff & Eva Dahlgren: Hur kan denna duett inte vara med känd? Att det sedan inte blir helt rätt när Wolff sjunger en kärleksförklaring till en kvinna och sedan Dahlgren ger samma betygelse till man är en sak. Men faktum kvarstår. Det är fantastisk låt.

The Hands That Built America – U2: Att irländska U2 skulle sjunga ledmotivet till en film om New Yorks barndom är naturligtvis inget annat än helrätt. Låten nomierades även till en Oscar 2002 för bästa musik men fick se sig snuvade av Eminem och dennes ”Lose Yourself” till filmen ”8 Mile”.

Karenina – Thåström: Jag vet folk som börjar gråta bara de hör den här låten. Inte alls konstigt då Thåström vänder ut och in på sitt hjärta och själ i saknade efter sin förre detta älskade. Allt är liksom sagt och gjort och det finns ingen väg tillbaka. Att Thåström sedan skrivit den här låten någon eller några gånger till spelar liksom mindre roll, ”Karenina” var först.

Wonderful Life – Black: En av världens största ”One hit wonder”. Men vilken hit han fick till den där Black. Den blev kanske inte jordklotet mest kända låt när den släpptes 1985, faktum är den fick släppas igen två senare för bli en lite större framgång. Apan träffade den dock rakt i magen -87 och där sitter den kvar så här 22 år senare.

Jag Sjungit ... - Staffan Hellstrand: 1990 fick Staffan Hellstrand för sig att han skulle ge ut tonsatta dikter av Dan Andersson. Det var en bra idé tycker då bra musik kombinerat med ekon från ett minst sagt svunnet Sverige är en bra blandning. Här hör vi Anderssons rädsla inför kärleken och döden slå ut i full blom i ”Jag Sjungit ...”.

Annie's Song – John Denver: Förmodligen den mest kända låt som skrivits i skidlift. För det var just i en sådan i Aspen som Denver skrev denna visa som en kärleksförklaring till sin dåvarande fru. Så ska tiden i skidliftar tas till vara om ni frågar mig.

The Heart Asks Pleasure First/The Promise – Michael Nyman: Vi avslutar med en instrumental historia som är så pompös och mastig bakelse att man inte riktigt vet var man ska sätta munnen. Är också ledmotivet till Oscar-belönade ”Pianot”.

Veckans musikvideo

Nä vet ni va. Nu är det minsann dags för lite old fashion walk down Memory Lane.
En resa tillbaka till tiden då tjejer precis hade börjat bli lite mindre fulla av bakterier och man insåg att de där varelserna som luktade av Date och Jane Helen kunde vara ganska trevliga att umgås med.

När den låten, "Forever Young" med Alphaville, kom 1984 var dock undertecknad alldeles i början av sin femaleobsession men låten har liksom följt med under hela denna "slå-huvudet-i-väggen"-resa kallad kärlek.
Den fanns där på mellanstadie- och högstadiediscona, den fanns där på gymnasiefesterna och den fanns definitivt där på Carla- och GG-kvällarna under 90- och 00-talen. Någonting säger mig att denna otroliga, men sönderspelade historia kommer att finnas med även i framtiden.

Låten också ett fullständigt lysande tidsdokument från en tid som flytt då de pipande syntarna, frisyrerna och de underbara dräkterna för herrar är så mycket 80-tal att det bara gör ont i hela nostalgitarmen och sedan vidare ut i resten av kroppen.
Att sedan Alphaville inbjuder till en 3.41 minuter lång klämfestival gör ju detta tyska mästerverket inte direkt sämre.

Veckans citat

"Man ska väl inte klaga.

Men nu är det allt bra varmt"

En kommentar som hängt i luften en par dagar nu när vårt land, i alla fall temperaturmässigt, förflyttats ett par hundra mil söderut. Och till alla er som är av annan uppfattning. Jo det kan bli för varmt.