När den kommunala viljan slår över

Ibland får våra vänner inom den kommunala sektorn skäll för att de gör så otroligt lite när de jobbar. Ni vet när det till exempel grävs ett hål någonstans och fyra vuxna karlar står och hänger på varsin spade när en femte man gräver med grävmaskin.

Overksamhet kan man dock inte anklaga Åmåls kommun för, problemet är bara att här har det slagit över åt fel håll.

För  sin iver att vara alerta och verksamma har nämligen någon, förmodligen den stadsbyggnadsmänniska som uttalade sig, kommit på den "smarta och briljanta" idén att alla uteserveringar inte länge får ha vita plaststolar. Trä och järn går bra. Om dessa stolar ska hålla en viss kvalité vad gäller frånvaro av murkenhet eller rost förtäljer dock icke historien. Det är också oklart om bruna eller gröna plaststolar är godkända. Den vita varianten kommer enligt förslaget inte att vara det i alla fall.

Vad är nu detta för stolleprov, eller för att citera Sandra Åbergs pappa. "Det var ett av de gârnare förslag jag har hört".

Tokkvinnan på kommunen försvarade även förslaget med att det är viktigt hur kommunen framstår för turisterna och eftersom Åmål är en stad med äldre byggnader skulle plaststolar förstöra denna bild.

Okej att man vill visa upp ett bra ansikte för besökare, men nog finns det bättre sätt att ligga bra till. Kvalitén på boende, mat eller parker till exempel.

Vilket är mest troligt att någon säger:

1) "Vi var i Åmål i helgen. Vi åt en fanatisk middag på en uteservering, men vi satt på plaststolar så hela kvällen blev förstörd".

2)  "Vi var i Åmål i helgen. Vi åt en fullständigt värdelös middag på en uteservering, men vi satt på järnstolar och det räddade faktiskt hela kvällen".

The Badest M-F I Smurfskogen

Trots alla de blåa figurerna som sprang runt i Smurfernas land var det ändå alltid han klädd i svart som jag fastnade för.
Gargamel, den mest misslyckade trollkarlen som någonsin tryckts på papper, kanske med undantag för Filur i Pellefant. Pellefant ska vi ta upp en annan gång, otroligt stor gudvärld som doldes sig i de serierutorna.
Men nu åter till Gargamel. Han hade egentligen inte så mycket på sin agenda förutom att utrota de där förbenade små smurferna. Han hade en förskrämd katt som hette Aztrael också, en mycket blek figur. Men han var ändå en herre som fastnade i mitt inre.

Därför var det kanske inte så svårt att förstå att han fastnade så lätt på mig igen när han väl knackade på igen.
Det var en herrans massa år senare och när han gjorde det var det i form av en plastfigur likt den på bilden.

På den den tiden skrev jag för Bohusläningens UNG-sidor och hade en skeppar vid rodret som lyssnade till namnet redaktör H.
Och eftersom alla vet hur vansinnigt roligt det är med plastfigurer och att låta dessa dyka upp på de mest väntade och oväntade platser förstår ju att detta blev min melodi. Speciellt under redaktionsmöten.
Till min hjälp i mina Gargamelupptåg hade jag en annan UNG-medlem, den ytterst förtjusande fröken M. Tillsammans gjorde vi stordåd med denna tio centimeter höga figur.

Höjdpunkten på vår Gargamelkarriär blev när vi var i Åmål för att göra ett litet knäckiliknäck i samband med Fucking Åmåls-releasen. Ett av de mest resultatlösa tidningsutflykter som gjorts då vi inte kom hem med ett enda reportage och knappt några bilder då fotografens kamera kraschade.
En grej fick i alla fall med oss hem. Min specialitet, Utgång.
Detta var en mycket udda Utgång och detta eftersom detta var mitt under allra värsta Gargamelyran.
På varje enkätbild hade nämligen min hantlangare M och jag placerat den lille trollkarlen så att han var med i bild. Otroligt roligt och fyndigt tyckte vi.

Det tyckte inte H kan jag säga som fick sitta eftersom han fick sitta och slita med dessa bilder och skär bort Gargis en bra stund innan han kunde publicera Utgången.
Till min enorma glädje fanns det dock en bild där den illvillige redaktören inte hade kunnat plockat bort Gargamel. Detta eftersom han stod på axeln den som svarade på frågan. Det var också den bilden som kämpat mest med för att få figuren att stanna kvar.

Gode Gud vad det är befriande att vara barnslig ibland. Synd bara att jag inte är så barnslig längre ...