Jisses vilken rivstart spelhösten fick här då.

Så här kommer nämligen EA:s kommande tillskott till FPS-scenen, Battlefield 4 att se ut när spelet släpps i höst..
Och som ni kommer att se är det ett på alla sätt snyggt och oerhört lockande tillskott som får en att redan nu längta till hösten en smula.

Ett OBS kan var på sin plats då denna film innehåller in game-sekvenser och inte förrenderat elände.

"Det är mig det är fel på"

Gudarna ska veta att Hellströms pojk och jag har haft ett ganska komplicerat förhållande genom åren.

Men naturligtvis är det innebörden hos den gamla break up-klyschan "Det är inte dig det är fel på utan mig" som har spökat.

För självklart är det hos mig som felet har legat hela tiden, Håkan har liksom alltid bara varit Håkan.

Till mitt försvar ska dock sägas att jag tycker att Håkan Hellström under de senaste åren har utvecklats mot en artist som jag allt mer kan förena mig med.

Speciellt när det låter så här som det gör i nya singeln "Det Kommer Aldrig Va Över För Mig", en låt som doftar så där härligt av evig kärlek och ett stänk av bitterhet.

En episkt stor del av min uppväxt

Jag blir bara tårögd av att se denna bild.
Dels på grund av motivet, men också naturligtvis på grund av tidningen.

Oj oj oj vad många gånger man sprang hem från skolan och annat för att man visste att det låg ett nytt fräscht nummer av denna bibel blandad med sportfakta och sportserier.

Alla som, tillsammans med mig, var med under tidningens storhetstid kan ju rabbla favoriter dag ut och dag in men jag nöjer mig med att lista min Topp 5.



1) Greppet Direkt - Gordon Stewart var målvakten som alltid räddade, även om så var både halt, synskadad eller döv. Dog under flygkrasch och efterträddes i serievärlden av sonen Rick i "Arvtagaren".

2) Åshöjden - Säg det lag som gått snabbt upp i seriesystemet som inte kallats för verklighetens Åshöjden. En kittlande serie som närde drömmar om att även små lag lyckas.

3) Super-Mac - Med löd i dojan så nätet stod som en stjärngossestrut kom han från Yttre Hebriderna och tog världen storm. Hade en galen farsa och ett får som hette McMutton. Vi ska inte heller glömma den vresige managern i Prince Park, McWhacker.

4) Johnny Puma - Lätt och fin i kroppen hade han aldrig långt till ett vinnande grepp i wrestlingringen. En annan lustig grej var att trots att hans polare Splash aldrig var speciellt mycket att hålla i handen när stora åskan gick körde de båda oväntat ofta tag team-matcher ihop.

5) Bullen - Om Super-Mac sköt som en häst var Kevin "Bullen" Mouse den lite mer tekniske finliraren som hade en bananskruv ingen sett maken till. Bullen och Super-Mac hade en kombo i slutet av Buster-tiden, men denna serie lyfte aldrig riktigt.

Bubblare: Skid Solo - Fråga mig inte varför, men jag var alltid svag för racestjärnan Skid Solo och följde hans framfart på banorna med största intresse. Jag är ganska ensam om detta intresse.

En låt som inte stått emot tidens tand

I kategorin "Daterad musik" kastar jag in denna låt.

För låten "Ouragan" eller "Irresistible" som den hette på engelska med Stephanié de Monaco (Stephanié Grimaldi) från 1986 har sannerligen inte stått emot tidens tand speciellt väl.
Den har naturligtvis heller ingenting av kvalité och fint hantverkskap över sig.
Men när det begav sig handlade det om att det 80-tal och jag att tyckte att Stephanie var en synnerligen rar ärta.

Nu så här snart 30 år senare är ju låten som sagt var inget större, men jag får nog ändå säga att jag helt rätt ute vad gäller ärtdelen.
För prinsessan Stephanié av Monaco var snygg och när jag nu tittar på bilder av henne ser jag att fortfarande bedåras något vanvettigt av hennes sorgsna ögon.
Där finns en smärta och svärta som jag gillar, plus att hon har breda axlar.

Skit samma här kommer låten.
Mycket "nöje"

The regnskog formerly know as New York

Crysis 3

Xbox 360/PS3/Pc
(Crytek/Electronic Arts)
Betyg: 3 Herr Nilsson


Vad tusan har hänt med New York?
Det är nog den stora frågan som Prophet ställer sig när han landar i "The Big Apple" 2047, eller om man så vill, 24 år efter det förra Crysis-spelet.

Staden som den gången var, om än sliten och vild, en riktig stad har denna gång blivit en hård regnskog med ruiner, träsk och vildsinta floder.
Allt detta sedan tokstollarna i C.E.L.L. Corp har gått fullständigt bärsärk och rivit staden för att som man sa "skydda sig från utomstående krafter".
Gick ju åt helvete naturligtvis och istället för en drömvärld är det nu fullständigt kaos där just utomstående krafter i form av utomjordingar ränner runt och gör livet surt för alla närvarande.

Prophet har med andra ord lite att ta tag i när han nu ger sig ut sitt uppdrag som innefattar både hämnd på C.E.L.L. och överlevnad.
Uppdraget tar han dock som vanligt på största på allvar och han ger sig utan fruktan för sitt eget liv i striden med sin nanosuit, sina gevär och denna gång även en mycket användbar pilbåge.

Crysis 3 fortsätter den fina trend som Crytek har byggt upp i och med sina spel,
För även om inte speciellt mycket är nytt i upplägget känns det ändå tämligen fräscht och spännande. Mycket av detta beror på utvecklarna fixar att få fram en stämning som ligger någonstans mellan fruktan och total uppgivenhet.
Visserligen har man under spelets gång vissa hjälp av några följeslagare, men på det hela taget är man alldeles själv.

Särskilt ensam är man mot de där otäcka utomjordningarna som ränner runt och sätter käppar i hjulet för en med allt för jämna mellanrum.
Faktum är att de är enerverande jobbiga att man stundtals funderar på om det är lönt att spela. Detta faktum kan man ju dock inte lasta Crytek för då min avsky mot dem helt och hållet består i att jag inte kan hantera dem ordentligt, ett problem som faktiskt har hängt med sedan Crysis 2.

Som sammanfattning kan man säga att Crysis 3 är en mycket bra mix mellan smygspel och ren action, precis som vi vill ha det med andra ord. Ska bli intressant att se hur spelet står sig i konkurrensen från ett oväntat hett mars sett med spelögon.

Låt oss alla lägga oss under mysfilten

Små Citroner Gula

I rollerna: Rakel Wärmlander, Sverrir Gudnason, Josephine Bornebusch, Tomas von Brömssen och Eric Ericson.
Regi: Teresa Fabik
Betyg: 3 Herr Nilsson

En "chick flick". Tja varför inte?
Så tänkte jag när jag fick erbjudandet om att gå på Små Citroner Gula.
Något jag verkligen inte ångrar så här efteråt, snarare tvärt om, stundtals hade jag väldigt stor glädje av filmatiseringen av Kajsa Ingemarsson succéroman.

Vi får möta Agnes, Rakel Wärmlander, en tjej som helst av allt bli framgångsrik inom restaurangbranschen.
Efter att ha slitit hund på en finare fransk restaurang får hon en dag chansen att realisera drömmen på allvar då hon erbjuds att bli delägare i krog som är på väg att öppna.
Ett erbjudande som naturligtvis kommer att bjuda på inledande motgångar och avslutande medgång både i grytor och kärlek.

Rakel Wärmlander fungerar som handen i handsken i rollen som Agnes, en karaktär som hon på pricken sätter och blir den där personen som alla tjejer vill va' och alla killar vill ha. Hon är kort och gått ett fruämne i högsta elitklass.
Titeln roligast och bäst vill jag dock dela mellan Josephine Bornebusch i rollen som Agnes världsvana mingelkompis, och Tomas von Brömssen som den virrige pappan.
Båda två visar att de behärskar komedi och gör med enkla och proffsiga medel att scener som i grunden är ganska bleka lyfter och blir väldigt roliga.

Men som om inte redan nämnda karaktärer skulle få tittaren att fatta vilken slags film vi har att göra med så slänger manuset även in en charmig nörd och en odräglig ex-pojkvän.
Och voilà så har vi där alla de klassiska ingredienserna för en filmsoppa i denna genre av filmer.

För så är det ju. Små Citroner Gula är en romantisk komedi i högst ordinär stil och vi under filmens 100 myspysfyllda minuter kan bocka av alla rutor med element som ska finnas med. Minuter som då och då är på väg att kantra och bli en alltför sötsliskig bakelse och feel good och annat kariesframkallande som alltid håller sig på rätt sida staketet.

Men som sammanfattning får jag nog ändå konstatera att filmen, trots alla klyschor och enkla billiga romantiska knep, mer än väl håller som förströelse för en stund.
Regissören Teresa Fabik lyckas också mer än väl med att navigera mellan de isberg som lätt skulle kunna sänka en film av detta snitt. Framför allt har hon en förmåga att skapa humor, både lättsmält och tragisk, i det lilla enkla.


Visst stundtals är det än lovligt saggigt och kladdigt, men det dröjer aldrig länge innan det tar fart igen och man skratta högt ljudligt åt någon dråplig situation.
Faktum är filmen ger en ganska varm och skön känsla i kroppen, även som kille, när man lämnat biosalongen och ger sig ut den tämligen bitande februarikvällen. Och större krav kan man ju knappast ha på en film i denna genre.

Föreställnings roligaste ögonblick gav inte filmen utan en kvinna i publiken som när en scen klipptes in där Agnes åter hade hookat med sitt ex uppgivet utstötte:
"Nä men va fan!"

En kärlek som brann

De må ha varit ett udda par och deras förhållande var en av de största orsakerna till att The Beatles upplöstes, men John Lennon och Yoko Ono gav oss en kärlekshistoria som nöjesvärlden sällan skådat.

Deras kärlek som kändes tämligen okonstlad utan ytterst genuin, ett epitet som inte alltid är känns klockren i nöjesvärlden. De älskade varandra och sket högaktningsfullt i av omvärlden tyckte.

Allra bäst visas Lennons fascination för sin hustru i låten "Woman" från 1980, en låt som släpptes som singel en månad efter hans död, 12 januari 1981 och som naturligtvis är en av världshistoriens bästa låtar.

Vad som är extra bra med låten är att den går att applicera på i stort vilken kvinna som helst då den känns oerhört universal.

Så då återstår väl bara att lyssna, tänka på vem helst man önskar och bara njuta.

Let the konsolbattle begin

Så kommer nog inte konsolen se ut men ändå en snygg tanke

Det börjar så viskas om att Sony under natten kommer att premiärvisa sin nya konsol Playstation 4, som förmodligen inte kommer att ha många likheter med bilden till höger.

Hur som helst kommer detta att bli ett tillfälle som betyder att kriget runt nästa generations konsoler härmed har inletts på riktigt allvar.

För i och med  presskonferensen i New York kan vi alla slå oss i backen på att även Microsoft snart kommer visa upp sin nya kreation Xbox 720 för den samlade världspressen och försöka påvisa att deras konsol är så mycket bättre än Sonys nya baby och att PS4 därmed är mer eller mindre skit.

Först ut är dock alltså Kaz Hirai, högsta hönset eller mannen som en gång till Aftonbladets Peter Ottsjö sagt att han hellre tar en kula än väljer ett Xbox-spel som han hade sett som exklusiv PS3-titel, och hans penningblödande Sony som ska ges som spelvänner en första titt på vad som ska oss vidare i konsolevolutionen.

Som nyheter, förutom kraftiga prylar under skalet, skvallras om en ny handkontroll som har stora likheter med nuvarande Dual Shock men som också ska ha begåvats med någon form av touchkänslig platta. Vidare surras det om att en hel del av framtid kan komma att handla om streaming av diverse medier in i burken.
Tyvärr verkar också det mesta peka på att bakåtkompatibilteten helt och hållet kommer att överges. Med andra ord vill spela PS3-spel för det bli på din gamla konsol.

Men nu får det vara slut på spekulationer, i morgon får vi förhoppningsvis vet.
Eller så blir det ett antiklimax av astronomiska mått då Sony istället en ny PSP Vita ...

Veckans citat (II)

"Små djävla goa blommor i en sprucken vas är
ändå alltid små djävla goa blommor i en sprucken vas".

Dagens visdomsord kommer från Robertson i Rallygänget som konstaterar något lika självklart som genialt.

Pampigt, pampigare, pampigast

Såg en bild av Stenmark och fick omedelbart detta verk i huvudet.

Självklart var världen bättre förr, i alla fall hade den snyggare och pampigare signaturmelodier.




Champions League-hymnen är väl det enda som kan mäta sig idag i pampighet och svulstighet.
Fast dessa sändningar har ju ingen Stenmark som åker som ett skållat troll nerför en pist.




Och när vi har avhandlat pampiga signaturmelodier är det väl dags att gå in på nationalsånger och snabbt konstatera att ingen har varit eller kommer att vara större än det här.

 

Romantiska pärlor bland silvergranar

Det är ju Alla Hjärtans Dag idag och då ska man ju vara extra romantisk.

Och Apan är inte sämre än att han kan kasta ut lite romantiska pärlor åt svinen och spela en låt från förr om kärlek.

Och vad är då bättre att fira kvinnor med än en åldrande fransman med armeniska rötter som står och sjunger bland silverfärgade granar i tigerrandig kavaj?

Nä jag tänkte väl det.
Så här kommer därför Charles Azanvour med sin superhit "She"



Snäll som jag är skickar jag även med en Valentine-spellista signerad Niklas Strömstedt.
Valentins örhänge

Spelhörnan

Dead Space 3

Xbox 360/PS3/Pc
Visceral Games
Betyg: 2 Herr Nilsson

Tyvärr blev det som jag hade befarat med det senaste spelet i Dead Space-serien.
För även om man även denna gång hade en del förhoppning om att denna rymdskräckis, man har till och med inkluderat ett sökande efter en tjej, skulle bli bra blir utfallet enbart en axelryckning.
Visserligen är det stundtals väldigt tryckt stämning och hopplösheten ligger alltid på lur bakom nästa hörn men det blir aldrig riktigt riktigt intressant.

Störst förklaring till detta finns i att storyn som kan tyckas som ambitiös saknar en röd tråd och ordentlig styrning.
Känslan man får är att det är ett gäng glada programmerare som knackat kod, eller hur man nu gör, så fingrarna blivit blodiga, men det inte har funnits någon person som haft Vegamössan på sig och styrt utvecklingsskutan.
Resultatet blir en konstigt hoppande story som har stora luckor.

Och när vi ändå är inne på saker som är mindre bra måste jag även bara slå ner på styrningen som känns som en arkefakt från det förgångna. Det tar en kvart att vända sig om och sikta är stört när omöjligt, i alla fall för en gammal apa som mig.

Den stora förhoppningen med spelet inför releasen, co/op-läget, blev inte heller det så bra utan mer som resten av spelet, halvdant..
Visst det är kul att lira med någon och dela den skräck som finns i spelet, men upplägget lämnar en del att önska.
Framför allt det faktum att man då och då tvångsförflyttas dit ens kompis, ett faktum som är helt absurt och ofattbart.

Så som sammanfattning kan man bara konstatera att denna spelserie aldrig kommer att komma från lovande till riktigt bra. Vad det beror på vet jag inte men Visceral Games för det aldrig att lyfta och efter tre försök kanske man bara låta det bero och gå vidare med andra projekt.

Veckans citat

" If I thought I could win one more soul to the Lord by walking on my head and playing the tambourine with my toes, I'd learn how!"

Frälsningsarméns grundare William Booth visar hur långt han är beredd att gå för att rädda människor från skärselden.

I Apans Öron

När jag var ute och gick idag i snöfallet på västkusten slog mig tanken att jag kanske skulle börja tvinga på folk lite musik igen och göra Spotify-listor.

Så i alla blygsamhet kommer här sexton låtar som har fångat mitt intresse sedan jag gjorde dessa listor senast.
Och eftersom jag har varit extremt lat, tror senaste gången jag uppmärksammade er på musik var för nästan två år sedan, så är detta givetvis bara ett axplock på vad som har susat genom Apans lurar under denna tid.
Mest nöjd är jag över att jag har lyckats baxa in både hård metal med Iron Maiden och pretantiös ton från Anna Järvinen.

Hoppas på mycket nöje ändå, trots denna bredd (Fler spellistor finns som vanligt till vänster i listen.)

Så Föll Snön Tät Och Tung En Februaridag

En Kvinna Som Hon - Ulf Lundell: Självklart måste vi inleda med låten som gav mig inspiration till spellistans namn. Det räcker väl så med anledning.

Aces High - Iron Maiden: "There goes the siren that warns of the air raid. Then comes the sound of the guns sending flak. Out for the scramble, we've got to get airborne. Got to get up for the coming attack."
Detta är banne mig ingen inledningsfras på en tryckare som kan leda till en spirande romans.
Tung fartfylld berättelse om en luftstrid under "The Battle of Britain" signerad Steve Harris. Gott så.

Porslin - Anna Järvinen: Någon har sagt mig att för att uppskatta denna låt ordentligt måste man nog sitta på en sten vid en sjö i en skog, åh bloggens första Gyllene Tider-referens.
Men då sätter vi väl oss där då för böveln för detta är bra.

Strövtåg i Hembygden - Mando Diao: Låt ett gäng svåra rockers från Borlänge sätta tänderna i en skogstokig värmländsk poets texter och resultatet kan bli mycket bra.

Första Snön Är Alltid Vitast - Mauro Scocco: Ställ Mauro Scooco och Tomas Andersson Wij tillsammans framför en mikrofon och man vet att produkten blir makalös. Lägg sedan till Plura Jonssons som läser lite som inledning och det blir magiskt.

Mad World - Gary Jules: Den här Tears For Fear-covern är så vacker att man bara vill gå av på mitten. Det kommer jag naturligtvis inte att göra utan istället fortsätter jag bara med min Spotify-lista.

Händerna Mot Luften - Petra Marklund: "Händerna upp i luften. Pannan mot baren, nu spränger vi taket."
Vem har inte känt som någon gång när man har varit ute och svängt sina lurviga.
Petra Marklund fortsätter på den inslagna och framgångsrika vägen med att sjunga på svensk. Som stöd har hon denna gång Joakim Berg som både skrivit och rattat denna låt. Så vad kan bli fel.

Är Vi Lyckliga Nu? - Ulf Lundell: Jag blir aldrig lyckligare än när Mäster ställer sig lite bredbent, plockar fram det här soundet och bara kör.
Så jag Ulf, vi är lyckliga nu, väldigt lyckliga-

Gitarrer & Bas, Trummor & Hat - Hästpojken: Första frågan. Varför döper man ett band till Hästpojken? Med den frågan ställd, denna låt som hämtas under Hellströmsdoftande trakter är ett mycket gediget hantverk.

I'm Ready - Fats Domino: Kan man ha någonting emot en man som ser ut så här och kan man göra annat än gilla hans musik.
Nä, mer rock 'n' roll-piano åt folket säger jag




Ingen Kunde Röra Oss - Kent: Tidigare på listan hörde vi hur det kan låta när Jocke Berg sitter i produktionsstolen. Så därför är det inte mer än rättvist att han får kliva på andra sidan av glasrutan och ställa sig fram micken själv. Här kommer därför en låt som han och de andra i Kent släppte som en nyårspresent till sina fans. Klart man blir glad av presenter ...

Moon Landning  Sivert Höyem: Jag tackar min gamle fotboll- och snowracervän, tillika före detta assisterande allsvenske tränaren, Magnus Olofsson för att jag upptäckt denna låt. Stort tack Magnus.

Jag Och Min Far - Magnus Uggla: När Uggla tog ton i denna omskrivna Olle Ljungström-låt i "Så Mycket Bättre" var det nog många som ramlade baklänges. "Va kan Uggla låta så här och kan hans skriva sådana här texter?" Tydligt och lysande bevis på att den lille retsticka från Östermalm är så oerhört mycket mer än pom pom och simpla refränger.

Emmylou - First Aid Kit: Vad kan vara mer bedårande än en kvinna som står rakt upp och ner på en scen och sjunger enkla singer/songwriterlåtar med countrytouch? Tja, två systrar från Enskede kanske.

Some Die Young - Laleh: I Sverige visste vi redan att Laleh Pourkarim var en vacker, spröd och bra låtskrivare. Efter den 22 juli 2011 visste hela Norge detta också denna låt blev till ett nationellt plåster i sorgearbetet efter de tragiska händelserna i Oslo och på Utöya och något som alla i vårt grannland tog till sina hjärtan.

Sång Från Koster - Eldkvarn: Självklart har jag lyssnat på Eldkvarn sedan sist också, fattas bara annat. Här går tv-kocken Plura runt på sitt älskade Koster och tänker på både det ena och det andra. Inte minst försöker han sig, inte speciellt framgångsrikt ska dock sägas, på att sjunga på bohuslänsk dialekt. Men vad fan gör väl det, det är ju Plura.

The Return of the Monkey

Men se på fan vad som hände här.

Den slumrande jätten som gemene man kallar för Janson På Berget verkar äntligen ha fått lite liv igen.

Vad denna pompösa blogg kommer att innehålla blir väl som vanligt en massa trivialiteter utan större vikt.

Närmast på programmet står en Spotify-lista som är under produktion.
Tills dessa får ni hålla till godo med denna pärla när Tore Kullgren får lära sig att ragga på krogen och vi får redan på att Björn Ulvaeus egentligen är ett troll.