Veckans musikvideo

Hey let's go the pub.

För vad är väl mer passande än att på en fredag, den veckodag så förpestad av after work, spela en musiksnutt som utspelar sig i pubmiljö.

För själva musicerandet står det gamla fina brittiska crazybandet The Housemartins, som mest är kända för acapellahistorien "Caravan Of Love".
Denna gången heter dock låten "Happy Hour" och handlar kort och gott om hur otroligt roligt det är att landa arbetsdagen/veckan med några pints.

Så låt oss nu då ta oss till en äkta engelsk pub och få se en video som ut över lite gladpop bjuder på konstig dans, leranimationer och en mycket ung Fat Boy Slim.

Spelhörnan

Tom Clancy's Splinter Cell: Conviction
Xbox 360//Pc
(Ubisoft)
Betyg: 4 Herr Nilsson

Så har det då åter blivit dags att dra på sig mockasinerna för att bli supersmygaren Sam Fisher för några timmar.
Den här gången är han på jakt efter sin dotters mördare, en mördare som alla bevis pekar mot finns hos hans gamla arbetsgivare, Third Escalon. Fisher är kort och gott sur och han vill ha hämnd.
Som vanligt är skuggan din allra bäst vän när du ska ta dig fram och smyga dig på intet ont anande fiender.

Men även om smygning fortfarande är huvudtaktik har Splinter Cell ändå växlat in på ett lite nytt spår denna gång då användning av sina skjutvapen blivit ett allt mer frekvent inslag, och då inte bara till att skjuta sönder lampor.
Några kanske tycker att gör att spelet genom detta har tappat sin själ. Tvärtom tycker jag.
Visst ska det erkännas att jag blev en aning besviken första gången jag märkte att man kunde klara sig genom att skjuta sig fri, men det finns ändå så mycket annat som gör Conviction till ett spel på högsta nivå.
Manuset, där vi får följa Fishers jakt på sanningen, är ett exempel då det håller väldigt hög klass och håller en i ett järngrepp genom hela spelet.
Ett riktigt bra spel som numera placerat sig i en genre som är en tuff värld att slå sig in.


Just Cause 2
Xbox 360/Playstation 3
(Eidos/Ubisoft)
Betyg: 2 Herr Nilsson

Förra gången vi träffade Rico Rodriguez var han på uppdrag i något mystiskt Sydamerikansk land.
Den här gången är han i ett lika mystiskt land, men den här gången doftar det Sydostasien om omgivningarna.
Länderna har dock en sak gemensam, de styrs av en fullständigt bindgalen diktator och de har olika rebellrörelser som vill störta honom. Och som vanligt är det här Rico kommer in då även hans arbetsgivare har stora intressen i att ”befria”landet.
Så det blir ”same procedure like last time”. Rico tar hjälp av rebellerna för att nå sin arbetsgivares mål.

Egentligen har det inte hänt så där väldigt mycket spelmässigt sedan sist heller.
Förutom nya fordon och vapen är det samma visa som alltid. För även om att flyga attackplan är hejdlöst tufft känns det ändå som att utvecklarna kunde ha bjudit på lite mer.
Den idébristen kan man dock haft överseende med om det bara hade varit så att företaget hade skakat fram en godkänd kontroll denna gång.
Men tyvärr är det lika dåligt, uselt om man så vill, denna gång och det är tyvärr inte acceptabelt
Det godkända betyget räddas av att man i alla fall har saker att göra under en lång tid då världen man befinner sig är en av de största som presenterat i spelväg.

Veckans citat

"En smutskastningskampanj som vi inte
sett maken till sedan Kosackvalet 1928"

Socialdemokraternas Thomas Östros tar i så han nästan spricker då han ska ta ner Alliansens "spontana" uttalanden från Mats Odell och Sven Otto Littorin där de liknar de Rödgrönas vallöften vid Mona Sahlins omtalade Tobleroneaffär för 15 år sedan. Problem för Östros är bara att väldigt få känner till Kosackvalet 1928.

Te dans med Värmlandspojkarna

Om mindre än två månader är det åter dags för Apan och hans vänner att bege sig till Grebbestad för sedvanligt midsommarfirande med lite sång, lite dans och lite naket.

En av de största supportarna till dessa galna dagar heter Mariette och har i dag 25-årig födelsedag, för vilken gång i ordningen vet jag dock inte men lika fullt är det 25-årsdag.

Husmodern M kommer dock att hålla lite låg profil på den stora dagen, en låg profil hon dock kommer att ta igen på lördag.
Då ska nämligen feststämningen eruptera till fullt kaos med sedvanlig baluns.
En baluns som det går att ha stora förhoppningar på då det brukar smälla rejält i kaklet när "Mettan" bjuder till fest.
Senaste gången var det härligt dimmigt på många håll och en hel del luckor som fick fyllas igen dagen efter.
Men så ska det vara när det är fest och Södra Drottninggatan.

Som uppvärmning till Grebbestad skickar därför här med en liten musikvideo som spelades in just för ett år sedan på "Mettans" stamhak i Grebbestad, Röde Orm.
En musikvideo med som som av en händelse hennes stora favoriterna, i alla fall när hon är i Grebbestad, Värmlandspojkarna.
Plats på scen alltså. Värmlandspojkarna med låten "Ut Med Båten".

Äggröra The Ukrainian Way

Ibland kan vi tycka att våra riksdagsmän stundtals gnabbas lite väl hårt i kammaren. Men då ska vi komma ihåg att de i alla fall håller sig till strid med ord.

Annat är det minsann när andra länders bestämmande människor ger sig i kast med varandra.
Senaste nu raden är det Ukrainas hetsiga ledamöter som inte kunde hålla sig i skinnet sinnet rann över.

För under omröstning huruvida Ryssland även fortsättningsvis skulle få ha flottbaser vid Svarta havet tog det minst sagt hus i helvete med nävar som knöts, ägg som ven genom luften och som lök på laxen även ett par rökgranater som fyrades av.

En sak undrar jag bara.
Var det väntat med denna urspårning? För om inte. Varför var då podiet redo med paraplyer att fälla upp?
Kul är det i alla fall att få se vanligtvis stiffa män bli sandlådebarn igen.

I Apans Öron

Igår var det meningen att man skulle ha öppnat stora nostalgikranen på vid gavel då ett besök med klasskamrater till GG:s gamla lokaler, numera Soho Club, var inplanerat.

Och nostalgi blev det. Men inte på Soho Club utan istället på Harrys, en resa som även tog Apan till samma lokal som en bladig trio i form av en förbundskapten, en skyttekung i handboll och en ex-världsmästare.

Men för att återgå till Harrys.
Till och börja med var det 18 års gräns, något jag kom på efter att entrepengen var betald och dryck var beställd.
Men trots att jag var dubbelt så gammal som vissa på stället var det en underbar tur down Memory Lane då Harrys dagen till ära hade 80-talstema, komplett med rökmaskin och DJ:s med skivspelare!.

Visserligen var det ett upplägg som gav blandade känslor då musiken givetvis var delikat men tanken på att många i lokalen inte ens var födda under årtiondet som hyllades gjorde mig en aning nedstämd.
Dessa små liv har missat så mycket som var gigantiskt. Dom har inte sett Éder ramma målramar eller Maradona sola in bollen bakom Peter Shilton. Dom har inte varit med när Berlinmuren föll eller när Sverige förlamades av Skotten på Sveavägen.
Men framför allt har de missat all sanslös musik som kom under det klädmässigt tveksam decenniet.

Därför blev det för Apan att i ren 80-talsyra sätta ihop en Spotify-lista med musik från tiden då hårspray var livsviktigt och axelvaddar kutym.

Bland Spretluggar Och Axelvaddar

Beat It – Michael Jackson: Det är väl lika bra att börja med den person som musikmässigt var störst under årtiondet. Detta var också årtiondet då Jackson gick från att vara ”bara” geni till bli geni med touch av Poco Loco då kirurgerna fick fullständigt fri händer med hans kropp. En skalpellfest som tyvärr inte fick så bra resultat. Själva låten är inte så mycket att säga om då den är en av de bästa som gjorts.

Stay – Eva Dahlgren: Hon må vara aldrig så lesbisk. Det finns ändå få kvinnor som attraherat mig som Eva Dahlgren. Inte så mycket för utseendets skull utan mer för den mäktiga aura som alltid har omgett henne. Så är hon lång också ...

Big In Japan – Alphaville: ”Forever Young”-albumet var ett av de första album på jag köpte på vinyl, hade det av någon underlig anledning på kassett innan, något jag naturligtvis inte ångrar så här 26 år senare. En stor anledning till detta är ”Big In Japan” som håller än i denna dag.

Spelar Ingen Roll – The Pinks: Vad var väl sötare 1984 än sex barn från Degerfors som sjöng om känslor? Ingenting naturligtvis och därför blev The Pinks en supersuccé och Bert Karlsson ännu lite rikare.

The Riddle – Nik Kershaw: Det största minnet av den här låten är, förutom dess förträfflighet, att videon var ytterst märkligt och fängslade min fantasi med sjungande läppar på väggarna och.ett Lustiga Huset-tema. Sedan hade Nik en imponerande höjd på hockeyfrillan också.

Kär Och Galen – Ulf Lundell: Han står naken i havet på omslaget till den här skivan. Det tycker jag är snyggt och fullt tillräckligt för att komma med på denna lista.

Dallas Theme – Various Artists: Inget årtionde hade så många och bra tv-serier och ledmotiv som 80-talet, där Miami Vice, Maktkamp på Falcon Crest, V, Knight Rider, Magnum P.I och Lagens Änglar är bara några exempel. Störst av dem alla vara dock Dallas och då framför allt ledmotivet med sitt härligt pampiga blås och tokiga wacka wacka-gitarrer. Och allt detta till snygga bilder av skyskrapor, oljefält och Southforks vida slätter.

I Skydd Av Mörkret – Eldkvarn: Enligt producenten Mauro Scocco, som även hörs på kör i den här låten, är detta den optimala albumöppnaren med lugn sång till enkelt pianoinledning som stegrar sig innan hela helvetet brakar lös. Det är väl bara att hålla med.

The Power Of Love – Jennifer Rush: Givetvis kramades vi under 80-talet också och då gjorde vi det med fördel till ”The Power Of Love”. En klassisk tryckare i alla avseenden.

Stripped – Depeche Mode: Hemma hos kompisarna hos mormor i Levene var Depeche Mode religion och det var klart att även jag fastnade för Martin L Gore och de andras evangelium. Dunkel engelsk synth var det mänskligheten behövde var budskapet.

Människor Som Hör Ihop – Ratata: Ingen svensk kunde under denna tid fästa svårmodig romantik bättre i toner än buttergöken Mauro Scocco. Här kommer ett lysande exempel på detta från det välkammade bandet ”Ratatas” sista album.

Do They Know It's Christmas? - Band Aid: 80-talets var tidsperioden då vi i den rika delen av världen fick upp ögon på allvar för det umbärandet som människor i andra delar av världen lever under. Detta fick till följd att slutet av 80-talet översköljdes med stödgalor och låtar till förmån för framför allt Afrika. Det som satte igång allt var Bob Geldof såg ett inslag på tv om svälten i Etiopien och ilska över världens orättvisor satte igång Band Aid och senare även Live Aid.

Oh L'Amour – Erasure: Lite klockren gaysynth är aldrig fel. Varken nu eller på 80-talet. Vince Clark och Andy Bell pling-plongade oss in i himmelriket vid ett flertal tillfällen och det är bara ett exempel.

Touch Me – Samantha Fox: Året är 1986 och Apan sitter och bläddrar i den då glödheta tidningen Okej. Upp dyker då på ett helt uppslag den 20-åriga Fröken Fox stående i en pool iförd endast vit T-shirt och bikiniunderdel. Om man blev imponerad? You bet. Detta var ju det närmaste en 13-åring kunde komma en porrtidning och därför blev detta uppslag, låt oss säga, välläst under lång tid. Sam återkom flera gånger i Okej men det var aldrig som den där första gången.

Astrologen – Magnus Uggla: Jag var svårt slagen av Uggla-feber under denna period av mitt liv och därför var det en självklarhet att nynna med i låtar som ”Astrologen”, ”Hand I Hand” och ”Staffans Matematik”. Tyvärr har han tappat känslan sedan dess men vi ska alltid hylla Uggla för hans muisk fram till mitten av 80-talet.

Flashdance (What A Feeling) - Irene Cara: 80-talet var också filmmusikens årtionde och det fanns på giganter på område. Först har vi Jennifer Warnes som vunnit tre sång-Oscars, ”Up Where We Belong” och ”(I've Had) The Time Of My Life” och sedan har vi Irene Cara. Medan Warnes låtar doftade mer romantik var Caras låtar, ”Flashdance (What A Feeling)” och ”Fame” mer fart och aerobic.

Mer Jul – Adolphson & Falk: 80-tal var tiden då två män som såg ut som mellanstadielärare faktiskt kunde funka som artister. Här kommer en julsingel från de båda som innehåller det absolut roligaste ljudet jag, det som Aracuan ger ifrån sig i Kalles Fotografiska Expedition under julafton. Jag blir så glad bara jag tänker på honom att jag är tvungen att lägga upp en bild.

The Lady In Red – Chris de Burgh: Som sagt var. Det kramades en hel del på golven under denna era. Här kommer den kanske, tillsammans med ”Forever Young”, största kramkatalysatorn av dem alla.

Total Eclipse Of The Heart – Bonnie Tyler: Det är lika bra att ta en till medan proppen är ur. Mer powerballad än något annar. Men det går ju att ragga till det också.

Words – F.R. David: Varför inte släng på på en klockren One-Hit-Wonder. Ingen hade hört talas om den tunisiske sångare F.R David, eller Eli Fitoussi som han egentligen hette, innan han släppte denna dunderhit 1982. Tyvärr var det ingen som hört talas om honom efter det heller.

När Alla Vännerna Har Gått Hem – Gyllen Tider: Undra hur många discon som stängt butiken med den här låten och låtit folk gå runt med varandra tills ljuset har tänds i lokalen och någon maktberusad vakt kommit och kört ut de förälskade. Ett par stycken antar jag. Låten kan också vara det bästa som Per Gessle fått ur sin penna.

Fotbollsporr 2

Och när vi nu ändå precis växlat in på spåret med fotbollsporr kan vi bara inte hoppa förbi den här bilden av Annie Leibovitz.

Vem som är världens bäste fotbollspelare genom tiderna brukar ge en del debatt. Saken är dock klar att det alltid står mellan herrarna som finns till höger och vänster på bilden.
Och jag kan inte heller totalvägra väskföretaget Louis Vuitton och deras påstående om att de har fångat fotbollens heliga treenighet på bilden över ett fussball-spel.

Pelé och Maradona är som sagt var glasklara på första och andra plats och jag kan inte protestera speciellt mycket då de även har kastat in Zinedine Zindane i ekvationen också.
För när man tänker efter är "Zizou" en aning styvmoderligt behandlad när det i dessa dagar ska snackas om bäst genom tiderna. Lionel Messi är bra men Zindane var klasser bättre. För satan vad den killen kunde spela boll alltså.

Och gör man ett sådant här mål i en Champions League-final är värd alla hyllningar som finns. Något som även kommentatorerna i detta klipp tycker.
Frågan är vilken prestation som är störst. Zizous underbara volley eller kommentatornas lungkapacitet. Det verkar som om de mer eller mindre har kopplat ett tryckluftsaggregat till stämband och sedan bara åkt iväg.



Om det finns osäkerhet vem som är bäst är tävlingen om världens största, och roligaste, fotbollsdiva avgjord med enkelhet.
För givetvis finns det en rolig anekdot i samband med bildens färdigställande och givetvis är det Diego Armando Maradona som står för roligheterna.

Fotot skulle tas klockan 15.00 på ett café i Madrid.
Pelé var där vid tredraget.
Zinedane öppnade dörren och trädde även han in vid klockslaget.
Maradona, han rullade in med entourage klockan 19.30 utan en antydan till ursäkt. "Nu är jag här, nu kör vi" var budskapet denne legend utstrålade. Precis som hans fotbollsspel, en fantastisk uppvisning.

Veckans musikvideo

Ayayayay!
Nu blir det mexikanskt på Berget må jag säga.

Detta i och med att det är dags att lyfta upp den sanslöst hårda filmen "Desperados" från -92 med Antonio Banderas i huvudrollen.
Filmen är som sagt en synnerligen hårdkokt historia om en revolverman/Mariachispelare (mexikansk musikstil med stora hattar) som kommer tillbaka för att utkräva hämnd för sin döda familj och är egentligen bara det en anledning till att hylla filmen.

En annan sak som gör filmen värd att hylla är att var här jag för första gången fick syn på den kvinna som skulle komma att ligga solklar etta på "världens snyggaste"-lista under många många år, Salma Hayek.
Jag minns det som idag då hon i sin första scen kommer skridande fram längs den dammiga huvudgatan i den lilla byn och vände upp och ned på både det ena och det andra.

Men den största anledningen idag är filmen inleds med ett underbart mariachi-stycke vid namn "Cancion Del Mariachi".
För sången står Antonio Banderas som återigen visar att han inte bara är snygg utan även har en strupe av guld.

Så ta på er den stora hatten och häng med till det dammiga Mexiko.

Fotbollsporr

Mina damer och herrar.
Får jag lov att presentera världens bästa lag som aldrig fick bli världsmästare. Brasiliens lag i VM -82.

Det är mitt första VM som jag kommer ihåg glasklart och jag minns än i denna dag hur ledsen jag var när laget förlorade mot Italien i semifinalgruppspelet och missade VM-finalen mot Västtyskland.

Men det spelar ingen roll attt laget aldrig vann. Vackrare har fotboll aldrig spelats än den gjorde de där galna dagarna i Spanien 1982 och vackrast spelades den av Brasilien som är det bästa fotbollslag jorden har sett. Upplagan är också det fotbollslag som på allvar fick mig att förstå varför miljarder människor dyrkar den här idrotten.

Så det är väl lika bra att överlåta scenen åt män som Zico, Falcão, Cerezzo, Júnior, Sócrates och den kanske största av dem alla: Éder.
Detta är fotbollsporr.

Veckans citat

"Vi har ett klassiskt aprilväder"

Aldrig har SMHI varit mer rätt ute än när deras meterolog Sten Laurin ger sin syn på dagens väder med ömsom sol, moln, regn och snö. Ett väntat väderfenomen som vi blir lika förundrade över år efter år.

I Apans öron

De senaste dagarnas vulkanutbrott och flygkaos har för det mesta bara inburit problem och besvär.

Men en sådan här dag då våren försöker att tränga igenom ska man vara positiv och saker och ting från den ljusa sidan.

Vulkanen på Eyjafjallajökull och dess effekt på världen har nämligen fått Apan att komma på ett tema till en Spotify-lista. Luftrummet i allmänhet och flygplan i synnerhet.

Därför kommer här en listan helt tillägnad sådan som kan finnas i luften. Från aska till smurfer, flygkaptener och atombomber.

Luftrum

Air On The G String – Johann Sebastian Bach: Listans tema är ju luft och vad är då mer passande än att inleda med det mest luftiga som barocken fått fram. Bach låter här hela strängorkesterna jobba för glatta livet.

Learning To Fly – Tom Petty: Luftig gubbrock blir det här näst när Tom Petty tar oss med på tur upp bland moln i sin säregna bilåkarrock. Sommar.

Pappa Är En Flygkapten – Magnus Johansson: Den här låten kommer för alltid förflytta mig till något säte i Kristianssons Volvo 480. Kristiansson som hette Magnus i förnamn tyckte nämligen att det var ofantligt stort att en så här pass bra låt hade hans namn i titeln. En åsikt som fick till följd att denna låt gick på repeat i hans bil under varje resa under sommaren 1991.
Magnus Johansson är för övrigt ett av de mest menlösa och omöjliga namn en artist kan ha.

Fly Me To The Moon – Frank Sinatra: Så fort man sätter på en låt med Ol' Blue Eyes sprider sig en air av coolhet i rummet och man får för sig att livet som Frank Sinatra måste ha varit ytterst lätt att leva. Musik för livet på en räkmacka helt enkelt.

7:e Våningen – Carla Jonsson: Lillebror Jonsson visar här att det inte bara är hans mer kända storebror Plura som kan sjunga och göra bra musik i Eldkvarn. Låten som skänker oss uttrycksom, skotska droppar, pigga glada mörtar och dumbom, är ursprungligen från Carlas soloskiva men framförs här under en magisk Eldkvarn-kväll i Uppsala 1994.

Leaving On A Jet Plane – Johan Denver: John Denver, eller egentligen John Deutschendorf Jr, sjunger av sig ångesten över att behöva lämna sin älskade som sover sött medan man själv är tvungen att flyga flygplan till en plats långt långt borta.

Deportee (Plane Wreck At Los Gatos): The Highwaymen: Vill ni lära känna ett gäng hårdkokta män? Smaka då på män som Wille Nelson, Johnny Cash, Kris Kristofferson och Waylon Jennings och ni har en grupp gubbar som inte backar för något. Att de sedan hade den goda smaken att ta sitt namn efter ett samlingnamn på stråtrövare i Vilda Västern gör ju dem inte mindre hårda.

Luften Darrar – Christer Sandelin: Ja jag vet att Christer Sandelin är en av jordens mest meningslösa artister. Men den här låten är ändå helt okej och när titeln stämmer in perfekt på vår tillvaro för tillfälle var valet givet.

In The Air Tonight – Phil Collins: Mr Collins ger oss ett lysande exempel på varför han var så stor under slutet av decennieskifte 80/90-tal. Ingen krånglig musik utan bara rak och innerlig kärleksmusik. Jag tyckte om det då, Steven Gerrard gillar det fortfarande så till den milda grad att han blivit åtalad för det.

Aces High – Iron Maiden: Nu ska få följa med upp i cockpiten på en Spitfire under ”The Battle of Britain”. För det är precis det som låten handlar om, en brittisk pilots tillvaro under Andra Världskrigets hårda luftstrider över England. Och inte blir det högflygande temat mindre av att det är ”The Human Air Raid Siren” som sjunger .
På singeln inleds låten med Winston Churchills berömda ”We Shall Fight On The Beaches”-tal från 1940. Krigsromantik så det skriker om det.

Balladen Om Astrosmurf – Klasse Möllberg: Minst på jorden – Störst i drömmen. Tre äpplen hög och ändå siktet ställt på långt långt ut i rymden. I teorin var det en bra idé men i praktiken gick det inte så där otroligt bra för den lilla blå figuren i hans strävan.

Up Where We Belong – Joe Cocker & Jennifer Warnes: Givetvis kan jag inte undanhålla er låten som spelas under världens mest klassiska avslutningsscen på en film med flygarhandling.
För det är inte bara Debra Winger som blir uppflytt av Richard Gere på den där fabriken i slutet. En hel värld av kvinnor fick här sitt drömscenario för hur en kärleksaffär ska se ut.En man i vit uniform bär ut dem från den trista tillvaron de lever i. Låten är också ganska okej.

Under Askan – Ulf Lundell: Lundell åkte till engelska landsbygden för att spela in en musik och hem kom han bland annat med den här låten till albumet ”Längre Inåt Landet”. Lugn och stillsam Lundell-musik som stundtals kan vara helt brilljant.

Enola Gay – OMD: ”Enola Gay is mother proud of Little Boy today. Aha this kiss you give, it's never ever gonna fade away.” är rader som har mer historiska fakta i sig än man kan tror. För sällan har en enskild händelse satt så djupt avtryck och skapat så mycket rädsla som den där usla dagen i augusti 1945 då Enola Gay släppte sin last över Hiroshima.

Blowin In The Wind – Peter, Paul & Mary: En av jordens mest sönderspelade, och bästa, låtar med Bob Dylan. Därför får den välkammade trion Peter, Paul & Mary ta hand om sången den här gången.

747 – Kent: Givetvis avslutar vi med Kents allra mest klassiska konsertavslutare. Visserligen har "Mannen I Den Vita Hattan (16 År Senare)" tagit över som kvällsstängare men det är ändå den här låten som känns som mest avslutning.

Veckans musikvideo

Det pågår för tillfället ett 20-tal större väpnade konflikter runt om i världen.
Ett bevis som om inte annat pekar på att människan inte har lärts sig ett djävla dugg av sin historia.

Inte heller har vi lärt sig ett enda något av musik och textrader som till exmepel "We're fools to make war, on our brothers in arms." från veckans musikvideo, "Brothers In Arms" med Dire Straits.

För trots att alla innerst inne vet att det där med krig är inget bra finner vi alla tänkbara skäl att få panga lite mot dom där andra.
Och finns det inget riktigt skäl gör människan som George Bush och USA. Man hittar på anledningar som egentligen inte existerar för att få föda sitt lands vapenindusti.

Men oavsett anledningen till krig är det alltid en sak som en klart som korvspad - Människors liv kommer att bli utraderat och lidande kommer att sprida sig likt Egyptens gräshoppor över världen. Något som videon till denna fantastiska låt med sina brilljanta och vidriga bilder visar med all önskvärd tydlighet.

Så det kan ni ju tänka på när ni sitter där över era taco-tallrikar och tittar på Talang 2010 samtidigt som ni gnäller över vulkanaska och andra I-landsproblem som vi brottas med.
Det finns folk som fortfarande har större problem i världen än att inte kunna ta sig hem från Cypern eller hurvida bilens lack kommer att ta skada av eventuellt asknedfall.

Veckans citat

"Det svenska luftrummet stängs i kväll."

Förutom att meningen i allmänhet och ordet "Luftrummet" i synnerhet är makalöst tufft visade Moder Jord återigen vem som bestämmer här i världen.

Att ett enkelt vulkanutbrott på Island lamslår flygtrafiken i norra Europa helt och hållet och ger resten av kontinenten stora problem är inget annat än ett stort bevis. Ett stort bevis för att vi människor bara sitta ner i båten och hålla käften när Jorden talar.

En vapendragare har blivit äldre

JP, Nutte, Rödpick och Märklige Herrn.
Ja kärt barn har sannerligen många namn när det gäller dagens födelsedagsbarn, Johan Petersson.

Johan ja.
Ja var ska man börja någonstans i detta nystan kallat vår vänskap.
En inledning är dock att han är en av mina bästa och långlivade vänner, något som kan ses som en sanslös bedrift då mannen i frågan redan i grundutförande är något av eremit.
Detta har kille sedan kryddat med att flytta till Eskilstuna, blivit pappa, jobbar på oregelbundna tider, inte innehar facebook och tills för några månader sedan hårdnackat vägrat mobiltelefon (numret har han dock inte lämnat ut än så stilen håller han). Som en extra parantes kan också nämnas att jag fick gratta honom via mail.
Men trots alla dessa hinder är Johan ändå en helt fantastisk kille som är väl värd att jobba på kontakten med.

Historier, många av dem givetvis otryckbara, finns det ju naturligtvis drivor av, inte minst har det hänt grejer under alla dessa otaliga bilfärder i samband med fotbollsmatcher.
Berömda är våra resor i antingen hans föräldrars svarta SAAB 900 eller min mammas vita Kadett då det mesta kunde hända.
Oftast var det bara lite smyghandling i diverse kiosker och servicebutiker där det jobbade vackra kvinnor eller bad på Smörkullen vid Gustafsberg.
Men många är också de lagkamrater som fått följa med oss på ganska förnedrande åktur till bostäder där deras förälskelser bodde med sedvanligt tutande och ropande. En sysselsättning som givetvis var lika barnslig som rolig.

Ett snabbt axplock med händelser kan jag dock ge er.
Vi har:
- sparkat ner varandra under otaliga kvadrater.
- kämpat om samma kvinnor.
- hoppat nakna framför journalistkollegor på Bohusläningen.
- tittat på vita stringtrosor från en avbytarbänk i Hjärtum.
- badat med samma stringtrosetjej i svart sommarsjö.
- varit på Kanarieöarna och blivit kära.
- hittat på rena lögner om varandra.
- tittat på när en nära vän till oss löpte amok med gräddtårta och UIS-märkt dildo.
- tillbett Ian Rush, Torbjörn Nilsson och Glenn Hysén.
- ställt dumma frågor till tjejen i Ramnerödskiosken.
- gjort en supportertidning åt Oddevold.
- enats om att IFK Uddevalla hade den godaste pauskorven i Bohuslän.
- upplevt de tokiga nätterna på Carlia Nöjet.
- roats av Harry Gerds efternamn.
- ropats oss till himmelriket åt Jesper Blomqvists mål mot Man U på Ullevi.
-suttit i en bil i Dingle under tiden som en kompis "hälsat" på en tjej.
- sett Muffen springa i en fullsatt Gamla Idrottshallen utan shorts.
- tjusats av "Dennis dotter" och alla andra handbollstjejer.

Men mest känd är han ändå för sina oerhört dåliga raggningsmoves, moves som oväntat gick hem. Den mest klassiska är den då Johan helt plötsligt blir väldigt trött och är tvungen att lägga sig i tjejens knä samtidigt som han säger: "Oj vad trött jag blev".

Men en djävel på fruntimmer har han alltid varit och det är bara att erkänna att man kan förstå anledningen.
Den lille lurige killen besitter en charm och vänlighet som få andra ens är i närheten av.

Så grattis på dagen och även om man inte får önska sig något denna dag gör jag det ändå:
Snälla ge mig ditt mobilnummer!


Som musik kunde jag inte hitta någon bättre låt än Mikael Wiehes sång till Björn Afzelius, "Den Jag Kunde Va". Dels för att den stämmer bra och för att vi båda är röda i själen och gillar dessa två herrar.

I Apans öron

I söndags damp det ner ett dekret från Hertiginnan, som just nu befinner sig på andra sidan av jorden, med orden: "Tycker du kan ha Saknad som tema pa veckans spellista."

Som ni förstår är det bara att kröka nacken och rätta sig i ledet.

Om dekretet var ett utslag av hemlängtan där bland Andernas toppar låter jag var osagt och det spelar egentligen mindre roll.

Saknad ska det alltså bli och det ska bli det i form av en Spotify-lista som innehåller mycket av den saknad och behag av avskildhet som artister känt under de senaste åren.

Så då trycker vi väl på gas i denna ganska deppiga känslotraktor.

Och ja Malin. Jag saknar dig och Helena också.

Missing

Miss You – Adiam Dymott: Spännande svensk sångerska med Thomas Rusiak bakom sig. Och så sjunger hon ju om saknad också.

Heaven Must Be Missing An Angel – Tavares: En av världens lamaste raggningsrepliker fungerar ändå otroligt bra i en låt. De senaste åren är den mest känd från soundtracket till ”Charlie's Angels”.

Han Har Dig – Eldkvarn & Peter LeMarc: ”Jag har ditt foto. Han har dig” är en textrad lika brilljant som hjärtskärande. En amerikansk låt från början, då under namnet ”She's Got You”, som herrar Jonsson/LeMarc skrivit på svenska. Ett gott dagsverke från två av mina största inom musiken.

I'll Be Missing You – Puff Daddy & Faith Evans: Mannen med de många artistnamn greppar här mikrofonen för att sjunga ut sin saknad till sin homie, Notorious B.I.G. i en låt som blev en av 1997 års största hittar. Med sig har han även Biggies fru Faith Evans som även hon av förklarliga skäl saknar sin make som föll för ett gäng kulor i den vanvettigt fåniga beefen mellan öst- och västkustrapparna i USA.

Stum Av Beundran – Ulf Lundell: Många är de tillfälle då Mäster tänkt på och saknat sina ungdoms dagar. Så här innerligt och personligt har dock inte varit så ofta när han denna gång hedrar framförallt sin pappa Gerhard med en låt om husbygge i ett lyckligt och obekymmrat förortsområde. En tid som Lundell mer än gärna skulle vilja bo i.

I Drove All Night – Roy Orbison: ”A Man's Got To Do, What A Man's Got To Do.” Så resonerade Roy Orbison när saknade blev åt helvete för stor efter kärleken. Lösningen för att få lite skönt hångel? En hel natt bakom ratten på en bil.

Jag Ska Sakna Dig I Morgon – Melissa Horn: Melissa visar återigen att det inte bara är hennes mamma Martiza, med låtar som ”Lasarettsvisan och ”Lejonbruden”, som kan det här med vemod. Melissa levererar här en låt om flydd kärlekm precis som det ska vara.

The Letter – The Box Tops: Det finns egentligen inget sätt som är tillräckligt snabbt för sångaren i The Box Tops och helst skulle han varit hemma hos tjejen redan i går. 60-tal i sin bästa kostym.

Hugger I Sten – Lars Winnerbäck: "Vinterdäckets" brutala attack på England duger gott på en lista om saknad. Det är liksom därför han hatar allt som handlar om det anglosaxiska. Saknad efter sin käraste.

To The Good Times – Elin Sigvardsson: Livet var bättre förr. Så skulle man kunna sammanfatta Fröken Sigvardssons uppfattning om samtiden. En tid som är väl värd att minnas och sakna. Det ska dock sägas att hon ändå utstrålar ett visst hopp om framtiden också, men det kan vi ta i någon annan lista.

Fanfanfan – Thåström: Fan vad han saknar och ångrar sig. Det räcker egentligen så då Thåström berättar allt så bra på egen hand. En stämning man känner igen alltför väl.

Are You Lonesome Tonight – Elvis Presley: Ingen lista med en känsla som grund är komplett utan The King. Så därför kommer här Elvis med en av sina största låtar, ”Är Du Ensam Ikväll”.

Hem Till Stockholm – Mauro Scocco: Pluras kökspolare rivstartade sitt första soloalbum med denna totala hemlängtan till Stockholm.

Bobby Jean – Bruce Springsteen: Det pågår en debatt vem det egentligen är som ”Bossen” saknar i den här låten. Antingen är det en gammal kärlek eller så det mer vedertagna svaret, vänskapen med Steve ”Little Steven” Van Zandt som försvann under några år. En sak är i alla fall klar. Han saknar utav bara attan.

Balladen Om 70-talets Största Rockband – Magnus Uggla: 1971 gick Uggla in genom dörrarna till en konsert med Mott The Hoople som en person och kom ut som en helt annan. Han blev helt enkelt golvade av de gamla brittiska glamrockarna och vill sedan inte göra något annat än syssla med musik. Och med hans tidiga karriär i minnet är det bara att tycka att valet var rätt.

(There's) Always Something There To Remind Me – Dionne Warwick: Visserligen är det inte Warwick som gjorde låten från början men när det handlar om Burt Bacharach-musik är det liksom hon som ska sjunga. Så dår får hon göra det.

Jag Saknar Dig – Ulf Lundell: Per Bjurman började gråta och jag fick en klump i magen första gången vi hörde den här låten. Det är olycklig saknade i dess allra mest koncentrerade och tärande form. Därför får Lundell vara med två gånger.

Tillägg:

Brevet Från Lillan - Sven-Bertil Taube: Den stora frågan är, hur i all världen kunde jag glömma denna låt när det gäller saknad. Jag menar en liten flicka skriver till sin pappa om att han fattas henne så att hon nästa spricker. Det talas om granar som har valts ut, om hur bra hon simmar och hur mycket bär det finns hemma på tomten. Hjärtknipande.

Himlen - Ratata: Den här låten kommer jag ihåg att jag lyssnade till en hel del när en närstående till mig avled. En låt som ger en kraft och hopp om att de som har dött har det bättre nu - I Himlen.

Veckans musikvideo

Nej nu har det varit alldeles för lite Synthpop/House/Post-punk/Techno/New Wave/Alternative-musik på nätet den senaste tiden och därför ska vi nu råda bot på detta.
För det är just detta schizofrenspretiga musiklandskap som veckans artister tillskriver sig själva.

New Order heter bandet är det som uppstod likt Fågel Fenix ur askan av det gamla Manchester-bandet Joy Division sedan sångaren Ian Curtis tagit livet av sig.
Joy Division ska jag inte nämna mer än att det är ett band som alla som tror sig gilla musik på riktigt tycker är superbra och alla andra som är av en annan åsikt är krokade.

Om New Order ska jag egentligen inte skriva mer än att de, förutom denna låt "True Faith" har superhiten "Blue Monday" på sitt samvete samt att den gamle Liverpool-hjälte John Barnes har rappat med gruppen i deras låt "World In Motion" som var Englands låt officiella låt fotbolls-VM 1990.

Många tycker att "Blue Monday" är deras bästa insats i historien men då kan jag bara anse att dessa människor omöjligt kan ha hört "True Faith" med tvättade öron. "True Faith" är en av de låtar som har drabbat mig hårdast när jag hörde den första gången.
Varför?
Det vete fåglarna. Kanske var det teckenspråket i låten, kanske var det de roliga skumgummidräkterna. Bra är det i alla fall.

Spelhörnan

Final Fantasy XIII

Xbox 360/Playstation 3/Pc

(Square Enix/Ubisoft)

Betyg: 2 Herr Nilsson

Det fanns en tid då Final Fantasy var så mycket Sony som det bara gick.
Nu blåser det dock sedan några år nya vindar och det är åter dags för Sony-fansen att skaka av vrede då Final Fantasy XIII släpps, en titel som kommer både till PS3 och Xbox 360.

För oss andra som inte bryr oss om konsoltillhörighet är det bara att förundras över ilskan och konstatera att serie fortsätter att tappa farten.
Visserligen är det ännu bra fart i hypen som föregår varje spel, men det kan vi nog mer tacka skickligt pr-folk än kvalitén på spelen.
För speciellt roligt har inte ett Final Fantasy-spel varit sedan sexan eller sjuan kom för ett gäng år sedan.

Så hur är spelet då?
Nja inte så kul faktiskt. Springa i en hårt snitslad banan är aldrig roligt så här 2010 och vad värre är. Square Enix har inte fyllt stigen med speciellt mycket intressant.
Baksidan av fodralet lovar oss ”unforgetable storyline” och det kan man väl ge dem delvis rätt i då den är så tunn att den nästan inte ens existerar. Och det är ju svårt att glömma något som inte finns.
Annars är själva spelandet av ytterst vanlig standard som verkligen inte är värdigt ett spel som vill dominera marknaden.
Mitt personliga intryck efter att ha spelat några timmar är meningslös tomhet och tid jag aldrig kommer att få tillbaka. Lite kan dock skyllas på att turbaserade actionspel aldrig har varit min allra största bag, men ändå.

Aliens vs Predator

Multi

(Rebellion/Sega)

Betyg: 1 Herr Nilsson

Nu ska gräva oss riktigt lågt ner i

kvalitetsträsket och detta genom att nämna några ord om Aliens vs Predator, ett spel som egentligen aldrig borde ha släppts.

Jag är nämligen en människa som kan tåla det mesta när det gäller videospel. Men när jag spelade Aliens vs Predator blev jag faktiskt arg på Sega som gett ut detta elände.

Visserligen borde jag ha insett det direkt då de första tecknen på uselhet infann sig direkt, spelmiljö som utspelar sig i kornigt mörker och vapenkontroll som lever sitt egna liv.
Och så håller det på genom hela spelet och jag tar det nästan som en skymf att utvecklarna tror att spelaren ska finna motivation till att spela spelet tre gånger, en med varje karaktär, för fulla achievements

How To Train Your Dragon

Xbox 360/Playstation 3/Wii/Nintendo DS

(Activision)

Betyg: 3 Herr Nilsson

När jag började spela detta spel trodde jag mig återigen få ta fram den stora motorsågen då spelet är filmbaserat spel för den något yngre marknaden, en kombination som brukar dofta dåligt hantverk och ”klämma-ut-pengar”-mentalitet.

Lyckligtvis är det inte så denna gång. För även om How to train your dragon sannerligen inte är ett mästerverk är det ändå helt okej och vissa gånger även bra, ett omdöme som inte är alltför vanligt i genren.

Du ska som drakägare träna din drake till att bli en riktig stridskrabat och sedan möta diverse fiender. Som extra krydda, och kanske det som är roligaste, kan du även möta folk i den stora vida världen med din supertränade drake. För vem kan väl säga nej till lite schysst drakfight på nätet.

Det ljuva ekot från 89/90

Jag hade mina onda aningar när jag först såg den nya reklamloggan på Liverpools tröjor.
Men så här på riktigt kanske det inte blir så djävla illa ändå.
De nya tröjorna är också en vacker flört med säsongen 89/90, en säsong då det ju gick hyfsat för Liverpools finest och detta med Glenn Hysén i laget.

Den ser även snygg när det rör sig om rörliga bilder också. Men det var helvete vad den är tight.

Veckans citat

"Alla sprang mot domaren. Typiskt tyskar"

(Sir) Alex Ferguson, tränare i Manchester United, väljer som vanligt att hitta lama förklaring till att hans lag förlorar. Den här gången var det Bayern Münchens härkomst som var anledning. Detta sedan Münchens spelare, enligt Ferguson, ska ha omringat domaren i gårdagens Champions League-kvartsfinal och fått honom till att visa ut en Manchester-spelare.

Det enda jag har att säga är: Kapten Blånäsa, ta att ni torska över två matcher.

Björn är ute och farmar

Gud ska veta att Björn Gustafsson inte tillhör någon av mina stora humor-ikoner.
Men i klippet som WOW-Jocke är han faktiskt brilljant i sin gestaltning av en kille som lever och andas World of Warcraft.

Videospelsnördar är verkligen roliga och intressant varelser.

"Åh klockan är 13.37 - Elit"

Veckans musikvideo

Sator vad bra!
Något annat kan jag inte säga efter att i går ha varit på Mortens och lyssnat på Borlänges allra största stolthet.

Det träffande mig också att jag givetvis lyssnat alldeles för lite på denna punkrock från Dalaskogarna.
För det som hände i går var ingenting annat än en total överkörning med kompromisslös musik från de stolta männen på scenen.

Faktum är att jag innan gårdagen aldrig sett gruppen live och det är självklart ett rungande underbetyg åt 37-åriga liv.
Men nu var det alltså dags och detta på en skärtorsdag av alla dagar, då man egentligen ska vara hemma och göra sig klar för Jesu död.
Kände till och lyssnat på Sator har man ju gjort men hittills är delar av medlemmarna i min värld mest kända för att Chips Kiesbye och Heikki Kiviaho spelat med Thåström under några år och att Kent Norberg under uppväxtåren mobbade Aftonbladets Per Bjurman. Nu har jag en bättre bild av dem i sätt element.

Hur var spelningen nu då?
Som sagt väldigt bra och prickfri åkning från start till mål. Ett band som halkat utför på populärsstegen kan ibland kännas en smula oengagerande och meningslös när de åker landet runt för göra lite stål.
Detta gäller dock inte Sator för jag främst tar med från kvällen var den glädje och laddning som kom från från scenen som gjorde att den stora publiken, från de inbitna fansen till de som lyssnat lite och de totala Sator-nybörjarna, gick banans under hela konserten. En mission som alla band borde ha.

Roligt var också att Mortens äntligen fick vara den rockscen som stället var på den gamla goda tiden då ägarna radade upp stora och bra namn i all oändlighet. Nu är det som bekant alltför sällan som musiken berör från denna scen, senast var väl Backyard Babies var där i februari 2009.
Visserligen gör Uddevalla-kassetten, som även låg bakom gårdagens minifestival, ett bra jobb med sina arrangemang då och då. Men när ägarna bestämmer musiken är det alltför ofta trötta coverband som spelar samma låtar som alla andra och gör det riktigt dåligt.
Detta har säkert sin ekonomiska anledning då folk förmodligen dricker mer öl till en misshandlad version av "800 Grader" än till riktig och levande musik. Men trist och tråkigt är det.

En annan sak som slog mig efter konserten var hur sanslöst lite Chips Kiesbye är. Smurfarna med sina tre äpplens höjd över havsnivån är ståtligt jämfört med herr Kiesbyes rufsiga och skäggiga gestalt.

Det är alltid lite vanskligt att börja yra om hur en rutinerad grupps kondition är jämfört med den gamla goda tiden, speciellt om man som jag inte hört bandet tidigare.
Därför nöjer jag mig med att säga att det var satans så bra rakt igenom och att det känns svårt att de skulle kunnat ha varit så mycket bättre tidigare.
Att grabbarna håller fortfarande fick jag bekräftat av en gammal Sator-räv som jag känner som var på plats då han sa: "Christian. Dom är tillbaka. Dom är tillbaka. Fan vad det här var bra!"
Räcker väl så kan jag tycka.

Låt oss därför gå över till veckans musikvideon och det är väl ingen direkt skräll att musiken kommer att spelas av just Sator.
"I Wanna Go Home" från Hultsfred 1992, komplett med är det som gäller och att det är 90-tal kommer att se många bevis på.
Så här i efterhand ser jag också att Lars Wallin på Uddevalla-kassetten lagt ut ett klipp från gårdagen så då bjuder vi väl på det också. Kompromisslöst som sagt.

Och för er som undrar.
Nej. Jag har inte varit ute och sladdat med PV:n.

Veckans citat

"Det är inga sura miner när

man kommer hem från jobbet"

Yupin Donklangs sambo, 57-årige Brage Hägglund, visade upp en befriande och fullständigt opolitiskt korrekt uppriktighet då han på GT/Expressens fråga om varför han valt att bli tillsammans med kvinna från Thailand.

Helt okej är väl inte uttalandet men ändå. Tänkt er Brage i bankettsalen på FI-årsstämman, "There Will Be Blood", kan jag säga. Yupin själv är dock mest glad även på denna bild också.