Djävla pajasar

Inte för att jag hörde alla tokigheter som kom ur deras målbrottsstrupar men låt oss i alla fall ta detta ordentligt med en gång.

Att stötta sitt lag är inte:
- att skrika att alla vill ligga med Johnny Drottz
- att skrika att alla människor från ett visst ställe luktar på ett visst sätt.
- att skrika "Stå upp som en man" när en spelare liggar skadad med en eventuellt allvarlig knäskada.

Detta är saker som är helt självklara för alla människor.
Ja utom för de förvirrade individer som ingår i GFK Ultras eller i liknande klackar utan tradition.
Men vi tar det från början.
Jag har varit och titta på damelitseriens omstart efter EM-uppehållet mellan Kropps och Önnered, ett mötet med oerhört stor betydelse för striden om att slippa nedflyttning.
Givetvis blev det oavgjort, 26-26, ett resultat som väl inte är så mycket att säga om, även om Kropps hade rätt bra lägen att avgöra matchen i slutet.

Vad som däremot finns att tala om är den pöbel som kallades sig för GFK Ultras.
En samling vilsna killar med samma åldersmässiga sammansättning som de flesta traditionslösa klackar brukar ha.
Killar i 18-årsåldern som inte kan komma på något bättre en onsdagskväll än supa sig fulla och skrika tuffa och fräcka ramsor på ett idrottevenemang.
Eller ja, tuffa och fräcka ramsor. Nu lyssnade jag ju som sagt var inte så väldigt noga till deras trötta vrål men att skrika att alla vill ligga med Johnny Drottz är väl så där tufft i min bok.

Fullständig härdsmälta blev det i deras små tonårshjärnor när en Önneredspelare knäskadade sig i en kollision och vred sig i plågor.
De små vidriga neanderthalerna kunde då inte hålla sig från att skrika, och i er nu: "Stå upp som en man!!!!"
Det är så oerhört fel på många plan att jag bara ville att någon skulle komma och trolla bort dessa människor i ett barmhärtighetsjobb för mänskligheten.

Ett annat resultat, förutom att de skämde ut sig själva och Uddevalla, var att de lyckades tända till en tidigare mer än lovligt slö Jessica Aronsson i Önnereds mål.

Och det vet alla vi som var med på det glada 90-talet när Jessica spelade i Kropps att en tänd och lite uppretad Aronsson är inget man vill ha som motståndare. Dagens match var inget undantag, Jessica stängde till ganska rejält och fixade en poäng åt sitt lag.
Till Bohusläningen tackade hon Kroppsklacken för att lagets poäng.
– Och den poängen tackar jag Kropps knäppa klack för. Jag har aldrig varit med om ett sämre uppträdande under en elitseriematch. Det var deras glåpord som fick mig att att tända till maximalt på slutet.
– Helt okej om en klack stöttar sitt lag som Hammarbys, tycker hon, men dom här stollarna var ju bara ute för att mobba oss.

Stollar är ett ord, idioter ett annat.
En sak står i alla fall klart. Jag ville inte se dem igen och jag tror att spelarna och hela Kropps damföreningen betackar sig för deras "stöd". I alla fall när det var som denna gång.

The Badest M-F I Smurfskogen

Trots alla de blåa figurerna som sprang runt i Smurfernas land var det ändå alltid han klädd i svart som jag fastnade för.
Gargamel, den mest misslyckade trollkarlen som någonsin tryckts på papper, kanske med undantag för Filur i Pellefant. Pellefant ska vi ta upp en annan gång, otroligt stor gudvärld som doldes sig i de serierutorna.
Men nu åter till Gargamel. Han hade egentligen inte så mycket på sin agenda förutom att utrota de där förbenade små smurferna. Han hade en förskrämd katt som hette Aztrael också, en mycket blek figur. Men han var ändå en herre som fastnade i mitt inre.

Därför var det kanske inte så svårt att förstå att han fastnade så lätt på mig igen när han väl knackade på igen.
Det var en herrans massa år senare och när han gjorde det var det i form av en plastfigur likt den på bilden.

På den den tiden skrev jag för Bohusläningens UNG-sidor och hade en skeppar vid rodret som lyssnade till namnet redaktör H.
Och eftersom alla vet hur vansinnigt roligt det är med plastfigurer och att låta dessa dyka upp på de mest väntade och oväntade platser förstår ju att detta blev min melodi. Speciellt under redaktionsmöten.
Till min hjälp i mina Gargamelupptåg hade jag en annan UNG-medlem, den ytterst förtjusande fröken M. Tillsammans gjorde vi stordåd med denna tio centimeter höga figur.

Höjdpunkten på vår Gargamelkarriär blev när vi var i Åmål för att göra ett litet knäckiliknäck i samband med Fucking Åmåls-releasen. Ett av de mest resultatlösa tidningsutflykter som gjorts då vi inte kom hem med ett enda reportage och knappt några bilder då fotografens kamera kraschade.
En grej fick i alla fall med oss hem. Min specialitet, Utgång.
Detta var en mycket udda Utgång och detta eftersom detta var mitt under allra värsta Gargamelyran.
På varje enkätbild hade nämligen min hantlangare M och jag placerat den lille trollkarlen så att han var med i bild. Otroligt roligt och fyndigt tyckte vi.

Det tyckte inte H kan jag säga som fick sitta eftersom han fick sitta och slita med dessa bilder och skär bort Gargis en bra stund innan han kunde publicera Utgången.
Till min enorma glädje fanns det dock en bild där den illvillige redaktören inte hade kunnat plockat bort Gargamel. Detta eftersom han stod på axeln den som svarade på frågan. Det var också den bilden som kämpat mest med för att få figuren att stanna kvar.

Gode Gud vad det är befriande att vara barnslig ibland. Synd bara att jag inte är så barnslig längre ...