I Apans Öron

När jag var ute och gick idag i snöfallet på västkusten slog mig tanken att jag kanske skulle börja tvinga på folk lite musik igen och göra Spotify-listor.

Så i alla blygsamhet kommer här sexton låtar som har fångat mitt intresse sedan jag gjorde dessa listor senast.
Och eftersom jag har varit extremt lat, tror senaste gången jag uppmärksammade er på musik var för nästan två år sedan, så är detta givetvis bara ett axplock på vad som har susat genom Apans lurar under denna tid.
Mest nöjd är jag över att jag har lyckats baxa in både hård metal med Iron Maiden och pretantiös ton från Anna Järvinen.

Hoppas på mycket nöje ändå, trots denna bredd (Fler spellistor finns som vanligt till vänster i listen.)

Så Föll Snön Tät Och Tung En Februaridag

En Kvinna Som Hon - Ulf Lundell: Självklart måste vi inleda med låten som gav mig inspiration till spellistans namn. Det räcker väl så med anledning.

Aces High - Iron Maiden: "There goes the siren that warns of the air raid. Then comes the sound of the guns sending flak. Out for the scramble, we've got to get airborne. Got to get up for the coming attack."
Detta är banne mig ingen inledningsfras på en tryckare som kan leda till en spirande romans.
Tung fartfylld berättelse om en luftstrid under "The Battle of Britain" signerad Steve Harris. Gott så.

Porslin - Anna Järvinen: Någon har sagt mig att för att uppskatta denna låt ordentligt måste man nog sitta på en sten vid en sjö i en skog, åh bloggens första Gyllene Tider-referens.
Men då sätter vi väl oss där då för böveln för detta är bra.

Strövtåg i Hembygden - Mando Diao: Låt ett gäng svåra rockers från Borlänge sätta tänderna i en skogstokig värmländsk poets texter och resultatet kan bli mycket bra.

Första Snön Är Alltid Vitast - Mauro Scocco: Ställ Mauro Scooco och Tomas Andersson Wij tillsammans framför en mikrofon och man vet att produkten blir makalös. Lägg sedan till Plura Jonssons som läser lite som inledning och det blir magiskt.

Mad World - Gary Jules: Den här Tears For Fear-covern är så vacker att man bara vill gå av på mitten. Det kommer jag naturligtvis inte att göra utan istället fortsätter jag bara med min Spotify-lista.

Händerna Mot Luften - Petra Marklund: "Händerna upp i luften. Pannan mot baren, nu spränger vi taket."
Vem har inte känt som någon gång när man har varit ute och svängt sina lurviga.
Petra Marklund fortsätter på den inslagna och framgångsrika vägen med att sjunga på svensk. Som stöd har hon denna gång Joakim Berg som både skrivit och rattat denna låt. Så vad kan bli fel.

Är Vi Lyckliga Nu? - Ulf Lundell: Jag blir aldrig lyckligare än när Mäster ställer sig lite bredbent, plockar fram det här soundet och bara kör.
Så jag Ulf, vi är lyckliga nu, väldigt lyckliga-

Gitarrer & Bas, Trummor & Hat - Hästpojken: Första frågan. Varför döper man ett band till Hästpojken? Med den frågan ställd, denna låt som hämtas under Hellströmsdoftande trakter är ett mycket gediget hantverk.

I'm Ready - Fats Domino: Kan man ha någonting emot en man som ser ut så här och kan man göra annat än gilla hans musik.
Nä, mer rock 'n' roll-piano åt folket säger jag




Ingen Kunde Röra Oss - Kent: Tidigare på listan hörde vi hur det kan låta när Jocke Berg sitter i produktionsstolen. Så därför är det inte mer än rättvist att han får kliva på andra sidan av glasrutan och ställa sig fram micken själv. Här kommer därför en låt som han och de andra i Kent släppte som en nyårspresent till sina fans. Klart man blir glad av presenter ...

Moon Landning  Sivert Höyem: Jag tackar min gamle fotboll- och snowracervän, tillika före detta assisterande allsvenske tränaren, Magnus Olofsson för att jag upptäckt denna låt. Stort tack Magnus.

Jag Och Min Far - Magnus Uggla: När Uggla tog ton i denna omskrivna Olle Ljungström-låt i "Så Mycket Bättre" var det nog många som ramlade baklänges. "Va kan Uggla låta så här och kan hans skriva sådana här texter?" Tydligt och lysande bevis på att den lille retsticka från Östermalm är så oerhört mycket mer än pom pom och simpla refränger.

Emmylou - First Aid Kit: Vad kan vara mer bedårande än en kvinna som står rakt upp och ner på en scen och sjunger enkla singer/songwriterlåtar med countrytouch? Tja, två systrar från Enskede kanske.

Some Die Young - Laleh: I Sverige visste vi redan att Laleh Pourkarim var en vacker, spröd och bra låtskrivare. Efter den 22 juli 2011 visste hela Norge detta också denna låt blev till ett nationellt plåster i sorgearbetet efter de tragiska händelserna i Oslo och på Utöya och något som alla i vårt grannland tog till sina hjärtan.

Sång Från Koster - Eldkvarn: Självklart har jag lyssnat på Eldkvarn sedan sist också, fattas bara annat. Här går tv-kocken Plura runt på sitt älskade Koster och tänker på både det ena och det andra. Inte minst försöker han sig, inte speciellt framgångsrikt ska dock sägas, på att sjunga på bohuslänsk dialekt. Men vad fan gör väl det, det är ju Plura.

I Apans öron

Clear!

Igår skakade vi liv i Veckans musikvideo och idag är det I Apans Öron som får sig en välbehövlig elchock i hjärtat.

Artist denna gång är en av min allra största favoriter, och det har naturligtvis tagit alldeles för lång tid, Bruce "Bossen" Springsteen.
Det blir alltså rockpoeten från New Jersey som ska leda oss genom en Spotify-listan bestående av enbart amerikansk rock.

Det är väl ingen större idé att börja yra om anledningar och annat utan det räcker gått och väl med att det är Springsteen som skäl nog för en lista.
Och innan alla hardcore-Springsteenfans börjar yla om att den och den låten saknas vill jag poängtera att det är en urval gjort av mig och ingen slutlig lista över vad som är bra med Bruce Springsteen. Det är vara en 26 låtar lång lista med bra musik från USA:s östra kust och inget annat

Bredbent Från New Jersey

My Love Will Not Let You Down: Det är väl lika bra att sparka igång det här kalaset på allra bästa sätt och det bästa i detta sammanhanget heter givetvis en fast trumtakt från Max Weinberg. Liveversion av ”My Love Will Not Let You Down” ger oss också ett riktmärke på hur länge en konsert behöver pågå innan hela stället kan svänga. 14 sekunder tog det från att Weinberg drog stockarna i skinnet denna kväll i Madison Square Garden innan hela Manhattan svängde, en tidsrymd som borde vara standard.

Sherry Darling: Partyt fortsätter och denna gång doftar det sommar, vibrerande luft och en usel svärmor. Litet skönt saxblås bjuds vi också på. Glatt och uppsluppet, trots all desperation i låtens text, som bara Bossen kan få det.

Tenth Avenue Freeze-Out: Ingen favorit hos undertecknad men det ska naturligtvis vara med, inte minst på grund av dess biografiska text om Springsteen och E-Street Bands tidiga liv. ”When the change was made uptown and the big man joined the band” är också givetvis klassiska ord i dessa sammanhang.

Streets Of Philadelphia: Inget är så säkert som att om man är med i en stor filmproduktion som handlar som utsatta människor ligger man alltid bra till för en Oscar. Om det var detta som spelade in eller om Springsteen kände för filmen Philadelphia, som handlar som en aidssjuk advokat spelad av Tom Hanks, ändå vet jag inte. Oavsett anledning, dock tror jag på det sistanämnda, vann i alla fall Springsteen en Oscar för bästa låt med ”Street Of Philadelphia”.

Highway Patrolman: Handlar om samvetskvalen som Joe som är skötsam polis har över sin border Frankie som mest håller på med en massa bus. Låtens text om bröderna ligger också till stora delar till grund för Sean Penns film ”Indian Runner” från 1991. Som vanligt när det gäller många Springsteens låtar har även denna låt begåvats med en massa coverversioner och som vanligt är det Johnny Cash som lyckats bäst.

Badlands: Denna låt fick en stor recensent på Aftonbladet under en Springsteen-konsert att spontant skrika: ”Detta är fan det bästa jag någonsin har hört!”. En anledning så god som någon att ha med den på listan.

Hungry Heart: En av de konstigaste tolkningarna av denna låt jag har hört var under Polar Prize-utdelning 1997 då Jennfier Brown sjöng låten. Inte för att det var speciellt dåligt utan mer för att se denna späda varelse sjunga om otrohet och att bryta sig ut.

Lucky Town: Aldrig har Springsteens ställning varit så darrig som när han beslutade sig för att göra allting själv och släppa ”Lucky Town” och ”Human Touch”. Och även om skivorna från 1992 inte gör så många glada finns det ändå några spår som tål att lyssna på. ”Better Days”, ”If I Should Fall Behind” är två som tillsammans med ”Lucky Town” håller bra kvalité.

Downbound Train: Nu är det elände igen i Springsteenland. Anledningen stavas naturligtvis kärlek och flyktad sådan. Finns så mycket mer att säga förutom att det är en av mina favoritlåtar med Bossen.

Born In The U.S.A.: Aldrig har väl skrevrock varit mer passande än när Springsteen gapade sig igenom denna superhit i mitten av 80-talet. Roligt är också att krigshetsare och tokälskare äv USA använt denna låt till bakgrundsmusik åt sina syften. Sällan har någon lyssnat sämre på en låttext än de som kom på detta då låten är allt annat än Amerikagullande. Bra rasp och laddning i rösten är det hur som helst.

Stolen Car: Här får vi höra en annan, och bättre, version av detta epos som med sedvanlig brilljans ser tillbaka på en man med ett trassligt kärleksliv. Så Springsteenskt som det kan vara.

Independence Day: När vi ändå har öppnat locket till berättarlådan är det lika bra att fortsätta med alstret där ett komplicerat son-pappa-förhållande avhandlas. Återigen brilljant om att bryta sig loss och samtidigt tycka synd om sina föräldrar som aldrig tog steget.

Thunder Road: Den Springsteen som jag förmodligen sjungit mest. Detta tack vare att folk på Packhusgatan med lite dunder innanför blusen gillar, förlåt, älskar att skrålla sig till himlen med hjälp av denna låt, något som docl inte varit lika älskat av personens röst alla gånger.

Linda Let Me Be The One: Av någon anledning får jag alltid lite gnäll från en Springsteen-kännare jag är vän med för att jag gillar denna låt. Varför förstår jag inte riktigt då den innehåller ju allt som en bra låt ska ha. Det är gängmedlemmar, sönderskurna säten, kärleksrivaler och en tjej som heter Linda …

My Hometown: Bruce målar upp en tavla över sin hemstad som tar sin start i en behaglig biltur med sin pappa under slutet av 50-talet för att sluta med en ögonblicksbild från när han återvänder till staden. En bild som visar upp alla tecken på en stark nedgång och uppgivenhet i hans gamla kvarter.

Janey Don't You Loose Heart: En okänd pärla som gavs ut som en b-sida och som sedan togs upp på samlingsboxen Tracks. En oförtjänt plats för denna helgjutna sak som avslutas med vacker kastratsång från Nils Lofgren, en insats som för övrigt var Lofgrens första inspelning med E Street Band.

Secret Garden: Låten är väl mest berömd för att ligger som romantisk bakgrund i efterspelet till Reene Zellwegers och Tom Cruises dejt i ”Jerry Maguire”. Men förutom det är det sanslöst bra låt också.

The Promise: Det är svårt att kryssa mellan de berättande mästerverken när det gäller Springsteen. Här kommer därför ytterligare en, och jag kan redan nu avslöja att det kommer fler på listan. Denna gång är det två polares liv och relation som avhandlas på 4:48.

Because The Night: Ni kan historien. Springsteen började skriva på låten men kunde inte få ihop den och gav den därför till Patti Smith som under vaknatt i väntan på sin pojkvän fann orden och färdigställde den till sin allra största hit. Stor låt som helst ska höras när båda upphovsmänniskorna sjunger den tillsammans.

The Ghost Of Tom Joad: Hämtad från albumet med samma namn som utan tvekan är Springsteens mest samhällsrealistiska och därmed starkaste skapelse. Namnet Tom Joad har han hämtat från John Steinbecks roman ”Vredens Druvor” där Tom Joad representerar den enkla människan. Precis den människa som Springsteen också gestaltar på albumet.

Ricky Wants A Man Of Her Own: Från ”Tracks”, samlingsboxen med outgivet material och det overkligt coola omslaget med i en soffa halvliggande Bruce Springsteen, hämtar vi denna pärla. Pärlan innehåller ett inslag som Apan i allmänhet gillar sanslöst mycket, sång kompat enbart av trummspel. 1.54 in på denna låt får vi ett lysande exempel på vad jag är svag för när Bruce och Max Weinberg ger sig ut på en drygt tio sekunder lång resa tillsammans.

No Surrender: ”Well, we bursted out of class, had to get away from those fools. We learned more from a 3-minute record, baby, than we ever learned in school” har nog satt fingret på många ungdomars frustration över tillvaron mer än en gång. Denna liveversion är annorlunda än originalet som är en riktig rockrökare. Detta format tycker jag dock passar låten bäst och därför blir det live.

The River: Här har vi anledningen till att en gång i tiden började fatta tycke för Springsteen. Ni börjar kunna låtgenren nu. Visst är det berättarrösten som Bruce än en gång tar på sig. Men för min del får denna genren dyka upp hur många gånger som helst om det är så här pass bra.

Youngstown: En stads uppgång och fall får vi följa nu när vi bekantar oss med Youngstown, en stad i Ohio vars ve och väl under hela dess existens kretsat runt en sak, stålindustrin. Den bittra textraden ”Them big boys did what Hitler couldn't do ...” efter nedläggning av stålverket är stor poesi.

Tougher Than The Rest: En självsäker sångaren berättar för sitt kärleksföremål att hon må kan ha varit med om en del under sitt liv, men att hon aldrig träffat någon som honom. Tänk den som kunde vara så självsäker ...

Born To Run: Vi har sparat det bästa till sist och vi har sparat det framträdande som bäst representerar det som är Bruce Springsteens största signum, ett sanslöst drag på scenen. Vi går nu tillbaka till 1985 och Giant Stadium i New York och får se Bossen laddad på med den allra bästa inspelade version som finns av ”Born To Run”.

I Apans Öron

Idag ska Apan till Packhusgatan för filmfestival och för att fira detta har han satt ihop en liten Spotify-lista på 15 låtar.

Han vill också direkt säga, som svar på de eventuella frågor om varför ett visst årtionde är kraftigt representerat i urvalet.
Listan var från början var tänkt att enbart innehålla musik från 80-talsfilmer, att Apan under processen sprang på allt för många underbara låtar från andra epoker.
Därav alla sköna tunes från axelklaffarnas förlovade decennium.

Vill också påpeka att denna lista har något gemensamt med de filmer som kommer att visas på festivalen.

Äh men nu kör vi väl.

Filmfestivalpepp

Il Buono, Il Cattivo, Il Brutto – Ennio Morricone: Förutom att den har ett av världens snyggaste namn innehåller även denna låt ett av världens mest kända ”riff”.
Så fort man hör flöjten blir luften alldeles torrt dammig och man ställer in sig på att snart få se jordens hårdaste man – Clint Eastwood.
Det är givetvis ledmotivet till ”Den Gode, Den Onde & Den Fule” vi hör och mer västern än så här blir det inte.

Stayin' Alive – Bee Gees: Med musikvärldens ljusaste röster och mest åtsittande byxor (sammanträffande?) skapade Bröderna Gibb historia.
Skivan, men framför allt filmen ”Saturday Night Fever” blev också discons genombrott hos den breda publiken. För efter att John Travolta dansat sig igenom denna film var inget sig likt på dansgolvet världen över.

The Weary Kind – Ryan Bingham: Ibland smälter man för filmer direkt. "Crazy Heart" med Jeff Bridges i rollen som ärrad countrysångare är en sådan film. Men som om inte själva filmen vore nog rullar denna låt igång lagom till eftertexterna. Vi går alla ner på knä inför det faktumet och bara njuter.

Danger Zone – Kenny Logins: Hej å hå vad jag ville bli stridspilot i mitten på 80-talet. "Top Gun" var naturligtvis anledning till mina drömmar då och visst tusan är det något speciellt med att ha 40 000-50 000 kusar bakom arslet när man susar fram.
"Danger Zone" är för övrigt årtionde personifierat så det sjunger om det.

Earth Angel – The Penguins: Alla som kan sin filmhistoria från 80-talet vet vad vi snackar om. Marty McFlys föräldrar träffas på skolbalen i ”Tillbaka Till Framtiden”. Låten är dock från 1954 och blev en stor hit med dessa fyra välkammade svarta sångfåglarna.

Ghostbusters – Ray Parker Jr.: Kanske inte någon av 80-talets största låtar men med på listan kommer för att filmen ändå blev en så pass stor hit. Spöken var väldigt spännande under dessa år då trickfilmstekniken tog stora steg framåt.

Flashdance ... What A Feeling – Irene Cara: Benvärmare och dans var väldigt populärt när det begav sig. Tur tusan det när benvärmarna satt på Jennifer Beals som gjorde huvudrollen som svetsartjejen med dansdrömmar.

I Just Called To Say I Love You – Stevie Wonder: Gamle gode Stevie satt 1984 ner foten och visade hur man skriver filmmusik. Filmen som fick åtnjuta hans briljans var ”Woman In Red” och låten vann både en Oscar och en Golden Globe som bästa filmlåt. Tackar sa Stevie Wonder och drog vidare.

The Wrestler – Bruce Springsteen: Låten är visserligen bra, den vann gudbevars en Golden Globe, men det är ju Mickey Rourkes insats som huvudrollsinnehavare i filmen med samma namn som står ut som exceptionellt bra.
Låten är en historia om den försvunna och återupptagna vänskapen mellan just Springsteen och Rourke och gavs till filmen utan kostnad från Bossen.

Johnny B. Goode – Chuck Berry: 1973 gjorde en okänd regissör en film som hette ”American Graffiti”, konstig nog översatt till svenska som ”Sista Natten Med Gänget”.
Från filmen som är proppfull med 50-talsmusik hämtar vi här ett alster med gamle ”Chucken”.
Ja just det ja. Regissören blev inte okänd speciellt länge till. Fyra år senare kom en viss film som hette ”Star Wars” och som hade George Lucas vid rodret.

Somewhere Over The Rainbow/What A Wonderful World – Israel Kamakawiwo'Ole: Mannen med det omöjliga namnet lyckas med bedriften att kombinera musik från två Oscarsnominerade filmer till en helt fantastiskt medley som sedan blivit flitigt återkommande i diverse filmer (”Meet Joe Black”, ”50 First Date”).

Underground – Broder Daniel: Filmen är mästerverket ”Fucking Åmål”. Den oförglömliga scenen är när Elin slänger upp dörren till skoltoaletten och säger, "Ta-da! Här är jag, här är min nya tjej! Skulle ni kunna flytta på er? Vi ska gå och knulla!", och de båda går ut från skolan i triumf.
En scen som är fylld med symbolik och genialitet att man alldeles tappar luften.

The Sound Of Silence – Simon & Garfunkel: De två vars röster verkar vara satta här på jorden för att sjunga tillsammans gör ingen besviken i denna låt från ”Mandomsprovet”, en film som annars är mest känd i låt väg för ”Mrs. Robinson” av samma duo.

Girl. You'll Be A Woman Soon – Urge Overkill: De amerikanska alternativrockarna jabbar här upp Neil Diamonds hit till inspelningen av ”Pulp Fiction”. Resultatet blev en efterlängtad hit för bandet och en nytändning för Diamond.

James Bond Theme – John Berry Orchestra: Om vi inledde med ett känt ledmotiv är väl frågan om vi inte avslutar med ett ännu mer känt. Hör man den här slingan vet man att snart blir det tuffa prylar, lite skjutande och raggning på hög internationell nivå.

I Apans Öron

Klockan 23.40 ringde klockan igår och en överlycklig Fröken K sa: "Jag har skapat en liten Spotify-lista till min syster", kolla den och säg vad du tycker.
Självklart tog jag upp den och möttes av. 97 låtar som den lilla nippetippan skrapat ihop.
Den nya frågan kom blixtsnabbt: "Vad tycker du?"

Jag lovade att återkomma och oj vad jag har tagit henne på orden.
Därför kommer här en Spotify-lista, komplett med kommentarer till samtliga låtar. En uppgift som får byggandet av Noaks ark att likna ett hastverk.

Så utan vidare krångel här kommer Fröken K:s Spotifylista till sin syster, en lista som spretar värre än kvistarna i en påskbrasa.
Som helhet är det en mycket bra lista men spretar som sagt, den spretar.

Oh My God, Whatever, Etc

I Will Always Be Your Solider – Marit Bergman: Ska man göra en Spotify-lista till sin syster är det naturligtvis omöjligt att komma runt Marit Bergmans hyllning till sin storasyster. Snyggt och en snygg inledning på en systerlista. Stort credd till detta.

Lasarettsvisan – Maritza Horn: En sanslöst sorgsen, och vacker låt om den lilla flickan som aldrig fick komma hem från sjukhuset. Varför den finns med på denna lista är nog för många en gåta. Apan tror sig ha svaret. När de två Kolviken-flickorna var små envisades nämligen en släkting till dem att spela detta skillingtryck tillsammans med två andra Maritza Horn-inspelningar, "Lejontämjaren" och "Drinkarflickans död". Båda lika eländiga och sorgsna.

Dog Days Are Over – Florence + The Machine: Det är handklapp i låten. Vi applåderar detta och går vidare på listan då själva låten inte lämnar speciellt stor spår efter sig.

För Sent För Edelweiss – Håkan Hellström: Något av det som jag är allra mest allergisk mot är mediahypar. Och ingen har hypats som Håkan Hellström med recensenter som har femmor klara redan innan de sett/hört konserterna och skivorna. Men ibland måste även jag falla för hypen.”För Sent För Edelweiss” är nämligen något av det bästa som gjorts, i alla fall av någon med rötterna i Västra Frölunda.

Society – Eddie Vedder & Jerry Hannan: Från Sean Penns kritikerrosade film ”Into The Wild” hämtar vi samarbetet mellan Eddie Vedder och Jerry Hannan. Ett bra samarbete som åter väcker frågan om varför inte Eddie Vedder alltid hållit på denna sorts musik.

Hallelujah – Jeff Buckley: Många envisas med att detta är världens bästa låt. Snicksnack. Det är inte ens den bästa covern av Leonard Cohens magiska låt.

Highwayman – The Highwaymen: Det är inte ofta fyra så här vindpinade män går ihop och sjunger. Men så blev projektet The Highwaymen bra också, riktigt bra.

För En Lång Lång Tid – Håkan Hellström: Man måste ändå ge yngsta barnet Kolviken en eloge för att hon valt bra när det gäller Hellström. Även detta är ett exempel på att killen kan musik.

What's The Point – Johnossi: På skiva låter detta väldigt bra. På scen låter det bara platt och tråkigt. Vilken tur då att det är skivversionen vi hör här ...

Relator – Pete Yorn & Scarlett Johansson: I vår eviga debatt om tjejerna Scarlett Johansson och Natalie Portman går i alla fall sångronden till Johansson. Inte illa då alla andra ronder går till ”My girl”-Portman.

Umbrella – The Baseball: Att ta kända låtar och gör om dem i ett oväntat tempo är inget nytt. Så The Baseballs känns inte varken särskilt hett eller fräscht för mig. Lite för mycket Lars Vegas Trio över det.

Oh My God, Whatever, Etc – Ryan Adams: Listtiteln kommer här som ett brev på posten med avsändare Ryan Adams. Och det är På Västfronten Intet Nytt även denna gång. Mr Adams spelar sin gitarr och sjunger på ett sorgset sätt. Visserligen gör han det bra, men det ändå samma visa om och om och om och om igen.

Fuck You – Lilly Allen: Ms Third Nipple är lite grov i språket och attackerar högermänniskors trångsynthet i allmänhet och deras homofobi i synnerhet. Och det är ju bra.

Fake Empire – The National: Skulle kunna vara bra om man vore på humör. Nu är den bara ganska likgiltig och blek.

Lift Me – Madrugada & Ane Brun: Ane Brun måste vara världens mesta duettsångerska. Här hör vi henne tillsammans numera nedlagda Madrugada i ett Norge-Norge-samarbete. Vackert men färglöst.

This Years Love – David Gray: Så här ska en slipsten dras när det gäller att tillverka en pianoballad. Detta är bra men för stora doser David Gray blir lätt slätstruket och tråkigt.

One – Johnny Cash: Och här träffar Fröken K rätt när det gäller att välja mellan coverversionerna. En version som till och med slår U2:s original.

In Berlin – Sugarplum Fairy: Av någon anledning har Malla, som ni kommer att se på listan snöat in lite på band från Borlänge. Här kommer det första exemplet.

Laughing With – Regina Spektor: Att Kents Malin gillar kvinnor med piano blir mer och mer självklart när man lyssnar på denna lista. 3 minuter och 14 sekunder som flyter förbi tämligen obemärkt. Inte dåligt, men inte heller speciellt bra. En låt för landet Lagom.

Shoreline – Anna Ternheim: Coverspåret fortsätter och här kommer Anna Ternheims stora genombrottslåt, en låt som hon som vi alla vet lånat av saligt insomnade Broder Daniel. Anna och Henrik Berggrens duett med denna låt i helgen är den enda anledningen jag kan känna att jag borde ha varit på den nyss avslutade Way of West-festivalen för.

Holiday – Vampire Weekends: Jag skriver som jag gjorde efter bandets spelning på Peace & Love: En blandning av Stings sprättande toner och Paul Simons insnönade på Afrika-musik för några decenium sedan. Fast utan de bådas begåvning givetvis.

Older Chests – Damien Rice: Zzzzzzzz. Det här kommer aldrig bli min melodi. Akustisk musik i denna form varken berör eller får en att häpna. En enda lång väntan på nästa låt.

Brännö Serenad – Håkan Hellström: Som sagt Hellström-godbitarna poppar upp med jämna mellanrum på denna listan. Den här låten är dock inte på långa vägar av samma klass som de tidigare på listan. Här knackar Håkans stundtals tveksamma röst på och vill in genom en ganska irrterande dörr.

Not Fair – Lilly Allen: Allen goes west. Lilla Lilly blandar och ger för att få fram en låt som andas countryfestival. Hihi. Jag tror texten handlar lite om sex.

Blå Andetag – Toni Holgersson: Toni Holgersson borde vara större i svensken ögon. Ett hårt alkoholintag stoppade dock upp hans karriär när han var på väg att slå igenom på allvar. Synd kan jag tycka.

Jag Spelar Vanlig – Olle Ljungström: Det finns absolut ingenting överhuvudtaget som är vanligt med Olle Ljungström, varken vad gäller hans musik eller personlighet.

Natteravn – Rasmus Seebach: Att denna låt är med är naturligtvis ingenting annat än ett klockrent uttryck för Fröken K:s egenhet av få för sig. Den borde ju givetvis inte var med. Visst den är lyssningsbar fram till 0.58, tills den där satans technoslinga kommer in, en slinga man trodde skulle dö med 90-talets sämsta låtar i genren. Men icke. 2010 finns fanskapet kvar. För att citera Ernst-Hugo Järegård i klassisk reklam för danska BT: ”Ynk! Ynk! Ynk!”

I'd Rather Be With You – Josh Radin: Åh gode Gud så välkammat det kan vara då. Musik för folk som bor i villa och inte vågar ta ut svängarna. Men rätt bra ändå, i lagom doser.

Long Before Rock 'n' Roll – Mando Diao: Nu hoppar Malin som en tok. För detta tycker hon är bra och jag får väl hålla med då.

Highway Man – Hoffmaestro: Nä du. Den gubben går inte. Överskattad historia som försöker draperas i att gruppen är så festliga och crazy. Det är de inte.

Southside Of Heaven – Ryan Bingham: Ett bra skägg är den bästa beskrivning på denne man som sjunger här. Och då brukar man vara i hamn hos listmakaren, så även denna gång. Men det finns bättre låtar med Mr. Bingham. ”The Weary Heart” från filmen ”Crazy Heart” är det bästa exemplet.

With These Hands – Michael J. Sheehy: Lite skönt smutsig musik som väcker ens intresse att lyssna lite mer. Det kan vara den lite skrövliga gitarren som gör det.

Gloria – Mando Diao: Om ”Long Before Rock 'n' Roll” är Mando Diaos intressanta bidrag till listan är ”Gloria” dess raka motsats. Ganska tamt.

Thinking 'Bout You – Yusuf Islam: Herregud vad mycket kvalité det finns att hämta hos de gamla goda märkena. Strunt samma om han heter Cat Steven eller Yusuf Islam. Bra så det skakar i väggarna är han oavsett.

I Will Follow You Into The Dark – Death Cab For Cuties: Alla låtar med män som sjunger till stillsamt gitarrplink som Malin tagit fram är inte helt ointressant. Det här finner jag en aning tilldragande. Varför? Det vete sjutton, it works on mysterious ways.

The Opposite Of Hallelujah – Jens Lekman: Tristessen lägger sig som blött äcklig filt över mig när jag hör den här låten. Inte för att den är dålig utan istället för att denne artist spelades om och om igen i en stuga på Tanumstrand. Detta sedan en ung miljöinspektör, trött efter en midsommaraftons bravader, lagt sig på Ipoden och ingen fick röra varken musiken eller henne. Det var en lång förmiddag och eftermiddag kan jag säga.

Man Must Dance – Johnossi: Gäsp så ointressant.

Fidelity – Regina Spektor: Ja vad fan ska man säga om detta. Ger mig noll och intet och vi går vidare.

Two – Ryan Adams: Herr Adams fortsätter med att tassa i gamla kända marker. Den här gången kanske det doftar lite mer country än vad som är brukligt. En låt som passar bra in i listmakarens profil ...

Quiet Town – Josh Rouse: ”Vad var det där som tassade förbi?” ”Jasså du menar den där låten där det visslades.” "Ingen aningen men jag orkar inte ta reda på det.”

Homeward Bound – Simon & Garfunkel: Förmodligen den låt med allra mest sångkvalité på hela listan. Herrar Paul Simon och Art Garfunkel verkar vara födda till att sjunga tillsammans.

White Sky – Vampire Weekends: Mer platta försök att likna Sting och Paul Simon. Eton möter Soweto var en säljpitch bandet själva försökte pracka på oss. Nåja …

The Blower's Daughter – Daimen Rice: Nej. Jag sover vidare jag. Nästa låt.

Where Do You Go To My Lover – Peter Sarstedt: Jojo. En man i fläskig mustasch som sjunger franskklingande musik. Det kan ju inte vara något annat än en härlig succé. En annan oerhört förvånande omständighet kring den här låten är att gruppen Right Said Fred, ni vet ”I'm Too Sexy”, har gjort en bra cover på detta spår. Oväntat för att uttrycka sig milt.

Mannen I Den Vita Mössan (16 år senare) – Kent: Textraden ”Jag tittar över axeln och ser dig blinka till. Jag kan få dig när du vill” är lika sann i vilken skolbänk den än må utspela sig. Bra skit helt enkelt.

Ain't You The Girl – Tim Buckley: Sonen Jeff är med sedan tidigare och eftersom Malin är en rättvis kvinna med stark känsla för familjen kommer här farsan också med en sånginsats. Gammal är äldst på alla sätt och vis om ni frågar mig. Har en skön desperation i rösten emellanåt.

Jag Har Simmat Långt Ut Från Land – Tomas Andersson Wij: Självklart ska en artist som enligt den givmilda systern skrivit sju-åtta av de 20 bästa låtarna i världen finnas med på listan.

Watch Your Step – Juvelen: Kallar man sig själv för Juvelen måste man ju vara en skön person. Får här till en underbar ljudbild vars inledning skulle kunna platsa i valfritt tv-spel från 80-talet. 8-bitarskänsla när den är som bäst.

The Quiz – Hello Saferide: Det är ju egentligen också ganska tråkig och enhanda musik. Men av någon anledning har ”Östersunds Finest”, Annika Norlin, alltid till talat mig.

To The Good Times – Elin Ruth Sigvardsson: Sigvardsson kanske tror att hon skrivit ihop en fin sång. Välsmakande kanske den är men den är mer ett recept på seg kola än på musik.

Flight Attendant – Josh Rouse: ”Flight Attendant”. Ja ta du och håll dig i ditt flygplan och låt oss andra slippa att bli uttråkade.

Wishlist – Pearl Jam: Också oerhört mycket bakfylleångest för den här låten. Bra men laddad med ångest.

Sunny Road – Emiliana Torrini: Jag ger mig fan på att jag hört den låten både en och två gånger på denna lista. Söt flicka sjunger fint till gitarr håller ett, men till slut blir man mätt även på denna kaka.

Ljug För Mig Älskling – Lisa Ekdahl: Så var vi där igen med flicka som sjunger sprött. Lisa Ekdahl är dock en annan femma. Hon är nämligen bra alla dagar i veckan.

Human – The Killers: Så blev det då äntligen lite fart i den här spellistan igen, inte en låt för tidigt. Det faktumet och att låten är bra gör mig glad för tillfället.

Fall Hard – Shout Out Louds: Trots att betygen överlag var väldigt höga från Kolvikens sida under Peace & Love var det ändå detta band som var absolut bäst. Så då får man väl gilla detta också, inte minst för de barnsligt glada ögonen som listmakaren visade upp minuterna efter bandets spelning i Borlänge.

Fanfanfan Kl. 03 På Natten – Thåström: Det spelar ingen roll vilken tid på dygnet den här låten spelas. Den är suverän.

Don't Fucking Tell Me What To Do – Robyn: Fröken K:s egna lilla gympalåt på fester och annat. Hon gillar att stretcha lite till dessa toner. Förmodligen för att hon sett Robyn göra så till låten.

Evighet – Tomas Andersson Wij: Och här är alltså ”sju-åtta låtar på bästa listan”-mannen igen. Denna gången med en tolkning av Carolas schlagervinnare. Mer innerlig än originalet – Och utan fläkt.

My Best Friend – Hello Saferide: Om jag inte minns fel var detta den första låt jag hörde med Hello Saferide. Dess käckhet fick mig fast och det håller i sig.

Shoreline – Anna Ternheim: Hoppas. Fröken K visar upp sina senila talanger genom att ta med en låt två gånger. Snyggt.

Jag Är En Vampyr – Markus Krunegård: Verkligen ingen favorit till undertecknad. Men här får unge Krunegård till det lite i alla fall.

Yellow Me – Elin Ruth Sigvardsson: Så där ja. Nu har ju till och med Elin Sigvarsson fått upp lite tempo i högerarmen. Så blir det bra också.

Mushaboom – Feist: Kanadeniska Leslie Feist är den artist som förvånadsvärt nog har med flest låtar på listan, fyra stycken. Det kanske blir bättre längre fram men det var allt ingenting speciellt att hänga i julgranen.

Mad World – Studios Allstars: Fanastisk låt från början gjord av brittiska Tears For Fears och då i ett betydligt mer åttiotalsversion med synttrummor och konstiga ljud till höger och vänster. Men det var Michael Andrews och Gary Jules som gjorde denna låt allra mest känd när de drog ner tempot och skalade av låten till den underbara, men ack som underliga filmen "Donnie Darko".

Cup Noodle Song – Pineforest Crunch: Frågan är om jag inte sett de här människorna på klassiska Berits Bar i gamla Domus-restaurangen. Eller så är det på det viset att denna låt gick på repeat hos Emil på Södra Drottninggatan eller Nordens Väg. Minnesbilder väcks i alla fall till denna låt som håller hyfsad kvalité än idag.

All Those Yesterdays – Pearl Jam: Nej Pearl Jam har i allmänhet aldrig varit något för mig. Inte den här låten heller.

Come Home – Adam Heldring: Så var det åter dags för ett klassiskt ”få för sig”-val av musik. Adam Heldring har givetvis ingenting utöver det vanliga. Men det är ändå genom en snabb titt på en bild av Adam lätt att avkodat varför Fröken K gillar honom. Han ser nämligen bra ut och har ett fint litet skägg. Lättläst individ tror jag det kallas.

Dress Up In You – Belle & Sebastian: Intressant låt och lockar till mer lyssning.

Gitarr & Bas, Trummor & Hat – Hästpojken: En av medlemmarna i Hästpojken bodde under en Bohusläningen-kollega i Göteborg och spelade musik jättehögt. Och när jag nu delat med mig av denna fullständigt meningslösa information kan jag bara kort konstatera. Hästpojken håller.

Boat Behind – Kings Of Convenience: Hissmusik, hissmusik, hissmusik. Norsk sådan därtill.

Please Please Please – Shout Out Louds: Blir glad av låten och det räcker långt när man som jag försöker tända av lite från Coca Cola-beroende.

1234 – Feist: Tyvärr blev det inte mycket bättre när nu Kanada-Leslie kom tillbaka för en ny låt.

Happy Together – The Turtles: Omslaget är något slags rekordförsök i ”Få in så många män i gabardinbyxor på ett skivomslag”-genren. Låten är annars en tämligen ordinär 60-talshistoria med stämsång och allt.

Saturday Nights -Hello Saferide: En ovanligt lam sång från Hello Saferide och eftersom det finns bättre låtar glömmer vi den och går vidare.

It Ain't Me Babe – Johnny Cash: Cash lyfter upp Dylans stampiga låt. Vanligtvis brukar Johnnys love of his own, June ha en framträdande roll i låten. Men här får hon hålla sig i bakgrunden och det är synd.

Islands In The Stream – Feist & Constantines: Se här ja. En ganska trist variant av en klassiker. Ja jag säger då det. Hon hinner med en hel del under sitt besök på systerlistan. Lustmord är ett hårt ord men bra är det inte.

Jungle Drum – Emiliana Torrini: Om ens huvud och hjärta låter som en djungeltrumma är det självklart att man måste skriva en sång om det. Det gjorde Emiliana och resultatet blev så här. Bra och annorlunda sträcker vi oss till.

To Be Gone – Anna Ternheim: Så får då även Anna Ternheim visa att hon kan skriva egen musik. Har när jag nu hör den här många likheter med Lauras låt ”Release Me”.

Wonderwall – Ryan Adams: Det här kanske Ryan Adams skulle ha låtit bli. Inte lika illa som när Mike Flowers försökte sig på Manchester-giganternas låt, men alldeles för vekt för att bli godkänt.

I Lay My Head – Fallulah: Nej.

The Funeral – Band Of Horses: De creddigaste bland de creddiga. Och detta utan att det finns någon större anledning om ni frågar mig. Och eftersom ni har frågat mig blir det pass, trots att medlemmarna ofta har fina skägg. Det är bra men inte tillräckligt för alla de hyllningar som bandet fått.

Funny Little Frog – Belle & Sebastian: Rolig liten låttitel. Sedan vet jag inte om det är så mycket roligt med låten. En visa bland alla andra.

Someone New – Eskobar & Heather Nova: Dundersuccé när den kom och visst lockar den lyssning fortfarande.

Mary Pickford – Studios Allstars: ”Mary Pickford, used to eat a rose”. Jaha. Och vad tycker Katie Melua, som skrivit låten, att vi ska göra med den informationen. Det kan man ju undra … Nej skämt å sido. Det är en bra låt men massa sköna amerikanska filmpersonligheter i texten.

Slow Show – The National: Ibland hör man låtar som gör att man slänger sig på köpknappen på Itunes. ”Slow Show” med The National är en sådan. Ett betyg så gott som något.

Meet Me At The Equinox – Death Cab For Cuties: Kanske någon gång i framtiden. När helvetet fryser till is.

I'd Rather Dance With You – Kings Of Convenience: Mer trist hissmusik från Norge var beställt. Och levererat.

Little Green Bag – George Baker Selection: 60-talsmusik som passar så där bra som filmmusik, något denna låt också har varit, i Tarrantinos klassiker ”Reservoir Dogs”. En film lika hårdkokt som låten.

Young Folks – Peter Bjorn And John: Ett utmärkt exempel på den hissmusik-liknande ljudmatta som förföljer en vart man än går. Jag gillar det inte helt och hållet.

Paper Planes – M.I.A.: Jag säger som jag sa till en kollega på Bohusläningen när han sa att M.I.A. Var bra på grund av hennes trassliga uppväxt: ”Man kan inte bara ha en trasig uppväxt, man måste göra bra musik också för att vara intressant.” Gillar det inte alls, speciellt då låten i slutet övergår till en enda sörja av konstiga ljud. Men för Bollywood-älskare är det säkert bra.

Puttin' On The Ritz – The You Know Who: Skrevs redan 1929 av Irvin Berlin och var en riktig storbandsmacka som gjordes till en hit av Fred Astaire. Här är det mer synt och modernt. Vet inte riktigt vad jag ska tycka om det. Tacos syntversion från 1982 får min röst i Puttin' On The Ritz-tävling.

The Escapologist – Sugarplum Fairy: Full fart från Borlänge och ett av Mallas favoritband. Dock har jag sett vissa tendenser till att intresset för detta band svalnat en smula. Men så är det med tonåringar och deras musikintresse, det kommer och går ...

Everyday – Buddy Holly: Nej det är inte Felix som gjort denna låt från början. Buddy H hann med att skriva och spela in den innan han landade hårt utanför Mason City i Iowa och dog.

Perfect Day – Lou Reed: Ja vad fan man ska säga. Det är ogreppbart bra och sedan lägger jag mig platt inför en världens bästa låtar.

My Moon My Man – Feist: Nej hon lyckades inte övertyga Apan med sin fjärde låt heller. Ska vi till slut bestämma då att Feist inte är något vidare. Ja det gör vi.

Hunger Strike – Temple Of The Dog: Nja. En ganska tveksam avslutning på en lång och spretig lista. Grunge, Soundgarden och Pearl Jam är helt enkelt inte min melodi.

I Apans Öron

Det är ju fan att man aldrig kan lita på vädret.
När jag började dagens mission med att sätta ihop en Spotify-lista vräkte regnet ner och jag fick ett uppslag om regn som tema.

Och vad händer då under arbetet med listan?
Jo givetvis kommer då solfan kommit fram och skingrar varenda antydan till regnmoln.
Och när nu listan är helt klar är det bara att konstatera.
Listans tema hänger inte helt ihop med dagens väder. Men hoppet är ju det sista som överger en ...
Så trots att solen skiner blir det nu en lista där tunga skyar och elände är centrala element.

I Det Regn Som Föll

Rain Drops Keep Fallin’ On My Head – B.J Thomas: Få listor är kompletta utan en låt av Burt Bacharach. Så här kommer därför en låt om hur det där djävla regnet aldrig vill sluta falla i ens hår. På tal om hår så hade sångaren B.J. Thomas en fullständigt vidrig frisyr när det begav sig. En frisyr som började med ganska proper stil upptill på hjässan för att sedan nynna ut ett riktigt krulligt inferno nedåt nacke och axlar.

Regn Hos Mej – Orup: Regn är ofta tätt förknippat med sorg, nedstämdhet och tråkig stämning. ”Regn Hos Mej” är inget undantag men vad värre är. Regnet verkar förfölja Orup.

A Rainy Night In Soho – The Pogues: Shane MacGowan minns den där regniga natten då han sprang rakt in i armarna på kärleken. Men som vanligt med med låtar från The Pogues. Det gick åt helvete till slut.

Rom I Regnet – Ulf Lundell: Om det så är det sista jag gör ska jag någon gång ligga i Tantolunden när det regnar och dricka rom. En vanligtvis uttjatad låt kommer här i ett annorlunda arrangemang från Lundells trulliga Fanzine-turné. I Agnebergshallen sa han knappt ett ord till publiken under de tre timmar han höll på. Är Mäster tvär, så är Mäster tvär.

Have You Ever Seen The Rain – Creedence Clearwater Revival: Jaja. Creedence är världens mest sönderspelade och av trubadurer misshandlade band. Det hindrar dock inte det faktum att de gjort en hel del bra musik. ” Have You Ever Seen The Rain” tillhör definitivt den skaran av låtar.

Regniga Natt – Anna-Lena Löfgren: Förra fredagen lämnade Anna-Lena Löfgren jordelivet. Kvar har alla vi hennes låtar där ”Regniga Natt” är en av de mest kända och den låt hon slog igenom med. Det räcker så.

Why Does It Always Rain On Me – Travis: Ja Travis det kan man ju fråga sig. Kanske beror det på att ni bor i Skottland, ett land där det ofta är fuktigt och regnigt.

Jag Har Väntat På Ett Regn – Lars Winnerbäck: Får man in referenser till Saddam Hussein i en låttext har kommit en bit på vägen för att komma med på någon lista tycker jag. Men även annars är denna sång från Winnerbäcks näst senaste album "Daugava" en lysande historia. En sak står jag dock frågande inför.
Varför har folket på Spotify lagt in en liveverison på albumet?

November Rain – Guns ’N’ Roses: Videon till denna låt var en gång, och kanske fortfarande är det, världens dyraste musikvideo. Det är inte så konstigt när man tänker efter för den är nästan minuter lång och fylld med lull lull till både höger och vänster och blir därför en lika maffig bakelse som låten själv. En sak som jag fick reda på precis är att Slashs tre solon i låten ger honom titeln längsta gitarrsolo i en top tio-hit i USA.

Vandrar I Ett Sommaregn – Gyllene Tider: Det måste ändå sägas. Tidiga Gyllene Tider var ett mycket kompentent popband med Per Gessle som kapten och Mats ”MP” Persson som säker styrman. Här får de också hjälp av en favorit till Apan, Eva Dahlgren, på sin promenad i ljummet sommarregn.

Talk To Me Like The Rain – Patti Scialfa: Så ska vi då låta Bruce Springsteens käring komma tilltals. Det gör hon bra, vilket samtidigt bevisar att Springsteen valt rätt och att hon är mycket kapabel att kunna stå på egna ben.

Konfettiregn – Eldkvarn: En, om uttrycket ursäktas, riktig smällkaramell från Plura och kompani. Till sin hjälp i denna gladlynta låt om regn har de ingen mindre än ”Falsksångaren från Västra Frölunda”, Håkan Hellström.

It’s Raining Men – The Weather Girls: Gayvärldens favoritlåt numero uno är signerad två bastanta soulkvinnor från USA. Medryckande låt så det sjunger om det. Extra plus för gruppen också för albumnamnen: ”Big Girls Don’t Cry”, ”Double Tons of Fun” och ”Think Big”.

Rytmen Av Ett Regn – Millas Mirakel: Veckans ”One-hit-wonder” kommer här. Millas Mirakel från Varberg hade vi inte hört talas om innan och vi hörde aldrig av dem igen efter 1987 då denna landsplåga kom.

Singin’ In The Rain – Gene Kelly: En av filmvärldens mest kända låtar blir det nu. Varför Gene Kelly är så satans glad vet jag inte men filmsekvensen när han dansar fram i regnet är en av de mesta kopierade i vita dukens historia.

Queen Of Rain – Roxette: Dubbelt Per Gessle och Mats Persson blev alltså på veckans lista. Men det kan inte hjälpas för den så här bra låt och väderleken regn måste ändå med. Så det så.

I Apans Öron

Igår var det meningen att man skulle ha öppnat stora nostalgikranen på vid gavel då ett besök med klasskamrater till GG:s gamla lokaler, numera Soho Club, var inplanerat.

Och nostalgi blev det. Men inte på Soho Club utan istället på Harrys, en resa som även tog Apan till samma lokal som en bladig trio i form av en förbundskapten, en skyttekung i handboll och en ex-världsmästare.

Men för att återgå till Harrys.
Till och börja med var det 18 års gräns, något jag kom på efter att entrepengen var betald och dryck var beställd.
Men trots att jag var dubbelt så gammal som vissa på stället var det en underbar tur down Memory Lane då Harrys dagen till ära hade 80-talstema, komplett med rökmaskin och DJ:s med skivspelare!.

Visserligen var det ett upplägg som gav blandade känslor då musiken givetvis var delikat men tanken på att många i lokalen inte ens var födda under årtiondet som hyllades gjorde mig en aning nedstämd.
Dessa små liv har missat så mycket som var gigantiskt. Dom har inte sett Éder ramma målramar eller Maradona sola in bollen bakom Peter Shilton. Dom har inte varit med när Berlinmuren föll eller när Sverige förlamades av Skotten på Sveavägen.
Men framför allt har de missat all sanslös musik som kom under det klädmässigt tveksam decenniet.

Därför blev det för Apan att i ren 80-talsyra sätta ihop en Spotify-lista med musik från tiden då hårspray var livsviktigt och axelvaddar kutym.

Bland Spretluggar Och Axelvaddar

Beat It – Michael Jackson: Det är väl lika bra att börja med den person som musikmässigt var störst under årtiondet. Detta var också årtiondet då Jackson gick från att vara ”bara” geni till bli geni med touch av Poco Loco då kirurgerna fick fullständigt fri händer med hans kropp. En skalpellfest som tyvärr inte fick så bra resultat. Själva låten är inte så mycket att säga om då den är en av de bästa som gjorts.

Stay – Eva Dahlgren: Hon må vara aldrig så lesbisk. Det finns ändå få kvinnor som attraherat mig som Eva Dahlgren. Inte så mycket för utseendets skull utan mer för den mäktiga aura som alltid har omgett henne. Så är hon lång också ...

Big In Japan – Alphaville: ”Forever Young”-albumet var ett av de första album på jag köpte på vinyl, hade det av någon underlig anledning på kassett innan, något jag naturligtvis inte ångrar så här 26 år senare. En stor anledning till detta är ”Big In Japan” som håller än i denna dag.

Spelar Ingen Roll – The Pinks: Vad var väl sötare 1984 än sex barn från Degerfors som sjöng om känslor? Ingenting naturligtvis och därför blev The Pinks en supersuccé och Bert Karlsson ännu lite rikare.

The Riddle – Nik Kershaw: Det största minnet av den här låten är, förutom dess förträfflighet, att videon var ytterst märkligt och fängslade min fantasi med sjungande läppar på väggarna och.ett Lustiga Huset-tema. Sedan hade Nik en imponerande höjd på hockeyfrillan också.

Kär Och Galen – Ulf Lundell: Han står naken i havet på omslaget till den här skivan. Det tycker jag är snyggt och fullt tillräckligt för att komma med på denna lista.

Dallas Theme – Various Artists: Inget årtionde hade så många och bra tv-serier och ledmotiv som 80-talet, där Miami Vice, Maktkamp på Falcon Crest, V, Knight Rider, Magnum P.I och Lagens Änglar är bara några exempel. Störst av dem alla vara dock Dallas och då framför allt ledmotivet med sitt härligt pampiga blås och tokiga wacka wacka-gitarrer. Och allt detta till snygga bilder av skyskrapor, oljefält och Southforks vida slätter.

I Skydd Av Mörkret – Eldkvarn: Enligt producenten Mauro Scocco, som även hörs på kör i den här låten, är detta den optimala albumöppnaren med lugn sång till enkelt pianoinledning som stegrar sig innan hela helvetet brakar lös. Det är väl bara att hålla med.

The Power Of Love – Jennifer Rush: Givetvis kramades vi under 80-talet också och då gjorde vi det med fördel till ”The Power Of Love”. En klassisk tryckare i alla avseenden.

Stripped – Depeche Mode: Hemma hos kompisarna hos mormor i Levene var Depeche Mode religion och det var klart att även jag fastnade för Martin L Gore och de andras evangelium. Dunkel engelsk synth var det mänskligheten behövde var budskapet.

Människor Som Hör Ihop – Ratata: Ingen svensk kunde under denna tid fästa svårmodig romantik bättre i toner än buttergöken Mauro Scocco. Här kommer ett lysande exempel på detta från det välkammade bandet ”Ratatas” sista album.

Do They Know It's Christmas? - Band Aid: 80-talets var tidsperioden då vi i den rika delen av världen fick upp ögon på allvar för det umbärandet som människor i andra delar av världen lever under. Detta fick till följd att slutet av 80-talet översköljdes med stödgalor och låtar till förmån för framför allt Afrika. Det som satte igång allt var Bob Geldof såg ett inslag på tv om svälten i Etiopien och ilska över världens orättvisor satte igång Band Aid och senare även Live Aid.

Oh L'Amour – Erasure: Lite klockren gaysynth är aldrig fel. Varken nu eller på 80-talet. Vince Clark och Andy Bell pling-plongade oss in i himmelriket vid ett flertal tillfällen och det är bara ett exempel.

Touch Me – Samantha Fox: Året är 1986 och Apan sitter och bläddrar i den då glödheta tidningen Okej. Upp dyker då på ett helt uppslag den 20-åriga Fröken Fox stående i en pool iförd endast vit T-shirt och bikiniunderdel. Om man blev imponerad? You bet. Detta var ju det närmaste en 13-åring kunde komma en porrtidning och därför blev detta uppslag, låt oss säga, välläst under lång tid. Sam återkom flera gånger i Okej men det var aldrig som den där första gången.

Astrologen – Magnus Uggla: Jag var svårt slagen av Uggla-feber under denna period av mitt liv och därför var det en självklarhet att nynna med i låtar som ”Astrologen”, ”Hand I Hand” och ”Staffans Matematik”. Tyvärr har han tappat känslan sedan dess men vi ska alltid hylla Uggla för hans muisk fram till mitten av 80-talet.

Flashdance (What A Feeling) - Irene Cara: 80-talet var också filmmusikens årtionde och det fanns på giganter på område. Först har vi Jennifer Warnes som vunnit tre sång-Oscars, ”Up Where We Belong” och ”(I've Had) The Time Of My Life” och sedan har vi Irene Cara. Medan Warnes låtar doftade mer romantik var Caras låtar, ”Flashdance (What A Feeling)” och ”Fame” mer fart och aerobic.

Mer Jul – Adolphson & Falk: 80-tal var tiden då två män som såg ut som mellanstadielärare faktiskt kunde funka som artister. Här kommer en julsingel från de båda som innehåller det absolut roligaste ljudet jag, det som Aracuan ger ifrån sig i Kalles Fotografiska Expedition under julafton. Jag blir så glad bara jag tänker på honom att jag är tvungen att lägga upp en bild.

The Lady In Red – Chris de Burgh: Som sagt var. Det kramades en hel del på golven under denna era. Här kommer den kanske, tillsammans med ”Forever Young”, största kramkatalysatorn av dem alla.

Total Eclipse Of The Heart – Bonnie Tyler: Det är lika bra att ta en till medan proppen är ur. Mer powerballad än något annar. Men det går ju att ragga till det också.

Words – F.R. David: Varför inte släng på på en klockren One-Hit-Wonder. Ingen hade hört talas om den tunisiske sångare F.R David, eller Eli Fitoussi som han egentligen hette, innan han släppte denna dunderhit 1982. Tyvärr var det ingen som hört talas om honom efter det heller.

När Alla Vännerna Har Gått Hem – Gyllen Tider: Undra hur många discon som stängt butiken med den här låten och låtit folk gå runt med varandra tills ljuset har tänds i lokalen och någon maktberusad vakt kommit och kört ut de förälskade. Ett par stycken antar jag. Låten kan också vara det bästa som Per Gessle fått ur sin penna.

I Apans öron

De senaste dagarnas vulkanutbrott och flygkaos har för det mesta bara inburit problem och besvär.

Men en sådan här dag då våren försöker att tränga igenom ska man vara positiv och saker och ting från den ljusa sidan.

Vulkanen på Eyjafjallajökull och dess effekt på världen har nämligen fått Apan att komma på ett tema till en Spotify-lista. Luftrummet i allmänhet och flygplan i synnerhet.

Därför kommer här en listan helt tillägnad sådan som kan finnas i luften. Från aska till smurfer, flygkaptener och atombomber.

Luftrum

Air On The G String – Johann Sebastian Bach: Listans tema är ju luft och vad är då mer passande än att inleda med det mest luftiga som barocken fått fram. Bach låter här hela strängorkesterna jobba för glatta livet.

Learning To Fly – Tom Petty: Luftig gubbrock blir det här näst när Tom Petty tar oss med på tur upp bland moln i sin säregna bilåkarrock. Sommar.

Pappa Är En Flygkapten – Magnus Johansson: Den här låten kommer för alltid förflytta mig till något säte i Kristianssons Volvo 480. Kristiansson som hette Magnus i förnamn tyckte nämligen att det var ofantligt stort att en så här pass bra låt hade hans namn i titeln. En åsikt som fick till följd att denna låt gick på repeat i hans bil under varje resa under sommaren 1991.
Magnus Johansson är för övrigt ett av de mest menlösa och omöjliga namn en artist kan ha.

Fly Me To The Moon – Frank Sinatra: Så fort man sätter på en låt med Ol' Blue Eyes sprider sig en air av coolhet i rummet och man får för sig att livet som Frank Sinatra måste ha varit ytterst lätt att leva. Musik för livet på en räkmacka helt enkelt.

7:e Våningen – Carla Jonsson: Lillebror Jonsson visar här att det inte bara är hans mer kända storebror Plura som kan sjunga och göra bra musik i Eldkvarn. Låten som skänker oss uttrycksom, skotska droppar, pigga glada mörtar och dumbom, är ursprungligen från Carlas soloskiva men framförs här under en magisk Eldkvarn-kväll i Uppsala 1994.

Leaving On A Jet Plane – Johan Denver: John Denver, eller egentligen John Deutschendorf Jr, sjunger av sig ångesten över att behöva lämna sin älskade som sover sött medan man själv är tvungen att flyga flygplan till en plats långt långt borta.

Deportee (Plane Wreck At Los Gatos): The Highwaymen: Vill ni lära känna ett gäng hårdkokta män? Smaka då på män som Wille Nelson, Johnny Cash, Kris Kristofferson och Waylon Jennings och ni har en grupp gubbar som inte backar för något. Att de sedan hade den goda smaken att ta sitt namn efter ett samlingnamn på stråtrövare i Vilda Västern gör ju dem inte mindre hårda.

Luften Darrar – Christer Sandelin: Ja jag vet att Christer Sandelin är en av jordens mest meningslösa artister. Men den här låten är ändå helt okej och när titeln stämmer in perfekt på vår tillvaro för tillfälle var valet givet.

In The Air Tonight – Phil Collins: Mr Collins ger oss ett lysande exempel på varför han var så stor under slutet av decennieskifte 80/90-tal. Ingen krånglig musik utan bara rak och innerlig kärleksmusik. Jag tyckte om det då, Steven Gerrard gillar det fortfarande så till den milda grad att han blivit åtalad för det.

Aces High – Iron Maiden: Nu ska få följa med upp i cockpiten på en Spitfire under ”The Battle of Britain”. För det är precis det som låten handlar om, en brittisk pilots tillvaro under Andra Världskrigets hårda luftstrider över England. Och inte blir det högflygande temat mindre av att det är ”The Human Air Raid Siren” som sjunger .
På singeln inleds låten med Winston Churchills berömda ”We Shall Fight On The Beaches”-tal från 1940. Krigsromantik så det skriker om det.

Balladen Om Astrosmurf – Klasse Möllberg: Minst på jorden – Störst i drömmen. Tre äpplen hög och ändå siktet ställt på långt långt ut i rymden. I teorin var det en bra idé men i praktiken gick det inte så där otroligt bra för den lilla blå figuren i hans strävan.

Up Where We Belong – Joe Cocker & Jennifer Warnes: Givetvis kan jag inte undanhålla er låten som spelas under världens mest klassiska avslutningsscen på en film med flygarhandling.
För det är inte bara Debra Winger som blir uppflytt av Richard Gere på den där fabriken i slutet. En hel värld av kvinnor fick här sitt drömscenario för hur en kärleksaffär ska se ut.En man i vit uniform bär ut dem från den trista tillvaron de lever i. Låten är också ganska okej.

Under Askan – Ulf Lundell: Lundell åkte till engelska landsbygden för att spela in en musik och hem kom han bland annat med den här låten till albumet ”Längre Inåt Landet”. Lugn och stillsam Lundell-musik som stundtals kan vara helt brilljant.

Enola Gay – OMD: ”Enola Gay is mother proud of Little Boy today. Aha this kiss you give, it's never ever gonna fade away.” är rader som har mer historiska fakta i sig än man kan tror. För sällan har en enskild händelse satt så djupt avtryck och skapat så mycket rädsla som den där usla dagen i augusti 1945 då Enola Gay släppte sin last över Hiroshima.

Blowin In The Wind – Peter, Paul & Mary: En av jordens mest sönderspelade, och bästa, låtar med Bob Dylan. Därför får den välkammade trion Peter, Paul & Mary ta hand om sången den här gången.

747 – Kent: Givetvis avslutar vi med Kents allra mest klassiska konsertavslutare. Visserligen har "Mannen I Den Vita Hattan (16 År Senare)" tagit över som kvällsstängare men det är ändå den här låten som känns som mest avslutning.

I Apans öron

I söndags damp det ner ett dekret från Hertiginnan, som just nu befinner sig på andra sidan av jorden, med orden: "Tycker du kan ha Saknad som tema pa veckans spellista."

Som ni förstår är det bara att kröka nacken och rätta sig i ledet.

Om dekretet var ett utslag av hemlängtan där bland Andernas toppar låter jag var osagt och det spelar egentligen mindre roll.

Saknad ska det alltså bli och det ska bli det i form av en Spotify-lista som innehåller mycket av den saknad och behag av avskildhet som artister känt under de senaste åren.

Så då trycker vi väl på gas i denna ganska deppiga känslotraktor.

Och ja Malin. Jag saknar dig och Helena också.

Missing

Miss You – Adiam Dymott: Spännande svensk sångerska med Thomas Rusiak bakom sig. Och så sjunger hon ju om saknad också.

Heaven Must Be Missing An Angel – Tavares: En av världens lamaste raggningsrepliker fungerar ändå otroligt bra i en låt. De senaste åren är den mest känd från soundtracket till ”Charlie's Angels”.

Han Har Dig – Eldkvarn & Peter LeMarc: ”Jag har ditt foto. Han har dig” är en textrad lika brilljant som hjärtskärande. En amerikansk låt från början, då under namnet ”She's Got You”, som herrar Jonsson/LeMarc skrivit på svenska. Ett gott dagsverke från två av mina största inom musiken.

I'll Be Missing You – Puff Daddy & Faith Evans: Mannen med de många artistnamn greppar här mikrofonen för att sjunga ut sin saknad till sin homie, Notorious B.I.G. i en låt som blev en av 1997 års största hittar. Med sig har han även Biggies fru Faith Evans som även hon av förklarliga skäl saknar sin make som föll för ett gäng kulor i den vanvettigt fåniga beefen mellan öst- och västkustrapparna i USA.

Stum Av Beundran – Ulf Lundell: Många är de tillfälle då Mäster tänkt på och saknat sina ungdoms dagar. Så här innerligt och personligt har dock inte varit så ofta när han denna gång hedrar framförallt sin pappa Gerhard med en låt om husbygge i ett lyckligt och obekymmrat förortsområde. En tid som Lundell mer än gärna skulle vilja bo i.

I Drove All Night – Roy Orbison: ”A Man's Got To Do, What A Man's Got To Do.” Så resonerade Roy Orbison när saknade blev åt helvete för stor efter kärleken. Lösningen för att få lite skönt hångel? En hel natt bakom ratten på en bil.

Jag Ska Sakna Dig I Morgon – Melissa Horn: Melissa visar återigen att det inte bara är hennes mamma Martiza, med låtar som ”Lasarettsvisan och ”Lejonbruden”, som kan det här med vemod. Melissa levererar här en låt om flydd kärlekm precis som det ska vara.

The Letter – The Box Tops: Det finns egentligen inget sätt som är tillräckligt snabbt för sångaren i The Box Tops och helst skulle han varit hemma hos tjejen redan i går. 60-tal i sin bästa kostym.

Hugger I Sten – Lars Winnerbäck: "Vinterdäckets" brutala attack på England duger gott på en lista om saknad. Det är liksom därför han hatar allt som handlar om det anglosaxiska. Saknad efter sin käraste.

To The Good Times – Elin Sigvardsson: Livet var bättre förr. Så skulle man kunna sammanfatta Fröken Sigvardssons uppfattning om samtiden. En tid som är väl värd att minnas och sakna. Det ska dock sägas att hon ändå utstrålar ett visst hopp om framtiden också, men det kan vi ta i någon annan lista.

Fanfanfan – Thåström: Fan vad han saknar och ångrar sig. Det räcker egentligen så då Thåström berättar allt så bra på egen hand. En stämning man känner igen alltför väl.

Are You Lonesome Tonight – Elvis Presley: Ingen lista med en känsla som grund är komplett utan The King. Så därför kommer här Elvis med en av sina största låtar, ”Är Du Ensam Ikväll”.

Hem Till Stockholm – Mauro Scocco: Pluras kökspolare rivstartade sitt första soloalbum med denna totala hemlängtan till Stockholm.

Bobby Jean – Bruce Springsteen: Det pågår en debatt vem det egentligen är som ”Bossen” saknar i den här låten. Antingen är det en gammal kärlek eller så det mer vedertagna svaret, vänskapen med Steve ”Little Steven” Van Zandt som försvann under några år. En sak är i alla fall klar. Han saknar utav bara attan.

Balladen Om 70-talets Största Rockband – Magnus Uggla: 1971 gick Uggla in genom dörrarna till en konsert med Mott The Hoople som en person och kom ut som en helt annan. Han blev helt enkelt golvade av de gamla brittiska glamrockarna och vill sedan inte göra något annat än syssla med musik. Och med hans tidiga karriär i minnet är det bara att tycka att valet var rätt.

(There's) Always Something There To Remind Me – Dionne Warwick: Visserligen är det inte Warwick som gjorde låten från början men när det handlar om Burt Bacharach-musik är det liksom hon som ska sjunga. Så dår får hon göra det.

Jag Saknar Dig – Ulf Lundell: Per Bjurman började gråta och jag fick en klump i magen första gången vi hörde den här låten. Det är olycklig saknade i dess allra mest koncentrerade och tärande form. Därför får Lundell vara med två gånger.

Tillägg:

Brevet Från Lillan - Sven-Bertil Taube: Den stora frågan är, hur i all världen kunde jag glömma denna låt när det gäller saknad. Jag menar en liten flicka skriver till sin pappa om att han fattas henne så att hon nästa spricker. Det talas om granar som har valts ut, om hur bra hon simmar och hur mycket bär det finns hemma på tomten. Hjärtknipande.

Himlen - Ratata: Den här låten kommer jag ihåg att jag lyssnade till en hel del när en närstående till mig avled. En låt som ger en kraft och hopp om att de som har dött har det bättre nu - I Himlen.

I Apans öron

Det blev precis som vanligt när Apan ska sätta ihop en Spotify-lista nu för tiden – Vacklande.
Det började i en ände med en tanke om vårliga låt för sedan glida över till en riktig gubbrockfestival för att sedan som en vindflöjel återigen landa i en lite mer vårliga och av varma vindar smekta låtar.

Möjligen beror denna vingliga färd på att vädret tidigare i veckan, när kom på idén til listan, var våraktig och vacker för under de senaste dagarna övergått i senvinterrusk av värsta slag.

I alla fall ska ni få höra låtar om dumma kvinnor, svarta böcker, förföljelse, kärlekens olika stadier, sommarkärlekar hos mormor och om varför tjejer tvunget ska åka utomlands.
Så utan vidare förklaring. Vår och Gubbrock i härlig bladning.

Vårstämning

Varning För Ras – Lars Winnerbäck: Den här våren trivdes inte alls Lars Winnerbäck med livet. Anledningen stavades som vanligt för oss oskyldiga pojkar att en kvinna hade lämnat honom. Inte heller hade hon den fina smaken att hålla sig hemma med sin nya kärlek utan hon skulle naturligtivs tvunget vara ute och gå med det nya fanskapet. Tyvärr verkar inte Winnerbäck ha hämtat sig ännu då han fortfarande gör en ganska trumpen och sorgsen figur på Södermalms gator.

Haunted – Sinead O'Conner & Shane MacGowan: Kanske lyssnar jag lite för på The Pogues och framför allt deras frontman Shane MacGowan. För även om han är tämligen ojämn är han fullständigt makalös när han gör sådana här grejer. Tillsammans med sitt, efter att ha blivit kickad från The Pogues, nya band The Popes strålar han här samman med Sinead O'Conner och sjunger oss till himlen.

Vårens Ljumma Vind – Perssons Pack: Våren är en lurig tid med sina varmare vindar och längre kvällar. Det är lätt att bli förälskad helt enkelt. Därför kan ”Vårens Ljumma Vind” med versrader som ”Hallå där, har du funnit den stora kärleken eller är det vårens ljumma vind som lurar dig igen.” fungera som en larmklockan. Det kan i alla fall vara en tanke, en tanke som har mycket liten funktion när det smäller till, men ändå.

Streets Of London – Ralph McTell: En låt sönderspelad av hobbytrubadurer under åren. Därför låter vi här upphovsmannen Ralph MacTell framföra visan som handlar om den mörka sidan av Englands huvudstad. En finstämd vandring genom smuts, elände och ensamhet.

Sång För April – Peter LeMarc: Snart är det april och därför låter vi Trollhättans "Soulbrother" sjunga en sång för denna månad. En favorit hos Apan.

Varför Reser Alla Vackra Flickor Utomlands? - Pontus & Amerikanerna: Här ligger två anledningar till att låten är med och lurar. 1) Jag har vackra vänner som är utomlands för tillfället. 2) Pontus & Amerikanerna är en oförtjänt bortglömd grupp från det tidiga glada 90-talet.

Black Books – Nils Lofgren: Nu börjar vi mer och mer komma ifrån vårtemat och rusar istället in i gubbrocksvärlden. Och vi ska göra det med att den största snällisen i The E-Street Band, svenskättlingen Lofgren, ska kvida fram ”Black Books” medan han gör sedvanliga fula och skrattretande miner bakom mikrofonen.

Kommit Hem – Eldkvarn: Han kan inte bara laga mat med magen bar eller dra i sig vit kemiskt pulver. Den gode Plura kan skriva musik också. Här är ytterligare ett exempel på den berättande magi han kan skapa med endast en gitarr, ett papper och en penna. Och ja. Det handlar om kärlek.

Ricky Wants A Man Of Her Own – Bruce Springsteen: Från ”Tracks”, samlingsboxen med outgivet material och det overkligt coola omslaget med i en soffa halvliggande Bruce Springsteen, hämtar vi denna pärla. Pärlan innehåller ett inslag som Apan i allmänhet gillar sanslöst mycket, sång kompat enbart av trummspel. 1.54 in på denna låt får vi ett lysande exempel på vad jag är svag för när Bruce och Max Weinberg ger sig ut på en drygt tio sekunder lång resa tillsammans.

Om Sommaren – Ulf Lundell: Det här är sommar för mig. Starkaste minnet till den här låten är den sena sommarnatt då jag efter ett garderobspass på GG gick genom Margretegärdeparken med denna låt i öron och himlens alla blommdofter i näsborrarna. Just då kunde faktiskt inte livet ha varit mycket bättre.

29 Palms – Robert Plant: Chips Kiesbye hävda en gång i ”Manegen Med Glenn Killing” att han sett Robert Plant på Arlanda International. Sant eller inte. Här är Mr. Plant i alla fall med en låt som är gubbrock när det är som mest gubbrock.

Ska Vi Gå Hem Till Dig – Magnus Uggla: Hur många barn som blivit till efter att denna låt har spelats vill jag egentligen inte ens spekulera i, men ett stort antal måste det vara. Lasse Tennander gjorde den första innan Magnus Uggla tog upp den till sin coverskiva ”Allting Som Ni Kan Göra Kan Jag Göra Bättre” och visade samtidigt att han kan gör lugna och kärleksfulla låtar också.

I Don't Want To Talk About It – Rod Stewart: Varför inte möta våren med en av Rod Stewarts största hits genom tiderna. Visserligen har ”Roddan” inget att göra med låtens uppkomst men sedan han 1975 spelade in den första gången har låten och han gått hand i hand. Och sämre saker kan ju följa en genom livet.

Sanningsdan – Säkert!: Nej nu är det verkligen dags att bryta grabbväldet till förmån för lite bubblig pop från Jämtland. Annika Norlin beskriver en repa ner till centrum i sin gamla hemstad för att möta alla som hade glömt eller försökt glömma. En träffande historia för alla från småstäder.

Helena Och Jag – The Pinks: Den här låten får alltid att tänka på oskyldig kärlek och de där spännande dagar hos mormor i Levene bland alla vackra flickor. En flashback till barndomens kärleksåkturer, de var några stycken kan jag säga. Så tack allihop. Först och främst mormor för alla år men också till Kajsa, Åsa, Anna, Josefin, Jessica och allt vad ni hette där på Vara-slätten.

Sverige – Kent: Vi avslutar med Kents allra mest sommardoftande låt ”Sverige”. Jag är inte helt säker på att en oreserverad hyllning till vårt land men fin är den och det får räcka i dag.

I Apans öron

Visserligen har evenemanget under de senaste åren dragit ut på tiden och svämmar över flera veckor. Men att kalla finalen i svenska melodifestivalen för palejetterna och konfettins största högtidsdag är ändå helt rätt.
För idag är det, om vi vill det eller inte, dags för pompa och ståt i Globen och utdelning av en liten fågelskulptur i glas signerat Ernst Billgren.

Så vad vore mer passande att när Apans musiklista gör comeback drämma till med en schlagerlista med låtar som förundrat oss och tjusat oss igenom åren.
För det är bara att konstatera.
Svenska melodifestivalen har lämnat stora spår i historien, vad vi än anser om evenemanget.

Bland Glitter & Paljetter

Waterloo – ABBA: Självklart är vi tvunga att inleda med schlagerlåtarnas schlager. Det var liksom i och med denna låt som allting, från till schlager-EM och det svenska musikundret, inleddes på riktigt. Extra plus är det också naturligtvis för gruppens påhitt att ha på sig fullständigt knarkinsprierade dräkter på scenen.

Främling – Carola: Halleluja vad denna 16-åriga tjej tog det svenska folket med storm när hon studsade in på scenen i sin kycklinggula kreation. En storm som inte släppt taget om vårt land ännu och detta trots att hon genom åren sagt och gjort en hel konstiga prylar.

Take Me To Your Heaven – Charlotte Nilsson: Tyvärr hade hon inte så många låtar att möta upp eurosegern 2000 med. Detta bevisades inte minst en kväll på GG då den nykorade mästarinnan uppträdde under 25-30 minuter. Hon inledde med ”Tusen Och en Natt”, petade in ”Take Me To Your Heaven” i mitten på framträdet och avslutade med ”Take Me To Your Heaven” som extranummer. Klar ”Samantha Fox i Hunnebo”-varning på detta kan jag säga.

Jag Ger Mig Inte – Eva Dahlgren: Varken förr eller senare har en artist varit mer öppet visat sin avsky till att ställa upp i melodifestivalen än "Mighty Eva" från Umeå. ”Jag Ger Mig Inte” gav inte ett leeende från artisten från att hon gick på scenen till att hon gick av.

Kärleken Är Evig – Lena Philipsson: En klassisk musikquiz-fråga är: ”Har Per Gessle varit med i melodifestivalen?” Nej säger många självklart. Ja säger det rätta svaret. Detta eftersom han tillsammans med Torgny ”Togga” Söderberg skrivit den låt som blev Lena Ph:s genombrott med en andraplats i festivalen 1986.

Min Kärlekssång Till Dig – Lars Berghagen: Stor kalabalik blev det är Berghagen skulle inledda 1974-års schlagerinsats då sladden till hans gitarr fastnade i något och höll på att sätta stopp för den gänglige sångarens medverkan. Som den store entertainer han nu ändå är drog lite snabbt i sladden gick fram till mikrofonen och sa: ”Jag har fastnat”. Sedan levererade han en av sin största hits genom tiderna. Seger blev dock inte då en viss låt med ABBA drog ett lite längre strå.

När Vindarna Viskar Mitt Namn – Roger Pontare: ”Får man se ut hur fan som helst.” Den frågan ställde Robert Gustafsson i ”Manegen Med Glenn Killing” under 90-talet. När man såg Roger Pontare på scenen 2000 blev frågan åter aktuell. Att den sköne norrlänning sedan drog in schmaner och trolltrummor på scenen under uppträdet och sedan vann gjorde bara saken ännu mer surrealistisk. Europa måste i Globen ha undrat om Sverige tappat förståndet helt.

Just Nu – Tomas Ledin: När man gör det här undrar man hur det kunde gå så fel för Tomas Ledin. För medan den tidiga Ledin med ”Just Nu” som en av höjdpunkterna är riktigt bra har det nu under de senaste tiderna (mitten av 90-talet och framåt) med ”(Vad Gör Du Med Mig) Louise” som fullkomliga bottennappet dundrat ner i källaren. Men vi får väl njuta av ”Just Nu” i alla fall.

Växeln Hallå – Janne Lucas: Med guldkedjor tunga som hantlar runt hals och handleder smeka han sig med pianospel in i folkhemmet och ”Vi I Femman”. Nu för tiden jobbar Janne som egentligen heter Persson som pianolärare i Onsala.

Trying To Recall – Marie Lindberg: Historien om hur en skelögd skollärarinnan fick en hel nation (nå ja) att gå banans. Allra mest var det givetvis vår landsända som firade när Marie Lindberg försvarade Bohusläns färger i stora fina melodifestivalen 2007. En helt okej låt är det också.

Dover-Calais – Style: Ernst Hugo Järegård har också reciterat låtens text i ett magiskt framförande i radioprogrammet ”Eldorado” och bara det borde gör att låten är clearad och klar för vad som helst.

Sommar'n Som Aldrig Säger Nej – Malta: Melodifestivalens allra största skandal då de glada herrarna Claes af Geijerstam och Göran Fristorp 1973 hade fräckheten att sjunga ”Din bröst är som svalor som häckar” och detta på allra bästa sändningstid. Folk satte minst sagt kaffe/groggen/saften i halsen denna lördagskväll och moralisterna krävde blod.

Godmorgon – Chips (Sweet 'n' Chips): Det fanns tid då Kicki Danielsson var känd för sin musik och inte rattfyllor och hetsätning av falukorv på behandlingshem. Godmorgon, som hon gör tillsammans Elisabeth Andreasson, är ett lyssande exempel på gamla god schlager av bästa sort.

Upp Över Mina Öron – Orup & Anders Glenmark: I slutet av 80-talet var melodifestivalen inget vidare karriärssteg om redan var het artist. Därför är Orups deltagande 1989 ganska stort. För det var ganska mycket som han, med dundersuccéerna ”Orup” och ”Orup 2” i ryggen, satsade när han ställde sig på Globens scen för apa sig på scen med Anders Glenmark. En andraplats blev det men det blev också startskottet för Orups dalande som artist med en radda ganska svaga album under 90-talets inledning. Kredd ska dock karln ha får exceptionellt uppdragen gitarr under framförandet.

Johnny The Rocker – Magnus Uggla: Det fanns en tid då Magnus Uggla var den störste rebellen inom den etablerade musikeliten som retade och häcklade med klass åt alla håll och kanter. Och därför känns det helt självklart att han var packad när han ställde upp i schlagern. Och trots denna grad av berusning tycker jag att han lyckas ganska bra. Detta tyckte dock inte juryn och såg till att Uggla kom på sista plats. Så kan det gå.

Mest avslappnad stil till melodifestivalen fick dock publiken se ett år efter att Uggla snubblat sig igenom sin låt.
Då stod nämligen den gamle haschtomten Kenta Gustafsson på scenen för att sjung sitt bidrag ”Utan Att Fråga”, en insats som kommit att bli klassisk. Klassisk inte så mycket förlåten utan för Kentas uppenbarelse och underbara samspel med programledare Bengt Bedrup.
Därför kan jag inte låta bli att ger detta klipp på låten som förutom musik innehåller en t-shirt med texten: ”Try It. You'll Love It – 69.”, en tandlös sångare som hälsar till farmor också innehåller den berömda ordväxling mellan sångare och en före detta alkoholiserad konferencier.
Bedrup: ”Kenta. Hör du mig? Kenta?”
Kenta: ”Ja ja hörde dig Benke. Det vet du.”
Bedrup: "Kenta har du hämtat det här tycker du, ur det liv du har levt. Ett ganska hårt liv?”
Kenta: ”Ja jag frågar dig. Har inte du levt hårdare än mig?”