Ett långhårigt högmodigt troll

Dagens fråga:

Hur många personer kan klappa i otakt vid ett och samma tillfälle?

Svar:

Så många som går in på en Rhapsody In Rock-konsert.

Det står klart nu när TV4 visar 10 år med Rhapsody In Rock och kreti och pleti får släppas lösa på de mest vitt skilda sätt.

En sak har de dock gemensamt. Det är ingen som vaggar eller ens klappar i takt. Det spelar ingen roll om det boogie, rock, eller någon släpig historia som bjuds, pöbelns diggning havererar obenhörligt ändå.

Rock-pastorn Robert Wells är ju också värt en liten vers bara han också.

Och när man ser honom känns det mycket passande att TV4 valt att visa programmet just denna vecka då Högmodet härskar här på Berget.

Jag känner inte karln men nog måste man ge höga högmodspoäng till Wells.

Ulf Lundell, Kent och Lars Winnerbäck kan ibland beskyllas för att vara en sumla pretentiösa många många.

Men när det gäller att ha tendenser till att lätta från förnuftets jordyta så är det väl skurmoppen Wells nummer ett.

Musikaliskt vid tangetern går det naturligtvis inte att snacka bort Robban utan mer vad det är han använder talangen till som upprör.

Att köra motorcykel på scenen och spela keytar, denna djävulens korsning mellan gitarr och piano, är varité och inte underhållning. Möjligen var det underhållning när häst och vagn samsades med bilar på vägarna men inte på 2000-talet.

Sedan kan ju undra vad som driver ändå artister som Lena Philipsson och Jill Johnsson till att ställa upp när Wells ska gå på vatten, spela på snurrande flyglar och allt vad tokstollen kan komma på.

Men förmodligen är det så enkelt som Spelredaktören uttrycket:

"Degen måste ju in på något sätt"

Men störst dom ska naturligtvis inte falla över Wells eller de andra på scenen, de tjänar ju bara pengar.

Nej de som borde ta sig en rejäl funderare ändå dessa stora mängder människor som går och tittar på eländet.

För bra går det ju för konceptet men detta är satan i mig inget försvar för att det ska vara bra, snarare tvärtom.

Kan vi inte se, och framförallt höra, att klassisker sablas ner på löpnande band under de svindyra minuter som man bevittnar är det ytterst synd om människor.

Ett litet försvar kan möjligen vara att det är trevligt och socialt umgänge med vänner. Men finns det då inte bättre sätt att umgås på än att sitta och "njuta" till ocker?

Trams och fördummande är det och inget annat, ett fördummande som alltså fått hålla på i tio år.

Och sedan undrar man varför jorden är på mot undergång.

Jag har, som synes, länge haft en avsky mot Rhapsody In Rock så nu får ni ursäkta om det blev hårda papper men skiten var tvungen att komma ut.

En annan sak:

Skrattade vi inte lite för länge åt Robert Gustafssons Tony Richardsson-imitation?

Alla dåliga filmidéers moder

Nu går skam sannerligen på torra land.
Rykten gör nämligen gällande att några tokflanar ska skaka liv i Åsa-Nisse igen, 60 år efter att den första filmen gjordes och 40 år efter filmserien dog, tillfälligt som det tyvärr verkar.

Den som framförallt försöker återväcka den mycket, mycket kackiga figuren Nisse på Åsen är "komikern" Henrik Dorsin som skrivit manuset till filmen som har som mål att gå upp på vita duken lagom till jul.

Men att någon pengasugen producent eller manusförfattare vill tjäna lite nostalgiska kulor må vara hänt. Men det är ju när man ser de som är påtänka för rollerna som man blir mörkrädd.
Att de degkåta Robert Gustafsson och Sissela Kyle har sina näsor med i rollerna som äkta paret Klabbarpar'n och Kristin känns dock självklart och helt i sin ordning.
Men det blir när vi kommer till rollerna som Åsa-Nisse och hans fruga Eulalia som det blir mer otäckt då ryktet säger att Kjell Bergqvist och Ann Petrén får dessa roller.

Och det är här är som tankarna börjar gå runt i skallen.
Visserligen är Kjell "Mannen som varit med i många crazy grejer" Bergqvist inte helt hundra att lita på i hans rollval, vi minns ännu alla projekten Tre Solar och Gangster.
Men nog borde två Guldbaggevinnare av denna kaliber ha annat att göra än att spring spela in buskis en hel sommar.
Nu finns det dock hopp om livet då rollistan inte är konfirmerad utan ihop satt av en så kallad källa.

En film blir det dock säkert en idé som minst sagt känns iskall.
Aftonbladets Jens Petersson har sammanfatta känslan kring Åsa-Nisse otroligt bra när han skulle skriva en kort recension på Åsa-Nisse flyger i luften och skrev tre ord: "Far i frid".
Edit: Här har apan haft helt fel. Vem som skrev de bevingade orden är dock inte fastställt då ansvaret för påhittet skiftar mellan Alf Montán (Expressen) och Jurgen Schildt (Aftonbladet) beroende på vilka källor man letar i. Jens Petersson är dock helt fel. Apan både skäms och tackar sina flitiga och pålästa läsare för att felet upptäcktes.

Jag menar tänker er Kjell Bergqvist i en scen vars enda skillnad nu och då är en palett färg och en trött Robert Gustafsson som hostrapar sig fram över golvet.
Blir detta en succé ska jag en gång för alla döma ut hela svenska folket som smaklösa och utom allt hopp och införa en signaturmelodi ur valfri Falkenbergsrevy som nationalsång.

Alla galors elaka styvmoder

Det är en gammal sanning att fyrans årliga fotbollsspektakel är den allra lägsta form av svenska galor.
Men så här lite mer än ett halvt dygn efter SVT:s Idrottsgala är det banne mig hög tid att göra en jämförelse.

För trots att den inte hållit Oscars- eller Golden Globe-klass så har den statliga televisionens kväll där svenska idrottare ska hyllas i alla fall höjt sig en bit över alla andra i vårt land.
Men igår tog det sannerligen tvärstopp då sändningen i stort sett havererade redan från start när Peter Settman ansåg sig tvingad att ta ton. En inledning Idrottsgalan aldrig hämtade sig från.

Så vad fick då se under 2,5 timmar långa galan:
Tja. Alldeles för långa och ointressanta tal av de som skulle dela ut priserna, priser som sedan följdes upp av som vanligt helt meningslösa tal.
Ett fullständigt meningslöst Tom Jones-medley med dussinartisterna Brolle Jr, Magnus Bäcklund och Markus Fagerwall blev det också samt en lika tråkig operaduett i Barcelona

Fanns det inget som var bra under kvällens gala då?
Jo att den tog slut så jag kunde sätta mig och bli förnedrad dryga 90 minuter senare då Everton kvitterade in 1-1 mot Liverpool.
Nej skämt å sido. Att blygheten fick ett ansikte var uppfriskande då Sarah Sjöstrand, när hon vann Årets nykomling, klev upp bland alla förrepeterade tacktal och gjorde Blyger på julafton till ett unikum av självsäkerhet. Hade 15-åriga Sjöstrand haft ett förkläde eller en filt så hade garanterat gömd sig bakom dessa.
Björn Ranelid var på sitt sätt också en höjdpunkt då han helt utan självdistans svepte in på scenen och drog en monolog om idrott och vikten av föräldras arv. Givetvis på ett självklart och pomöst Ranelid-sätt och som han sedan avslutade med sedvanlig hybris (dock med vissa reservation för ordvalen i citatet):
"Så där ja. nu har jag hållit ett tal på 3000 tecken helt utan manus. En prestation lika stor som vilken idrottsbragd som helst."
Vad säger man? Klockrent i allt vad dryghetsböcker som finns.

Det är också dags att inse att hela Sveriges komiker Robert Gustafsson nu börjar att gå mer lovligt på tomgång med tama och illa tajmande skämt, Gessle-segmentet under måndagskvällen var definitivt en bottennotering från Skövde-sonen som gett oss så många högtidsstunder under åren.
Så numera är det med både sorg och glädje i sinnet som man sitter och tittar på gamla avsnitt av Nile City, Percy Tårar och Torsk På Tallinn.
Och inte blev det bättre av att han hade landets solklart mest överskattade komiker vid sin sida, Björn Gustafsson, en man som blivit utsedd till rolig för ingenting. Det enda han har gjort är varje gång se gullig ut på scen med lockligt blont hår och onaturliga kroppsställningar plus att han har sjungit en låt till Carina Berg i melodifestivalpaus.

Dagens videoinslag blir därför ett med Robert Gustafsson.
Inte för att den är det roligaste han har gjort, dock är den divisioner bättre än gårdagens insats.
Istället är den med för att det är ett inslag som skulle kunna vara en parodi på Herr Ranelid då sketchen handlar om storhetsvansinne.




Fast allra bäst i sin karriär kanske Robert Gustafsson var i rollen som Bertil Svensson: