lördag 26 mars 2011

I Apans öron

Clear!

Igår skakade vi liv i Veckans musikvideo och idag är det I Apans Öron som får sig en välbehövlig elchock i hjärtat.

Artist denna gång är en av min allra största favoriter, och det har naturligtvis tagit alldeles för lång tid, Bruce "Bossen" Springsteen.
Det blir alltså rockpoeten från New Jersey som ska leda oss genom en Spotify-listan bestående av enbart amerikansk rock.

Det är väl ingen större idé att börja yra om anledningar och annat utan det räcker gått och väl med att det är Springsteen som skäl nog för en lista.
Och innan alla hardcore-Springsteenfans börjar yla om att den och den låten saknas vill jag poängtera att det är en urval gjort av mig och ingen slutlig lista över vad som är bra med Bruce Springsteen. Det är vara en 26 låtar lång lista med bra musik från USA:s östra kust och inget annat




My Love Will Not Let You Down: Det är väl lika bra att sparka igång det här kalaset på allra bästa sätt och det bästa i detta sammanhanget heter givetvis en fast trumtakt från Max Weinberg. Liveversion av ”My Love Will Not Let You Down” ger oss också ett riktmärke på hur länge en konsert behöver pågå innan hela stället kan svänga. 14 sekunder tog det från att Weinberg drog stockarna i skinnet denna kväll i Madison Square Garden innan hela Manhattan svängde, en tidsrymd som borde vara standard.

Sherry Darling: Partyt fortsätter och denna gång doftar det sommar, vibrerande luft och en usel svärmor. Litet skönt saxblås bjuds vi också på. Glatt och uppsluppet, trots all desperation i låtens text, som bara Bossen kan få det.

Tenth Avenue Freeze-Out: Ingen favorit hos undertecknad men det ska naturligtvis vara med, inte minst på grund av dess biografiska text om Springsteen och E-Street Bands tidiga liv. ”When the change was made uptown and the big man joined the band” är också givetvis klassiska ord i dessa sammanhang.

Streets Of Philadelphia: Inget är så säkert som att om man är med i en stor filmproduktion som handlar som utsatta människor ligger man alltid bra till för en Oscar. Om det var detta som spelade in eller om Springsteen kände för filmen Philadelphia, som handlar som en aidssjuk advokat spelad av Tom Hanks, ändå vet jag inte. Oavsett anledning, dock tror jag på det sistanämnda, vann i alla fall Springsteen en Oscar för bästa låt med ”Street Of Philadelphia”.

Highway Patrolman: Handlar om samvetskvalen som Joe som är skötsam polis har över sin border Frankie som mest håller på med en massa bus. Låtens text om bröderna ligger också till stora delar till grund för Sean Penns film ”Indian Runner” från 1991. Som vanligt när det gäller många Springsteens låtar har även denna låt begåvats med en massa coverversioner och som vanligt är det Johnny Cash som lyckats bäst.

Badlands: Denna låt fick en stor recensent på Aftonbladet under en Springsteen-konsert att spontant skrika: ”Detta är fan det bästa jag någonsin har hört!”. En anledning så god som någon att ha med den på listan.

Hungry Heart: En av de konstigaste tolkningarna av denna låt jag har hört var under Polar Prize-utdelning 1997 då Jennfier Brown sjöng låten. Inte för att det var speciellt dåligt utan mer för att se denna späda varelse sjunga om otrohet och att bryta sig ut.

Lucky Town: Aldrig har Springsteens ställning varit så darrig som när han beslutade sig för att göra allting själv och släppa ”Lucky Town” och ”Human Touch”. Och även om skivorna från 1992 inte gör så många glada finns det ändå några spår som tål att lyssna på. ”Better Days”, ”If I Should Fall Behind” är två som tillsammans med ”Lucky Town” håller bra kvalité.

Downbound Train: Nu är det elände igen i Springsteenland. Anledningen stavas naturligtvis kärlek och flyktad sådan. Finns så mycket mer att säga förutom att det är en av mina favoritlåtar med Bossen.

Born In The U.S.A.: Aldrig har väl skrevrock varit mer passande än när Springsteen gapade sig igenom denna superhit i mitten av 80-talet. Roligt är också att krigshetsare och tokälskare äv USA använt denna låt till bakgrundsmusik åt sina syften. Sällan har någon lyssnat sämre på en låttext än de som kom på detta då låten är allt annat än Amerikagullande. Bra rasp och laddning i rösten är det hur som helst.

Stolen Car: Här får vi höra en annan, och bättre, version av detta epos som med sedvanlig brilljans ser tillbaka på en man med ett trassligt kärleksliv. Så Springsteenskt som det kan vara.

Independence Day: När vi ändå har öppnat locket till berättarlådan är det lika bra att fortsätta med alstret där ett komplicerat son-pappa-förhållande avhandlas. Återigen brilljant om att bryta sig loss och samtidigt tycka synd om sina föräldrar som aldrig tog steget.

Thunder Road: Den Springsteen som jag förmodligen sjungit mest. Detta tack vare att folk på Packhusgatan med lite dunder innanför blusen gillar, förlåt, älskar att skrålla sig till himlen med hjälp av denna låt, något som docl inte varit lika älskat av personens röst alla gånger.

Linda Let Me Be The One: Av någon anledning får jag alltid lite gnäll från en Springsteen-kännare jag är vän med för att jag gillar denna låt. Varför förstår jag inte riktigt då den innehåller ju allt som en bra låt ska ha. Det är gängmedlemmar, sönderskurna säten, kärleksrivaler och en tjej som heter Linda …

My Hometown: Bruce målar upp en tavla över sin hemstad som tar sin start i en behaglig biltur med sin pappa under slutet av 50-talet för att sluta med en ögonblicksbild från när han återvänder till staden. En bild som visar upp alla tecken på en stark nedgång och uppgivenhet i hans gamla kvarter.

Janey Don't You Loose Heart: En okänd pärla som gavs ut som en b-sida och som sedan togs upp på samlingsboxen Tracks. En oförtjänt plats för denna helgjutna sak som avslutas med vacker kastratsång från Nils Lofgren, en insats som för övrigt var Lofgrens första inspelning med E Street Band.

Secret Garden: Låten är väl mest berömd för att ligger som romantisk bakgrund i efterspelet till Reene Zellwegers och Tom Cruises dejt i ”Jerry Maguire”. Men förutom det är det sanslöst bra låt också.

The Promise: Det är svårt att kryssa mellan de berättande mästerverken när det gäller Springsteen. Här kommer därför ytterligare en, och jag kan redan nu avslöja att det kommer fler på listan. Denna gång är det två polares liv och relation som avhandlas på 4:48.

Because The Night: Ni kan historien. Springsteen började skriva på låten men kunde inte få ihop den och gav den därför till Patti Smith som under vaknatt i väntan på sin pojkvän fann orden och färdigställde den till sin allra största hit. Stor låt som helst ska höras när båda upphovsmänniskorna sjunger den tillsammans.

The Ghost Of Tom Joad: Hämtad från albumet med samma namn som utan tvekan är Springsteens mest samhällsrealistiska och därmed starkaste skapelse. Namnet Tom Joad har han hämtat från John Steinbecks roman ”Vredens Druvor” där Tom Joad representerar den enkla människan. Precis den människa som Springsteen också gestaltar på albumet.

Ricky Wants A Man Of Her Own: Från ”Tracks”, samlingsboxen med outgivet material och det overkligt coola omslaget med i en soffa halvliggande Bruce Springsteen, hämtar vi denna pärla. Pärlan innehåller ett inslag som Apan i allmänhet gillar sanslöst mycket, sång kompat enbart av trummspel. 1.54 in på denna låt får vi ett lysande exempel på vad jag är svag för när Bruce och Max Weinberg ger sig ut på en drygt tio sekunder lång resa tillsammans.

No Surrender: ”Well, we bursted out of class, had to get away from those fools. We learned more from a 3-minute record, baby, than we ever learned in school” har nog satt fingret på många ungdomars frustration över tillvaron mer än en gång. Denna liveversion är annorlunda än originalet som är en riktig rockrökare. Detta format tycker jag dock passar låten bäst och därför blir det live.

The River: Här har vi anledningen till att en gång i tiden började fatta tycke för Springsteen. Ni börjar kunna låtgenren nu. Visst är det berättarrösten som Bruce än en gång tar på sig. Men för min del får denna genren dyka upp hur många gånger som helst om det är så här pass bra.

Youngstown: En stads uppgång och fall får vi följa nu när vi bekantar oss med Youngstown, en stad i Ohio vars ve och väl under hela dess existens kretsat runt en sak, stålindustrin. Den bittra textraden ”Them big boys did what Hitler couldn't do ...” efter nedläggning av stålverket är stor poesi.

Tougher Than The Rest: En självsäker sångaren berättar för sitt kärleksföremål att hon må kan ha varit med om en del under sitt liv, men att hon aldrig träffat någon som honom. Tänk den som kunde vara så självsäker ...

Born To Run: Vi har sparat det bästa till sist och vi har sparat det framträdande som bäst representerar det som är Bruce Springsteens största signum, ett sanslöst drag på scenen. Vi går nu tillbaka till 1985 och Giant Stadium i New York och får se Bossen laddad på med den allra bästa inspelade version som finns av ”Born To Run”.

fredag 25 mars 2011

Veckans musikvideo

Men visst fan är det väl dags för en klassiker här på Berget - Veckans musikvideo.

Dagen till ära har det också blivit tid till att damma av en riktig gammal svensk klassiker. Peter LeMarc.

Trollhättesonen Peter, som egentligen heter Fransson, var sanslöst het i slutet av 80- och början av 90-talet och hade en räcka låtar som var och varannan människa gick runt och sjöng på.
Efter det drabbades han av diverse motgångar, bland annat bröt hans scenskräck ut på allvar, och därför har det under långa stunder varit väldigt tyst runt LeMarc.

Peter LeMarc var också inblandad i en av de blötaste långfredagar jag varit med om då Sofia C, Sara O, Spelredaktören och Apan någon gång runt tusenårsskiftet drack botten ur alla flaskor som fanns i Uddevalla kommun kändes det som.
LeMarcs inblandning i kvällen bestod i att hans musik spelades hårt och att Sofia och undertecknad med gitarr i hand klockan långt efter midnatt ringde runt till alla vi kände och sjöng "Little Wille John".

Den låten blir det dock inte utan istället är det "På Andra Sidan Bron" som vi ska få se och höra honom spela i en inspelning från Grammisgalan 1993, en tillställning som var nästan lika blöt som tidigare nämnda långfredagssittning.

Det är synd om människorna

Satt och surfade lite slött då uttråkade jag tog en liten sväng till SD-hejande sajten "Politiskt Inkorrekt".
En sysselsättning jag då och då hänger mig till för att få se vad sajtens tokskallar hittat på denna gång och på så sätt få mig ett gott skratt.

Men i bland fastnar skrattet i halsen och dagens tur dit var sannerligen ett sådan tillfälle.

Denna gång var det dock ingen skribent på sajten som fick mig att häpna och skaka på huvudet.

Nej denna gång var det istället en av alla de klappeträden som kommenterar på denna sajt som fick att börja misströsta angående vårt lands befolkning.
Visserligen är det bara en röst men ändå en så hemsk och skrämmande röst att jag baxnade när jag läste det.

Så här kommenterade nämligen "Tips" en text om att en moderat politiker hade motsatt sig ett moskébygge i Fredrik Reinfeldts hemkommun Täby och det är en kommentar som osar av både rädsla för andra människor, rashat, girighet, dåligt grepp om svenska språket (roligt eftersom han attackerar muslimska analfabeter), men framför allt osar kommentaren sanslös dumhet.

"Moskéer är ingen attraktionskraft.Moskéer är terrorcentralerm det är allt det är, det är en lokal där de otrogna (muslimer, japp de är de otrogna) får order av sina imamer vad de ska göra i kriget.

Där påminns de om terrorn de ska utföra (då många av de är analfabeter), ni som varit i närheten har kunnat se det i ögonen på de otrogna när de kommer ut från sina moskéer, hatet fullkomligen lyser ur ögonen på de när imamen påminnt de om deras ansvar att utföra fysiskt jihad mot sina fiender (alla som inte är muslimer, vad ni än är för något, ateister, agnostiker, kristna, hinduer, buddhister osv.). De som inte är kapabla att utföra fysiskt jihad är de som agerar stödtrupp till de som utför jihad, det är ett intressant system där ni alltid glömmer bort att kvinnorna och barnen är delaktiga i terrorattackerna för att ni tror att dessa tänker som er.

Rätt åt Fredrik Reinfeldt, när han sedan flyttar tillbaka till Täby så kommer han till en fullpackad moské och en ort som fyllts på med nordafrikanska muslimer som är bland de värsta på planeten…"

Folk får tycka vad de vill.
Men i min bok var detta skrämmande läsning samtidigt som det var en nyttig påminnelse om vilka tankar som vissa lågpannor ute i stugorna har.

onsdag 23 mars 2011

Ta och raka er för böveln

Alla vänner av ishockey. Jag vill redan nu be om ursäkt.

Men era idoler hänger sig under denna del av säsong till den absolut värsta avart som finns inom sportens värld.

Det är naturligtvis slutspelsskägg, denna meningslösa och sanslöst fula rit, som jag menar och innerligt hatar.
Ett fenomen som kanske var roligt när det var nytt och fräscht för en massa år sedan men numera är precis lika dumt och intetsägande som alla dessa förbannade guldhattar som ska släppas fram så fort ett lag vunnit något, från P12-serien till SM-guld.

Vad vill de nu då med dessa skägg?
Tja förmodligen är väl anledningen om du frågar någon deltagare att kastandet av rakhyveln ska svarva samman gruppen och få dem att känna samhörighet så länge man är kvar i slutspelet, något jag trodde strävan efter att vinna skulle klara av.
Min anledningen till dumheterna är dock en annan.
Jag tror helt enkelt att det är ett infant uttryck för hur oerhört manlig och härlig man är som person om man är ishockeyspelare. Ungefär på samma sätt som det är tufft och häftigt att slåss på isen.

Så vad blir då kontentan av detta?
Sluta upp med eländet så jag under delen av året slipper blunda under varje hockeyinslag när en tandlös och knappt talbegåvad man står säger sina dumheter.

Eller varför inte låta två slutspelsskägg komma till tals och låta dem tala för sin sak och bevisa att hockeyspelare är begåvade varelser ...



söndag 20 mars 2011

Kejsarparets händelserika år

Ett år har gått sedan Kejsarparet av Hovslagaregatan hyllades på sin födelsedag senast.

Men tro nu inte det varit år som gått helt på slentrian.
Nej något dylikt hade inte varit likt de båda, som vanligt folk tilltalar Kejsarparet men som vi vänner får kalla Ers Nåd Stefan och Ers Nådiga Josefin.

Nej nej. Under det senaste året har herrn i huset beslutat sig för att lämna bilbyggande bakom sig för att istället utbilda sig och bli en obersturmbanhführer på vindkraft.
Och givetvis kunde inte lilla söta Kejsarinnan vara sämre och därför har hon under den senaste tiden blivit en vaggande tjockis.

En händelse som vi alla tycker är så rolig att vi inte vet av oss av glädje. Extra stor blev glädjen när vi också nåddes av att familjen i juli inte bara kommer att bli 50% större utan 100% större.
Det kommer kort och gott att bli tassande småfötter lite överallt på Hovslagaregatan framöver och ett kejsarpar som springer ben efter sig för att hindra de små från att hitta på djävelskap.
För djävelskap ska de hitta på, det ska inte minst jag se till.

Här kommer en låt också. En låt som inte har något att göra med någonting.
Den är bara rolig och sjungs av Sigge Fürst.
Så mina damer och herr. Stort grattis till Josefin och Stefan och här kommer "Bullfest".

torsdag 17 mars 2011

Veckans citat



"We will be able to speed up that day when all of God's children, black men and white men, Jews and Gentiles, Protestants and Catholics,
will be able to join hands and sing in the words of the old Negro spiritual:

Free at last!
Free at last!
Thank God Almighty, we are free at last!"


Martin Luther King, Jr. visar hur en tal-slipsten ska dras när han inför 200 000 personer avslutar sig sitt historiska "I Have A Dream"-tal under "Marschen till Washington för arbete och frihet" 23 augusti 1963.
Talet anses som ett var världens mest berömda och handlar i korta drag om att Amerika aldrig kan bli en stor nation om inte alla landets invånare får lika rättigheter.


onsdag 16 mars 2011

Härlig retrokänsla från Anderna

I samband med att Erik Hamrén presenterade sin senaste landslagstrupp för några dagar sedan var samtidigt dags för en annan presentation - Den av Svenska fotbollslandslaget nya reservställ.

Och när man fått vila ögonen på den är det väl vara att konstatera en sak.
Den är ju inte så djävla dum.

Visst, märket är fortfarande Umbro, jag vill ha Adidas på alla tröjor i alla dagar och väder.
Men bara det att tröjan bär starka spår av Perus klassiska och nästan livshotande snygga tröja från 70-talet är givetvis en fullträff och får mig att klucka av glädje.

Och när jag tänker efter lite extra kommer det från och med nu kännas riktigt bra varje gång de svenska landslagen får dra på sig sitt reservställ.
Det känns nästan som om jag vill se detta ställ oftare än originalet. Men bara nästan.

tisdag 15 mars 2011

Charlie Sheens senaste påhitt


Säga vad man vill om Charlie Sheen, men han har ändå ett sinne för humor.

De flesta har väl haft svårt att hänga med i alla turer runt denne 45-årige snurrpellen.
Men kort resumé för hans senaste år skulle kunna se ut så här: Sprit, sprit, horor, horor, knark, låsa in sig på ett hotellrum med nämnda horor, gå bananas så nämnda horor tvingades lås in sig på rummets toalett, mer sprit, mera knark och andra preparat, lite mer sprit och till sist sparken från succéserien "Two And A Half Men". Mellan detta har han också fullständigt gödslat med helt fantastiska citat.

Här skulle historien om den nu för tiden ganska slitne och sorgliga Sheen sluta om det inte vore för att han tydligen hade ytterligare ess i rockärmen.

För någon dag sedan gjorde nämligen den förre Plutonen-skådis tillsammans med sin nuvarande flickvän, 24-åriga Natalie Kenley och ett gäng andra kompisar iförda militärkläder ett inbrott på området där hans förra serie spelades och in och gissa vad de gjorde?

Jo genom en noga planlagd commandoraid snodde hans gamla trailer, med hänvisningen till att detta vara inte mer än rätt efter vad Sheen gjort för serien och bolaget Warner.
Och som den entertainer han nu en gång är följdes givetvis "brytet" av både film- och fototeam.

Vad säger man?
Genialiskt. Även om någonting säger mig att varken Charlie Sheen eller de andra hållit sig borta från varken rusdrycker eller ruspulver denna gången heller ...

Jorden lägger in en högre växel

Inte nog med att jordbävningen utanför Japans kust ställt till det för världen i form av mänskligt lidande, förstörda byggnader och nyväckta frågetecken för kärnkraft.

Den rackarn har även gjort att jordklotet börjat att snurra snabbare och medfört att dagen blivit kortare.
Detta har amerikanska rymdstyrelse Nasa kommit fram till efter lite snabba kalkyler.

Anledningen till att klotet har trampat gasen i botten är jordens massa har förskjutits en aning efter skakningarna i Stilla Havet.
Nu är dock detta fenomen helt naturligt och absolut ingenting att få panik eller ens oroa sig över.
"Detta händer alltid vid stora jordbävningar och är absolut inget att oroa sig för då detta fenomen alltid framträder", säger Richard Gross på Nasa.

Och till alla er som är rädda för att ni inte ska hinna gå upp innan dagen är över framför kan lugna er och ber att sitta ner i båten.

Skalvet utanför Japan har nämligen givit upphov till en enorm förkortning av dagen med 1,8 mikrosekunder per dygn. En förkortning som ska jämföras med att dagen efter jordbävning 2004 utanför Sumatra blev 6,8 mikrosekunder kortare.

måndag 14 mars 2011

Toner och bilder från I17

Sitter och tittar på det gamla militärlustspelet "Bohus Bataljon" och förundras, förutom av gamla bilder från min fina hemstad Uddevalla, över hur käcka och hurtiga alla vara på denna tid.

Det är visserligen inte många spår av lokal Uddevalla-dialekt men vi bjuds ändå på mycket sköna och tidstypiska uttryck, som till exempel tirra, tampas, Kapar'n, smekor och brallisar.

I rollerna ser vi en ung Per Grundén, Wall-Enberg i Jönssonligan-filmerna, som skönsjungande värnpliktig och crazyduon Gus Dahlström och Holger Höglund som arbetsskygga malajer som helst skulle vilja vara på skön. Filmen snygging är Doris Svedlund som spelar ärtig dotter till ett befäl.
Extra värt att nämna är också att den i framtiden världsberömde fotografen Sven Nyqvist stått bakom kameran i denna film 1949.

Stor roll i filmen har också en gedigen rivalitet mellan Bohuslän och Dalsland där andemeningen att Bohuspojkarna från I17 är hårda och salta typer medan Dalslandsbönderna från I29 är veka och alltid steget bakom. Precis som i verkligheten alltså ...

Men framför allt ger filmen oss den gamla fina visa om vårt gamla regemente, låten "Bohus Bataljon" i klippet sjungen av Elof Ahrle.
En låt som en viss hejarklack tagit sitt namn ifrån och som de även sjöng under Oddevolds år i Allsvenskan om jag inte minns helt fel.

söndag 13 mars 2011

En påminnelse om vår litenhet

Det är som om Moder Jorden då och då känner att vi människor blivit en aning för kaxiga och därför påminner oss om hur sanslöst små vi är när det verkligen gäller.

Påminnelsen blir denna gång när Japan drabbats av en naturens vrede extra stor för alla oss som har haft turen att födas i ett modernt och rikt land extra stor.

För till skillnad mot de senaste stora jordbävningarna som inträffat i och utanför relativt lågutvecklade länder som Indonesien, Haiti och i viss mån även Chile har det denna gång skett utanför ett av världens mest utvecklade och jordbävningssäkrade land. Med samma resultat kan väl tilläggas.

För invånarnas chanslöshet är lika stor oavsett välstånd. Eller rättare. De har ingen chans alls, något som inte minns klippet från Aftonbladet när tsunamin väller in mot staden Miyako bevisar.

Tidernas bästa schlagers

Som vi alla vet är inte gårdagens vinnare i Melodifestivalen, "Popular" med Eric Saaaade, någon av de bästa låtar som vi har skickat till musikens svar på Kiviks marknad, den europeiska schlagerfinalen.

Men även om vi älskar att hata den tävling i musik ska vi inte glömma att Sverige vid vissa tillfällen ändå hittat rätt och kunnat levererat bra musik till resten av Europa.

Och vad är då bättre än att knåpa ihop en pall med de tre bästa sånger haft som mål att få representera Sverige i Concours Eurovision de la Chanson.
Så låt oss få börja nedifrån med bronsplatsen, och givetvis är detta en högst högst personlig åsikt.

3) Min Kärlekssång till dig - Lars Berghagen
Utan tvekan den bästa låt som kommit två i melodifestivalen. 1974 hamnade nämligen Lasse "Storyteller" Berghagen på silverplats med en låt som skulle kunna vinna hela klabbet vilket annat år som helst. Enda felet detta år var bara att han ställdes mot en "lite" vassare låt, nämligen "Waterloo" ...

Snyggt är också hur han räddar det faktum att han fastnat i dekoren med gitarrsladden. Så gör bara en äkta entertainer.




2) Främling - Carola
Det perfekta schlagerscenariot och det som driver många artister att ställa upp i denna institution kallat Melodinfestivalen, nämligen att som helt okänd bli rikskändis på bara tre minuter.
Carola kan man utan att tveka säga gjorde detta när hon sjöng "Främling" 1983 i dräkt vars färg hon hämtat från Berghagen-klippet innan och med en gulhet man inte sedan dess sett maken till innan Linda Bengtzing visade upp nyansen på nytt i år.

1983 är också året då schalgerbögarna på allvar hittade till tv:n för detta evenemang och sedan dess hållit den här skutan flytande till Svante Stockselius och Christer Björkmans stora glädje.




1) Waterloo - Abba

En lika tråkig som självklar vinnare. Ingen har eller kommer att skriva en lika bra schlagerlåt, varken i Sverige eller i resten av Europa.
Det är liksom Waterloo och sedan är det hopp, hopp, hopp och ytterligare ett litet hopp innan tvåan på listan kommer, en tvåa som möjligen skulle kunna vara "Hold Me Now" med irländske Johnny Logan.

En annan sak med Abba är att den gruppen kunde verkligen ta på sig vad som helst. Piratkostymerna från Brighton följs här upp av kreationer i leopardmönstrad kavaj, två vita klänningar med kattmotiv och ett troll som bär en härligt vit kreation med historiens största kavajslag.



Som extrabonuslåt slänger jag in "Se På Mig" med Jan Johansen.
Inte för att det är den bästa, långt därifrån utan mer för att detta är den enskilda låt, vid sidan om Alphavilles "Forever Young" som jag har hånglat mest till.
En anledning så god som någon till att spela den om ni frågar mig.

Tack Jan.

lördag 12 mars 2011

Så här konstigt sjunger de på Hovenäset

Nej vet ni va.

Nu är det dags för lite musik på bohusländska.

Därför är det nu plats på scenen för Hovenäsets stolthet, MacLains med slagdänga "Abel I Klöva".
MacLains har även låtar som "Badgäster", "Mi Bu" och "Olgert i Bröddet" på sitt samvete för att nämna några.

Och även om det vissa gånger är mer norska än svenska är det än på något sätt både samtidigt roligt..

Samma rädsla - Nya skämtobjekt

Vad ska man säga om Tyskland?
De har i alla fall aldrig långt till att hänge sig åt främlingsfientlighet och göra sig lustiga över andra folkslag och religioner.

Här har några tokskallar inför en parad någonstans i Tyskland funnit det passande att stampa upp dammet från 30-talet på nytt och göra sig lite lustig över etnisk minoritet.

Den gången var det judiska köpmän som porträtterades med stora näsor och fulla pengapåsar.
Idag är muslimska papier mache-kvinnor i slöjor och niqab som förs fram för att folk ska skratta åt dem.
Och för att extra påpeka vad upphovsmännen, antar att det inte är några kvinnor, anser om islam och dess utövare är det även en europeisk man i riddarrustning som sitter på en häst och som har spetsat en av kvinnor och hennes barnvagn med sin lans.

Helt vansinnigt och inte får man någon större hjälp i att känna hopp för Tyskland av de som kommenterar spektaklet.
För även jag inte kan tyska flytande låter i alla fall i mina öron som tv-männen tycker att det är ett ganska lustigt skådespel, skratt brukar vara en markör på att man gillar det man ser.

fredag 11 mars 2011

Spelhörnan

Killzone 3
Playstation 3
(3D/Sony)
Betyg: 3 Herr Nilsson


Så var det då åter dags att ge sig i kast med Helghast-medborgarna igen för att kasta ut dessa usla varelser från universum. Alla ni som varit med för vet vad det handlar, det kommer att bli ett skjutande utan dess like.
Vi får återse gamla bekanta då du själv spelar som Rico Velasquez och då en av de personer du ska rädda är huvudpersonen i förra spelet, Tomas "Sev" Sevchenko.

Det primära målet är dock som vanligt i Killzone att stoppa Helghasterna och deras tokige general Orlock. Och utan avslöja för mycket får det hela sin upplösningen i en tusan till smäll.
En bra förstapersonsskjutare som, även om den inte på långa vägar kommer upp i samma nivå som Xbox 360-exklusiva Gears of War, kommer att ge Sony en hel del säljargument i konsolkampen mot den amerikanska jätten.
Killzone 3 är också det första spelet i serien som är kompatibelt med Playstation move-kontrollen och kanske det mest intressanta, spelet är ett av de första spelen från Sony som kan spelas i 3D.
3D-effekten kan jag tyvärr inte säga så mycket om då jag inte begåvats med en sådan tv och med move-kontrollen är det bara att konstatera. Den är precis lika menlös som den varit till alla andra PS3-spel. Den vanliga handkontrollen är bäst och därmed basta.


Test Drive Unlimited 2
Playstation 3/Xbox 360/Pc
(Eden/Atari)
Betyg: 4 Herr Nilsson

Test Drive var förr i tiden ett av mina allra största favoritspel, främst kanske för att man fick ratta de tuffaste bilarna på ett verklighetstroget sätt.
Men i takt med att det numera går tretton realistiska bilspel på ett dussin har spelet fått allt svårare och svårare att övertyga mig. Inte ens möjligheten att få spela mot obegränsat antal spelare när Test Drive Unlimited kom för några år sedan fick mig att gå igång ordentligt på spelserien igen.

Men när nu TDU 2 släppts har i alla fall jag fått nytt hopp om Test Drive-världen.
Anledningen till detta är det storyläge som spelet har begåvats med. Belackarna kan visserligen säga att upplägget, bli berömd genom att vinna tävlingar, är något man redan sett till leda och inte alls känns speciellt fräscht. Och visst kan jag till viss del hålla med om detta, men jag tycker ändå att spelet håller bättre klass än mycket annat på marknaden.
Stor del i denna känsla är att man även denna gång när som helst kan utmana någon medtrafikant på racingduell, något som gör att spelet aldrig blir enformigt.

Men denna del av spelet är också det som har varit TDU 2:s största problem hittills.
Spelutvecklarna Eden har nämligen hittills haft minst sagt stora problem med de servrar som ska ta hand om alla spelare. Dessa problem har fått till följd att motspelare har saknats och att Ibiza och Hawaii där spelet utspelar sig allt som oftast har varit en mycket karg och ensam plats. När nu dessa problem är på väg att lösas blir Test Drive Unlimited 2 ett riktigt bra spel som ger många speltimmar för pengarna.

tisdag 8 mars 2011

Att bli kapad och ändå sågad

Jag märker att den där Nani utanför Manchester United inte är en speciellt populär fotbollsspelare.
Efter att ha åkt på en av säsongens värsta tacklingar av Liverpools Carragher är det Nani och inte Carragher som får utstå de värsta smädelserna.

Respekterade The Guardian skriver att Nani förmodligen inte blev bjuden på chokladtårta i omklädningsrummet av Sir Alex då han låg på planen och grät efter ett köttsår. Många andra anser också att det är högst ironiskt att ligan största fuskare åker på en av ligans värsta tacklingar.

Och även om kan tycka att dessa åsikter kan tyda på ett lite väl grabbig inställning till saker och ting vet jag ändå inte själv vad jag ska tycka.
Tacklingen är givetvis utanför alla råmärken som finns i regelboken och Carragher skulle naturligtvis inte ha spelat mer efter den tacklingen.

Men samtidigt tycker jag att Nani uppträder på ett mycket märkligt sätt. Man kan inte vara livshotande skadad om man klarar att resa sig upp linka fram till domaren och beklaga sig för att sedan ramla handlöst för att Steven Gerrard puttar honom på axeln.

Att han gråter är väl okej, ett köttsår på benet kan göra jätteont, och det har jag inget att säga om.
Men en stor del av den kritik som Nani nu får i England bottnar nog i att han under hela sin karriär i Premier League haft en liten liten tendens att överdriva de smällar han får.

söndag 6 mars 2011

Norge - Objektivitetens högborg

Jag vill här med be alla hejarklacksjournalister som jag har häcklat under den senaste tiden om ursäkt.

Ni är inte alls speciellt partiska i era referat, i alla fall inte om man jämför er med norske, det är tydligen i Norge som tokskallarna i denna genre finns, Sven René Nygaard, radioreporter på Radio Prime.

För att kalla den killen för objektiv och sansad i sitt referat är en så stor överdrift att det inte liknar något.

Matchen är en avgörande kvalmatch till norska högstaserien, Tippeligan, och det är Sarpsborg kvalar sig uppåt mot lokalrivalen Fredrikstad ska hålla sig kvar.
Nygaard är minst sagt supporter till Sarpsborg och det hans också hans lag som vinner kvalmatchen, i alla fall ni inte kan uttyda detta mellan alla stön, skrik och allmänt jubel han utstöter

Hans hån till Fredrikstad och dess tränare är obetalbar när han utstöter "Å Kjære,store skaper! Tom Keiko Nordlie, nå må du ned og spille mot Tromsdalen for 169 mennesker og Løv Ham for 82"

Detta klipp är som man säger helt obetalbart i genren "journalister som lagt undan objektiviteten".

"Your boys took a hell of a beating!"

Ibland kan man lite mer glad än vanligt över en seger i fotboll.
Men gladare än norske radiokommentatorn Bjørge Lillelien blev 1981 kommer man aldrig att kunna bli.

Frågan som den oinvigde kanske ställer sig kanske är om Norge rent av precis vunnit VM eftersom Lillelien blir så här tokglad? Eller har kanske norska landslaget genom sin insats räddat livet på honom?

Åh nej. Anledningen är att Norge precis slagit England i kvalmatch till VM 1982.

Förutom att hans glädjeutbrott är en symfoni i övertänd glädje är det också en väldigt bra exempel på vilken nästan ohälsosam respekt norrmännen hade och har än i denna dag för det engelska landslaget.

"Maggie Thatcher, can you hear me?. Your boys took a hell of a beating".
Lysande.

fredag 4 mars 2011

Veckans ryss

Får jag lov att presentera Shamil Tarpischev, rysk förbundskapten i tennis, som under helgen från sin plats på bänken i Davis Cup-matchen mellan Sverige och Ryssland kommer att leverera allt som krävs av en tvättäkta rysk pamp.

Ledstjärnor för dessa män är: Butterhet, en pompös kroppshållning och att aldrig jubla över någonting någonsin.
Attribut som den gode Tarpischev svarade upp mot med bravur under fredagens inledande singelmatcher.

torsdag 3 mars 2011

"Rätt opp i plocken"

Vi har tidigare fått stifta bekantskap med journalister från så väl tidnings-och TV-branschen som iklätt sig hejarklappskepsar.

Denna gången ska vi åter byta media och samtidigt flytta oss från Sydeuropa till vårt egna lilla land Sverige.
Vi ska närmare bestämt bege oss till Småland och en radioreporter vid namn Håkan Lönngren.

Håkan har, eller i alla fall hade, som arbete att bland annat referera hockeymatchen åt Sverige Radio P4.
Och så långt är väl allt frid och fröjd om det inte vore för den lilla detalj att han även är är vad enklast skulle kunna benämns toksupporter till Nybro Vikings, ett ishockeylag som han med jämna mellanrum är satt att bevaka.
Och jag skulle fortfarande faktiskt kunna köpa upplägget, vi har ju alla favoritlag som vi håller på.

Nej, problemet börjar då Håkan Lönngren under sitt arbete inte har en antydan till att dölja sin sympatier och känslor när Nybro Vikings spelar.

Så låt oss då höra några exempel på vad som kommit från Lönngrens strupe och gått rakt ut i etern.






Oh night, Oh night, Oh lovely Istanbul night

Det behövs väl egentligen inte sägas, men detta är en av mina bästa kvällar framför TV:n någonsin.

Det är Champions League-final 2005 och Liverpool har ställts mot Milan på Atatürk-stadion i Istanbul.
Den andra halvleken har precis börjat, The Traveling Kop har under paus sjungit "You'll Never Walk Alone", Dietmar Hamaan har bytts in på mittfältet och Milan leder med 3-0.

Det som hände under den resterande matchen är som man säger ljuv ljuv historia, historia som Milan borde varit förberedda på då Liverpool med press på sig att vinna med två mål några månader tidigare i den sista gruppspelsmatchen mot Olympiakos vänt 0-1 till 3-1 i andra halvlek på Anfield.

"We Got It Five Times"

onsdag 2 mars 2011

När Apan själv får välja

Melodifestivalståget har nu åkt förbi de fyra inledande stationerna och har nu två stopp kvar innan vi kan kora vem som ska representera vårt land i Tyskland.

Som vanligt är det en hel hög med trist och lama låtar som har paraderat förbi under de fyra första lördagarna. Men det finns också några låtar som fått en att inte helt och hållet sluta tro på det där med tävlingar i musik.
Jag hade därför tänkt att nämna två av dem, eller rättare sagt de enda två som fallit mig riktigt i smaken.

Och nej. Jag tänker inte lyfta fram Danny eller Eric Saade. Hyfsade låtar men inte i närheten av kunna vinna några priser i min bok.

Nu kommer det gå alldeles utmärkt för dessa två polerade och välartade pojkar ändå, det kommer inte minst alla kvinnor (från pilska tonårsflickor med obegränsat mobilkonto till kvinnor i 30-40-årsåldern som är lite småsugna efter några glas rött och lite potatisgratäng) att se till.

Nej istället är det två andra som förtjänar uppmärksamhet.
Först ut är det Pernilla Andersson, jaja hon ser också bra ut, med sin "Desperado", en låt som under den första deltävlingen fick mig att utbrista: "Så där ja. Nu börjar festivalen!".
Nu räckte inte min känsla riktigt till en direktplats i finalen men till Andra Chansen bar det i alla fall.
Låten är ett nytt exempel på att Fröken Andersson, tilllika Backyard-Dregens flickvän, kan det där med att knåpa ihop countrydoftande dängor som jag har lärt mig att älska. Att hon sedan har en glugg mellan tänderna och spelar gitarr åt "fel" håll är bara saker som upplevelsen ännu bättre.
Enda felet med låten är väl att den är lite för lik Anderssons genombrottslåt "Johnny Cash & Nina P". Men det felet tar jag i detta sammanhang med en klackspark.

Det andra exemplet på bra musik från årets melodifestival är en artist som man väl egentligen inte trodde att man skulle få se på festivalscen.
Men i den sista deltävligen stod den tvättäkta smutsrockaren Nicke Borg från Backyard Babies på scenen med sin "Leaving Home". En insats som tog honom direkt till finalen i Globen.
Och som han gjorde det. Låten som har klara likheter med Green Days "21 Guns" är en rocktryckare av bästa märke och ett bevis på "Saved By The Bell" från Backyards självbetitlade album inte var en gångs företeelse.
Och om nu ska säga något negativt om den gode Borg får det bli att han inte riktigt klarar att bära upp sina stora mängder tatueringar. Så fort jag får se hans armar känner jag att det skulle behöva lite bisceps för att hela ekvationen ska gå ihop.
Låten är dock bland de två bästa under årets melodifestival.

Till slut kommer det dock att gå som man har befarat.
Danny eller Eric Saade vinner hela skiten. Alla kommer vara nöjda och belåtna, pressen kommer att skriva att vi har en vinstchans i Europafinalen och sedan kommer vi att hamna på den under halvan med sedvanliga tårar och tandagnisslan.

Jag vill dock påpeka att jag inte för ett ögonblick tror att mina favisar skulle göra bättre i från sig. Det är bara så roligt att vi bryr oss så sanslöst om Schlager-EM och att vi varje år har en sanslös hybris om vår förmåga att veta vad folket i Europa vill ha.



En vän utan Hellström-biljett

Efter att ha hållit sig borta från Berget under några dagar, dagar som ägnats åt att skriva ett tämligen kackigt projektarbete, är det nu hög tid att kasta sig upp på bloggsadeln igen och författa lite mer strunt.

Men det har dock inte enbart varit dagar som ägnats åt skrivande. Nej för jag har kommit på att jag lyckats tappa bort min biljett till Håkan Hellströms konsert i Agnebergshallen.

Givetvis har jag mig själv att skylla då jag köpte biljetten alldeles för tidigt och på detta sätt krattat manegedjävlen, lagt upp bollfan på straffpunkten eller ställt mig på alla fyra för att den situation skulle kunna uppstå.
Jag minns med kristallklar tydlighet att jag hängde upp den lilla fina foldern från Ticnet snyggt och prydligt på min anslagstavla, en uttalad strategi för att jag skulle veta var jag hade den.
Tyvärr fungerade inte denna plan för fem öre, något jag upptäckte i förrgår när jag precis innan jag skulle somna fick ett usel tvivel om jag verkligen visste var den fanns.

För det hade jag ju inte, inte den blekaste aning faktiskt.
Och eftersom biljetten verkar vara väldigt långt borta, eller närmare bestämt förmodligen gått upp i rök ovanför Lillesjö-verkets skorsten finns det inget annat ämne för denna bloggåterkomst än en liten musiksnutt.

Så från mig till alla er.
Här kommer förmodligen, om någon god fe inte kommer med en ny plåt, det närmaste jag kommer att komma livemusik från "Falsksångaren från Västra Frölunda" under denna vecka.

Ja jag säger då det. Jag som bestämt mig för att ge killen en rejäl chans.
Här kommer i alla fall en tidig insats från Håkan Hellström, när han sjunger "En Vän Med Bil" på en av Aftonbladets Rockbjörnsutdelningar.