Nej, nej, nej, nej, nej, nej ...

... och åter nej.

Så här vill jag att en Liverpool-tröja ska se ut.

Den ska vara röd, ha Carlsberg-tryck på bröstet, eller allra allra helst Candy-tryck och den ska vara av tysk kvalité i form av Adidas.

Första knäcken för min trosuppfattning kom till årets säsong då Carlsbergs fantastiska logga byttes ut mot en tämligen blek Standard Charted dito. Det funkade dock och jag har nu funnit mig till rätta med det.

Men nu måste jag tyvärr sätta ner foten.

Anledningen till detta är att Liverpool nu verkar vara på väg att byta fabrikör av sina matchställ.
Från finfina Adidas till det amerikanska Warrior, ett märke som normalt gör kläder åt Lacrosse- och ishockeylag och som ingen normalt funtad människa utanför USA hört talas om.
Jag tyckte det var illa nog när Gerrard och de andra skuttade runt i Reebook-ställ, men det var ju classy jämfört med detta.

Som plåster på såren ska dock tröjbytet ge Liverpool, som ligger fyra i "sälja-tröjor-per-år"-ligan, den bästa dealen något engelsk fotbollslag haft någonsin, bäst innan är Man U som varje år drar in £23M från Nike. Alltid något, men det kommer att ta tid att vänja ögonen vid denna på förhand ganska vämjeliga syn.

Som tur är har dock Adidas möjlighet att toppa Warriors bud, en möjlighet som ni förstår jag hoppas den tyska jätten tar.

Piss Off!

Många är de som tröttnat på Arsenals manager Arsene Wenger och hans gnäll/bortförklaringar efter poängförluster.

Men få har tagit tag i ilskan som Kenny Dalglish i Liverpool gjorde efter gårdagens straffdrama på Emirates där Arsenal tog ledning på straffspark i 97:e minuten och Dirk Kuyt räddade Liverpool-poäng i 112:e med ett skott från elvameterspunkten.

Och även om man denna gång kan förstå Wengers känslor, strafftapp med matchens sista spark, ligaguldsdrömmar som flög sig väg och en straff som inte var solklar, stod Liverpools manager upp på ett sätt som hela fotbolls-England längtat efter.

Ten goalless matches and still counting

Det är kanske i dessa dagar en aning svårt att minnas det. Men så här ser Fernando Torres ut när han firar ett eget mål han.

Ja du, Fernando. Du hade det allt bättre förr ...

Walk on, with hope in your heart.

För alla mina Tottenham-vänner i världen kommer här en uppmuntran.

Det går att vinna stort hemma mot Real Madrid.

Men då måste man förstås heta Liverpool och spela sina hemmamatcher inför sjungande fans på Anfield ...

Att bli kapad och ändå sågad

Jag märker att den där Nani utanför Manchester United inte är en speciellt populär fotbollsspelare.
Efter att ha åkt på en av säsongens värsta tacklingar av Liverpools Carragher är det Nani och inte Carragher som får utstå de värsta smädelserna.

Respekterade The Guardian skriver att Nani förmodligen inte blev bjuden på chokladtårta i omklädningsrummet av Sir Alex då han låg på planen och grät efter ett köttsår. Många andra anser också att det är högst ironiskt att ligan största fuskare åker på en av ligans värsta tacklingar.

Och även om kan tycka att dessa åsikter kan tyda på ett lite väl grabbig inställning till saker och ting vet jag ändå inte själv vad jag ska tycka.
Tacklingen är givetvis utanför alla råmärken som finns i regelboken och Carragher skulle naturligtvis inte ha spelat mer efter den tacklingen.

Men samtidigt tycker jag att Nani uppträder på ett mycket märkligt sätt. Man kan inte vara livshotande skadad om man klarar att resa sig upp linka fram till domaren och beklaga sig för att sedan ramla handlöst för att Steven Gerrard puttar honom på axeln.

Att han gråter är väl okej, ett köttsår på benet kan göra jätteont, och det har jag inget att säga om.

Men en stor del av den kritik som Nani nu får i England bottnar nog i att han under hela sin karriär i Premier League haft en liten liten tendens att överdriva de smällar han får.

Oh night, Oh night, Oh lovely Istanbul night

Det behövs väl egentligen inte sägas, men detta är en av mina bästa kvällar framför TV:n någonsin.

Det är Champions League-final 2005 och Liverpool har ställts mot Milan på Atatürk-stadion i Istanbul.
Den andra halvleken har precis börjat, The Traveling Kop har under paus sjungit "You'll Never Walk Alone", Dietmar Hamaan har bytts in på mittfältet och Milan leder med 3-0.

Det som hände under den resterande matchen är som man säger ljuv ljuv historia, historia som Milan borde varit förberedda på då Liverpool med press på sig att vinna med två mål några månader tidigare i den sista gruppspelsmatchen mot Olympiakos vänt 0-1 till 3-1 i andra halvlek på Anfield.

"We Got It Five Times"

Världens bästa tenniskvinnan kan fotboll

I den här vackra tröjan valde danska världsettan Caroline Wozniacki att värma upp i inför sin match i Qatar tennisturneringen.
För er som inte ser är det en Liverpooltröja med Gerrard skrivet på ryggen.
Stort och samtidigt fick jag en ny favorit på damtouren.

Fotbollskonst

Det finns en konstnär som givit sig på ett alldeles underbart fotbollsinspirerat konstprojekt.
Till Liverpools stora matcher har nämligen Brando beslutat sig för att göra filmposters.

Han började med stormatchen mot Chelsea då han gjorde om postern för "An American Warewolf In London" till en poster med namnet "An Uruguayan Werewolf In London". Detta eftersom detta kunde vara Luis Suarez debut från start i Liverpool.

"Äran" att vara med på postern fick John Terry och Fernando Torres var som två vettskrämda ungdomar.
Undertiteln är också bra den. "Make Sure You'll Never Walk Alone".

Men om postern till Chelsea-matchen var bra är postern som gjorts nästa helgs kamp med Manchester U brilljant.

Kanske inte så mycket för dess grundidé som utgår från bioaktuella "127 Hours" där Kenny Dalglish och Andy Carroll har photoshopats in i bergsidorna.
Nej det roliga finns in produktionstexterna där det står, co-starring: Whiskey Nose, Shrek and Michael Jackson as Nani.
Productionsbolaget "We Won It Five Times" är också lysande.

Barnsligt jag vet men ändå snygga posters.

Världens vackraste män

De här killarna har allt jag kräver för att gå i gång hårt.

- Dom har rödspräckliga tröjor.
- Dom har Candy tryckt på magen.
- Dom har Adidas-logga på höger sida och en Liverbird på den vänstra.
- Dom har väldigt korta och tighta shorts.
- Dom heter Ronny Rosenthal, Ian Rush, Ronnie Whelan, Alan Hansen och John Barnes.
- Dom har den engelsk ligabucklan i knät.

Kalla mig ytlig. Men det är detta jag faller för.

Inge vidare fjutt på brasan

Det är väl synd att säga att Fernando Torres är älskad på Merseyside runt Anfield för tillfället.

Självklart är han ingen större favorit hos mig heller just nu, även om jag för alltid kommer att komma ihåg hans mål i den röda tröjan.
Men att bränna saker är jag, om det så gäller böcker, skivor, tröjor eller flaggor, alltid emot oavsett vad man tycker om saker och ting.

En sak är dock ganska rolig med detta Youtube-klipp. Satan vad dåligt tröjan brinner.

Dessa arga unga män borde nog ha gått i skola hos några flaggbrännare från Mellanöstern innan de skred till verket.
För säga vad man vill om arabiska protestdeltagare - De kan banne mig få textiler att brinna hårt.

This is still Anfield

När det nu verkar som om att Fernando Torres kommer att lämna Liverpool FC väljer jag att endast kommentera detta så här:

Anfield kommer även i fortsättning att vara Anfield och hur många titlar än Torres kommer att vinna i Chelsea kommer han aldrig får höra sin hemmapublik sjunga med denna ljudstyrka igen.

Sådant här går nämligen inte att köpa för pengar.

"Once we watched the King Kenny play"

Så tog då Liverpool-resan slut för förre Oddevold-tränaren Roy Hodgson som idag lämnade sitt arbete som manager för mina ögon världens största fotbollslag.

Och även om jag har väldigt svårt att ge tränare skuld för att ett lag går dåligt kan man inte heller blunda för fakta. Liverpool hösten 2010 har hackar mer än acceptabelt, något som givetvis alla har skuld för.
Men det är som bekant enklare att byta ut en person än en lagdel eller ett helt lag och därför fick Roy säga tack och adjö. Visserligen säger klubben själva att det var ett ömsesidigt beslut men självklart fick kille sparken så det visslade om.

Den som nu tar över, i alla fall över FA-cupmatchen borta mot Manchester U är Anfields allra största kelgris, Kenny Dalglish. Eller som Liverpool-fans kallar honom, King Kenny.

Vad tycker om detta val vet jag inte riktigt.
Visst det var han som ledde laget fram till klubbens senaste mästerskap 89/90 och visst har han säkert alla spelare (inte minst Gerrard och Carragher), ledare och övriga anställda i klubben bakom sig. Han kommer också att ha alla supportrar i ryggen framförallt efter hans agerande efter Hillsborough-katastrofen 1989 då han som manager personligen besökte i stort sett alla begravningar för de 96 personer som dog.

Men. Det har hänt en hel del sedan 89/90 och truppen han har till sitt förfogande håller inte riktigt toppklass för tillfället.

Ett andra men är dock:
Det kan inte gå sämre än det gjort hittills.
Ägarna kommer säkert att skjuta till lite kulor för spelarinköp i januari.
Sedan återstår också att se hur länge Dalglish är kvar. Visserligen är det sagt att han ska vara manager säsongen ut men om ett riktigt toppnamn dyker upp stiger han säkert åt sidan i förtid.

Med andra ord. Det återstår att se vem som tar över "The Pride of Merseyside" på "riktigt", namn lär säkert inte saknas.

Men för att peppa upp oss inför morgondagens möte mot Man U ska vi komma ihåg att Dalgish är mannen som röstats fram som den störste i klubbens historia och mannen bakom citatet: "Att Liverpool, we never accept second best"

Nu skiljs Liverpoolagnar från vetet

Exakt tjugo minuter tog det innan jag tog tillbaka mitt spådom om bloggen var stängd för 2010.

Anledningen till mitt återinhopp, ett inhopp som mycket väl kan göra att det kommer ramla en en strid ström av inlägg under dagen/kvällen/natten är att jag bara kände att jag var tvungen att stötta mitt kära Liverpool FC.

2010, vårsäsongen 09/10 och första halvan av 10/11, är det värsta jag upplevt för "The Pride of Merseyside" sedan jag upptäckte dem under mitten av 80-talet.
Visserligen gick laget till semifinal i Europaleague förra våren, men det var fan ta mig det enda som kan ha glatt sig åt under denna period.

För säsongen 11/10 hittills ska vi inte ens prata om då ingenting gått som det skulle.
Det började med att världsmålvakten Pepe Reina tappade in bollen i slutsekunderna mot Arsenal och en seger blev till ett kryss i premiären. Och så där har det fortsatt med nederlag i slutminuterna och en massa elände. Visserligen har det varit en del otur med i bilden men spelet har i sanningens namn tyvärr inte berättigat till fler poäng än vad man har skrapat ihop.
Enda trösten för tillfället är väl att det inte kan bli sämre.

Men det är nu, efter laget lagom till nyåret presterat sin kanske sämsta match i mannaminne (0-1 hemma mot tabelljumbon Wolverhampton), som supporteragnar skiljs från vetet och man måste hitta styrka någonstans.

Så vart är det då bättre att finna Liverpool-styrka än i den sång som blivit jordens mest kända supportersång, Gerry & The Pacemakers "You'll Never Walk Alone" här sjungen på Anfield inför CL-semin mot Chelsea 2007.

För aldrig har det väl funnits mer passande ord än dessa just nu:

When you walk through a storm
Hold your head up high
And don't be afraid of the dark.
At the end of the storm
There's a golden sky
And the sweet silver
Song of a lark.

Veckans citat

"Some people say football is a matter of life & death.

They are wrong. It's much more serious than that."

Liverpools legendariske manager Bill Shankly satte en gång i tiden saker i sin rätta proportion. Fast just i dessa VM-tider ligger nog citatet ganska nära till hands för många.

In Rafa we don't trust anymore

Jag vet inte vad jag ska tycka om att Rafael Benitez lämnar managerposten i mitt kära Liverpool.

Dels är jag av den bestämda uppfattning att en tränare aldrig sak få bära hela hundhuvudet om det går dåligt för ett lag, lika lite som han ska få all cred om det går bra.

Å andra sidan har det ju gått katastrofalt dåligt i år med utslagning i Champions League direkt i gruppspelet och en sjundeplats i ligan, något som innebär spel i Europa League med en hårsmån. Resultat som kanske kräver en avgång som betalning.

Men framförallt, och detta är nog den största anledningen att Rafa avgick, han hade inte spelargruppen med sig.
Och i valet mellan Steven Gerrard, Javier Mascherano och Fernando Torres, som alla ska tappat förtroende för spanjoren och vinkat för flyttar, är valet naturligtvis enkelt. Senor Benitez får gå och sedan är det bara att hoppas att dessa stjärnor stannar.
En början på förtroendekrisen kunde nog ses redan innan denna säsongen då en av lagets bästa spelare, Xabi Alonso lämnade för Real Madrid.

Men trots att Rafael Benitez inte lyckades speciellt bra under sista säsong, som ändå innehöll semifinal i Europa League, finns det ingen Liverpool-supporter som kan känna något agg mot honom och för det han gjort med klubben.

Framförallt ska han hyllas och äras i den röda delen av Mersey-området för Istanbul 2005.
Då han genom att främst kasta in Dietmar Hamann efter paus och därmed taktikslog Carlos Ancelotti i Milan och kunde se sina killar vända 0-3 till 3-3 på sex minuter och sedan finalen på straffar.

Så vi tar väl och njuter av denna förtrollande Champions League-säsong 04/05. En film som gör mig tårögd varje gång.
Eller som den brittiske kommentatorn sa efter att Dudek räddat sista straff: "The European Cup in returning to England and to Anfield."

Det ljuva ekot från 89/90

Jag hade mina onda aningar när jag först såg den nya reklamloggan på Liverpools tröjor.
Men så här på riktigt kanske det inte blir så djävla illa ändå.
De nya tröjorna är också en vacker flört med säsongen 89/90, en säsong då det ju gick hyfsat för Liverpools finest och detta med Glenn Hysén i laget.

Den ser även snygg när det rör sig om rörliga bilder också. Men det var helvete vad den är tight.

Oh you beauty!

När det nu går lite småknackigt för mitt kära Liverpool är på sin plats att för alltid minnas varför man tittar på fotboll i allmänhet, Liverpool i synnerhet och Steven Gerrard med självklarhet.

Så låt oss nu gå till Anfield och CL-mötet mot grekiska Olympiakos.
Scenariot är följande. Liverpool måste vinna med två mål och grekerna har varit i ledning med 1-0 i paus, Pongolle har kvitterat till 1-1, Mellor gett Liverpool ledning med 2-1.
På övertid slår Steven Gerrard till och detta är vad som i det närmaste kan kallas fulländad fotbollsmagi.

10 sekunder långt är klippet men är ett av de största förlösande ögonblicken jag varit om, när låg där i min säng på Brantholmsgränd i Skärholmen våren 2005.

Tveksamheter

Nja.

Jag undrar om detta ...

blir bättre än detta var ...

Mer pengar kommer det att ge men lika snyggt kommer det inte att bli att se Liverpool-spelarna springa in till match.

En klassisk snygg logga har bytts ut mot en som ser ut som vilket firmamärke som helst. Punkt slut

Veckans citat

"You'll Never Walk Alone"

Idag, 15.06 lokal tid, stannar Liverpool i två minuter för att hedra de 96 Liverpoolsupportrar som dog på Hillsborough-stadion i samband med FA-semifinalen mot Nottingham 15 april 1989. Tiden är det klockslag då domaren blåste av matchen efter sex minuters spel. Under de två minuterna kommer Liverpools samtliga kyrkklockor för första gången sedan krigsslutet 1945 att ringa unisont och med 96 slag ringa frid över offren och dess anhöriga.

Känslosvall

Ni kanske inte visste detta men jag var faktiskt i England och kommenterade matchen Manchester U-Liverpool för Skysports Fanzone.

Ja jävlar vad tokigt det blev i det där lilla båset under matchen som slutade 4-1 till Liverpool.
Men objektivitetens fana hölls i alla fall högt.