Exakt tjugo minuter tog det innan jag tog tillbaka mitt spådom om bloggen var stängd för 2010.Anledningen till mitt återinhopp, ett inhopp som mycket väl kan göra att det kommer ramla en en strid ström av inlägg under dagen/kvällen/natten är att jag bara kände att jag var tvungen att stötta mitt kära Liverpool FC.
2010, vårsäsongen 09/10 och första halvan av 10/11, är det värsta jag upplevt för "The Pride of Merseyside" sedan jag upptäckte dem under mitten av 80-talet.
Visserligen gick laget till semifinal i Europaleague förra våren, men det var fan ta mig det enda som kan ha glatt sig åt under denna period.
För säsongen 11/10 hittills ska vi inte ens prata om då ingenting gått som det skulle.
Det började med att världsmålvakten Pepe Reina tappade in bollen i slutsekunderna mot Arsenal och en seger blev till ett kryss i premiären. Och så där har det fortsatt med nederlag i slutminuterna och en massa elände. Visserligen har det varit en del otur med i bilden men spelet har i sanningens namn tyvärr inte berättigat till fler poäng än vad man har skrapat ihop.
Enda trösten för tillfället är väl att det inte kan bli sämre.
Men det är nu, efter laget lagom till nyåret presterat sin kanske sämsta match i mannaminne (0-1 hemma mot tabelljumbon Wolverhampton), som supporteragnar skiljs från vetet och man måste hitta styrka någonstans.
Så vart är det då bättre att finna Liverpool-styrka än i den sång som blivit jordens mest kända supportersång, Gerry & The Pacemakers "You'll Never Walk Alone" här sjungen på Anfield inför CL-semin mot Chelsea 2007.
För aldrig har det väl funnits mer passande ord än dessa just nu:
When you walk through a storm
Hold your head up high
And don't be afraid of the dark.
At the end of the storm
There's a golden sky
And the sweet silver
Song of a lark.
