The Thrilla in Manila

Jag har alltid varit en Muhammad Ali-man och är väl så fortfarande.
Men hans motståndare Joe Frazier kan mycket väl vara jordens näst coolaste man.
Detta står klart sedan jag tittat på den dokumentär som gick på SVT i tisdags som handlade just om världens mest berömda boxningsmatch, "The Thrilla in Manila".

För aldrig har en man fått så helvetes mycket skit inför en boxningsmatch och aldrig har en man varit coolare inför det. För trots att Ali smällde på med de tunga trashtalk-vapnen, han kallade sin motståndare både för dum, ful, Onkel Tom och liknade honom vid en gorilla, som givetvis rimmar på Manilla, bemött aldrig Fraizer orden utan ville vänta tills det brakade loss i ringen.

Och brakade loss det gjorde det sannerligen. I 14 ronder gick de båda lös på varandra och när Fraizers sekond kasta in handduken strax innan 15:e och sista ronden skulle börja var Joe Fraizer nästan blind med igenmurade ögon och Ali rasade ihop strax efter att han sig upp från stolen för att jubla.
Ali erkände senare i efterhand att han aldrig känt sig så så nära döden som den gången i Manila.

Tuff match och en makalös dokumentär med en massa sköna och cigarrökande ringrävar fick vi oss till livs under de 90 minuter som dokumentären varade. SVT kan det där med att köpa in dokumentärer.

Dokumentären är också en lysande exempel på hur olika och orättvist världen kan behandla människor.
Muhammed Ali anses som världen störste idrottsman genom tiderna och har tjänat massvis med pengar. Frazier som nästan var lika bra bor numera i ett litet rum på sitt gym som han driver i Philadelphia.

The Hammer of Thor har somnat in.

I morse nåddes vi av nyheten att Tors hammare tystnat en gång för alla och att Sverige förlorat en av sina allra största idrottstjärnor genom tiderna då Ingemar "Ingo" Johansson trax innan midnatt trätt in i den eviga sömnen.

Jag ska inte måla någon livshistoria utan bara konstatera att Ingo stått för den kanske allra mäktigaste svenska idrottsprestation någonsin då han 26 juni 1959 på Yankee Stadium blev tungviktvärldsmästare i boxning. Detta genom att slå ut Floyd Patterson i tredje ronden.
För trots att Borg skramlade ihop fem titlar i Wimbledon och Stenmark krossade allt motstånd och vann 86 världscuptävlingar är Ingos enskilda merit ändå snäppet större.
Vi pratar vi ju för böveln om Heavyweightchampion of the whole fucking world och detta på en tid då det bara fanns ett förbund och ett mästarbälte.
Det är också ett bälte som bara vinns av killar som Muhammad Ali, Mike Tyson, Joe Louis och Rocky , inte av stensättare från Göteborg.

Den där juninatten 1959 är också en händelse som om man talar med sina föräldrar förstår har satt sina spår.
Mamma till exempel gav i morse en målande beskrivning om hur hela Stora Levene samlats på skolans vind för att lyssna till Radio Luxemburg.

Nu har ju Ingo gjort mycket annat också.
Han har drivit hotell i Florida, salufört kalsonger, tagit ett OS-silver 1952 , sprungit massvis med maraton och spelat in en skiva med Sven Tjuslings trio.
Men naturligtvis är det för sin dunderhöger, den som amerikanarna döpte till Hammer of Thor, och som sänkte Floyd Patterson så att han med Ingos egna ord "satte sig på rôva".

Så till sist. Tack Ingemar Johansson för att du givit Sverige en världsmästare i tungviktsboxning.

Veckans citat

"You been hearing about how bad I am since you were a little kid with mess in your pants! Tonight, I'm gonna whip you till you cry like a baby".

Utmanaren Muhammad Ali passar på att använda tiden till att mingelsnacka lite med världsmästaren George Foreman sekunderna innan "Rumble in the Jungle" ska sätta igång i Kinshasa, Zaire den 3o oktober 1974.