"Jag blev förbannad på Helsingborg när de gjorde mål"
Den lilla 18-årige ärta till Malmökille som igår sprang in på Olympias gräsmatta ger sin syn på saken varför han sprang fram och puttade på Helsingborgs målvakt. En anledning som andas lika mycket dumhet som själva tilltaget i sig. Eller som Homer Simpson hade uttryckt det: "D'Oh!"
Inte ens en månad fick vi som gillar fotboll vara ifred för idiotin.
25 april avbröts matchen mellan Syrianska och AIK för att någon kastat in ett knallskott mot en av de assisterande domarna. Idag var det åter dags då Helsingborg tog emot Malmö FF på hemmaplan.
Så här tycker jag om detta faktum:
Först och främst. Jag struntar vad världen har gjort mot denne förvirrade yngling i Hummel-jacka. Man kastar inte in en smällare på en fotbollsplan och sedan följer upp detta med att attackera motståndarnas målvakt.
Det spelar ingen roll om det är för att fotbollsförbundet förbjudit bengaler, ståplats eller bestraffar klubbar kollektivt. Det spelar heller ingen roll om denne skånske virrpanna inte gillar fredsfördraget i Roskilde 1658 då Skåne blev svenskt eller om hans favorit-Festis var slut i snabbköpet. Jag skiter till om med i om hans partner precis gjort slut med honom eller hans nyspelade trippel precis hade spruckit. Inget ursäktar hans beteende, punkt slut.
Ut med fanskapet från all världens fotbollsplaner för all framtid så slipper i alla fall hederligt folk träffa på honom när de vill se på fotboll.
Jag får be om ursäkt om någon av personerna på bilden inte är inblandad i dagens händelse i Södertälje. Men på något sätt är dessa personer ändå på något sätt kollektivt ansvariga för att folk i deras klack kastar knallskott och bengaler på domare och publik. Man gör helt enkelt inte, något som vanligt sunt förnuft hos normalt funtade människor bestämmer.
Jag skiter också i om Södertälje arena inte är tillräckligt säker, vilket är ett helt absurt ord i fotbollsammanhang, om det röda kortet på Bangura var riktigt utdelat eller om hela huvudläktaren visade röven åt AIK-klacken. Kan man inte ta att resultat och domslut går emot sitt lag ska man kanske inte gå på fotboll, eller ännu heller, inte ens gå utanför dörren.
Jag säger som Percy Nilegård i "Torsk På Tallin": "Ta ni torska, för fan"
Vad det ska bli för påföljd vet jag inte. 3-0 till Syrianska är ju självklart, men sedan är det mer öppet. Poängavdrag, spel inför tomma läktare är alternativ som diskuteras och även dessa känns också okej. Tyvärr känns det dock idag som om ännu hårdare papper med till exempel tvångsnedflyttning ett par steg inte skulle möta några protester från mitt håll. Visst, detta drabbar ju väldigt många skötsam människor men snart känns det som att AIK någon gång måste få ett riktigt hårt straff för att de till slut på allvar ska ta tag i problemet med sina "supportrar". I alla fall när det gäller inne på själva arenorna, om dessa knallkorkar pucklar på varandra på en åker utanför Trelleborg eller Skara berör mig noll och intet, men det som sker under matcherna måste ändå klubbarna ställas till svar för, och ställas hårt till svars för. Det är helt enkelt dags för AIK och dess supportrar att ta tillbaka sin älskade klubb från dessa tokstollar, tokstollar som säkert långt därinne även de har en kärlek för AIK men där vilja och lusten till att slåss och ställa till djävulskap är den primära/primala känslan.
Den ska vara röd, ha Carlsberg-tryck på bröstet, eller allra allra helst Candy-tryck och den ska vara av tysk kvalité i form av Adidas.
Första knäcken för min trosuppfattning kom till årets säsong då Carlsbergs fantastiska logga byttes ut mot en tämligen blek Standard Charted dito. Det funkade dock och jag har nu funnit mig till rätta med det.
Men nu måste jag tyvärr sätta ner foten.
Anledningen till detta är att Liverpool nu verkar vara på väg att byta fabrikör av sina matchställ. Från finfina Adidas till det amerikanska Warrior, ett märke som normalt gör kläder åt Lacrosse- och ishockeylag och som ingen normalt funtad människa utanför USA hört talas om. Jag tyckte det var illa nog när Gerrard och de andra skuttade runt i Reebook-ställ, men det var ju classy jämfört med detta.
Som plåster på såren ska dock tröjbytet ge Liverpool, som ligger fyra i "sälja-tröjor-per-år"-ligan, den bästa dealen något engelsk fotbollslag haft någonsin, bäst innan är Man U som varje år drar in £23M från Nike. Alltid något, men det kommer att ta tid att vänja ögonen vid denna på förhand ganska vämjeliga syn.
Som tur är har dock Adidas möjlighet att toppa Warriors bud, en möjlighet som ni förstår jag hoppas den tyska jätten tar.
Många är de som tröttnat på Arsenals manager Arsene Wenger och hans gnäll/bortförklaringar efter poängförluster.
Men få har tagit tag i ilskan som Kenny Dalglish i Liverpool gjorde efter gårdagens straffdrama på Emirates där Arsenal tog ledning på straffspark i 97:e minuten och Dirk Kuyt räddade Liverpool-poäng i 112:e med ett skott från elvameterspunkten.
Och även om man denna gång kan förstå Wengers känslor, strafftapp med matchens sista spark, ligaguldsdrömmar som flög sig väg och en straff som inte var solklar, stod Liverpools manager upp på ett sätt som hela fotbolls-England längtat efter.
I samband med att Erik Hamrén presenterade sin senaste landslagstrupp för några dagar sedan var samtidigt dags för en annan presentation - Den av Svenska fotbollslandslaget nya reservställ.
Och när man fått vila ögonen på den är det väl vara att konstatera en sak. Den är ju inte så djävla dum.
Visst, märket är fortfarande Umbro, jag vill ha Adidas på alla tröjor i alla dagar och väder. Men bara det att tröjan bär starka spår av Perus klassiska och nästan livshotande snygga tröja från 70-talet är givetvis en fullträff och får mig att klucka av glädje.
Och när jag tänker efter lite extra kommer det från och med nu kännas riktigt bra varje gång de svenska landslagen får dra på sig sitt reservställ. Det känns nästan som om jag vill se detta ställ oftare än originalet. Men bara nästan.
Jag märker att den där Nani utanför Manchester United inte är en speciellt populär fotbollsspelare. Efter att ha åkt på en av säsongens värsta tacklingar av Liverpools Carragher är det Nani och inte Carragher som får utstå de värsta smädelserna.
Respekterade The Guardian skriver att Nani förmodligen inte blev bjuden på chokladtårta i omklädningsrummet av Sir Alex då han låg på planen och grät efter ett köttsår. Många andra anser också att det är högst ironiskt att ligan största fuskare åker på en av ligans värsta tacklingar.
Och även om kan tycka att dessa åsikter kan tyda på ett lite väl grabbig inställning till saker och ting vet jag ändå inte själv vad jag ska tycka. Tacklingen är givetvis utanför alla råmärken som finns i regelboken och Carragher skulle naturligtvis inte ha spelat mer efter den tacklingen.
Men samtidigt tycker jag att Nani uppträder på ett mycket märkligt sätt. Man kan inte vara livshotande skadad om man klarar att resa sig upp linka fram till domaren och beklaga sig för att sedan ramla handlöst för att Steven Gerrard puttar honom på axeln.
Att han gråter är väl okej, ett köttsår på benet kan göra jätteont, och det har jag inget att säga om.
Men en stor del av den kritik som Nani nu får i England bottnar nog i att han under hela sin karriär i Premier League haft en liten liten tendens att överdriva de smällar han får.
Jag vill här med be alla hejarklacksjournalister som jag har häcklat under den senaste tiden om ursäkt.
Ni är inte alls speciellt partiska i era referat, i alla fall inte om man jämför er med norske, det är tydligen i Norge som tokskallarna i denna genre finns, Sven René Nygaard, radioreporter på Radio Prime.
För att kalla den killen för objektiv och sansad i sitt referat är en så stor överdrift att det inte liknar något.
Matchen är en avgörande kvalmatch till norska högstaserien, Tippeligan, och det är Sarpsborg kvalar sig uppåt mot lokalrivalen Fredrikstad ska hålla sig kvar. Nygaard är minst sagt supporter till Sarpsborg och det hans också hans lag som vinner kvalmatchen, i alla fall ni inte kan uttyda detta mellan alla stön, skrik och allmänt jubel han utstöter
Hans hån till Fredrikstad och dess tränare är obetalbar när han utstöter "Å Kjære,store skaper! Tom Keiko Nordlie, nå må du ned og spille mot Tromsdalen for 169 mennesker og Løv Ham for 82"
Detta klipp är som man säger helt obetalbart i genren "journalister som lagt undan objektiviteten".
Ibland kan man lite mer glad än vanligt över en seger i fotboll. Men gladare än norske radiokommentatorn Bjørge Lillelien blev 1981 kommer man aldrig att kunna bli.
Frågan som den oinvigde kanske ställer sig kanske är om Norge rent av precis vunnit VM eftersom Lillelien blir så här tokglad? Eller har kanske norska landslaget genom sin insats räddat livet på honom?
Åh nej. Anledningen är att Norge precis slagit England i kvalmatch till VM 1982.
Förutom att hans glädjeutbrott är en symfoni i övertänd glädje är det också en väldigt bra exempel på vilken nästan ohälsosam respekt norrmännen hade och har än i denna dag för det engelska landslaget.
"Maggie Thatcher, can you hear me?. Your boys took a hell of a beating". Lysande.
Det behövs väl egentligen inte sägas, men detta är en av mina bästa kvällar framför TV:n någonsin.
Det är Champions League-final 2005 och Liverpool har ställts mot Milan på Atatürk-stadion i Istanbul. Den andra halvleken har precis börjat, The Traveling Kop har under paus sjungit "You'll Never Walk Alone", Dietmar Hamaan har bytts in på mittfältet och Milan leder med 3-0.
Det som hände under den resterande matchen är som man säger ljuv ljuv historia, historia som Milan borde varit förberedda på då Liverpool med press på sig att vinna med två mål några månader tidigare i den sista gruppspelsmatchen mot Olympiakos vänt 0-1 till 3-1 i andra halvlek på Anfield.
I den här vackra tröjan valde danska världsettan Caroline Wozniacki att värma upp i inför sin match i Qatar tennisturneringen. För er som inte ser är det en Liverpooltröja med Gerrard skrivet på ryggen. Stort och samtidigt fick jag en ny favorit på damtouren.
Det finns en konstnär som givit sig på ett alldeles underbart fotbollsinspirerat konstprojekt. Till Liverpools stora matcher har nämligen Brando beslutat sig för att göra filmposters.
Han började med stormatchen mot Chelsea då han gjorde om postern för "An American Warewolf In London" till en poster med namnet "An Uruguayan Werewolf In London". Detta eftersom detta kunde vara Luis Suarez debut från start i Liverpool.
"Äran" att vara med på postern fick John Terry och Fernando Torres var som två vettskrämda ungdomar. Undertiteln är också bra den. "Make Sure You'll Never Walk Alone".
Men om postern till Chelsea-matchen var bra är postern som gjorts nästa helgs kamp med Manchester U brilljant.
Kanske inte så mycket för dess grundidé som utgår från bioaktuella "127 Hours" där Kenny Dalglish och Andy Carroll har photoshopats in i bergsidorna. Nej det roliga finns in produktionstexterna där det står, co-starring: Whiskey Nose, Shrek and Michael Jackson as Nani. Productionsbolaget "We Won It Five Times" är också lysande.
Titeln "veckans citat" eller rättare sagt "veckans vindflöjel" går till Chelseaspelaren Fernando Torres som innan söndagens match mot sin förra klubb, Liverpool sa att han flyttat till Chelsea för att det var en större klubb. 65 bleka Torresminuter och en 0-1-förlust senare var tonen dock en annan när han pratade inför ett samlat pressuppbåd under Spaniens landslagsläger. En aning veligt, men han fick det rätt till slut i alla fall, det får man ge honom.
Anfield börjar att gilla den här killen mer och mer.
Idag slog nämligen Raul Meireles till igen för Liverpools del, denna gång på bortaplan mot Chelsea med matchens enda mål.
Målet betydde att portugisen nu petat in fyra mål på de fem senaste matcherna. Lägger man sedan till att han var inblandad i ett femte när han var siste Liverpoolspelare på bollen innan Fulham gjorde självmål förstår man att killen är het just nu.
Meireles hysteriska målform har också gjort att avsaknaden av Fernando Torres kanske inte blir så stor till slut ändå för The Kop, om nu inte Luis Suárez och Andy Carroll skulle bli direkta succéer i de röda tröjorna alltså.
Liverpools tränare Kenny Dalglish, av många kallad "King Kenny", ställer saker och ting till rätta angående vad som gäller i klubben han tränar. Det finns några spelare de senaste åren som ansett sig vara en aning större än laget. men frågan är om han ändå inte tänker på någon speciell spelare. Någon som försvunnit den allra senaste tiden ....
När det nu verkar som om att Fernando Torres kommer att lämna Liverpool FC väljer jag att endast kommentera detta så här:
Anfield kommer även i fortsättning att vara Anfield och hur många titlar än Torres kommer att vinna i Chelsea kommer han aldrig får höra sin hemmapublik sjunga med denna ljudstyrka igen.
Så har då mysteriet avslöjats om varför Stevenage-spelaren Scott Laird blev nedslagen efter att laget sensationellt slagit ut Newcastle ur FA-cupen.
Och som jag gissade i den tidigare posten i ämnet var det mycket riktigt svartsjuka som låg bakom nedslagningen av Stevenage.
Den berusade 24-åring som slog ned Laird ansåg nämligen att Stevenage-spelaren är en player (både på och vid sidan vid planen) och han för denna sakens skull förtjänade en klocka denna magiska afton. Anledningen till player-ryktet kommer att 24-åringens gravida flickvän för tre år sedan var tillsammans med Scott Laird under en kort period.
Så kan det gå, men låt oss för säkerhets skulle kolla en gång till när Stevenage-playern går i backen för en svartsjuk pojkväns näve.
Ditt favoritlag som spelar i engelska fjärdeligan har precis slagit ut Premier League-laget Newcastle och du vet inte riktigt hur du ska fira detta.
Då kommer du på den briljanta idén att springa in på planen tillsammans med alla andra. Problemet är bara att du inte riktigt att firande har spets nog och kommer på en ännu mer genial plan. Du slår ner en spelare i ditt favoritlag.
Kolla här på det osannolika klippet när Stevenagespelaren Scott Laird får sig en klocka så han far i backen. Man undrar ju vad den gode Scott gjort supportern. Gått hem till fel sovrum en blötkväll eller bara trängt sig före i snabbköpskön?
Så tog då Liverpool-resan slut för förre Oddevold-tränaren Roy Hodgson som idag lämnade sitt arbete som manager för mina ögon världens största fotbollslag.
Och även om jag har väldigt svårt att ge tränare skuld för att ett lag går dåligt kan man inte heller blunda för fakta. Liverpool hösten 2010 har hackar mer än acceptabelt, något som givetvis alla har skuld för. Men det är som bekant enklare att byta ut en person än en lagdel eller ett helt lag och därför fick Roy säga tack och adjö. Visserligen säger klubben själva att det var ett ömsesidigt beslut men självklart fick kille sparken så det visslade om.
Den som nu tar över, i alla fall över FA-cupmatchen borta mot Manchester U är Anfields allra största kelgris, Kenny Dalglish. Eller som Liverpool-fans kallar honom, King Kenny.
Vad tycker om detta val vet jag inte riktigt. Visst det var han som ledde laget fram till klubbens senaste mästerskap 89/90 och visst har han säkert alla spelare (inte minst Gerrard och Carragher), ledare och övriga anställda i klubben bakom sig. Han kommer också att ha alla supportrar i ryggen framförallt efter hans agerande efter Hillsborough-katastrofen 1989 då han som manager personligen besökte i stort sett alla begravningar för de 96 personer som dog.
Men. Det har hänt en hel del sedan 89/90 och truppen han har till sitt förfogande håller inte riktigt toppklass för tillfället.
Ett andra men är dock: Det kan inte gå sämre än det gjort hittills. Ägarna kommer säkert att skjuta till lite kulor för spelarinköp i januari. Sedan återstår också att se hur länge Dalglish är kvar. Visserligen är det sagt att han ska vara manager säsongen ut men om ett riktigt toppnamn dyker upp stiger han säkert åt sidan i förtid.
Med andra ord. Det återstår att se vem som tar över "The Pride of Merseyside" på "riktigt", namn lär säkert inte saknas.
Men för att peppa upp oss inför morgondagens möte mot Man U ska vi komma ihåg att Dalgish är mannen som röstats fram som den störste i klubbens historia och mannen bakom citatet: "Att Liverpool, we never accept second best"
"Jag blev förbannad på
Inte ens en månad fick vi som gillar fotboll vara ifred för idiotin.
Jag får be om ursäkt om någon av personerna på bilden inte är inblandad i dagens händelse i Södertälje.
... och åter nej.
Många är de som tröttnat på Arsenals manager Arsene Wenger och hans gnäll/bortförklaringar efter poängförluster. 
I samband med att Erik Hamrén presenterade sin senaste landslagstrupp för några dagar sedan var samtidigt dags för en annan presentation - Den av Svenska fotbollslandslaget nya reservställ.
Jag märker att den där Nani utanför Manchester United inte är en speciellt populär fotbollsspelare.
Ibland kan man lite mer glad än vanligt över en seger i fotboll.
Det behövs väl egentligen inte sägas, men detta är en av mina bästa kvällar framför TV:n någonsin.
"Liverpool is a bigger club"
Anfield börjar att gilla den här killen mer och mer.
"Anyone who thinks they are bigger than
När det nu verkar som om att Fernando Torres kommer att lämna Liverpool FC väljer jag att endast kommentera detta så här:
Ibland undrar man hur folk tänker.
Så tog då Liverpool-resan slut för förre Oddevold-tränaren Roy Hodgson som idag lämnade sitt arbete som manager för mina ögon världens största fotbollslag.
