Årets julvideo

Eftersom jag är en stämningsförstörare av stora mått blir det inga hyllningar till den högtid vi alla känner som jul.

Själva högtiden är det inget fel på, det ska sägas med en gång.
För julen är mysig och bra på alla sätt vis, speciellt i år då taken lyser av florsocker och marken ser ut som ett vitt täcke.

Nej istället är det vad vi dumskallar har gjort med den som stör mig mitt innersta något oerhört.
För där julen egentligen borde vara en skön pausvila i väntan på nästa sommarsemestermed umgänge tillsammans med de man älskar har den istället blivit ett enda långt ångestrace under en månads tid då det ska fixas och jagas efter bra julklappar.

Att man fixar och donar må väl så vara hänt men denna hets på julklappar är det som äcklar mig mest.
Vissa kallar julklappsutdelningen en mysstund då alla visar varandra uppskattning.
Kukmätning kallar jag det då det hela enbart är en meningslös tävling i vem som tycker bäst om den andra.
"Kolla här vad jag fick!" "Oj vad de måste tycka om mig!" "Vad fick du? Jaha bara en laptop. Nej du vet jag fick ju en jorden runt-resa. Fan vad jag är älskad".

Därför är jag fantastiskt glad att jag och min mamma sedan några år tagit beslutet att inte köpa julklappar till varandra. Byta pengar och visa varandra uppskattning kan vi göra när som helst och då utan både omslagspapper och klämkäcka mellanhänder i landets butiker.

Och ska vi sedan gå in på det dåliga samvetet så kan vi egentligen bara säga ett ord. Hemlösa.

För med vi sitter och chockäter sylta, skinka och dålig knäck så vi nästan spricker finns det människor vars första tanke inte är mat utan snarare tak över huvudet för natten.
Nu menar jag inte att allmänheten i första hand ska lösa detta då detta helt är en sak för våra myndigheter. Att vi i Sverige har hemlösa är en skamfläck och inget annat och något som vi borde sänka våra huvuden i skam för.

En annan sak som slår en när man som jag idag gick i Mammons stora tempel, Torp, är den hemska tanke om det skulle vara så att alla affärer i landet skulle sänka en halv dagskassa från julhandelns sista vecka till att ge människor tak över huvudet.
Ja ja jag vet att detta är ett så oerhört dumt och fräckt förslag, hur skulle då de stackars affärerna klara sig ...?

Eller tänk om vi skulle kapa handlarledet och ge bort lite av de pengar vi skulle lagt på julklappar och mat.
Fast det är klart då hade ju ingen blivit sittande med tio par strumpor för mycket eller två espressomaskiner då tomten gått och vi hade inte haft julmatsrester till mitten av januari.

Så jag hoppas ni är djävligt nöjda när ni i kväll sitter där med högar av meningslösa presenter så ska jag låta Bob Geldof och Midge Ure med sina ord berätta en liten julberättelse.

Veckans citat

"Handla Rätt"

Av många anledningar är detta en strof som borde följa alla. Och då inte bara ur, i dessa dagar så populära klimatsynvinkel, utan även rent medmänskligt. Det är många som lider och är ensamma medans vi lyckligt lottade svullar i oss skinka, korvar och annat onödigt runt borden idag. Tänk på det och var djävligt lyckliga tillvaron.

Veckans musikvideo

Nu är det dags för en av gubbrocken och söderns allra mest slitsamme artist att få visa upp sig.

Han jag pratar om är Tom Petty som trots att han flera gånger varit på andra platser aldrig riktigt lämnat södra USA i allmänhet och hemstaten Florida i synnerhet.

Men oavsett vad han lämnat kvar eller inte hemmavid har Thomas Petty alltid levererat bra grejer.
"Refugee" kom tillsammans med Heartbreakers redan 1979 men det var tio år senare som han på egna ben slog riktigt ordentligt med albumet "Full Moon Fever" och där låtar "Yer So Bad", "I'm Learning To Fly", Free Fallin'" trängdes med "I Won't Back Down" och den ultimata billåten "Running Down A Dream".

Att det skulle bli Tom Petty som skulle bli veckans artist var inget svårt val.
Nej svårare var det då att bestämma vilken låt som skulle få representera denne Floridakille.
Men efter en längre tids betänketid blev det inte "Yer So Bad", "I'm Learning To Fly" "Refugee"eller "I Won't Back Down", en låt som för övrigt Johnny Cash gjort en lysande cover på.

Nej valet föll på Pettys sexminuters-epos om en rockstjärnas uppgång och fall "Into The Great Wide Open" från albumet med samma namn.
Anledningen var videon och dess skådespelare. För även om han i "I Won't Back"-videon backas upp av hyfsat stora karaktärer som George Harrison, Ringo Starr, Jeff Lynne valde jag bort dessa herrar för Johnny Depp och framförallt Gabrielle Anwar.

För Fröken Anwar förtjänar ett eget kapitel i Apans bok då han ända sedan han såg denna skönhet i "En Kvinnas Doft" haft oerhört svårt att släppa henne.
Och när hon nu till min förvåning, efter en enorm senilitet, dök upp på skärmen i den där videon var saken liksom biff.

Så dags för Tom Petty och Gabrielle Anwar.

En botanisering bland julens drycker.

När det nu börjar att lacka mot jul är det en mängd dryckessvar som måste besvaras.
För det är ju inte enkelt att veta vad man ska dricka till sillen, prinskorvar och gröten.

Då är det tur att Kenneth Ålborg har testat julbordet åt oss och vad som ska drickas till.
Och vad han har testat. För till utrop som "Nu är det jul igen, nu är det jul igen och hemma bränner pappa stänger", "Den är så mustig att man inte vet var man ska sätta munnen" och "Och jävlar vad den river gott!" lotsar han oss fram bland julens godsaker.

Mama! Mama! Mama! Mama!

"Bohemian Rhapsody" med Queen är en av världens mest klassiska låtar och musikvideos.
Det borde Mupparnas version av låten också vara och anledningarna är givetvis fler.

En av anledningarna är att det för böveln är Mupparna det handlar om och det mesta som dessa mjuka varelser rör vid blir bra.

Den största anledningen är dock att världens hårdaste batterist, The Animal, finns med på sång.
För det han mister i sångröst tar han igen på inlevelse och ren skär djävla laddning.

Jag kan inte heller hålla mig för skratt varje gång Beaker kommer med in sitt "Mimimi Mimimi"

Fantastisk tolkning helt enkelt.

Homoerotik at its best

Det här är ju naturligtvis ett av världens bästa albumomslag genom tiderna.

Så manligt, så svulstigt och så homoerotiskt.

Manowar - We love you.

Veckans musikvideo

Nu ska vi tas till Manchester och en, visserligen inte stilla men ändock, insomnade grupp.

Oasis är det som står på programmet och det är ett band som jag så här i efterhand bara kan erkänna att jag inte uppskattat tillräckligt.
För trots att jag hade ett helt koppel med vänner som dyrkade dessa Manchester-pojkar hittade jag aldrig riktigt fram till dem under deras storhetstid.
Anledningar jag använde då var att musiken var bullrig, lät ofärdig och att bandet bestod av tokar.

Att bandet bestod av, med bröderna Gallagher i spetsen, tokar kan jag väl än i denna dag skriva under på. Men detta skulle vara något dåligt måste jag skamligt förneka.
Och går vi sedan till deras musik är det bara att konstatera att jag ute på väldigt djupt och felaktigt vatten. Oasis musik var bra och den var helt fantastisk. Punkt slut.

Vi ska också ta oss tillbaka drygt 13 år i tiden till 1996.
Anledningen till detta är:
1) 1996 är själva stormens öga för Oasis storhet. De hade hade året innan släppt superalbum "(What's The Story) Morning Glory?" som de nu skördade frukterna av och stod på sin absoluta topp. Visserligen har gruppen även efter denna period varit populära och släppt en rad riktigt bra låtar. Men trots att de båda sköna bröderna Gallagher gjort sitt bästa för att bullra och synas genom diverse bråk och uttalanden har det aldrig blivit samma drag och flärd runt bandet. Efter detta har också följt år av diverse avhopp och annat elände. Men här är de alltså i sin blommning.
2) Spelplats för det här klippet från gamla Maine Road i Manchester och är med andra ord hemmaplan för gruppen. I synnerhet då fotbollslaget i deras hjärtan är City och detta alltså är den arean där de skrikit sig hesa under sin uppväxt. Det är ju också Oasis som fått tusentals människor under en MTV-spelning i Manchester att sjunga "Who The Fuck Is Man United. Oerhört stort bara det.

Så låt oss då släppa bröderna Gallagher lösa i två klipp. Det ena med vildhjärna Liam bakom micken som på sedvanligt nonchalant sätt sjunger "Some Might Say" och det andra med musik/vildhjärnan Noel på sång i "Don't Look Back In Anger". Båda lika lyssande nu som då.

Hårdrock är inte att springa runt

Med anledning av gårdagens Idol har det nu blivit dags att stämma hårt i bäcken.

För precis som när Amanda Jensen masskrerade klassiker i programmet för några året sedan och samtidigt fick cred för det har nu årets deltagare Erik fått samma carte blanche vad gäller sina insatser.

Åsikter surrar nu nämligen i cyberrymden om att han gjorde en helt fantastisk version av Iron Maiden-klassikern "Run To The Hills" i gårdagens semifinal.
Men det gjorde han inte alls.
Visst, det var helt okej men långt långt ifrån så fantastiskt som denna låt kan vara och som alla vill få det till.

Killen sjunger bra det ska erkännas. Men att leverera könsång med kraft kan han definitivt inte och i mina ögon gjorde han precis som vanligt. Sjöng med det enda ansiktsuttryck han har (plågat grin) och tog så höga toner han mäktade med. Nytt igår var väl att sprang runt som en nackad höna något som jag antar symboliserar hård musik för den gode Erik.

Så låt oss nu få höra, och se, Bruce "The Human Air Raid Siren" Dickinson och de andra i gruppen visa hur det egentligen ska låta.
Inget tjafs med springa i irrcirklar här inte. En fot upp på högtalaren från Steve Harris, lite rygg-mot-rygg-gitarrer och enkel och lugn promenad från Bruce är allt vi får i scenkonst här och ändå blåser dom iväg Idol-Erik med en orkans styrka.

Oh you beauty!

När det nu går lite småknackigt för mitt kära Liverpool är på sin plats att för alltid minnas varför man tittar på fotboll i allmänhet, Liverpool i synnerhet och Steven Gerrard med självklarhet.

Så låt oss nu gå till Anfield och CL-mötet mot grekiska Olympiakos.
Scenariot är följande. Liverpool måste vinna med två mål och grekerna har varit i ledning med 1-0 i paus, Pongolle har kvitterat till 1-1, Mellor gett Liverpool ledning med 2-1.
På övertid slår Steven Gerrard till och detta är vad som i det närmaste kan kallas fulländad fotbollsmagi.

10 sekunder långt är klippet men är ett av de största förlösande ögonblicken jag varit om, när låg där i min säng på Brantholmsgränd i Skärholmen våren 2005.

I Apans öron

Igår fyllde den störste 60 år.

Så ingenting är då lika självklart som att ge Mäster en alldeles egen Spotify-lista med många av hans allra bästa låtar.

Jag ska inte lägga ner så oerhört mycket krut på att hylla denne man, jag har som ni kommer att märka lagt ner ett antal tecken i listan utan nöjer mig med att kallt att konsterar.

Ulf Lundell är det bästa som Sverige, och hela världen, fått fram i musikvärld.

Och innan alla börjar yla om att låtar saknas.

Ja det gör det. Men om jag skulle ta med varje låt som är bra skulle både ni och jag fått hålla på i en vecka. Nej 30 låtar fick liksom räcka.

Mäster Berättar

Stockholm City – Vargmåne: Nja. Vi börjar väl från början med Mästers första skiva. Och vi tar en låt om staden som han under hela sitt liv haft ett tämligen ambivalent förhållande till. Här är det kritiska synsätt på huvudstaden som kommer fram.

Rått Och Romantiskt – Xavante: Och efter att Lundell har varit argt kritisk är steget inte långt till hans romantiska kritik. Här blommar han ut i en sanslöst vacker historia om en kvinna som tröttnat på det glättiga och dyra livet med pengar, blommor och dyra hotellnätter.

Alla Hjärtans Dags Blues – Vitt Regn (Singel): Även om jag nu själv inte tillhör skaran finns det väldigt många som får stora skälvan den 14 februari. Antingen över att de inte har någon att fira den med eller över hur de ska fira den med sin älskade. Vad inte så många har gjort är att sätta text och musik till fenomenet ...

En Stockholmstjej Igen – 12 Sånger: Inte så bra gitarrspel, verkligen inte bra munspellir. Dock är det en bra låt om hur Ulf Lundell denna gång ser tillbaka på sin hemstad med hemlängtan och då framförallt stadens kvinnor.

Lit De Parade – Den Vassa Eggen: Man kan vara trasig och så kan man vara som Lundell var runt -85. Nu ska vi få höra en låt som är så självbiografisk att man borde sätta standarden för ordet. Söndrig själ är ett uttryck som illa täcker detta tillstånd.

Levande Och Varm – På Andra Sidan Drömmarna: Vissa kända musikskribenter har om denna låt sagt ”Detta är det bästa som Lundell gjort textmässigt. Ett fantastiskt epos om hur det är att åldras och se tillbaka på livet. Men också en otroligt framåtblick.” Det räcker väl så.

Ryggen Fri – Längre Inåt Landet: Jag vet inte varför riktigt jag älskar den här låten. Det är ju nämligen egentligen inget extra med den här låten. Det är vanlig rak akustisk sing/songwrite, varken mer eller mindre. Men ändå slår den an en sträng i mig.

Stum Av Beundran – Slugger: Lundell beger sig hem till huset som han bodde i under sin uppväxt och tänker tillbaka. Vad han tänker på? Beundran över den äldre generationens slit.

Chans – Den Vassa Eggen: Så var det då dags att rasta den där hunden igen. Med ett ilsket trumintro tas vi in en historia om kärlek i tillfälliga relationer. En av Ulfs största konsertklassiker.

Isabella – Måne Över Haväng: Detta måste vara alla kvinnors dröm att kunna komma hem och fråga sin älskade. ”Hej vad har du gjort idag” och få svaret ”Det här har jag sysselsatt mig med” och sedan ett enkelt tryck på playknappen till hemstudion ut strömma dessa toner. ”Låt inte dom djävlarna ta dig” är också så snyggt att jag vill gå upp i brygga, Enda felet med låten är väl att Lundell sedan uppbrottet med Isabella Nerman sällan, för att inte säga aldrig, spelar denna låt live längre. Ett beslut man kan förstå.

Coco – Club Zebra: Om ”Isabella” var skulpterandet av piedestalen till sina älskade med samma namn är ”Coco” nedrivning av den samma. Här tar han nämligen heder och ära av sin föredetta så det både visslar och smäller om det. ”Ingen jag har känt har pratat så mycket om moral och haft så lite av det själv” är naturligtvis nyckelögonblicket i den åldrade poetens bitterhet.

Jag Saknar Dej – I Ett Vinterland: Sista delen av triologin om Isabella Nerman. Vår hjälte har nu skakat av sig den värsta frustrationen och bitterheten och kvar finns nu bara saknad. En saknad som minst sagt gör sig påmind i de vitt skilda situationer.

Rom I Regnet – Ripp Rapp: Dricka rom i regnet i Tantonlunden på Söder är något jag SKA göra någon gång. Anledningen och upphovet till det kravet i mitt liv stavas ”Rom I Regnet”. Sångfågel bredvid Mäster den här gången heter Eva Dahlgren.

Tempel – Evangeline: Jag har varit en ytterst romantisk, och stundtals även patetisk, individ under åren. Men frågan är om jag är mer romantisk än när jag lyssnar på ”Tempel” eller de andra låtarna från det ”kristna” albumet ”Evangeline”.

Öppna Landskap – Kär Och Galen: Denna låt, hur sönderspelad den än må vara, kommer vi inte förbi utan att spela den på sådan här lista. SSU i Stenungsund kom med förslaget att detta skulle bli vår nationalsång när hypen var som störst. Så långt skulle jag dock inte vilja sträcka mig utan konstaterar bara att låten är en av hans bättre.

Blint Förälskad Igen – Lazarus: När man trodde att kille gått alldeles vilse i de baktunga och betongsvängande boogierock tonerna slog han till med det här. Fantastiskt och det yttersta beviset på att Ulf Lundell gör som han vill och att han kan om han vill.

Skyll På Stjärnorna – Det Goda Livet: Ett möte på en bar som blir till en helt fantastisk låt. Så skulle man enklast sätta en etikett på denna låt. Ska dock avnjutas i denna verison som finns på liveskivan Maria Kom Tillbaka. Originalet på ”Det Goda Livet” är bra men inte i närhet av detta.

Lycklig, Lycklig – Kär Och Galen: Lika lite som vi kom runt ”Öppna Landskap”, lika lite kommer runt det här. Det är bara att konstaterar. 1982 var ett tokigt, eller lyckligt, år för hela musik-Sverige.

Stackars Jack – Längre Inåt Landet: Lundell tar upp den mantel han lade ifrån sig med Bente och börjar på nytt tala med en av de som på grund av droger hamnat på samhällets baksida. En hjärtlig låt som stundtals kan få en att tro att Lundell pratar med Lundell.

Silver Och Guld – Måne Över Haväng: En sång från tiden alldeles innan den förra krisen slog till, med andra ord 90-talets början. En berättelse om en tid då tecken på sämre tider kunde skönjas efter en radda år där hjulen snurrade allt fortare och där den som skrek högst också fick mest. Känns det igen så här 15-16 år senare?

Warburton Misson – Män Utan Kvinnor: För någon som hatar förflackandet av det svenska språket är givetvis ord som ”Vi har förlorat vårt paradis, vårt språk ligger i ruiner. Vi är som souixer i ett reservat snart, kuriosa bland bandit-maskiner. I öknen runt Warburton mission.” något som går direkt till ens hjärta.

Främlingar – Längre Inåt Landet: Jag skriver bara ”Är det för tröst och värme du vill ha mig, eller för gamla vänskaps skull. Eller vill du bara ge igen för få se mig falla omkull. Eller vill du bara återvända för att få se vad som ska hända?” och sedan är det bra med det och allt är förklarat liksom.

Snön Faller Och Vi Med Den – Nådens År: Ja men varför inte låta Agneta Fältskog, vars karriär står på sin höjd i Abba, köra med lite skönt i en låt. Sagt och gjort här är hon tillsammans med Ulf i en av hans största hitar.

Rätt Igenom Mig – På Andra Sidan Drömmarna: "Fy fan vad chanslös man är när vissa människor tittar på en." Så låter den obildades sammanfattning av detta fenomen. Lundell däremot bygger en staty av romantik när kvinnor råkar titta på oss män. Och vad bättre är. Varenda ord är sant.

Hav Utan Hamnar – Ripp Rapp: ”Vad är väl bäst? Straight och ensam, eller packad i parken med dom andra?” Så kan man också inleda en låt. Som ni förstår blir det berusning, kärlek och kärleksmysterier för hela slanten även denna gång. Eva Dahlgren har även denna gång rensat strupen för en sånginsats.

Som Ett Lån – Sweethearts: Jackson Browne gjorde låten först i form av ”Call It A Loan”. Lundel tog den satte svensk text till och vips fick vi en bra och ganska okänd låt.

Det Jag Vill Minnas – Xavante: Spoiler! Nu blir det nostalgi. Lundell drömmer sig tillbaka till dagarna som hippie i kollektivet i skogarna utanför Norrköping. Snyggt, akustiskt och vemodigt.

Paradise Park – På Andra Sidan Drömmarna: Nu kommer ett sådant där berättande epos som Lundell lite gjort till sin grej ur hela karriären. Den här gången har vi hamnat i Los Cristianos på Teneriffa där vår hjälte sitter och filosoferar över livet. Han får in både modeller, Dionysos, Hennes & Mauritz, Dublin, Stockholm, sång på spanska, Öppna Landskap, Nietzsche, månen, Gud och vikingar. Bara denna bedrift gör låten självklar.

Kärleken Förde Oss Samman – Utanför Murarna: Alla som hört den här låten på ett bröllop räcker upp en hand. Turordningen vid giftningsakter är 1) ”Mendelsohns Bröllöpsmarsch”, 2) ”Kärleken Förde Oss Samman”. Låten skrevs för övrigt till Lundells vapendragare Janne Barks bröllop. Men så låt oss då växla ringar.

Hon Gör Mej Galen – Singel/Maria Kom Tillbaka: Självklart ska världens bästa låt alla satans kategorier vara med på denna lista. För det är ju så att om en låt inleds med ord som ”Se hur hon kastar med håret där hon går. Livet vaknar längs hennes väg. Jag borde se åt ett annat håll, men mitt hjärta följer varje steg. Jag är en dåre som aldrig lär, jag är en man på drift igen.” får liksom carte blanche till det mesta. I denna verison från 1993 får vi även höra Magnus Tengbys fantastiska solo i sina fulla blommning. Ett solo som får ses som toppen på hans karriär då han efter detta började sysselsätta sig med Black Ingvars, Dansbandskampen och annat elände.

Veckans Musikvideo

Apan sitter här på jobbet och slås av lite nostalgiska som kärleksolyckliga tankar.

Anledningen stavas Roxette och "Spending My Time".
För även om jag, i alla fall inte som jag kan minnas, aldrig personligen slagits ned i skoskaften av denna powermacka är det inte utan att man känner ett visst drag av olycklighet och stick i magen.

Och när man hör sådana här låtar är det väl också på sin plats att erkänna att alltid haft ett gott öga till den gode Per Gessle och kanske främst den äldre varianten av honom.
Inte för att hans första soloskivor kan mäta sig med några av de största albumen i vårt land men de är ändå gravt underskattade av de allra flesta.

Men nu ska vi alltså prata om hans och Marie Fredrikssons tid som Roxette där veckans låt alltså är hämtad.
Vi ska också ge oss in i en tid då gruppen stod på sin absoluta topp. vi snackar alltså 1991 och tiden runt albumet "Joyride", ett alster som på alla sätt uppfyllde 90-talets krav på en bra skiva.

Så är det då dags för "Spending My Time" där Fredriksson snyggt kvider fram rader som "Watching the days go by, feeling so small. I stare at the wall, hoping that you think of me too."
Mycket nöje eller vad man ska säga.

Veckans musikvideo

Nyss hemkommen från en tenta slänger Apan fram en snabb veckans video och han väljer Östersunds finest Annika Norlin i sin engelska skepnad Hello Saferide och låten "Anna".

Roligt med namnet Hello Safride är att det ska komma från ett företag som erbjöd tjejer billiga resor hem från krogen i den stad där Norlin studera i USA.
Företaget hette nämligen Saferide och varje gång man ringde till dem för att beställa en resa välkomnades man av en röst som sa "Hello Saferide. How can i help you".
En intressant historia bakom ett namn.

Själva Hello Saferide tycker jag också är intressant. Ett artist namn som alltså rymmer Annika Norlin som även kallar sig Säkert! när hon sjunger på svenska.
Intressant är det därför att det är synnerligen bra och för att hennes musik piggar, även om texterna inte alltid gör det.

Och upppiggande kan man verkligen inte, hur gärna man än skulle vilja, kalla texten låten "Anna".
Visserligen startar både låt och den eminenta video i ren tomtebolyckostil.
Men avslutningen "Well I'm real sorry Anna, you never got to be. Because your daddy moved on and left me" är sådan genomhård bitterhet att man bara blir lycklig. Om man är lagd åt samma håll som mig alltså.

För er andra kan ni se det som en mycket bra låt.

Får man tvinga gamers till vad som helst?

Var går den moraliska gränsen för vilka uppdrag spelutvecklare får ta ut sina spelare på?
Frågan har blivit aktuell i samband med släppet av Call of Duty – Modern Warfare 2 som gör att folket på Infinity Ward verkligen balanserar på den etiska gränsen.

Bakgrunden är det uppdrag som man ska genomföra i spelets inledning då man, fem sekunder efter att man klivit in i det nya kapitlet kastas in i en massaker på en rysk flygplats.
Redan när uppdragets karaktär läckte ut blev det naturligtvis ramaskri och föranledde Infinty Ward att gå ut med lugnade och förklarande uttalande. Ett uttalande som gick ut på att att man hade med scenen för att spelaren skulle känna avsky och vilja ta revansch på terroristledaren.

Skitsnack säger jag. Alla som spelat spel vet att man aldrig behöver motivation till att ta en motståndare av daga. Han är en motståndare. Punkt slut.
Infinity Ward sa också att hela historien blivit uppförstorad och att scenen inte var så farlig.
Återigen struntprat. För när till och med jag som brukar ha haft överseende med det mesta som utspelat sig på min tv-skärm under åren reagerar så är det verkligen något som är fel.
Och jag kan säga att jag har nog aldrig varit så illa till mods som när det gick uppför mig vad jag skulle göra, vilket tog ungefär tio sekunder, som jag blev när spelade Modern Warfare 2.
Men visst. Jag har gjort mycket tvivelaktigt i spel förr. Jag har spöat prostituerade i GTA, jag har kört över oskyldiga människor och skjutit ner folk med ren illvilja.
Men den stora skillnanden är att jag aldrig varit tvingad att göra det på samma sätt som i Modern Warfare 2.

Men detta är också det enda stora felet med det nya Call of Duty-spelet som annars är ett alldeles förträffligt spel på all sätt och vis.
Man känner igen sig direkt i både miljöer och stämning. Det är som att komma hem kort och gott.
Visserligen är väl inte spelets utformning något fyrverkeri av nyskapande. Man ska åka runt till olika platser, skjuta folk och leta ledtrådar som ska leda fram till terroristledaren Markov.
Men det är väl utfört och därför är det med belåtenhet, förutom vid ett tillfälle då, som man spelar sig igenom det fem-sex timmar långa storyläget.
Går man sedan över till vad online-läget har att erbjuda blir man ännu mer lycklig. Alla de gamla alternativen för att möta andra spelare finns kvar plus att man har lagt till ytterligare en sak, Spec Ops-läget där man med en eller flera kompisar kan spela sig igenom en mängd uppdrag av varierande svårighet.

Som sammanfattning kan man säga att Call of Duty återigen levererar och om det inte vore för det där skamliga uppdraget på flygplatsen hade betyget blivit topp. Som FPS är dock Modern Warfare 2 det bästa.

Veckans citat

"Mr. Gorbachev, tear down this wall"

USA:s president, Ronald Reagan, tar billiga poäng som slutkläm under det tal han höll vid Brandenburger Tor i Väst-Berlin 12 juni 1987. Han fick dock väntat över två år, till den 9 november 1989, innan blev bönhörd. Då började nämligen Berlinmuren, denna allra främsta påminnelsen av det Kalla Kriget och mänsklig ofrihet, rivas och miljontals Berlinare från båda sidor kunde träffas på allvar för första gången seden 1961. Tänk om någon president i USA kunde göra samma sak framöver de lika meningslösa murar som byggs runt om på Västbanken. Men den dagen fryser nog helvetet till is.

Kom loss katten - Det svänger ju inte

Så har man då fått svar på vad som är det mest osvängiga, otajta och "vita" som finns.

Titeln går nämligen till svenska kristna ungdomar som försöker få till gospel a´la stor maffig färgad baptistkör.
För där valfri sydstatskör får till ett sväng som nästan får tv och högtalare att hoppa ut genom fönstret står våra fina och välkammande svenska ungdomar stadigt med fötterna en halvmeter i jorden och vaggar lite på överkroppen samtidigt som de håller krampaktigt i sin bibel.

Anledning till att nu kunnat utse en vinnare i ovanstående tävling är att jag av en händelse, klockan 02.30, hamnade på den nya kanalen, Kanal 10, där det kristna budskapet får flöda fritt.
Och det är väl gott så då det kristna budskapet är, när det inte feltolkas, bra grejer och har sänkt många personer både trygghet och stadga i livet under 2000 år.
Och för att undanröja alla tvivel och eventuella påpekande. Detta gäller alla andra världsreligioner också.
Så med detta sagt kan vi gå in på iaktagelsen om kanal 10 i stort.

För jag var ju naturligtvis tvungen att gå titta på kanal nu i morse också.
Då fick träffa på samma "svängiga" ungdomar igen, denna gång förstärka med en ung, givetvis vit och välkammad, man från Australien som mässade om Jesus godhet inför väldigt unga ungdomar.
Och det var här det började bli lite otäckt för att stå och mer eller mindre hota barn med helvetet om de inte passar sig, inte levde enligt bibelns alla påbud, kändes inte riktigt helt hundra. Det var också en påminnelse om att det finns tokskallar överallt och att fanatik aldrig är bra.

Och inte blev känslan bättre när programmet tog slut och kanalens nyheter tog vid. Och nyheter är alltid en bra måttstock vad en kanal tycker är viktig.
För det som de ansvariga vill att vi ska få reda på i världen var:
1) Att en präst sagt sig av med sitt prästskap i protest över att kyrkan beslutat att tillåta samkönade äktenskap. Givetvis med trötta anledningen att bibeln säger att det inte är tillåtet.
2) Ett hyllningsdoftande inslag till katolska kyrka för att den inte skickade representanter till en vigning av en öppet homosexuell biskop.
3) Att en abortpositiv professor ska föreläsa för barnmorskor.
4) Att ett högerparti starkt reagerat mot ett EU-förslag om att krucifix ska förbjudas i klassrum.
Som ni ser bara viktiga och världsavgörande nyheter ...

Men framförallt är nyhetsvärderingen ett lysande bevis på att de ultrakristna har oerhört svårt att släppa saker.
Vad vet jag? Men kanske är det dags att inse att vissa saker har sprungit ifrån dem. Att det numera är helt naturligt med både kvinnliga och homosexuella präster, att homosexuella givetvis har lika stor rätt som alla andra att gifta sig och att abort kan vara bra i vissa lägen.

Men trots alla unkna tankar och dålig taktkänsla är de ultrakristna rätt roliga att titta på, i alla fall en stund.
Nej nu ska jag titta vidare på Margareta och Sture Öberg när de med hjälp av musik berättar om sin kristna tro,

Till sist.
Detta klipp är som ni förstår inte från Kanal 10 ...

Veckans musikvideo

Låt oss för en stund bli riktigt förutsägbara.

För vad kan vara mer predestinerat än att en dag som denna då Kent släpper sitt nya album "Röd" välja en låt från denna skiva som veckans muiskvideo.

"Svarta Linjer" som låten heter, här spelad på SVT:s "Skavlan", är ett ganska enkelt och rakt hantverk direkt från Jocke Bergs låtfabrik.
Så den låten finns det väl inte speciellt mycket mer att säga om, förutom att det faktiskt är ett av de mer blek inslagen på "Röd". Det finns betydligt mer intressanta och roliga inslag vill jag lova.

"Röd" som annars bäst kan sammanfattas som en grupps upptäcksfärd i sitt musikhemland.Vi bjuds på betydligt mer syntiga och elektriska toner och märks mer än en gång att Jocke Berg lyssnat en hel del på Depeche Mode under årens lopp.

Man ska ju akta sig för att göra reklam men när det gäller välgörenhetsprojekt kan jag inte låta bli.
Till den nyss startade tv-serien "Hemlös" på SVT har nämligen Kent gjort titelspåret, ett spår som nu går att köpa digitalt och där vinsten går till Föreningen Stockholms Hemlösa.
Det är visserligen inte någon av Kents allra bästa låtar men ändå med råge tillräckligt bra för att köpas.
Låten finns på Itunes eller på Kents hemsida.
Att köpa denna låt är som man brukar säga "Ingen uppmaningen utan en djävla order"

Så denna vecka kör vi en dubbelmacka med både "Svarta Linjer" och "2000".
Ett stort satans nöje är völ allt jag kan säga.

Veckans citat

"Det finns hur mycket snygga kvinnor som helst. Jag är inget helgon. Men det har ni ju förstått vid det här laget."

Man kan säga vad man vill om Silvio Berlusconis åsikter och hans politik. Men leverera roliga uttalande i parti och minut kan han. Här förklarar hela Europas lilla buspojke varför han har så svårt med att inte springa runt med kvinnor. Och helt fel har han ju inte denna gång. För en gångs skull får man väl tillägga.

Veckans musikvideo

En musikvideo som inleds med meningen ”Får jag lov att presentera några vackra män för er” kan naturligtvis inte stoppas undan hur som helst.

För det är precis med dessa ord som Ulf Lundell presenterar veckans musikvideo, "En Fri Man I Stan", på Hovet i Stockholm på nyårsafton 1985.

Det är också en Lundell, lindrigt nykter ska väl tilläggas, som likt ett frustande lok under denna nyårskonsert gör upp med ett turbulent år fyllt av hårda spritduster, skilsmässor och annat elände. Ett år som för övrigt skulle komma ge honom många svåra år och epitet "Sveriges riksalkis", ett epitet som hänger kvar i vissa oupplysta kretsar än i denna dag.

Själva videon bjuder också på en hel del andra roliga upplevelser.
Som Janne Barks frisyr till exempel och är därmed ett slugiltigt bevis på att Bark alltid haft lite svårt med att hitta rätt rent hårmässigt.
Det samma tycker jag vi kan säga om en finklädd Niklas Strömstedt, varför är det så roligt med uppklädda artister?
En annan sak som består än i denna dag, förutom Lundels underbara musik, är Werner Modiggårds hänsynslösa attack på trumskinnen (har bara sin motståndare i Max Weinbergs hammer bakom Springsteen).

Veckans citat

”Ett folk, Ett land, En nation”

Sverigedemokraternas vice ordförande Jonas Åkerlund visade lite av de rätta färgerna förleden när han med en tysk-svensk parlör och lite konstnärlig frihet som slutkläm skakade liv i en gammal slagdäng från 30-40-talet. Det tål att sägas att 12% av Sveriges befolkning kan tänka sig att rösta på dessa tokstolar, en siffra som får i alla fall mig att fundera på om allmän rösträtt verkligen är en superidé när allt kommer omkring.

I Apans öron

Om ingen uppfattat det än så har hösten ramlat över oss med full kraft.

Med andra ord blir det nu regn, blåst och allmänt gnäll från folk och fä.

Men det finns också en hel del positivt med hösten:

- Löven ändrar färg och sänker oss en färgprakt varje gång solen lyser.

- Det biter skönt i kinderna och man känner att man lever när man går till skolan eller jobbet.

- Man behöver inte gå utanför dörren på hela dagen utan istället spela tv-spel utan att få skuldkänslor och ilskna kommentarer från vänner och bekanta.

- De få dagar som är bra är också riktigt bra.

- Man kan få lyssna på lite mer laidback-musik och skruva ner tempot ett par hack.

Och luta oss tillbaka är precis det vi ska göra nu.

Om vi hade varit på ett disco hade klockan nu varit 01.30 och plattvändaren hade sagt.

"Nu är det dags att skruva ner tempo lite så vi kan få mysa och kramas lite".

Och eftersom jag ofta får höra att jag bara lyssnar på svensk musik och svenska texter ska jag denna vecka ta steget fullt ut.

Ord som love, better, music och fall är nu bannlysta till förmån för ord som kärlek, bättre, musik och höst.

Det blir kort och gott bara svenska artister som sjunger på svenska.

Nu kör vi!

Varje Natt Sjunker Ännu Nån Grad

För Dom Som Älskar – Ulf Lundell: Listans namn är hämtad från en strof ur denna otroligt bra låt. Var egentligen från början en upptempolåt, den versionen finns att uppleva på boxen ”Under Vulkanen”, men sedan Marie Fredriksson gjort den lugna varianten på sin skiva ”Den Sjunde Vågen” insåg Lundell att det lugn som låten skulle vara och ingenting annat. Det kan vi alla vara tacksamma för.

Sverige – Kent: Bara det faktum att Jojje Wadenius är med borde berättiga den plats på ganska många listor. Men nu är det på en höstlista som den låt om svensk midsommar har hamnat. Kents mest nationalromantiska verk, dock är det nationalromantik med en viss bitig samhällskant. Allt i sann Kent-anda.

Vår Sista Dans – Melissa Horn: Ibland är det bara helt omöjligt att lämna sitt gamla liv, hur illa och nedbrytande det än må vara, bakom sig. Du har varit där, jag har varit där och kommer säkert att hamna där igen. En bra låt som till synes många kan känna igen sig i.

Evelina – Peter LeMarc: Som Uddevallabo är det svårt att hitta något bra med Trollhättan. Men Peter LeMarc måste man ändå ge vår östliga granne. Här berättar LeMarc om en sen kväll på en restaurang där han sitter och spanar på en servitris som verkar väldigt bekant.

I Tveksamhetens Tid – Lisa Ekdahl: Mycket runt kärleken kan vara tveksamt. Här hör vi Fröken Ekdahl fastna i den limbo som kallas ovisshet om den andres känslor.

Märk Hur Vår Skugga – Epistel 81 – Imperiet: 1700-talets Stockholm var säkert en broklig historia med adel blandat med folk i den djupaste misär. Och mitt i allt detta, dock med klar tyngdpunkt mot misär, fanns Carl-Michael Bellman med sin penna och luta för berätta om sin samtid. Det är vi glad för nu så här 250 år senare då vi får äran att träffa sköna juvler som Korpral Mollberg, Fader Movitz och nymfen Ulla Winblad. Här hör vi Imperiet sjunga Grälmakar Löfbergs maka i graven i ett av svensk rokokos bästa verk där varje ord ger oss dofter och känslor om livet på 1700-talet.

En Sprucken Vas – Mauro Scocco: Även om Scocco skrivit många bra och lugna låtar själv är nog hans bästa lugna låt Lundells ”En Sprucken Vas”. Vi möter en trött man som tittar tillbaka på en kärlek som ebbat ut. Ett visst mått av hopp kan dock skönjas.

Det Regn Som Faller – Eldkvarn: Nu blir det uppgörelse med sitt eget missbruk. Under de tidiga 80-talsåren var det en dimmig Plura Jonsson som kunde ses vandra runt på Stockholms gator. Här får vi vara med när han tittar tillbaka på en dessa så kokainvingliga promenader. Hugg verkar han dock få i alla fall.

Till Jack – Inger Öst: Säga vad man vill om 70-talets artister. Men de tog i alla bladet från munnen när det var något de fann som helt uppåt väggarna. Här är det Inger Öst som tolkar Cornelis protest mot USA:s imperialistiska krig. Sången är skriven 1973 men skulle lika väl ha skrivits så här 36 år senare.

Allt Jag Minns – Thomas Di Leva: Klart att Sveriges märkligaste och mest sinnerliga artist ska få vara med på lista som handlar om att krypa upp i soffan och kura lite. Och Di Leva levererar som vanligt bra och stabil mysmusik. Mer är väl inte att säga om denna låt.

Sånt Jag Vill – Johan Rothstein: När jag gjorde lumpen gick Toms Tivoli med stor rotation på diverse skiv/CD-spelare. Numera har Tivolit stängt men deras sångare ger fortfarande ut musik och det just från hans senaste skiva som vi hämtar detta listbidrag.

Ännu Doftar Kärlek – Marie Fredriksson: ”Jag önskar du finns kvar när solen stiger. När natten blivit dag vill du ha mej då?” Så skrev en tjej en gång till mig. Klart jag ville, problemet vara bara att hon kom på andra/bättre tankar en tid senare. En tagg än i denna dag, det ska erkännas. En satans bra låt det i vilket fall.

På Egna Vingar – Björn Afzelius: Detta är Afzelius sista råd till sin då 19-åriga dotter innan gick bort alltför tidigt i cancer 1999. Det är också en av de sista inspelningarna han gjorde och det hörs nästan hur han kämpar för att slutföra sin livsgärning med sina sista krafter.

Vi Är Värda Så Mycket Mer – Tomas Andersson-Wij: Journalist-Tomas gör det han är bäst på. Levererar mellanolisk svensk visrock om livet i Stockholms centraldelar. För övrigt. Men har inte tänkt tankar som ”Den här stan är som ett pålagt skratt. Lika död, lika punktlig och lånad.”? Även i stad som Uddevalla.

Min Helande Tröst – Lars Winnerbäck: Linköpings finest drog till vår kontinents östra delar och kom hem med ett knippe låtar. ”Min Helande Tröst” är ett portträtt av den förrenade och smutsiga polska staden Krakow, en stad som många andra städer i öst står med ena foten i gammal socialism och den andra i den nya mer giriga världen.

Balladen Om Briggen Blue Bird Av Hull – Sofia Karlsson: Visserligen har Thåström mer svärta i rösten när han avhandlar Blue Birds undergång den där olycksaliga julaftonen 1872 vid Hållö fyr. Men eftersom han redan varit med får det bli Sofia Karlsson som får göra det nästan lika bra. Djävlar vilket väder det verkar ha varit på Smögen den där dagen.

Grimasch Om Morgonen – Cornelis Vreeswijk: Enligt vismakaren själv handlar detta om en morgon i sovstaden.Vi andra kan tolka som vi vill. ”Det finns ett särskilt slags ädelt vin, som man bör njuta försiktigt. För om man dricker det utan sans, förlorar det sin forna glans. Och du får kvar en tom flaska. Och bittra tårar och aska” är lysnade strofer som de flesta artister skulle skära av sig örat för att komma på.

Lasarettsvisan – Martiza Horn: Hela veckans lista har ju gått i dunklets tecken men vi har ändå sparat det allra mest deppiga och tragiska till sist. Och det Melissas morsa som ska framföra det när hon tar ton i skillingtrycket ”Lasarettsvisan” som handlar om den lilla tappra flicka som aldrig fick komma hem till sin egna lilla mor. Den som inte tycker detta är tragik har inget hjärta. Så är det bara.

Veckans musikvideo

Jag är en människa som försöker se det positiva i det mesta.
Ibland är det dock svårare än andra gånger.

Ett lysande exempel på detta uppkom igår när jag satt och såg på den alltigenom usla skräckparodin "Stan Helsing".

För även om jag satt och led ordentligt glimtade det plötsligt.

I en scen , visserligen krystad men ändock en scen, small det nämligen till då Southside Johnnys låt "I Don't Want To Go Home" spelade i lätt omarbetad version.

Och vips hade vi en bra stund framför tv:n.

Samtidigt fick vi även ett uppslag till veckans video.

För nu ska vi få följa Southside Johnnys kamp för att inte behöva gå hem.

John Lyons, som frontmannen heter egentligen, största merit är väl egentligen att han är bra kompis, vilket också kan avslöjas i videoklippet, med Bruce Springsteen.

Låten skrevs för övrigt av en annan "Springsteen-hang around", Steve van Zandt och blev Southside Johnny & The Asbury Jukes, som bandet hette från början, första stora hit och har sjungits in av flertalet artister, däribland just Bruce Springsteen.

Men låt oss då släppa loss Southside, Springsteen och de andra i ett härligt rörigt framförande med tunggung och en blåssektion som tar oss till månen och tillbaka.

Jag vill även att ni lägger märke till bilden. För med sådana utstyrslar kan man komma ganska långt här i livet.

Veckans citat

"Jag har varit tyst i 40 år och det har gått bra"

Mjölkbonden Roger, som skänkt fåordigheten ett nytt affischnamn, gav svar på tal under dagens avsnitt av "Bonde Söker Fru" när han fick frågan varför han var så tyst under femminutersintervjuerna med de som sökt till programmet. En alldeles lysande avsnoppning om ni frågar mig.

Veckans Disney

PLUTO

Födelsedag: Officiellt den 5 september 1930 då filmen ”The Chain Gang” hade premiär. Pluto var en namnlös blodhund som jagade Musse Pigg.

Släktingar: Sonen Plutt är känd från både film och serier KA 5/64. I Kalle Anka & C:o 30/1964 fick vi även möta Plutos farfarfarfarsfar, som var en stor beundrare av George Washington, och hans trekvartsfarbror. Denne anfader var rapporthund under kriget och hans idol var Karl XII.

Käraste: Fiffi och Dinah

Bostad: I en koja i Musses trädgård. Oftast lyckas han lura till sig en varm sovplats inne i huset.

Yrke: Sällskapshund. Pluto har även haft en karriär som skeppshund, cirkushund och ”operastjärna”. Hobby: Att sova och att gnaga på ett stort ben.

Kläder: Hundhalsband. Ibland har Pluto en tröja på sig, som Mimmi har stickat. Efter mycket slit lyckas Pluto alltid med att få tröjan att krympa så mycket att katten Figaro kan ärva den.

Annat: Från början var Pluto Mimmis hund och då hette han faktiskt Rover. I sina första filmer sa han bara ett par ord. Har har till i dag varit med i 105 filmer. Pluto har varit patient på sjukhus och hos tandläkaren. På en hundutställning i Ankeborg 1957 vann Pluto titeln ”Världens roligaste hund”. I KA 25/64 får vi reda på att planeten Pluto finns det intelligent liv. Alla liknar naturligtvis Pluto .

Pluto på andra språk:

Norsk: Pluto
Dansk: Pluto

Finsk: Pluto

Engelsk:Pluto (the Pup)

Tysk: Pluto

Fransk: Pluto

Italiensk: Pluto

Portugisisk: Pluto

Sliding in the rain - The Movie

Så har jag då hittat rörliga bilder på när Maradona glider på magen över den dyblöta planen i Argentina.

Och det är naturligtvis lika stort och roligt som kan tänka sig. Och att killen brinner för sitt land behöver inte diskutera.

Sliding in the rain

När det nu inte gick vägen för Sverige mot Danmark igår är det kul att se att det fanns någon som var riktigt glad i går kväll.
Och givetvis är det Berget-favoriten Diego Armando Maradona som utmärker sig igen.

Denna gång då hans hårt pressade Argentina på övertid avgjorde mot Peru.

Så här glad blev nämligen den gamle bollkonstnären.

Han tog helt sonika sats och slängde sig och gled på den regntunga planen i ösregnet.

Bara Maradona är en stor anledning till att man vill se laget i VM.

"Tack Ni Svenska Vakttorn ..."

Nu åker vi!

Apan rättar ut frågetecken

På förekommen anledning ska nu Apan rätta ut vissa frågetecken.

I min tidigare Spotify-lista stod det att Elvis inte skrivit några sånger själv, ett påstående som väckt ont blod i vissa av mina läsare.

Det är sant att Elvis står som co-writer till ett gäng av sin inspelade låtar.
Men detta är inte det samma som att han skrivit något överhuvudtaget på dessa låtar.
Istället är detta, enligt samstämmiga uppgifter på nätet, en manöver utförd av hans manager Överste Parker för att få in mer pengar till sin klient.
I vissa fall sade nämligen Parker helt enkelt till låtskrivarna att de var tvungna att sätta dit Elvis som co-writer för att låten skulle spelas in överhuvudtaget. En deal som de flesta sade jag till.

Mest kända nej-tacket ska ha kommit från Dolly Parton som nekade till att ge Elvis co-writing-credit till "I Will Always Love You". Detta fick till följd att Elvis aldrig spelade in låten, men det gick ju rätt bra för den låten ändå.

Men egentligen är det skit samma om Elvis skrivit eller inte skrivit någon musik. Den musik han har sjungit in är helt fanastisk och det är det viktiga.

I Apans öron

Nej nu är det djävlar i mig dags att skaka liv i en gammal klassiker här på Berget - Spotifylistorna.

Och jag kan väl inte göra annat än att be om ursäkt för att jag varit så lat och slö med att tänka ut bra musik.

Nu är det dock som sagt åter dags och vi ska göra det med covers.

Covers är en riktig klassiker i musikvärlden. Men det är också en klassiker som de senaste årtiondena fått sitt anseende lite solkat och inte riktigt riktigt lika fint som att spela egen musik.

Annat var det 50- och 60-talet då det vimlade av artister som aldrig varit i närheten av att göra egna sångar.

Det är bara att säga namn som Frank Sinatra och Elvis Presley för att inse att det gick att bygga hyfsade karriärer med hjälp av andra.

Sinatra och Presley är också två av de artister som vi kommer att lyssna till på veckans lista. Tillsammans med bland annat Anna Ternheim, Hellsongs och Joey Ramone.

Det Bästa Täckta Av Det Täckta

One – Johnny Cash: Det känns självklart att inleda med den bästa cover som någonsin släppts i butikerna. Jag har sagt det massvis med gånger innan. ”One” är en bättre låt med Cash än med U2.

As Tears Go By – Sugarplum Fariy: Ibland råkar man ut för låtupplevelser som gör att man inte kan komma tillräckligt snabbt till en dator för att fixa hem låten. Så var det med Sugarplum Fairys Stonestolkning ”As Tears Go By” som när jag fick höra den i slutscenen av den senaste Housesäsongen träffade mig i magen och som fick mig att googla låtdjävlen till månen ett par sekunder senare. Låten har också gjorts populär av Marianne Faithful.

Always On My Mind – Elvis Presley: Givetvis ska mannen som inte skrev en enda låt men ändå blev kung få vara med på den lista så fylld med andras musik. Men ”Always On My Mind” är inte bara en cover som ursprungligen gjordes av Brenda Lee. Det är även b-sidan som blivit en av världens bästa låtar och därmed bevisar tesen att man aldrig ska räkna bort en låt bara för att den spelar andrafiol på en singel.

Shoreline – Anna Ternheim: Ternheim gör oss påminda att en cover inte behöver vara en karbonkopia av orginalet för att vara bra. Då Broder Daniels version ångar av elektrisk ångest är Ternheims mer tillbakalutad uppgivenhet. En sak har de dock gemensamt. Det är sorgligt bra.

I Will Always Love You – Whitney Houston: Det är naturligtvis magiskt när den här låten tonar upp sig i slutscenen av ”The Bodyguard”. De unga tu lämnar varandra på landningsbanan och allt verkar vara förbi. Men som av en Hollywoodhändelse stannar Whitney Houston planhelvetet och de båda får förenas igen. Stort är också att Dolly Parton framfört denna låt i original i filmen med det underbara namnet ”Det Bästa Lilla Horhuset I Texas”.

Forever Young – Youth Group: Och så kan även den oerhört lättviktiga serien O.C. förknippas med något bra. Detta eftersom seriemakarna hade den goda smaken att slänga in Youth Groups version av denna tyska superhånglaren. Mycket bra musik – mindre bra tv.

What A Wonderful World – Joey Ramone: Helgerån säger säkert en del. Lysande säger jag. Världens längsta och smalaste punkrocker tolkar och pumpar upp en fantastisk låt utan att förstöra.

Staten & Kaptialet – Ebba Grön: Med orden ”Hallå hallå, hallå kastar” Thåström och de andra Ebborna oss i en av bästa svenska punklåtar som gjorts. Låten är också en härlig tempohöjning av Blå Tågets original ”Den Ena Handen Vet Vad Den Andra Gör (Staten Och Kapitalet)”

Japanese Boy – Sahara Hotnights: Robertsforstjejerna bestämde sig för att gå tillbaks till sina rötter och spela in de låtar de vuxit upp med. Bästa resultatet fick de med ”Japanese Boy” som snurrade friskt på grammonfonplattorna i början av 80-talet.

Fattig Bonddräng – Tommy Körberg: Astrid Lindgren kunde beskriva folks vardag på ett lätttillgängligt sätt. Och mer målande bild av en småländsk dräng liv runt förra sekelskiftet är omöjlig att hitta. Det är också en fresk av vad som byggt upp det här landet. Jobb, slit och jobb igen, en filosofi som för länge sedan gått förlorad hos de flesta av oss. Slutorden ”Nu Du, säger Herren, är ditt arbete slut. Nu Du, fattig bonddräng, nu får Du vila ut.” får mig också alltid att tänka på min morfar som började som stalldräng på Levene Egendom för att sedan ta dubbelarbete som skol- och kyrkvaktmästare i Levene fram till pensionen. Han var också min stora idol när jag var liten när han stod på knä från morgon till kväll i den gigantiska trädgård som han givetvis också hade. Tyvärr har jag inte fått en tiondel av hans arbetskapacitet utan är bara usel latmask i jämförelse.

Jag Och Min Far – Pernilla Andersson: Trots att Sveriges musikelit gjort en hel skiva där de tolkat levandskonstnären Olle Ljungström väljer jag ingen låt från detta album. Istället blir det Pernilla Andersson som får äran att representera Olle-covers på denna lista. Med sig har hon, inte helt väntat, sin pojkvän Dregen på skönsång. En innerlig och helt fantastisk cover.

Unchained Melody – Righteous Brothers: Över femhundra artister och grupper har gett sig på att tolka denna nästa yrselframkallande dunderlåt. Vi tar dock och kastar in den mest kända versionen, Righteous Brothers från 1965, där Bobby Hatfield bakom micken och Phil Spector bakom rattarna tar oss till himlen. Righteous Bronthers är också det närmaste svart soul framfört av vita människor man kan komma, en sak så god som någon

Polaren Pär Är Kärlekskrank – Brolle Jr: Man kan skälla oerhört mycket på Brolle Jr för att omge sig med dåligt låtmateriel och att han slösar bort en ganska stor rösttalang. Men hans intiativ att tolka Cornelis Vreeswijk kan man bara applådera. Här får vi vara med om när Polaren Pär sprungit på Ann-Katarin Rosenblad, en kvinna som inte kan sammanfattas som något annat än ett sjutusan till fruntimmer.

Hallelujah – K.D. Lang: Snurrhuvudet Camilla valde att snabba på tempot när hon framförde denna låt i Idol. Och hur roligt det än var att få se Idoljuryn bli arg är det betydligt klokare att göra ”Hallelujah” som K.D. Lang – I rätt tempo. Må vara en uttjatad cover men jag valde den mest för att åter få tala om att Jeff Buckley inte gjort den bästa versionen. Så det så.

Som Ett Lån – Ulf Lundell: Nu blir det Jackson Browne för hela slanten. Men eftersom inte Mäster hanterar det engelska språket fullt ut satte han sig och skrev en svensk text Brownes ”Call It A Loan”. Finns med på Lundelles coverskiva, ”Sweethearts”, vars med ända spår kanske är ”Sanna”, hans tolkning av Springsteens ”4th of july, Asbury Park (Sandy)”

Seek & Destroy – Hellsongs: Så här man sannerligen inte hört Metallica tidigare. Naturligtvis är det i den käcka staden Göteborg som man svänger och glättar till den metalmacka på det här sättet. Ett kul initiativ i min bok.

My Way – Frank Sinatra: Och se där. Gick det inte att få in en Anna Anka-referens på den här listan också. Sinatra gör här sin paradroll med samma bravur som alltid. En paradroll som Paul Anka en gång satt engelsk titel till efter en fransk förlaga. Här med är det bevisat. Vi kan numera inte leva våra liv utan att Anna Anka ska med ett finger i allting. En skrämmande tanke.

Att leverera en macka med skäll

Att folk blir utskällda i tv är inte så ovanligt, det till och med sker då och då.
Men frågan är väl om någon någonsin fått samma bredsida som den Beppe Wolgers fick av Lars Ekborg i sketchen "Ridåöverhalningen" under programmet "Fri Entre".

Det börjar som en enkel utfrågning med frågor som "Var får du alltifrån" till en avslutning av smädelser som "Ta ut den där klumpen så man slipper se honom".
Lysande kort och gott.

Veckans musikvideo

Redan på mellanstadiet ställdes man inför sitt första stora val i livet.
Vilken slags musik skulle man vigda sitt liv åt - synt eller hårdrock? Skulle man bli syntare eller hårdrockare?

Jag valde, efter att stått som en åsna framför hötapparna Alphaville och Twisted Sister, den lättare och plingplongade vägen och blev syntare.
Så under de efterföljande åren var mitt musikval Depeche Mode, Limahl, Pet Shop Boys och Erasure framför Kiss, Accept, Halloween och all annan lite roughare musik.

Numera har man blivit lite mer allätare och kan lika gärna lyssna på "It's A Sin" som "Heatseeker" Man har blivit lite bredare i min musik.

Men hur bred man än blivit går det inte att komma ifrån att ens första val ändå sitter kvar lite djupare och därför blir jag ännu i denna dag oftast lite mer uppåt över en syntslinga än jag blir av ett gitarrsolo.

Extra glad blir jag alltid åt veckans musikvideo "Enjoy The Silence" med Depeche Mode, en låt som har allt som jag vill ha av musik. Ytterligare plus me denna låt är att jag av någon anledning är väldigt bra på den i Singstar, värt oerhört mycket i det sociala omgänget.

Så låt oss nu lyssna när Dave Gahan och de andra river av sin hit längst upp i ett av Tvillingtornen i New York.

Dance the dance & Walk the walk

Om det mot förmodan är någon som glömt av att Michael Jacksom hade hyfsad kontroll på sin kropp kommer här en lite påminnelse.

Klippet är också en påminnelse om att Moonwalk är det coolaste dancemove som någonsin uppfunnits.

Veckans citat

"Kan inte vara tillsammans, inte på var sitt håll.

Jag trodde vi kommit en bit på vägen.

Men här står vi tillbaks på noll"

Redan 1988 diktade Mauro Scocco i låten "Hur Många Gånger" ihop ord som passar som en sportkeps för personer i min närhet 2009. En oerhört tröttsam historia som bara kommer att sluta med att folk blir mer och mer sårade ju längre skiten håller på.

Got Milk?

Polisen använder över hela världen vattenkanon för att stävja demonstrationer.
I Tyskland använder landets bönder mjölk för att stoppa polisen.

Här ser vi en snutbil som får sig en uppfriskande dos vitt guld under de pågående protesterna mot EU:s mjölkpolitik.

Mjölk mot polis är naturligtvis lika skojigt som påhittigt.

Det var bara färgen som saknades

Det är ju hur roligt som helst.

Bakgrunden till denna bild ska vara att ett gäng glada svenska reklamare ville testa om det gick att sälja in en alldeles omöjlig reklamidé.

Därför satt de ihop annonsen (klicka på bilden för större bild) till höger och begav sig glada i hågen till tyska Herzogenaurach, (smaka på det namnet), för att sälja in idén på Adidas huvudkontor.

Ett försök som bara ända till en av de högsta cheferna i företaget.

Och hur otroligt det än kan tyckas ska det den tyske chefen ha ansett att pitchen var ganska bra och intressant.

Det fanns dock ett problem.

Adidas hade till den kommande kampanjen tänkt sig ett färgrikare och lite modernare upplägg ...

Om detta är sant vet jag inte till 100 procent men det är ändå en alltför tokig och skojig reklam idé för att inte uppmärksammas.

Yes! - Vi blev av med Finland

För exakt 200 år sedan förlorade Sverige en tredjedel av sin yta då Finland förlorades till Ryssland.

Det tycker nu Sverige Riksbank är så roligt att de bestämt alla nya enkronor som görs under 2009 ska ha ett annorlunda utseende, enligt bilden överst.

Det är väl kul med jubileum men kan det inte vara roliga märkesdagar man minns. Ett annat alternativ detta år skulle med Riksbankens tankesätt att vi ger ut en ny 20-kronorssedel till minne av Karl XII-torsk i Poltava 1709. Kan ju bli en rolig sedel med massvis med blod och glada ryssar.

Veckans musikvideo

Trots att solen lyser ut och luften är kripsigt frisk ska vi nu ändå ge oss ut på en riktigt magrivande uppgivenhetsresa genom Göteborg.

Det är Broder Daniel som ska köra sin "Shoreline", en låt som andas så mycket ungdomsångest att man bara vill lägga sig under en filt och invänta en vackrare dag.

Vi ska alltså lägga ut från Göteborg och låta Daniel Berggren och de andra ta oss i handen för att leda ut oss på ett hav fyllt av uppgivenhet över att växa upp.
En åktur i karusell med tonårsångest, varken mer eller mindre.

Extra bonusinfo, förutom det självklara att låten tolkats mästerligt av Anna Ternheim, är låten egentligen aldrig skulle ha blivit släppt på skiva då gruppen av någon anledning inte tyckte att den höll måttet.
Men efter att ha framförts på "Sen Kväll Med Luuk" 2001 och i och med detta blivit ett hett bootleg beslutade gruppen ändå att släppa låten 2003. Ett beslut de säkert inte ångrat då "Shoreline" blev den numera nedlagda gruppens allra största hit.

Så låt oss nu då se videon till "Shoreline" som förutom bra musik även ger oss en skymt av gruppen allra största attribut. Alla dessa söta popprinessor med sina svarta kortklippta frisyrer och stjärnor på kinderna.

Så mycket mer än bara Mupparna

Jim Henson kanske många vet var geniet bakom Mupparna, en bedrift värd att minnas i alla dagar och år.

Men lika minnesvärt är också hans tid pre-Mupparna då den gode Henson försörjde sig som reklamfilmsmakare, självklart med tygfigurer som skådespelare.

Låt oss därför titta på hur Jim Henson försörjde sig innan han brekade med Kremit, Miss Piggy och de andra sköna lirarna.
Det är filmer som minst sagt hade haft väldigt svårt att visas på tv eller bio idag men som var storsuccéer när det begav sgi.

Så här såldes nämligen Wilkins Coffee in på 50-talet av Jim Henson:

Veckans citat

"För er som vuxit upp i backen med honom

kanske det inte är så speciellt.

Men tänk att få kapsejsa med Stenmark i en båt.

Hur djävla stort det skulle inte det vara!"

Handbollslegenden Magnus Wislander blir tio år igen när han snackar med slalomåkerskan Ylva Novén om vår störste idrottsman under Superstars på TV3.

När Granlund drog till Åre

Blev av olika anledningar idag påmind om den underbara titeln Konferensknullare.

Vilket osökt förde mig in på den största konfaliggare av dem alla: Bengt Granlund och hans utflykt till Åre, en historia som berättades för första gången på Killinggängets site "Spermaharen".

Men vi börjar väl med en presentation och en kort intervju med The Man, The Myth, The Konfaknullare.

Namn: Bengt Granlund

Ålder: 42.

Yrke: Konferensknullare.

Utbildning: Internutbildad på Elektrolux 87-91.
Flickvän: I varje stad...

Favoriträtt: Skäggbiff!!!

Senast lästa bok: Henning Mankells "Mördare utan ansikte"

Bio: "Tillsammans". Skön rulle och skön buske i köket.

Favoritresmål: Pattaya, fast nu börjar Cuba bli riktigt bra.

TV-program: Scandics europeiskt oklippta inhouse. Amerikanarna måste lära sig att sluta knulla med gympadojjor och tubsockor på tjejerna. Jag känner doften av omklädningsrum när jag kollar en sån film så det går bort. Det var kul ett tag på nittiotalet men nu... please...

Politik: Folkpartist.

Musik: Jag är allätare. Allt utom country och hårdrock.

Hur kom det sig att du blev konferensknullare?

- Jag arbetade som säljare på Electrolux. Jag sålde dammsugare i Mellansverige. Sedan skulle jag vidareutbildas till produktchef och då vidtog en hektisk period med konferenser och kurser.

Då började du att knulla?

- Kan man säga.

Deltar du alltid i själva konferensen?

- Ja, alltid.

Men du deltar inte i det seriösa arbetet?

- Nej, jag försöker få ragg. När man konfererar så lägger man grunden till kvällens aktiviteter. Det bästa jag gjort var när jag fingerpullade två tanter samtidigt under det att en VD drog upp en ny affärsplan. Sen blev det en snabbis under fikapausen och senare på kvällen en dubbel-maräng.

Ställer tanterna upp på det?

- Inte i samma rum. Jag satte en tant i rum 419 och en annan samtidigt i 312. Det blev ett djävla springande. Kul var det.

Var det på Electrolux?

- Nej, fan. Det var på Tieto Enator.
Jobbar du där?
- Nej.

Hur kan du vara med på deras konferens om du inte jobbar där?

- Säg det. Jag hängde på Scandic i Sundsvall några veckor. Där fanns fem, sex konferenser per vecka som jag kryssade runt emellan.

Men om du inte arbetar där så känner dom dig ju inte. Frågar dom inte vad du gör där?

- Ibland. Då svarar jag att jag är Bengt Granlund, från huvudkontoret. Personalenheten.

Sen då?

- Sen knullar jag av den kvinnliga delen personalen under hela konferensen.

Men nu till dagboken från Åre-konferensen:

Dag 1: Torsdag förmiddag

ADP Network Scandinavia hade stor delårskonferens uppe på Sunwing i Åre tillsammans med en handfull andra IT företag. Eder konferensknullare på orten, Bengt Granlund, var förstås där och klämde lagg :-).

Tog in på Sunwing under psedonymen Lars Skoog. Jag börjar bli känd som konferensknullare och en del hotell har börjat knorra.

Väl på plats öppnade jag med att sätta på tanten som bodde vägg i vägg. Upptäckte att den där dörren som finns mellan rummen ibland var olåst, så jag drog helt sonika ned byxorna och knackade på. Hon hette Åsa och konfererade med Wella.

Sunwing är delvis renoverat och årets säsong har förgyllts med ny och modern inredning. Möbler och inventarier direkt från R.O.O.M!

Åsas rum var så jävla snyggt inrett så om jag inte hade fått omkull henne så hade jag knullat soffan istället... hehe.

Dag 1: Torsdag eftermiddag

Det här var en administrativ konsult från CELL Network som jag skinkade på i en taxi på väg till afterskin på Diplomat (Toppenrestaurang - rekommenderas! Steakhouse efter fem med kött & fisk direkt från grillen).

Tips: Göka gärna inne i garderoben. Den är obevakad innan 19.00. Lugnt, tyst och stort utrymme för improvisation.

Dag 1: Torsdag natt

Dubbelmacka i en olåst låne-BMW. Först försökte jag nyttja skateboardrampen ute på torget, men det blev lite väl mycket överkurs för att vara en vanlig torsdagkväll.

Det fick bli en olåst sponsbil från BMW med en stor Red Bull-burk på taket som stod parkerad på gatan. Där jufsade jag upp värmen med två flickor vars namn fick bli systrarna "Päiverinta".

Jag bad dom sjunga "Oh Mama" samtidigt som vi konfererade, vilket dom gjorde högt och ljudligt till ackompanjemang av undertecknads taktafasta trumstock.

I och med detta så förstod jag att jag valt rätt konferensort denna gång. Tackade av systrarna med en kyss på fisken och återvände sedan in i värmen på diskoteket till musik av Da Rudes "Sandstorm". Juckdansade mot några medelålders damer från Wettex, dansade tryckare med halvstång mot en tjej från Borlänge och tungkysste en 27-årig pingla från Bromma... rivstart helt enkelt.

Dag 2: Fredag morgon - Typ halv fyra

Ja du ... Här är det svartsladd. Tror hon hette Lucette. Luktade jordgubb och jobbade i garderoben på Bygget.

Jag sa att jag tappat brickan och fick med henne på en orienteringstur inne bland vinterjackorna. Hon hittade alla kontrollerna, skrek sig i mål på tiden nio minuter och trettiofem sekunder.

Fin tjej som aldrig hade varit på konferens. Den glada minen efteråt kan bara betyda att Granlund öppnat hennes sinne och vallat rätt.

Fredagen bjöd på multipla knull. Lite turbulent stämning i baren och det fanns en desperation som kändes lite besvärande. Men när jag väl fick in den så var det inga diskussioner.

Dag 3: Lördag lunch

Nu har yours truly skippat bricklunchen och istället smörjt kråset med en fjäderprydd konferensdeltagare från Sunne.

Kommer tyvärr inte ihåg vad hon hette men minns med glädje att jag hade fjärdrar mellan skinkorna i två dagar efteråt.

Dag 3: Lördag 20.00

Middag på Werséns Pizzeria med ett konferensgäng från Kista.

Riktiga surfittor. Inte ett öppet skåp under 55.
Drog istället till baren och stötte ihop med Rittva, damfrisörska på orten.

Vi knullade i hennes Amazon till 22.00 då jag drog till Torvtaket och Rittva åkte hem till familjen.

Kände mig djävligt stolt. Jag knullar fram broar mellan konferensbesökare i Åre och lokalbefolkningen.

Dag 3: Lördag natt, Rum 205

The Oral Office! Hobbybänken. Scene of the Crime. Kärt barn har många namn.

Döpte knullunderlaget till Liza efter den kvinnliga piccolon som bar upp mitt bagage.

Skrev en dikt åt henne som jag satte upp på anslagstavlan i receptionen.

Marknadschefen på InfraLan Wireless Communication hade det inte lätt.

Stilig karl som inte fick omkull ett enda fruntimmer. Tråkigt för alla.

Sågs senast utanför korvmojjen när han försökte köpa med sig en kvinnlig busschaufför upp på rummet. Tragiskt scenario och en tråkig representant för Konferensknullarsällskapet.

Jag har sagt åt honom att skippa snacket och gå direkt in på obscena förslag. Men han håller på med sitt garnityr. Gets him nowhere.

Upp i tvåan bara "Hej hå, här kommer Granlund och knackar på". Det är livet det.

Lördagen överlag djävligt bra. Schyssta knull utan krusidull.

Dag 4: Söndag morgon
Efter frukost bjöd Sunwing på gammal klassiker. Angel Cassidy och Taimie Hannum tar på sig knäskydden och polerar av Skip Rod i den mästerliga "Forrest Hump".

Bra och solid amerikansk bas-porr. Minus för att hotellrummet bara hade en 14-tummare. Fick lägga Finluxen på magen och tajja för att få den sköna hembiokänslan som jag får hemma. (Har en 52 tums Sony med Backprojection. AC3 med fem högtalare och en subba. TV1000 levererar. Granlund onanerar).

Fick sällskap av en dam från MacSupport som tog bondpermis när det var dags för eftermiddagsfika på konferensvåningen.

Djävligt bra dag överhuvudtaget.

Dag 5: Måndag morgon

Sen var det bara att åka vidare. Det är TTRA (The International Travel and Tourism Research Association) som bjuder på stor mässa utanför Bryssel.

Granlund finns på plats i monter C01:41 och eftersom det kommer att finnas äver 2000 utställare från ett hundratal länder så kommer det nog att bli knulla av.

Torsdag och fredag är mässan öppen för fackbesökare, lördagen och söndagen är även öppet för allmänheten. Visa ditt klubbkort i montern så bjuder vi på förfriskningar.