Fenomenet som vi numera känner under epitet Apans Spotifylistor fortsätter.Den här gången är det, återigen efter ett påbud från högre ort, ett ytterst intressant ämne som står på programmet, bitterhet.
Vem vet kanske är detta den sista listan med dystert tema på ett tag. Vad vet jag, det är ju som bekant inte jag som äger ämnet som det så fint heter.
Men spänn fast säkerhetsbältet nu och bered er på en resa in i de bra men mörka och inte alltid så utvecklande området Kejsardömet Bitterland.
Broken Promise Land – Weeping Willows: Weeping Willows musik lade sig som en stor varm bitter filt över Sverige 1997. Och även om gruppen aldrig riktigt har upprepat succén med sitt första album står man ändå som ett lysande exempel på det vi kan kalla svensk bitterhet.
Fairytale Of New York – The Pogues: Man och kvinna som möts av en slump kan antingen vara början på en fantastiskt underbar kärleksresa. Eller så kan det vara som den där julaftonen i New York, fullständigt vidrigt. Shane MacGowen och Kristy MacColl sjunger varandra totalt ner i gyttjan i denna underbara sång om årets sista dagar.
Man Över Bord – Eldkvarn: ”Sen skildes vi åt, du sa tack och förlåt men du är knappast den man jag behöver.” Så sätter Plura Jonsson ord på den andemening som vi alla fått kastad i ansiktet någon gång. Genialt, brilljant och alldeles alldeles underbart bittert.
Whiskey Lullaby – Brad Paisley & Alison Krauss: Country är bittra saker i allmänhet. Blandar man sedan in otrohet, vapen och en mängd whiskey blir det lätt en mycket obehaglig soppa som balanserar till totalt vemod och ond bråd död.
Telegram För En Bombad By – Cornelis Vreeswijk: Mer bitskt förundran än bitterhet kanske när Cornelis vill veta vart hans hus har tagit vägen. Men bra är det i alla avseenden.
Du Sålde Våra Hjärtan – Lisa Ekdahl: Bara låttiteln avslöjar att här kommer det att bli åka av längs Bitterness Avenue. Och Lisa sätter sig sannerligen i den allra mest motorstarka bil och trycker plattan i mattan längs denna befriande gata.
All By Myself – Eric Carmen: Eric Carmen har kanske gjort den mest ensamma låt som finns. Och där ensamhet finns ligger även Herr Bitterhet och lurar i ett hörn. Med textrader som: ”Livin' alone, I think of all friends I've known. When I dial the phone nobody's home” är det bara att konstera ”All By Myself” är en bitter historia.
Jag Ger Mig Inte – Eva Dahlgren: Framfördes första gången i melodifestivalen 1980. Och jag vet inte om det var krossad kärlek, ett påtvingat deltagandet i tävlingen eller att hon bara var sur över sin härliga höbal till frisyr som gjorde det. Men arg och ilsken var hon, både till text och uppträdande. Hon har till och med blivit utsedd till Melodifestivalens suraste artist någonsin. Stort.
Rape Me – Nirvana: Kurt Cobain hade en mycket stark eld som förtärde honom inifrån. Här använder han en del av den elden till att verbalt ge tillbaka för en gammal oförrätt.
Varning För Ras – Lars Winnerbäck: Det var genom denna promenadskildring om en ensam vandring genom en takdroppande stad som jag verkligen fick upp ögon för Lars W. För när man går på stadens gator och möter sitt ex kan ingen vårsol i världen lysa upp ens värld. Winnerbäck vet detta och berättar det.
The Comedians – Roy Orbison: Vissa kvinnor drar sig inte för någonting när de ska dumpa sina pojkvänner. Fråga bara silverstrupen Roy Orbison. I ”The Comedians” hittar han sig själv sittande i en gungande Pariserhjulskorg när hans flickvän går iväg med attraktionens förare. Man kan ju bli sne' för mindre ...
Den Druckne Matrosens Sång – Thåström: När första gången jag hörde denna låt på förra årets Peace & Love-festival landade texten som en knytnäve i magen. Dan Anderssons lyrik fångar det elände och den bitterhet som vår fulle vän känner över en kvinna och en väns förräderi.
Sexed Up – Robbie Williams: Med melodin som mest för tankarna till de gamla Take That-dagarna har Williams förklätt sin bitterhet över uppbrotten med gamla flickvännen Nicole Appelton.
Coco – Ulf Lundell: Som jag skrev för några dagar sedan har Ulf Lundell med orden "Ingen jag känt har pratat så mycket om moral och haft så lite av det själv" bitterheten ett självklart ansikte.
Dockhemmet – Björn Afzelius: Kärlek kan på ett ögonblick förbytas mot ett nästan hatisk bitterhet. Afzelius ger här ett bra exempel på en brytning som gått allt annat än väl. En låt med både anklagelser och självförebråelser.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar