Veckans musikvideo

Sommaren 1987, då livet var underbart och ens kropp exploderade av hormoner, träffades jag av detta totalt okända bandet som kallades sig Black.
Låten de använde som ammunition för att få mig fullständigt mör var "Wonderful Life" och videon gick i svartvitt från första till sista bildruta.
Och frågan är väl om jag har hämtat mig ännu. För så fort jag hör låten eller ens ser videon blir jag alldeles varm och får sköna känslor.

"Wonderful Life" skulle även kunna fungera som typ exemplet för vad en one-hit-wonder är för varken före eller efter låten har bandet hamnat i rampljuset.
Skulle någon fråga mig vad Black gör nu för tiden skulle svaret bli att jag inte hade den blekaste djävla aning.

Enligt Wikipedia ska de fortfarande finnas och ge ut skivor, senaste alstret kom 2007. Men inget har ens kommit i närheten av att vara lika bra och gediget som 1987.
Sångaren Colin Vearncombe har dock gett ut en hel del album vid sidan om, till exempel i år då albumet "The Given" släpptes.
Dock är det en tillvaro som är minst sagt tynande.

Så låt oss nu därför lyssna på när den brittiska gruppen Black var som allra störst.

Veckans Disney

ALEXANDER LUKAS

Födelsedag: Januari 1948 då serien "Skryter bäst som skryter sist" utgavs i USA. Serien skrevs och tecknades av Carl Barks.

Släktingar: Pappa Gåsfrid Lukas och mamma Doris Anka.

Käraste: Han flirtar med Kajsa, och gör Kalle svartsjuk för det mesta.

Bostad: Eget hus i närheten av Kalles.

Yrke: Han har haft ett jobb en gång, och tjänade då 25 öre. Han skämdes så över att ha tjänat pengar genom att arbeta att han låste in lönen i ett kassaskåp, för att slippa se eländet!

Hobby: Lotterier och avslappning.

Klädsel: Alexander är klädd som en gentleman med hatt, rock och damasker.

Övrigt: Kalle och tursamme Alexander bråkar ständigt. Kalle missunnar honom hans flax, medan Alexander gärna skulle vilja vara i Kalles skor (?) när Kajsa är i närheten. Alexander är så tursam att han kan sträcka ut sin hatt i tomma luften, och vips så är den full med pengar.

Alexander på andra språk:

Norska: Fetter Anton
Danska: Fætter Højben

Finska: Hannu Hanhi

Engelska: Gladstone Gander

Tyska: Gustav Gans

Franska: Gontran Bonheur

Italienska: Gastone Paperone

Portugisiska: Gastão

Inget Stoppade Oss På GG

Sitter här och sätter ihop lite musik till en bröllopsfest jag ska på nu till helgen.
Fast just nu har jag rast och satt mig i en minnesbulle till saligt insomnade GG aka Guldsmedsgården.

Anledningen till denna utflykt i nostalgin är låten "Inget Stoppars Oss Nu" med Black Jack, en låt som dök när jag skulle sätta ihop en spellista med musik som förföljde oss när vi var yngre och vildare.
För aldrig var vi yngre och vildare än på Uddevallas hak nummer ett under slutet av 90-talet, GG, som av någon underlig anledning alltid blev kallat för GG:s av folk som kom längre bort än Hogstorp.

GG-tiden var också den tiden då jag utan tvekan var som mest populär bland min omgivning.
Men inte betydde min popularitet på att jag var speciellt snygg, trevlig eller ens rolig. Nej min status berodde enbart på min anställning i garderoben på nämnda ställe, en anställning som bland annat medförde att jag fick ta med mig en person före i kön men att framförallt gjorde att fick bättre pris i baren.
Så standardfraserna var alltid de samma. Från förfestens "Schyssta. Kan inte få gå med dig in i kväll." till utekvällens eviga "Kan inte du handla för mig i baren."

Så vad har då dessa kvällar som trots allt tjat var otroligt roliga och händelserika med denna ganska lökiga låt från filmen "Black Jack"?
Jo av någon outgrundlig anledning envisades alla dj:s på entreplan mala denna låt kväll efter kväll, år efter år.

Och inte har låten blivit bättre med åren det står klart.
Men smaken och doften av 60 cl-flaskor med Heineken, Becks och svaga groggar lockar den fortfarande fram. Den lockar fram en hel del andra känslor och minne också men det kan vi kanske ta någon annan gång.

I Apans öron

Inget har har så stor lyskraft och mystik som Hollywood och allt som försegår där.

Bergets befolkning hakar på detta och därblir veckans Spotify-lista helt tillägnad musik som hörts i biosalonger världen över.

Så gör er beredda på att få åka med på en soundtrackresa som tar oss ut både i rymden, djungeln, knarkvärlden och på havet. Men framförallt tar den er med på en hel del kärleksstunder under 80-talet. Men inget konstigt med det. Både filmerna och musiken var ganska bra under detta årtionde. Och kärlek kan vi ju inte få för mycket av.

Popcornen klara? Rullgardinen neddragen?
Bra då kör vi.

On The Silver Screen

Walkürenritt – Apocalypse Now: Spelas ur en scen som alltid gör mig lika upprörd då vi får uppleva en ganska meningslös amerikanskt massaker på en till synes fredlig by. Men vackert och pampigt filmat är det i alla fall, något som Wagners musik hjälper till med.

Scarface (Push It to The Limit) – Scarface: Mer 80-tal än så här blir det inte, varken i filmhistorien eller på den här listan. Kanske inte historiens bästa låt men är den med i samma film där meningen ”Say Hello To My Little Friend” uttalas är den berättigad en plats på alla listor på jordklotet.

The Imperial March – Star Wars V: Även kallad Darth Vader's Theme, vilket gör låten flera nivåer coolare. Vader är tidernas filmskurk, så är det bara.

Philadelphia – Philadelphia: Inte filmen mest kända låt men Neil Youngs bidrag till Oscarsvinnaren är ändå helt i klass med betydligt mer kända ”Streets of Philadelphia”. Avslutar filmen på ett alldeles underbart sätt.

My Heart Will Go On – Titanic: En av världens största kärleksfilmer ska naturligtvis också ha en av världens mest pampiga kärlekssånger. Extra bonus med filmen är att den fått av två mina vänner att i vuxen ålder börja att blöa som fjortonåriga tjejer. Och inget fel i det, det är bara ett bevis på att man lyckats med sin film.

Love Theme From The Godfather – Gudfadern: Har man en låt som hela tiden återkommer i en kioskvältar filmserie vore det förmätet att inte ta med den på en lista med filmmusik.

Pet Semetary – Pet Semetary: Ingen speciellt stor film men med Ramones låt med samma namn är annorlunda. Jag fastnade direkt för den och sitter fortfarande fast i detta klister skapat av de dödsallvarliga killarna från New York.

Air On G String – Se7en: Snyggt som man bara storknar. Platsen är ett bibliotek, filmen är Se7en där Brad Pitts karaktär läser på om de sju dödsynderna. Air är utan tvekan en av jordens vackraste melodier och är ett ypperligt exempel på att allt inte är bättre nu för tiden.

I Will Always Love You – Bodyguard: Om ”My Heart Will Go On” är en av världens största kärleksballader är det väl frågan om denna bit inte är den allra största. Dolly Parton gjorde den först men Whitney Houston tog över den med sina mjukaste handskar och gjorde den nästan till sin allra egna sång.

Surfin' Bird – The Trashmen: Inledningen räcker för att denna låt ska komma med. En alldeles fantastisk start på en låt. Användes som ljudkuliss till huvudpersonernas första strid i ”Full Metal Jacket”.

Adagio For Strings – The Platoon: Kuliss till när en av världens mest kända, och snygga, filmaffischer skapas. Ni vet när Willem Dafoes rollfigur Elias kommer springande ut ur skogen och blir skjuten i ryggen för att sedan sjunka ner på knä med händerna mot skyn. Snygg biblisk symbolik så man blir alldeles tårögd.

Up Where We Belong – En Officer & En Gentleman: När vi snackar klassiska filmscener är omöjligt att komma runt slutet på ”En Officer & En Gentleman” när Richard Gere i vit uniform kommer in på pappersbruket där Debra Winger arbetar och bär ut henne. Att sedan Winger skapar skola för hur en tjej ska uppföra sig är man blir ”bortrövad” av en man i uniform genom att ta på sig hans skärmmössa är en annan sak.

The Lonely Shepherd – Kill Bill vol 1: Panflöjt är, om man undantar inkakillarna som står utanför Gallionen då och då, inte så vanligt i vår dagar. Här klämmer dock Zamfir i för kung & fosterland i en låt från Kill Bill vol 1. Just panflöjt är också ett instrument som doftar mystik och spännande världar. Bäst här är dock trumpeten som kommer in efter 1.40 och lyfter låten till vanvettiga höjder.

Take My Breath Away – Top Gun: Ber någon mig säga en one-hit-wonder är chansen/risken tämligen stor att man väljer Berlins hit från 1986. Ingen hade hört om dem före och ingen har hört om dem efter att denna låt klingat ut heller. Bra är dock låten och om ingenting annat så har den förgyllt många dansgolv sedan dess.

The Time Of My Life – Dirty Dancing: Vi avslutar med att 80-talets soundtrack-drottning Jennifer Warnes får sjunga en gång till. Förra gången vi hörde henne var tillsammans med Joe Cocker i ”Up Where We Belong” och här kvittrar hon tillsammans med Bill Medley. Dirty Dancing kan för övrigt var den film som jag sett flest gånger utan att man egentligen varit sugen på det. Eller ja, sugen kanske man var men inte på filmen utan på helt andra saker. Dirty Dancing, smördränkta popcorn, en fuktig källare och en tjej som man höll i handen under en filt. Det var hur jag avslutade mitt 80-tal det mitt herrskap.

Veckans musikvideo

Nej nu är det dags att värma upp kärleksmaskineriet, det är ju ändå mindre än sex månader kvar till Alla Hjärtans Dag.

Och sättet vi gör det på är med en riktig kärleksklassiker i form av "I Will Always Love You", en kärleksballad som varit bärande i inte mindre än två filmer. Dels i Kevin Costner/Whitney Houston-rullen "Bodyguard" men även i "Det Bästa Lilla Horhuset I Texas" med Dolly Parton/Burt "Mustaschen" Reynolds.

Det är också Dollys version vi ska höra och till det är anledningarna många.
- Dels är hon upphovskvinnan och originalartister är vi alltid svaga för.
- Hon har en fantastisk skär outfit på sig med ärmar som kan gömma vuxna elefanter och ett hår vars volym räcker ändå upp till taket på studion.
- Mannen som presenterar henne har en alldeles underbar skjorta på sig som countrystjärnor än i denna dag skulle döda för att få ta ¨på sig.
- Till på köpet har om ju också spelat in film ihop med Mr Reynolds, ett faktum som överträffar det mesta.

Så mycket nöje med denna countryballad samtidigt som ni funderar ut vad ni ska ge er kärlek i present den 14:e februari. Alla vi andra kan väl tänka ut vad vi ska ha till middag den dagen.

En byggare blir 35

Äh vad säger ni. Är det inte dags att gratta någon igen här på Berget?
Men då tar vi väl och gör det då när nu den solbrände och uppumpade Urban fyller 35 jordsnurr.

Urban The Pesticider" Larsson går alltså över 35-årsstrecket idag och han gör det med sedvanligt gott humör och tåga.

När jag tänker på Urban hoppar det genast in en av bild av en oerhört snäll och social människa som trots att han är en renlevande träningsnarkoman sällan eller aldrig tvekar på att greppa en flaska sprit och lite blanddryck och sedan ge sig ut på äventyr.

Urban är även den man som fått mig uppmärksammad på styrketräningfenomentet "Full kassett/Fullt magasin", kommer tyvärr inte riktigt ihåg den exakta termen.
Men i alla fall betyder att man man tränar med alla vikter som finns i maskinen som motstånd. Eller kort sagt, man tränar djävligt saftigt.
Och även om byggarvärlden är en värld som jag oftast fnyser åt med all dessa fåniga övertändning hos de som håller på kan man inte komma ifrån att just detta uttryck sprutar så mycket testosteron att man blir alldeles vimmelkantig och glad.

Alla som har träffat Urban vet också att killen har en nästan osund hook-up på arg och kriminell gangsta-rap, en musikstil som det skulle ta ett par försök innan jag skulle klistra på honom.
Tunga ord om hoes, bitchies, niggaz, motherfuckers, weed, tails och vapen i allmänhet är alltså vad herr Larsson gillar att lyssna på, men också framförallt försöker få alla andra att lyssna på.

Och med detta i bagaget och det faktum att han sprang runt en hel midsommar och ville lyssna på Three 6 Mafia med "Dance Like Dancin On Pole" är musikvalet givet. Three 6 Mafia.
Något dansande runt en stång blir det dock inte frågan om denna gång utan istället ska vi snacka tungringar i låten "Tongue Ring".
Videon är också vad man kan vänta sig av en hiphopvideo med brudar i tajta dräkter som åmar sig och gruppmedlemmar som försöker se tuffa ut och gungar i takt med musiken.

Veckans citat (Redan idag)

"Det har varit en givande morgon

och en perfekt uppladdning"

Emma Greens tränare Yannick Tregaro ger, för oss störda människor, en ganska kryptisk sammanfattning om timmarna innan dagens höjdhoppskval. En helt normal kommentar kan tyckas. Men om man ser till det faktum att Green och Tregaro är ett par ger kommentaren ett vidöppet fält för spekulationer om vad som gjorde morgonen och uppladdningen så perfekt. Men det är som sagt var om man är en aning störd.

Veckans citat

“Det är också en fara om de kramas för mycket.

Just nu är alla lite för mycket vänskap

i truppen för att det ska vara bra."

Uli Hoeneß, sportchef i Bayern München, svarar på frågan om att spelare som kramas efter mål.

Uppenbarligen tyckte Storguden att det var lite väl mysigt i truppen för att lagen skulle vara på topp. Vänskap är annars något som ofta inte går ihop med Bayern München.

Konsten att öppna en spelning

Så här borde egentligen varje musikkonsert inledas.
En orgelslinga inleder tillsammans med en lugn trumtakt. En whacka whacka-gitarr fyller i för en stund och sedan brakar hela helvetet loss.
Inga konstigheter alls, bara magiskt bra.

I Apans öron

Idag ska vi tydligen bli usla och dåliga. Rent av värdelösa.
Det ska dock sägas med en gång att jag hade en del svårigheter att få ihop ett 15-pack låtar som var klockarena temat värdelöshet.

Men lets give it a try som di säger utomlands.
Det är som sagt var inte helt klockrent vissa gånger utan ibland har vi valt mer för att det är en bra låt framför att den handlar om uselhet. Men man kan inte pricka rätt varje gång.

Useless

Hej Då – Tomas Andersson-Wij: Artisten sätter ton direkt med raden ”Den här dagen är helt värdelös”. Efter det är det liksom svårt att hitta något positivt mer den dagen.

Crying – Roy Orbison: Vad kan en dåligt seende musikhjälte från 60-talet och en kandenisk lesbisk sing/songwriter göra när de träffas. Tja ganska mycket faktiskt. De kan till exempel sjunga in den här låten som duett. En bra sysselsättning om ni frågar mig.

Jag Är Det Fulaste Som Finns – Jojje Wadenius: Jojje tar i för kung och fosterland för att berätta hur dålig och värdelös han är. Bra på gitarr är han i alla fall. Den stora frågan är väl annars. Vad tusan är en kalikon?

In The Ghetto – Elvis Presley: Elvis sjunger myndigt om hur svårt livet är i de fattiga ghettona. Och inte blir det lättare av att man får ytterligare ett barn. Presley goes världsförbättrare.

Lit De Parade – Ulf Lundell: Inget annat av Lundells i runda slängar 30 album är ens hälften så självutlämnande som ”Den Vassa Eggen” från 1985. Från den skivan är denna låt hämtad där vi möter en man som verkligen hamnat på botten av tillvaron.

Fairytale Of New York – The Pogues & Kirsty MacColl: Det är ett uttjatat val jag vet. Men det kan inte hjälpas. Dessa två personers liv och förhållande är så genomuselt och illa att den ska in.

Alkohol – Lars Demian: När det gäller att finna uppslag till folks dåliga vanor och illa levene är herr Demian en alltid lika stor guldgruva. Och han gör oss inte besvikna denna gång heller då vi får följa en sliten mans väg från en avslutad fest till nästa som börjar.

Hallelujah – Leonard Cohen: Nu börjar säkert många yla om att de heller vill höra den eller den version av denna underbara låt. Men som den originalnörd jag är ger jag upphovsmannen tolkningsföreträde. Så är det bara.

Regn Hos Mig – Orup: Hur satans tråkigt är inte livet då alla har strålande sol medan du själv går runt under ditt egna lilla personliga regnmoln. Hos Orup har regnmolnet till köpet växt till ett riktigt åskmoln.

Blue And Alone – Weeping Willows: Inget kan göra en så ynklig och värdelös som lite kärlekstrassel. Det kan man utgå från att Magnus Carlsson fick sin beskärda del av under Weeping Willow-tiden då han formligen sprutade ur sig bittra, självhatande och sorgligt bra alster.

Sista Gången Jag Såg Annie – Gyllene Tider: Man kan säga vad man vill om Per Gessle. Men musik kan han skriva. Här kommer kanske inte det bästa exemplet på det men låten är ett habilt hantverk med en text som kommer från perioden då Gyllene Tider definitivt inte bara var fiskturer, sommartider och fester.

Heaven Knows I'm Miserable – The Smiths: En sådan här titel är naturligtvis omöjlig att undvika på en lista som handlar om värdelöshet. Det är klassisk Smiths-poprock i all sin enkelhet och brilljans.

My Heart - The Perisher: Bra låt som kanske inte avhandlar så mycket värdelöshet i texten. Men å andra sidan fungerar denna låt som bakgrund till antimobbningsförening Friends film ”Som På Högstadiet”, en film som tar upp mobbingproblemet på våra arbetsplatser, filmen ser ni här.

Kriget Med Mig Själv – Imperiet: ”Jag e den felande länken. Jag flyger B-52. Jag e en treackordshora. Jag e hedning, kom rädda min själ.” Så kan man beskriva sig själv om man inte är helt tillfreds med livet. Uppenbarligen var inte Joakim Thåström det när han satte sig med papper och penna.

The Knelling Drunkard's Plea – Johnny Cash: Inga kan vara så självutplånande och kritiska till sin egen person som troende människor och dess musik. Lägger man sedan till folk som vaknat upp ur hårt drogberoende blir det ännu mer dystert. Här är hela härligheten kryddat med käcka countryrytmer också. Fantastiskt.

Veckans musikvideo

Varför inte lite musik från den alldeles nyss avslutade Pride-festivalen?
För här kommer den, 2009 års officiella Pride-låt, "Casey Hold On" med Rättviks helt egna Marit Bergman.

Och innan alla börjar att skrocka och muttra om att han är allt bra politisk korrekt den där Apan som väljer en låt från Pride-festivalen vill jag bara säga.
Må så vara att några har den åsikten men det kan jag faktiskt inte skit mer i än jag gör.

Vad folk gör på sin fritid, eller på sitt jobb för den delen, har varken du, jag eller någon myndighet med att göra.
För egen del är jag rätt benägen att gå betydligt längre i min tolerans om folks vanor. Och med betydligt längre menar jag långt långt längre än de flesta av mina vänner, en inställning som fått in mig i heta debatter och som fått mig idiotförklarad mer än en gång.
En åsikt kan man få ha, men det är inte vår sak att fördöma människor över vad de råkar gå i gång på eller gillar att ha på sig. Så länge ingen ofrivillig skadas vill säga.

Så med detta sagt låt oss gå till väsentligheterna.
För "Casey Hold On" är inte bara en Pride-låt. Det är också en förbannat bra Pride-låt i sann Marit Bergman-anda.
Låten handlar i korthet, och inte helt oväntat i detta sammanhang, om omvärldens svårighet eller ovilja att handskas på ett humant sätt med hbt-världen. Tyvärr är det nog en låt och ett ämne som vi kommer att få dras med länge länge än. Mänskligheten är ju som bekant ofattbart trög i detta ämne. Men hoppet är ju det sista som överger en ...

Versionen vi ser är från TV4:s Nyhetsmorgon där Marit dragit in ett litet nätt band i studion.
Bandet fastställer också tesen om att jag inte, hur gärna jag än skulle vilja, kan säga att jag tillhör homovärlden.
Den änglalika varelsen på pianot är nämligen ett ypperligt exempel på att jag gillar tjejer och inte min egna smutsiga del av mänskligheten.
Wow vilken råsop det var i magen att se henne.

Veckans citat

"Vi kan inte ha människor som går på stranden.

Det kan man ju inte överleva på."

Gotlands landshövding, före detta är väl bäst att tillägga, Marianne Samuelsson satt minst sagt "röva i mossen" när hon gjorde ett ganska lamt försök att försvara strandskyddet under ett samtal angående en rik mans vilja att inhägna sin strandtomt. Speciellt uppseendeväcknade är naturligtvis uttalandet eftersom den lilla ärtan bekänner sig till miljöpartisterna.

Veckans Disney

LÅNGBEN

Födelsedag: 12 maj 1932 i filmen "Mikey's revue".

Släktingar: Här vet vi inte så mycket. Brorsonen Gilbert är den som är mest känd. Farmor mötte vi i Kalle Anka & C:o nr 1 1948.

Käraste: Det har gått rykten om att Långben och Klarabella ska vara ett par, men det är bara rykten.

Bostad: Ett fallfärdigt hus i närheten av Musse Pigg.

Yrke: Privatdetektiv, pilot, racerförare, ja, Långben är aldrig främmad för nya utmaningar. Han driver då och då en flyttfirma - ZOOM Transport - tillsammans med Musse.

Klädsel: Mössa av okänd design, höghalsad tröja med svart väst och blå långbyxor. Skorna måste minst vara av storlek 58!

Övrigt: Långben har ett alias som Stål-Långben. Han odlar en stålnöt på bakgården och denna nöt ger honom superkrafter i rättvisans tjänst.

Långben på andra språk:

Norska: Langbein

Danska: Fedtmule

Finska: Hessu Hopo

Engelska: Goofy

Tyska: Goofy

Franska: Dingo Goufy

Italienska: Pippo

Portugisiska: Pateta

I Apans öron

Stärkt av förra veckans succé med en lista för en enda artist fortsätter vi med det en vecka till.

Nu skulle det vara väldigt lätt, men ack så förutsägbart att göra en U2-lista.

Men den hypen får andra hänga på och istället ska vi hålla oss inom Sveriges gränsen och faktiskt inom samma landskap som förra gången. Vi ska bara ta oss några mil söderväst från Eldkvarns Norrköping till Lars Winnerbäcks Linköping.

Winnerbäck ja.
Första gången jag kom i kontakt med honom var det verkligen inte kärlek vid första ögonkastet.
Jag kommer ihåg att den kvinna jag då för tillfället var besatt av lyckligt visade upp en skiva där hennes kusin medverkade och undrade vad jag tyckte.

Så jag tog skivan, läste Lars Winnerbäck - ”Dans Med Svåra Steg” och fick ur mig ett "Jaha" och tänkte att det är nog säääkkert bra.
Men jag hade fel. Och som så många gånger under denna period av mitt liv hade jag väldigt fel.

Den som sedan till slut fick mig att börja lyssna på Linköpingsonen råder det dock delade meningar om och det är en hård och tidvis ganska ful kamp.
De som gör om det är Spelredaktören och Fröken K och båda är fullständigt säkra på att det just de själv som förde fram Winnerbäck.

Vem som vinner denna titanernas kamp är dock omöjlig att avgöra eftersom de där åren i slutet av 90-talet för det mesta är en enda lång dimma av intriger och osäkra uppgifter.

Det är inte heller det viktiga. Det viktiga är att jag började lyssna på Lars Winnerbäck.

Därför ska ni nu får möjligheten att lyssna till 15 av denne artists bästa spår, allt pakterat i en behändlig lite Spotify-lista med tillhörande dravel,

Stångåstaden

Kom Änglar – Dans Med Svåra Steg: Liks bra att få ur sig den här låten med en gång liksom. För trots att Winnerbäck vräkt ur sig massvis med romantiska och lugna låtar är det ändå denna som ligger de hårdaste Lasse-vännerna varmast om hjärtat.

Lycklig Och Förvånad – Singel: Det är med sådana här låtar som Winnerbäck får det svårt att svära sig fri från tesen att han lånat en hel del från Ulf Lundell. För aldrig har släktskapet mellan lärljungen Lars och mästaren Ulf varit så här starkt som i det inledande pianoplingande.

Ingen Soldat – Ingen Soldat: Att folk inte ska komma och säga till mig vad jag ska göra eller hur jag ska leva mitt liv har jag uppenbarligen gemensamt veckans listartist. Här ska fan inte ställas i några led.

Om Du Lämnade Mig Nu – Daugava: Fullkomligt lysande duett med Miss Li. Det är också en sorgligt utlämnade beskrivning om ett förhållande i kras. När folk bryter ut i gråt när de hör ens låt då har man lyckats beröra. Det gör folk när de hör ”Om Du Lämnade Mig Nu”.

Brustna Hjärtans Höst – Söndermarken: Det finns väl egentligen inte så mycket att säga mer än Lasse är ensam och nedstämd igen och att han skriver om det.

I Dina Ögon – Singel: Man kan vara bitter och sedan kan vara lika bitter över ett brustet förhållande som Winnerbäck är här. ”I dina ögon var det lättare att va. I dina ögon, jag trivdes bättre i dina ögon” behöver väl ingen mer förklarning än att livet var enklare förr.

En Tätort På En Slätt – Daugava: Det finns dagar då Lars Winnerbäck tänker på sin hemstad Linköping. Då kan tankarna vandra som i denna låt. Denna gången är det dock ovanligt vänlig betraktelse av hembygden.

Inte För Kärlekens Skull – Dans Med Svåra Steg: Det trodde man ju inte när man fnös åt detta album att den skulle innehålla en sådan här låt. Det är också en låt som visar upp en hel del av Winnerbäcks tidiga artistskap då han mest höll till i vislandskapet med svåra texter om livet och kärleken och mer lät som Stefan Sundström än någon annan.

Röda Läppar – Live - För Dig: Att Winnerbäck gör covers då och då är känt. Bra brukar det bli också. Något som i högsta grad kan sägas om tillfället då han plockade upp Magnus Lindströms gamla rockdänga till en turné.

Dom Tomma Stegen – Vatten Under Broarna: Stockholms nätter kan vara helt fantastiska. Eller så kan de vara helt vidriga. Winnerbäck skriver här av sig om en hemgång då han maktlös fick uppleva hur en man dog på en parkbänk.

Hugger I Sten – Kom: England får sig här ett ganska omotiverat skäll. Men är klart. Är en nation så förbannat dum att den låter ens kärlek bosätta sig där får den kanske skylla sig själv. En klassisk allsångslåt på de konserter som aldrig ger högre än trea i betyg.

Elegi – Vatten Under Broarna: Överträffade allt som vår poet tog sig för under årets Peace & Love. Detta är också en påminnelse om att Winnerbäck avnjuts bäst när han är avskalad, även om han inte själv verkar fatta det riktigt.

Varning För Ras – Med Solen I Ögonen: För vissa kan en vårdag vara en underbar upplevelse. Men inte om man heter Lars Winnerbäck och är på sitt allra bittraste humör. Då vill man bara gå och lägga sig under filten igen och inte träffa på en själ. Fast då kan man ju ge sig tusan på att just Hon kommer gående majestätiskt nerför gatan.

Hjärter Dams Sista Sång – Vatten Under Broarna: Nu ska här kapas trossa till sitt förflutna må jag säga. Hjärter Dam är en kvinna som sprungit runt mycket i Winnerbäcks diktande. Men nu är det alltså slut, i alla fall om man ska tro låttiteln. Är en av mina personliga favoriter i hans låtkatalog. Varför vet jag inte men förmodligen ligger den nära mig på något sätt.

För Dig – Live - För Dig: Men efter alla dystra budskap från vår favorit från Östergötland är det åter dags att påminna oss själva om att han kan vara sanslöst kär och uppåt också. ”För Dig” är ett bra exempel då han inte ser några hinder alls för någonting.

Söndermarken – Söndermarken: Låten om Winnerbäcks uppväxt. Inget mer. Inget mindre. Lång är den också och sammanfattar med strofen ”en enda ambition att få brudarna från Berga att skratta eller gråta och rymma över taken.” hela ens livsuppgift under högstadiet. Fast i mitt fall var brudarna från Herrestad och jag lyckades förmodligen inte lika bra som Lasse.