Veckans musikvideo

Men visst fan är det väl dags för en klassiker här på Berget - Veckans musikvideo.

Dagen till ära har det också blivit tid till att damma av en riktig gammal svensk klassiker. Peter LeMarc.

Trollhättesonen Peter, som egentligen heter Fransson, var sanslöst het i slutet av 80- och början av 90-talet och hade en räcka låtar som var och varannan människa gick runt och sjöng på.
Efter det drabbades han av diverse motgångar, bland annat bröt hans scenskräck ut på allvar, och därför har det under långa stunder varit väldigt tyst runt LeMarc.

Peter LeMarc var också inblandad i en av de blötaste långfredagar jag varit med om då Sofia C, Sara O, Spelredaktören och Apan någon gång runt tusenårsskiftet drack botten ur alla flaskor som fanns i Uddevalla kommun kändes det som.
LeMarcs inblandning i kvällen bestod i att hans musik spelades hårt och att Sofia och undertecknad med gitarr i hand klockan långt efter midnatt ringde runt till alla vi kände och sjöng "Little Wille John".

Den låten blir det dock inte utan istället är det "På Andra Sidan Bron" som vi ska få se och höra honom spela i en inspelning från Grammisgalan 1993, en tillställning som var nästan lika blöt som tidigare nämnda långfredagssittning.

Veckans musikvideo

Jag vet att det är mycket musik på Berget för tillfället.
Men kommer man in i stim så gör man.
Därför ansåg jag nu att den 14:e januari vore en alldeles förträfflig dag att återuppliva den äldsta tradition på denna blogg, Veckans Musikvideo.
Dels för att den är en bra programpunkt men också för att veckans låt är väldigt svår att förbise.

Men nu ska vi ta oss tillbaka nästan 60 år, till en tid då rocken inte hade slagit igenom och ungdomsmusiken var väldigt oskyldig och välkammad. En musik som helt enkelt föll dåtidens föräldrar på läppen som underhållning för ungdomarna.
Stilen vi ska lyssna på är Doo Wop, en form av körsång med en solosångare som har skönt stöd av tre, fyra andra sångare.
Stilen har också stänk av gospel och blues och framfördes då det begav sig var detta ett sätt för svarta artister att få acceptans av den starkt rasistiska vita befolkningen i USA. Ungefär som när SD-anhängare resonerar, "Nja invandare gillar jag inte. Men Muhammed som gör kebab nere på hörnet är bra".
Längre fram togs dock även denna genre över av vita artister, självklart då det fanns pengar att tjäna ...

Mest kända doo wop-grupperna är The Platters, Dion & The Belmonts och The Shirelles vars musik är som balsam för öronen.
Som balsam för öronen är också gruppen bakom veckans låt, The Penquins, som här ska framföra sin "Earth Angel".

Earth Angel kom redan 1954 men håller som en granitklippa i stormen än i denna dag.
För er som kan er filmhistoria från 80-talet känner säkert igenom låten från skolbalscenen i "Tillbaka Till Framtiden" där de första gnistorna uppstår mellan Marty McFlys föräldrar.

Men nu har jag babblat färdigt och därför är det plats på scen för The Penguins som i detta klipp blivit några år äldre än när de slog igenom med låten. På plussidan finns dock att de fått en fantastisk patina både utseende- och röstmässigt.

Veckans musikvideo

Nu är det dags för den ytterst farliga, och lyckade, combon country och Oscars-vinnare.

Filmen "Crazy Heart" med Jeff Bridges i huvudrollen som den vanvettigt neralkade countrystjärnan Bad Blake.
En film så bra att ord inte riktigt finns för den, nja nu tog jag väl i kanske men. Väldigt bra är "Crazy Heart" hur som helst och den är värd att gälla som ett tips inför kommande regniga dagar.
Och att rollen som Bad Blake, förutom gjorde honom till en Kris Kristoffersen look alike, även gav Jeff Bridges en Oscar för bästa manliga huvudroll ser jag också som en symbol för att filmen inte är helt värdelös.

En anledning till att se filmen är att den innehåller en mängd bra musik, i alla fall om man gillar country.
Och country slår ju alltid an en sträng inom en, varför vet jag inte, men den gör det.

Bäst är naturligtvis veckans musikvideo som denna vecka är ledmotivet från filmen, "The Weary Kind" med Ryan Bingham, en kille som förutom bra sångröst även har begåvats med som så många kvinnor gillar nämligen ett bra skägg.
Låten som Bingham skrivit ihop med T-Bone Burnett, smaka på det namnet, vann också årets Oscar för bästa originalsång.

Så på med hatten nu så kör vi.

Veckans musikvideo

I morgon ska då Kronprinsessan ta sig en man av folket och det kommer att bli pompa och ståt, utom för mig som kommer att sitta på Starke Arvid Arena för att bevaka supermötet i Superettan mellan Ljungskile och Jönköping Södra. Ett alternativ som svider för en officiell evenemangsbög som undertecknad.

Men skit i det nu.
För samtidigt som de "unga" tu ska vigas in i det heliga förbundet kommer Björn Skifs och Agnes Carlsson sjunga en ännu hemlig specialskriven låt åt brudparet.

Detta får mig osökt att tänka på när det specialskrevs en låt åt ett kungligt bröllop förra gången i Sverige.
Och inget ont om årets låtskrivare, Jörgen Elofsson, som gjort musik åt bland annat Britney Spears och som kallas "superproducent" i Aftonbladet.
Men nog känns 1976 års låtskrivare, Björn Ulvaeus och Benny Andersson, som mer kompetenta namn.

Och utan att hört den nya låten som ska gå i Beyonce-stil, gäsp, känns 1976 års bröllopslåt från Abba med Dancing Queen, helt enkelt mer på riktigt.
Taskigt kanske då Dancing Queen blev en av Abbas största låtar genom tiderna, men ska ett brudpar hyllas, ska de hyllas ordentligt och det kan man väl säga att det gjordes 1976.

För någonting säger mig att vi inte kommer att sjunga speciellt mycket på superduon (varför envisas vissa tidningar med att sätta super framför alla ord?) Björn Skifs/Agne Carlssons säkerligen fina men troligtvis också slätstrukna sång om 34 år.
Nej då är möjligheten förmodligen betydligt större att vi även då kommer att fortsätta att sjunga Dancing Queen.

Äh nu kastar vi på oss 1700-talskläderna och beger oss till Kungliga Operan i Stockholm den 18 juni 1976 och hör Abba sjunga för Carl XIV Gustaf och den dåvarande Silvia Sommerlath.

Veckans musikvideo

Jag har de senaste dagarna utvecklat ett starkt och djup beroende, beroende på riktigt tunga grejer.

Men innan ni rusar iväg och ringer en massa samtal till samhällsfunktioner och planerar att dra ihop en intervention för min skulle kan jag lugna er.
Det är tv-spel jag åter har trillat dit på.

Drogen numera heter Rock Band och Green Day.
För det är faktiskt ett fysiskt behov som jag har utvecklat sedan jag i tisdags satt spelet i min Xbox 360 och började spela.
Kanske inte så mycket för att själva spelet är speciellt genialt utan för Green Days musik är helt underbar att spela.

Därför känns det som en självklarhet att veckans musik video blir en låt med rockpojkarna från Oakland.
Det som är mest fanastiskt med gruppen är bredden de visar upp i sin musik.
Visst, mycket är rak rockpunk a'la "Basket Case" eller "American Idiot" men Billie Joe Armstrong lämnar också stora bevis på att kunna lugna ner tempot och gör detta lika bra.
Bandets rötter visas också i deras musik som bär stora spår av förutom de givna förebilderna Ramones och Clash även att det lyssnats en hel del på Beach Boys och Springsteen under medlemmarnas uppväxt.

Ett annat plus är att de även tar ett klart politiskt ställningstagande med låtar som "When September Ends" och "American Idiots" och videos som "The Saints Are Coming". En video där gruppen tillsammans med U2 ironiserar över hur det skulle kunna ha sett ut USA:s Irak-trupper skulle ha kommit till undsättning för de nödställda efter orkanen Katrina 2005.

Valen för veckan är låtar ur varje ända av Green Days så att säga.
Först ut är den lugnare delen "Good Riddance (Time Of Your Life)", en låt som för övrigt gjorts i en magnifik countrycover av Glen Campbell.
Andra videon är det som satte igång allting och här är det full ös från början till slut. "Basket Case".

Veckans musikvideo

Jag gillar och uppskattar Lars Winnerbäck mycket och vad kan då vara mer passande än att spela den låt som fick mig att en gång i tiden få upp ögonen för honom?

Låten hette, och heter fortfarande, "Kom Änglar" är en sorgens historia om det ämne som han och många andra av mina idoler hanterar bäst, uppbruten kärlek.
Alstret innehåller också textrader som får med ett ord som Alvedon, vilket av någon anledning gillas mycket av undertecknad.

På denna version från Linköping har han också hjälp av den lilla, ytterst bedårande, Lisa Ekdahl på sång. Plus en hel konsertsal med alldeles alldels saliga åhörare.
En version som man säger är ett mästerverk.

Veckans musikvideo

"Vi ville ju vara det där intelligenta bandet så var smartare än de andra. Och snyggare."
Så har Mauro Scocco förklarat grundidén när han och Jakob Ekelund bildade bandet Ratata" någon gång i början på 80-talet.

Och nog tycker jag att de lyckades, i alla fall till viss. Deras musik doftar till exempel lite mer svåråtkomlighet än låt oss säga Gyllene Tiders "na na na"-låtar. Deras utseende och look var väl också till viss del bättre än, låt oss återigen säga Gyllene Tider.

Men för att citera Scocco själv i ämnet:
"Men vad spelade det för roll. Gyllene Tider var ju ändå mer sugna på Per Gessle än mig och de sålde fan så många mer skivor än oss."

Vi ska nu höra gruppen när de 1987 slog sig ihop med ex-ABBA:an Anni-Frid Lyngstad för att spela in "Så Länge Vi Har Varann". En alltigenom gedigen låt som bjuder på en exceptionellt hög lugg från Herr Scocco.

Veckans musikvideo

Anledningen till valet av veckans musikvideo är flera.

Dels är Roy Orbisons "In Dreams" en sanslöst bra låt som fått alldeles för lite uppmärksamhet.

Dels är låten med i "Alan Wake", spelvärldens läskigaste spel för tillfället.

Dels går det inte att backa för klassen på kompet han har med sig i klippet då "okända" män/kvinnor som Jackson Browne, K.D. Lang, Elvis Costello, Bruce Springsteen, Tom Waits och Jennifer Warnes finns med i bakgrund på diverse instrument.

Men framför allt är det Roys fransjacka som fått mig att smälta fullständigt. Tänk att susa ner på Kungsgatan i en sådan stass och mena det. Det hade varit stort.

Så meine damen und herren. Roy Orbisons "Black and White"-version av egna låten "In Dreams".

Veckans musikvideo

Det är skillnad på gatumusikanter och gatumusikanter.
För så här lät det under slutet av förra året i Stockholms tunnelbana när SL för tacka sina resenärer anlitade Eldkvarn för att dra några tunes på Fridhemsplan.

Därför blir veckans musikvideos "Somliga Går Med Trasiga Skor" och "Kärlekens Tunga" med just Eldkvarn.

"Kärlekens Tunga" därför att den har förföljt och förtjusat mig genom åren. Ett tag låg den faktiskt etta på min lista över världens bästa låtar.
"Somliga Går Med Trasiga Skor" får ni höra för att den är så bra och är ett homage till den store Cornelis.
Här framförs de som sig bör är det gäller gautmusikant-genren unplugged, så när som på Tony Thoréns bas som ansåg sig behöva ström.

Ett annat berömt exempel på kända artister som ställt sig på gatan är den där dagen då Bruce Springsteen helt plötsligt stod på Störget i Köpenhamn och reva några av sina hits.
Som extra plus ni därför också "The River" från denna dag. Visserligen med urusel bildkvalité och dåligt ljud men ändå.
Denna bloggpost kan alltså även visa på teknikens framgångar under åren.

Veckans musikvideo

Efter som VM-febern på allvar nu har drabbat mig i och med arbetet med en Drömelva-liga är det inte mer än rätt att även veckans musik går i VM-tecken.

Och trots att VM-låtar har sjungits av så vitt skilda folk som Gianna Nannini, Ricky Martin och After Shave ska vi ta oss till 1986 och mästerskapet då vi svenskar blev lite mer danska än vi någonsin varit tidigare.

Stor anledning till detta var naturligtvis danskarnas insats i fotbolls-VM med ett fantastiskt bra spel och stora män som Jesper Olsen, Michael Laudrup och inte minst Preben "Målkjaer" Eljkaer.
För de som inte var så fotbollsintresserade stavades anledningen låten "Re-Sepp-Ten", eller "Vi Er Røde, Vi Er Hvide" som låten mest kom att kallas för i Sverige.
Bakom låten står gruppen Dodo and The Dodos mest kred ska naturligtvis spelaren Frank Arnesen få för sitt oväntat stora kunnande bakom micken.

Men annars är det precis som vi kan förvänta oss av en hejarlåt till ett lag.
Lagom dålig musik, underbara fotbollsbilder och allmänt stoj från spelarhåll i studion med lite nyp i stjärtar och hörlurar som sitter bakom fram.
Extra plus ska dock gå till den synskadade person som tagit fram träningsstället. H2O har aldrig ett speciellt snyggt märke men här når vi bottennivå.

Som extra bonusskickar vi med en snutt av den kanske bästa VM-låten av dem alla. "Un Estate Italiana" med Gianna Nannini & Edoardo Bennato från 1990.
Den här videon är också fantastisk då den bjuder på VM-målen från den man jag helst av allt ville vara sommaren -90, Salvatore "Totò" Schlliaci. Helvete vilket hemma-VM han gjorde.

Veckans musikvideo

Hey let's go the pub.

För vad är väl mer passande än att på en fredag, den veckodag så förpestad av after work, spela en musiksnutt som utspelar sig i pubmiljö.

För själva musicerandet står det gamla fina brittiska crazybandet The Housemartins, som mest är kända för acapellahistorien "Caravan Of Love".
Denna gången heter dock låten "Happy Hour" och handlar kort och gott om hur otroligt roligt det är att landa arbetsdagen/veckan med några pints.

Så låt oss nu då ta oss till en äkta engelsk pub och få se en video som ut över lite gladpop bjuder på konstig dans, leranimationer och en mycket ung Fat Boy Slim.

Veckans musikvideo

Ayayayay!
Nu blir det mexikanskt på Berget må jag säga.

Detta i och med att det är dags att lyfta upp den sanslöst hårda filmen "Desperados" från -92 med Antonio Banderas i huvudrollen.
Filmen är som sagt en synnerligen hårdkokt historia om en revolverman/Mariachispelare (mexikansk musikstil med stora hattar) som kommer tillbaka för att utkräva hämnd för sin döda familj och är egentligen bara det en anledning till att hylla filmen.

En annan sak som gör filmen värd att hylla är att var här jag för första gången fick syn på den kvinna som skulle komma att ligga solklar etta på "världens snyggaste"-lista under många många år, Salma Hayek.
Jag minns det som idag då hon i sin första scen kommer skridande fram längs den dammiga huvudgatan i den lilla byn och vände upp och ned på både det ena och det andra.

Men den största anledningen idag är filmen inleds med ett underbart mariachi-stycke vid namn "Cancion Del Mariachi".
För sången står Antonio Banderas som återigen visar att han inte bara är snygg utan även har en strupe av guld.

Så ta på er den stora hatten och häng med till det dammiga Mexiko.

Veckans musikvideo

Det pågår för tillfället ett 20-tal större väpnade konflikter runt om i världen.
Ett bevis som om inte annat pekar på att människan inte har lärts sig ett djävla dugg av sin historia.

Inte heller har vi lärt sig ett enda något av musik och textrader som till exmepel "We're fools to make war, on our brothers in arms." från veckans musikvideo, "Brothers In Arms" med Dire Straits.

För trots att alla innerst inne vet att det där med krig är inget bra finner vi alla tänkbara skäl att få panga lite mot dom där andra.
Och finns det inget riktigt skäl gör människan som George Bush och USA. Man hittar på anledningar som egentligen inte existerar för att få föda sitt lands vapenindusti.

Men oavsett anledningen till krig är det alltid en sak som en klart som korvspad - Människors liv kommer att bli utraderat och lidande kommer att sprida sig likt Egyptens gräshoppor över världen. Något som videon till denna fantastiska låt med sina brilljanta och vidriga bilder visar med all önskvärd tydlighet.

Så det kan ni ju tänka på när ni sitter där över era taco-tallrikar och tittar på Talang 2010 samtidigt som ni gnäller över vulkanaska och andra I-landsproblem som vi brottas med.
Det finns folk som fortfarande har större problem i världen än att inte kunna ta sig hem från Cypern eller hurvida bilens lack kommer att ta skada av eventuellt asknedfall.

Veckans musikvideo

Nej nu har det varit alldeles för lite Synthpop/House/Post-punk/Techno/New Wave/Alternative-musik på nätet den senaste tiden och därför ska vi nu råda bot på detta.
För det är just detta schizofrenspretiga musiklandskap som veckans artister tillskriver sig själva.

New Order heter bandet är det som uppstod likt Fågel Fenix ur askan av det gamla Manchester-bandet Joy Division sedan sångaren Ian Curtis tagit livet av sig.
Joy Division ska jag inte nämna mer än att det är ett band som alla som tror sig gilla musik på riktigt tycker är superbra och alla andra som är av en annan åsikt är krokade.

Om New Order ska jag egentligen inte skriva mer än att de, förutom denna låt "True Faith" har superhiten "Blue Monday" på sitt samvete samt att den gamle Liverpool-hjälte John Barnes har rappat med gruppen i deras låt "World In Motion" som var Englands låt officiella låt fotbolls-VM 1990.

Många tycker att "Blue Monday" är deras bästa insats i historien men då kan jag bara anse att dessa människor omöjligt kan ha hört "True Faith" med tvättade öron. "True Faith" är en av de låtar som har drabbat mig hårdast när jag hörde den första gången.
Varför?
Det vete fåglarna. Kanske var det teckenspråket i låten, kanske var det de roliga skumgummidräkterna. Bra är det i alla fall.

Veckans musikvideo

Sator vad bra!
Något annat kan jag inte säga efter att i går ha varit på Mortens och lyssnat på Borlänges allra största stolthet.

Det träffande mig också att jag givetvis lyssnat alldeles för lite på denna punkrock från Dalaskogarna.
För det som hände i går var ingenting annat än en total överkörning med kompromisslös musik från de stolta männen på scenen.

Faktum är att jag innan gårdagen aldrig sett gruppen live och det är självklart ett rungande underbetyg åt 37-åriga liv.
Men nu var det alltså dags och detta på en skärtorsdag av alla dagar, då man egentligen ska vara hemma och göra sig klar för Jesu död.
Kände till och lyssnat på Sator har man ju gjort men hittills är delar av medlemmarna i min värld mest kända för att Chips Kiesbye och Heikki Kiviaho spelat med Thåström under några år och att Kent Norberg under uppväxtåren mobbade Aftonbladets Per Bjurman. Nu har jag en bättre bild av dem i sätt element.

Hur var spelningen nu då?
Som sagt väldigt bra och prickfri åkning från start till mål. Ett band som halkat utför på populärsstegen kan ibland kännas en smula oengagerande och meningslös när de åker landet runt för göra lite stål.
Detta gäller dock inte Sator för jag främst tar med från kvällen var den glädje och laddning som kom från från scenen som gjorde att den stora publiken, från de inbitna fansen till de som lyssnat lite och de totala Sator-nybörjarna, gick banans under hela konserten. En mission som alla band borde ha.

Roligt var också att Mortens äntligen fick vara den rockscen som stället var på den gamla goda tiden då ägarna radade upp stora och bra namn i all oändlighet. Nu är det som bekant alltför sällan som musiken berör från denna scen, senast var väl Backyard Babies var där i februari 2009.
Visserligen gör Uddevalla-kassetten, som även låg bakom gårdagens minifestival, ett bra jobb med sina arrangemang då och då. Men när ägarna bestämmer musiken är det alltför ofta trötta coverband som spelar samma låtar som alla andra och gör det riktigt dåligt.
Detta har säkert sin ekonomiska anledning då folk förmodligen dricker mer öl till en misshandlad version av "800 Grader" än till riktig och levande musik. Men trist och tråkigt är det.

En annan sak som slog mig efter konserten var hur sanslöst lite Chips Kiesbye är. Smurfarna med sina tre äpplens höjd över havsnivån är ståtligt jämfört med herr Kiesbyes rufsiga och skäggiga gestalt.

Det är alltid lite vanskligt att börja yra om hur en rutinerad grupps kondition är jämfört med den gamla goda tiden, speciellt om man som jag inte hört bandet tidigare.
Därför nöjer jag mig med att säga att det var satans så bra rakt igenom och att det känns svårt att de skulle kunnat ha varit så mycket bättre tidigare.
Att grabbarna håller fortfarande fick jag bekräftat av en gammal Sator-räv som jag känner som var på plats då han sa: "Christian. Dom är tillbaka. Dom är tillbaka. Fan vad det här var bra!"
Räcker väl så kan jag tycka.

Låt oss därför gå över till veckans musikvideon och det är väl ingen direkt skräll att musiken kommer att spelas av just Sator.
"I Wanna Go Home" från Hultsfred 1992, komplett med är det som gäller och att det är 90-tal kommer att se många bevis på.
Så här i efterhand ser jag också att Lars Wallin på Uddevalla-kassetten lagt ut ett klipp från gårdagen så då bjuder vi väl på det också. Kompromisslöst som sagt.

Och för er som undrar.
Nej. Jag har inte varit ute och sladdat med PV:n.

Veckans musikvideo

Där ser man.
Det som började med en tur till Youtube för jakt efter lämpligt Eldkvarn-klipp att publicera som veckans musikvideo och där till vidhängande kommentar om Pluras nya tur nerför kokainbacken slutade i en fantastisk verison av "Die Mauer" med Thåström.

Men låt oss då avklara det som var den första tanken med denna bloggpost. Den att en av mina största idoler, Per Malte Jonsson, åkte fast med 4 gram kokain på fickan utanför en restaurang i Göteborg.
Det var naturligtvis både dumt, korkat och en dikesköring av Guds nåde.
Och även om jag fördömer all användning av knark kan jag ändå inte låta bli att känna en viss stolthet över denne man som format mig under åren.
Verkligen inte den att han dragit upp vitt pulver i näsan utan att han utan pardon och tvekan gick ut i media, redan dagen efter och utan påtryckningar, för att säga som det var. Kokainet berättar han för övrigt om just nu på "Skavlan".
Dumt var det hur som helst men han lindrade ändå, i mina ögon, fallet.

Så låt oss då gå på veckans musikvideo.
Det blev ju som bekant inte som jag hade tänkt ursprungligen men mina favoriter släpper jag inte.
För istället för Plura får vi nu istället Thåström och hans underbara "Die Mauer" i en avskalad verision från 2008.
Och detta och att låten är oerhört förknippad med min student räcker egentligen som motivering för valet.

Nu kör vi!

Veckans musikvideo

Vi ska inte, så tätt inpå damernas skiathlon, hålla på med några konstigheter.
Dagens artist är Roy Orbison, en brilljant man som 1988 dog alldeles för tidigt 52 år gammal.

Från hans sista studioalbum, och vad som skulle blivit hans comeback, "Mystery Girl" från 1989, hämtar vi låten "She's A Mystery". En låt som precis som hela plattan är en fullständigt lysande pärla med innerlig smärta och hjärtknip.

Som om ni inte hittat fram till Mr. Orbision redan är det banne mig hög tid och därför kan ni se detta som ett första steg på vägen.

Och eftersom texten blev lite kort i dessa OS-tider kastar Apan, avgiftsfritt, med låtens upphovsmännen Bono och The Edges tolkning av denna låt när de spelade med det något okända bandet U2 under Brooklynbron.

Veckans musikvideo

Tiden är 19 november 1990 och det var en sanslöst upphetsad stämning när man tågade in genom dörrarna till Östraboskolan den där måndagsmorgonen och alla pratade bara om en sak. Serien som hade börjat gå på tv.
"Såg du den nya serien som började på ettan igår.", "Javisst. Den verkar ju sjuk bra.", "Det är ju utan tvekan den konstigaste by man någonsin sett. Men fan vad bra serien verkar vara."

Och vad rätt vi hade redan efter första avsnittet. För byn blev bara konstigare och konstigare för varje avsnitt, och vad bättre var - serien blev bara bättre och bättre i samma takt.

Serien alla pratade om i slutet av 1990 var naturligtvis David Lynchs Twin Peaks, en knasdeckare vars like ingen någonsin sett och som skulle ta oss ut på en färd i ytterst konstiga vatten.
För varje gång som man kände att det inte kunde bli mer skruvat och udda vände David Lynch på steken och kastade in tittarna i nya udda förvecklingar. Allt lugnt ackompanjerat av Angelo Badalamentis dova och dystra toner.

Visserligen förirrar sig andra säsongen in i, även för min sjuka smak, lite väl konstiga svängar men det ändrar inte helhetsintrycket om att Twin Peaks är en av de bästa serier som skapats.
Första säsongens väg fram tills dess att Laura Palmers mördare avslöjades är faktiskt det bästa som skådats på tv:n.

En annan grej som var bra med serien för oss killar var att den gode Lynch proppat rollistan full med trollska skönheter som var oerhört spännande.
Och vad vore då mer på sin plats en Topp 5-lista med seriens kvinnor:
1) Mädchen Amick (Shelly Johnson) - Pang sa det och sedan satt hon i mitt hjärta och har så gjort sedan dess. Mädchen Amick är kvalité rakt igenom och trots detta har hon inte fått det genomslag hon förtjänar, taskigt och ett bevis på att världen är orättvis om ni frågar mig.
2) Lara Flynn Boyle (Donna Hayward) - När jag nu ser serien ett antal år senare kryper känslan på att jag var lite fel ut på gymnasiet och att kanske är Lara den som är bäst i serien. Hennes katastrofala viktnedgång på senare tid och min känsla på 90-talet förpassar dock ändå denna "girl-next-door" till en mycket hedrande andra plats.
3) Sherilyn Fenn (Audrey Horne) - Som synes inte snyggast i serien ändå den allra största cockteasern av dem alla med sin sval 50-talsapproach och sin blyga lite raspiga röst. Mångas favorit var hon dock.
4) Heather Graham (Annie Blackburn) - Här dök hon upp för första gången och det var inte bara Agent Cooper som föll för detta rödhåriga yrväder.
5) Peggy Lipton (Norma Jennings) - Då tyckte man bara att hon var en spännande äldre kvinna. Idag har man en etikett på det - MILF.

Så för att hylla denna makalösa serie blir veckans musik introt till serien och de som inte får något varmt i själen när man hör de inledande tonerna och bilden på fågeln är bara att beklaga. Detta är stort.

Veckans musikvideo

Nu är det dags att ge prov vilka känslor som musik kan ge upphov till.

För det är få band som kunnat sätta känslorna i gungning hos unga människor som Broder Daniel när det begav sig. Känslor som stundtals växte sig större och starkare än livet själv.
Ett bevis på detta visas upp allra allra bäst av de två underbara poppandorna som finns i detta klipps inledning.

Platsen är Slottsskogen i Göteborg och scenariot är följande:
Sångaren Henrik Berggren under bandet allra sista spelning någonsin, på Way Out West 2008, precis har avslutat en lång hyllning till bandets avlidne gitarrist Anders Göthberg och nu tillkännager att låten, "No Time For Us", är den sista för kvällen och därmed också det sista som Broder Daniel kommer att göra på en scen.
Ett besked som inte helt oväntat får de två tjejerna att gå fullständigt bananas och deras redan söndergråtna make-ups att helt och hållet rinna ner i gräset och silverstjärnorna på kinderna att singla till marken som sen snö.

Men även resten av första raden är ett dallrande led av ledsna känslor över att aldrig få se sitt favoritband numero uno igen.
Det gråts, fotas och sjungs i en härlig och magknipande blandning som om livet efter denna låt aldrig mer skulle vara värt att leva.

Så låt oss då insupa stämning då ett hav av prinsarna och prinsorna i Broder Daniels hov gjorde sitt yttersta för att suga upp de sista skälvande takterna från ett band som betytt allt i deras unga liv.

Veckans musikvideo

Dags för en tripp bakåt i tiden och ett stopp vid tiden då Apan förälskade sig i vad som enklast kan förklaras som en kulturell smältdegel.

Ursprunget till förälskelsen hette "Twist In My Sobriety" och målet den 19-åriga brittiska sångerskan med rötter både i Malaysia, indien, Västtyskland och på Fiji, Tanita Tikaram.

För att det 1988 skulle bli Tanita och jag var ingen större skräll, en snabb titt på bilden ger direkt att detta är rak ner på Apans gata, utan mer en självklarhet.
Så där var vi, en 19-årig underskön tjej och en glittrande högt i trädtopparna svingande 15-årig apa och och det som band oss samman var veckans låt "Twist In My Sobriety.

Och så här snart 22 år senare kan jag tycka att både kvinno- och musiksmak fortfarande känns helt rätt. Låten är än i denna dag suverän, videons snygga svartvita bilder binder en ännu och malaysisk-indisk-fijianska Tanita lockar fortfarande som en varm vårvind från södern.
Kort sagt det är fortfarande kanon.