Veckans musikvideo

Är det alldeles för lite synth på Berget egentligen?
Det tycker i alla hyregästen själv och därför bestämt sig för att slänga in lite högklassisk musik från genren i form av Pet Shop Boys.

Annars är det faktiskt väldigt konstigt att electromusiken och Pet Shop Boys inte dykt tidigare.
Apan har nämligen gått hand i hand med Neil Tennant och Chris Lowe ända sedan mitten/slutet av 80-talet då låtar som Suburbia och It's A Sin kom.

Under denna tidsepok, 1987, kom också veckans låt, "Rent", från albumet "Actually".
En låt som berättar om en mans liv som vad närmast kan beteckans som sällskap åt någon form av rik människa. I videon är det åt en kvinna men med tanke på gruppens orientering kan låten lika gärna egentligen handla om en man.
Fast å andra sidan innehåller videon även en hel del frosseri också. Så kanske är det en låt om en människans kärlek till mat.
Vad vet jag?

Men skit i vilket nu.
"Rent" är en magiskt bra låt som håller lika bra nu som då.
Detta är också tiden då Pet Shop Boys höll sig ganska lugna vad gäller hattutstyrslar.
På 90-talet, men framför allt under 2000-talet, har de två gått från den ena tokiga outfiten efter den andra. Bilden är ovan är bara ett exempel på när experimentlustan tagit lite för stor överhand.

Sommarens badpojke 2009

Möt Carl Fredrickson, den allra sötsuraste gubbe som finns.

Han komme vi att kunna se på bio i sommar när Disney-studion Pixar släpper sin nya långfilm Up, där charmören Carl genomför det han alltid haft som dröm - att få se världen.

Hur filmen är har ingen aning om men eftersom Pixar är iblandat blir det i alla fall animerat, lustigt och välgjort.

Plus att Mr Fredrickson är med då.

Jag kan inte hjälp det men jag blir bara helt lycklig över denne uppbarligen genomilskne pensionär. Men direkt jag såg honom i trailershögen innan filmen Bolt blev jag kär och ville bara krama honom i alla hans tvärhet.

När känslorna svallar

Ibland behövs det inte mycket för att både känslor och blod ska svalla, speciellt om man har lite inför västen.

Gick förbi ett par sköna pajsare i centrum idag som satt och verkade ha det ganska gott med solen i ögonen och en flaska hojtarolja i handen.
Men när allt verkade som mest frid och fröjd brakar det plötsligt loss då en i gruppen blivit lite för girig och inte vill skicka vidare eldvattnet.

För på en sekund gick nämligen situationen från att ha varit en badsemster i Las Palmas 1985 till att bli julbombningarna i Hanoi 1972.
"Vad i helvete. Bju'r du inte din jävel!"
Pang säger det och en knytnäve landar på kinden hos den ogivmilde som också far i backen.
"Ro hit flaska och dra åt helvete din djävla idiot. Jag vill aldrig se dig mer."

Upplösningen blev att killen som inte ville dela med sig får lomma iväg ensam. Utan sprit men med ett blodigt sår på kinden.

Detta är naturligtvis ingenting annat än en alldeles vidrig tårtbit ur Sverige idag och en påminnelse om hur satans bra man har det själv på vägen till Systemet.

Do The Haka Haka

I Sverige kan vi kosta på oss att i ring ropa ett "Sassa Brassa Mandelmassa" eller "Nu tar vi dom".
På sin höjd kan vi inför en viktig match köra den gamla Brynäsklassikern från tidigt 70-tal: "Nu går vi in och tar dom djävlarna rätt upp och ned" .
Det är så långt vi kan sträcka oss och oftast blir dessa påmanande ord uttalade i det egna omklädningsrummet.

Men det är andra seder utomlands och mest annorlunda tag är det från Nya Zeelands stolta rugbykrigare, All Blacks.
Det tar nämligen med sig krigsdansen Haka in på planen inför matcherna som de sedan genomför inför ögonen på sina motståndare.

Och att spelarna blir laddad när de utför dansen råder det väl inget tvivel om.
Dansen förresten innehåller förutom ord som silverormbunke, All Blacks, överlägsenhet och triumfera även ger oss tunguträckning, allmän smädelse från All Blacks lagkapten och alltsom oftast en avslutning där alla spelare dra ett finger över halsen i en halskärande rörelse.

Så mina damer och herrar, The Haka:

Apan och EA har ett träningsupplägg ihop (Dag 1)

Så var man då igång med sin 30 dagars utmaning med EA Sport Active.

Jag kör på medium svårhetsgraden, högmod vad gäller den fysiska status ligger nämligen inte för mig.

Så hur var det nu då?
Jodå. Efter gårdagens lilla test som tog fullständigt slut på mig trodde jag att förmiddagens 30-minuters pass med löpning, curl, utfall och inlinesåkning, skulle bli genomdjävligt.
Och visst var det jobbigt och man svettades som en gris. Men största problemet var faktiskt, som vanligt med nya grejer, tekniken hur man skulle göra.
En annan sak som drogs fram i ljuset var också vilken vidrigt dålig balans man har.
Men jag fick beröm av min personlige coach efter passet och då borde ju alltid vara frid och fröjd.

Men om jag skulle klämma till med ett första intryck av EA Sports Active som träningsredskap kanske.
Det är helt okej, eller faktiskt riktigt bra. Första bestående intrycket är solklart att det är ingen idé att man försöker fuska med tekniken. Så lätt lurar man nämligen inte varken Wii-brädan och handkontrollen.

Så nu kör så det ryker i 29 dagar till.

Veckans citat

"Vi måste vara ödmjuka inför

mötet med Jönköping"

Tränaren Bosse Wålemark manade sina spelare i Ljungskile SK till att vara en aning kyliga och kalla inför Superettanmötet med Jönköping i söndags. Wålemark själv var sin uppmanings antites då hans kyla gjorde att han blev uppskickad på läktaren för tjat.

Apan och EA har ett träningsupplägg ihop

Så var då nästa produkt i tv-spelsgenren "upp och rör på arslet nu" framme i butikerna.

Electronic Arts är det som är ute, vi undrar alla varför det dröjt så länge, efter att kunna dra in lite stålar på människor som vill träna framför tv:n.

Och Apan är ju inte sämre än att han kommer att testa Wii-grejerna i spelet EA Sports Active.

Och han kommer att göra det med spelet 30 dagars träningsprogram.

Så varje dag kommer jag nu att svettas till spelets träningsupplägg och gummiband och hållare.

Apan kommer även då och då rapportera lite om hela spektaklet.

Om det gör någon skillnad kroppsmässigt ska vi väl låta vara osagt. Jobbigt var det dock det lilla som jag testat redan idag.

Men vi börjar väl på allvar i morgon eller?

Vinden har vänt på Skogslyckan

Förutom att området har ett nästan poetiskt namn finns det även ett talesätt som säger att alla Uddevallabor någon gång har bott på Skogslyckan.
Nu stämmer väl inte detta till 100 procent, till och börja med har Apan aldrig bott där, men faktum är ändå att många bott där genom åren.
Och det räcker ju att man gör en snabb översyn bland ens egna vänner så ser man ganska omgående att det väldigt stor del av dem någon gång haft sin adress bland dessa höga, och låga hyreskaserner.

Det är väl inte så konstigt egentligen. Under 50-, 60-, 70-talet var ju Skogslyckan lite av Da Shit i Uddevallas arbetarkretsar.
Låt vara för att det inte var särskilt fasionabla kvarter med stora rymliga villor men på den tiden spelade detta liksom mindre roll.
Det "räckte" med att det var bra att bo där med närhet till naturen på helgerna och till Varvet på vardagarna.
Framtidstron i denna så fylld av vindreferenser fyllda stadsdel blåste, i takt med Uddevalla-varvet, kort sagt med stor kraft framåt.

Men frågan är om inte alla Cykloner, Passader, Brisar, Sunnan- och Nordanvindar nu för tiden blåser åt helt motsatt hål på Skogslyckan.

Det är i alla fall känslan man får när man kommer hit.
Visst är ingenjörshusen runt norra Nordanvindsvägen fortfarande fina, ombonade och inte helt utan livsgnista.
Men det är när man istället går på andra sidan av Västanvindsvägen som ett vemod läggs över en som en mardrömsfilt.

Visserligen har jag ingen bevis. Men jag tror ändå att befolkningssammansättning på Skogslyckan är ungefär den samma som i de andra Uddevalladelar, norra Dalaberg och Hovult, jag skrivit om tidigare.

Och sätter man områden bredvid Skogslyckan är skillnaderna nästan skrämmande.
För där Hovhult och Dalaberg trots sina problem ändå sjuder av liv och hopp är känslan på Skogslyckan nästan bara elände med tomma blickar som möter en nästan överallt bland de tämligen nedslitna hus och innergårdar.
Vilket är oerhört sorgligt med tanke på vilken energi och stolthet som fanns här tidigare när hjulen rullade i 110 lite längre söderut.

Den här utvecklingen var nog inte ens med i beräkningarna när området en gång byggdes för att ge arbetarna på Uddevalla-varvet ett bra liv.
Men som så mycket annat är den tiden förbi. Det är bara att hoppas att medvinden hittar tillbaka till Cyklonvägen, denna mytomspunna gata i Uddevalla.
Ett steg på vägen kan ju vara att fastighetsägarna gör som Uddevallahem gjort på Hovhult och Dalaberg, rustar upp husen och gårdarna så de som bo där i alla fall kan vara stolta över att de bor i ett gemytligt område.

I Apans öron

Fenomenet som vi numera känner under epitet Apans Spotifylistor fortsätter.

Den här gången är det, återigen efter ett påbud från högre ort, ett ytterst intressant ämne som står på programmet, bitterhet.
Vem vet kanske är detta den sista listan med dystert tema på ett tag. Vad vet jag, det är ju som bekant inte jag som äger ämnet som det så fint heter.

Men spänn fast säkerhetsbältet nu och bered er på en resa in i de bra men mörka och inte alltid så utvecklande området Kejsardömet Bitterland.

The Bitterst Man In The Livingroom

Broken Promise Land – Weeping Willows: Weeping Willows musik lade sig som en stor varm bitter filt över Sverige 1997. Och även om gruppen aldrig riktigt har upprepat succén med sitt första album står man ändå som ett lysande exempel på det vi kan kalla svensk bitterhet.

Fairytale Of New York – The Pogues: Man och kvinna som möts av en slump kan antingen vara början på en fantastiskt underbar kärleksresa. Eller så kan det vara som den där julaftonen i New York, fullständigt vidrigt. Shane MacGowen och Kristy MacColl sjunger varandra totalt ner i gyttjan i denna underbara sång om årets sista dagar.

Man Över Bord – Eldkvarn: ”Sen skildes vi åt, du sa tack och förlåt men du är knappast den man jag behöver.” Så sätter Plura Jonsson ord på den andemening som vi alla fått kastad i ansiktet någon gång. Genialt, brilljant och alldeles alldeles underbart bittert.

Whiskey Lullaby – Brad Paisley & Alison Krauss: Country är bittra saker i allmänhet. Blandar man sedan in otrohet, vapen och en mängd whiskey blir det lätt en mycket obehaglig soppa som balanserar till totalt vemod och ond bråd död.

Telegram För En Bombad By – Cornelis Vreeswijk: Mer bitskt förundran än bitterhet kanske när Cornelis vill veta vart hans hus har tagit vägen. Men bra är det i alla avseenden.

Du Sålde Våra Hjärtan – Lisa Ekdahl: Bara låttiteln avslöjar att här kommer det att bli åka av längs Bitterness Avenue. Och Lisa sätter sig sannerligen i den allra mest motorstarka bil och trycker plattan i mattan längs denna befriande gata.

All By Myself – Eric Carmen: Eric Carmen har kanske gjort den mest ensamma låt som finns. Och där ensamhet finns ligger även Herr Bitterhet och lurar i ett hörn. Med textrader som: ”Livin' alone, I think of all friends I've known. When I dial the phone nobody's home” är det bara att konstera ”All By Myself” är en bitter historia.

Jag Ger Mig Inte – Eva Dahlgren: Framfördes första gången i melodifestivalen 1980. Och jag vet inte om det var krossad kärlek, ett påtvingat deltagandet i tävlingen eller att hon bara var sur över sin härliga höbal till frisyr som gjorde det. Men arg och ilsken var hon, både till text och uppträdande. Hon har till och med blivit utsedd till Melodifestivalens suraste artist någonsin. Stort.

Rape Me – Nirvana: Kurt Cobain hade en mycket stark eld som förtärde honom inifrån. Här använder han en del av den elden till att verbalt ge tillbaka för en gammal oförrätt.

Varning För Ras – Lars Winnerbäck: Det var genom denna promenadskildring om en ensam vandring genom en takdroppande stad som jag verkligen fick upp ögon för Lars W. För när man går på stadens gator och möter sitt ex kan ingen vårsol i världen lysa upp ens värld. Winnerbäck vet detta och berättar det.

The Comedians – Roy Orbison: Vissa kvinnor drar sig inte för någonting när de ska dumpa sina pojkvänner. Fråga bara silverstrupen Roy Orbison. I ”The Comedians” hittar han sig själv sittande i en gungande Pariserhjulskorg när hans flickvän går iväg med attraktionens förare. Man kan ju bli sne' för mindre ...

Den Druckne Matrosens Sång – Thåström: När första gången jag hörde denna låt på förra årets Peace & Love-festival landade texten som en knytnäve i magen. Dan Anderssons lyrik fångar det elände och den bitterhet som vår fulle vän känner över en kvinna och en väns förräderi.

Sexed Up – Robbie Williams: Med melodin som mest för tankarna till de gamla Take That-dagarna har Williams förklätt sin bitterhet över uppbrotten med gamla flickvännen Nicole Appelton.

Coco – Ulf Lundell: Som jag skrev för några dagar sedan har Ulf Lundell med orden "Ingen jag känt har pratat så mycket om moral och haft så lite av det själv" bitterheten ett självklart ansikte.

Dockhemmet – Björn Afzelius: Kärlek kan på ett ögonblick förbytas mot ett nästan hatisk bitterhet. Afzelius ger här ett bra exempel på en brytning som gått allt annat än väl. En låt med både anklagelser och självförebråelser.

En lång kvälls väntan på natt

Efter en kvinnlig bekants under månaders eviga tjat, med alltifrån det vänliga "Snälla vi kan väl?" till det mer krävande "Vi hade faktiskt bestämt att vi skulle göra det", blev det igår "äntligen" av att vi gjorde det.

Vi såg på den franska filmen "The City of Lost Children", en film som enligt den kvinnliga bekanta skulle vara helt fantastisk. I alla fall hade hon läst det på en numera nedlagd filmblogg.

Filmen var en timme och fyrtiofem minuter lång.

Det var 105 bortkastade minuter och tid jag aldrig kommer att få igen.

Vi ställdes inför en ganska otymplig handling som utspelade sig i en mörk och dyster hamnstad där en galen vetenskapsman kidnappar småbarn för att de ska kunna få honom att drömma.

Men trots att det redan här skulle bli svårt att få ut något vettigt av ingredienserna vill regissörerna Marc Caro och Jean-Pierre Jeunet (Amelie Från Montemarte) höja svårighetsgraden ytterligare genom att slänga in fler tokiga saker.

Därför får vi i "The City of Lost Children" se ett sällskap av blinda barnkidnappare, en dvärgkvinna i uniform, ett gäng män som är klonade och två siameisiska kvinnor som jobbar som hälare.

Det blir som ni förstår fullständigt kaos av allting.

Till filmens försvar ska jag säga att vi av någon anledning tittade på den engelskdubbade varianten vilket fick ännu mer surrealistiska konsekvenser.

Men jag tror att om vi så hade haft regissörsduon i soffan som hade fått förklara varje scen hade det ändå varit olidligt.

De andra i filmsällskapet då?

Ja direkt efter filmen var det delade läger kan jag säga. Apan och S tyckte det hade varit dravel medans de två tjejerna Fröken K och J tyckte det var en helt otrolig upplevelse.

Efter en tids diskussion föll dock intitiativtagarskan till föga och erkände:

"Nej det här var inte särskilt bra. Ljussättning var snygg men det nog det enda".

Okej då. Det får vi ge de franska filmskaparna. Snygga scener med ett mycket speciellt ljus var det, men detta räcker ju naturligtvis inte för att vi ska vara i hamn.

Hade "The City of Lost Children" varit en amerikansk produktion hade den solklart klassats som en sunkig C-film med snyggt ljus. Men nu är den ju franska och hyllas därför av vissa kännare som en underbar film med fantastiska scenerier istället.

Veckans musikvideo

Nej nu är det dags att lyfta fram den klassiska folkrocken fick komma in en stund i de finare salongerna.

Få band kan nämligen representera musik med smuts och dygnlukt mellan takterna så bra som Per Persson och hans glada mannar i Perssons Pack.

Bandet förgyllde även den svenska musikscenen under 90-talets början med flera riktigt bra album.
Det var dock en låga som brann snabbt för redan när vi kom in på den senare delen av samma årtionde tog både lust och motivation slut och bandet lades i träda.
18 mars i år kom dock bandet tillbaka med eny fullängdare, "Öster Om Heden", ett alster som visar att det ännu finns krut i grabbarna från Hälsingland.

Med sig i veckans låt, "Tusen Dagar Härifrån", från skivan "Äkta Hjärtan" som släpptes 1991, har bandet även hela Sveriges stora mysterium Jakob Hellman.
Hellman är för övrigt den artist som nått störst ikonstatus med minst arbetsinsats. Visst var killens enda skiva, "... Stora Havet" bra. Men riktigt så bra som alla vi få den till var den ju inte på långa vägar.

Då borde väl egentligen Perssons Pack få ett större utrymme då de som sagt var under 90-talets inledning leverade riktigt bra musik på en rad skivor.

Värt att notera från videon till "Tusen Dagar Härifrån" är att den dels måste ha varit sponsrad av SJ då de rörliga bilderna innehåller väldigt mycket tågreferenser och vackra Sverigevyer från ett tågfönster.
Men även den lille spjuvern Hellman och hans scenoutfit kärver en rad.

Vad är det för trapetskonstnärslinne med glitterpaljetter han har fått på sig i vissa scener?
Per Perssons jeansväst som doftar hembränt och snus i alla ära, men Hellmans klädsel går utan på det mesta man har skådat.
Sjung kan de i alla fall och "Tusen dagar härifrån" är en lysande och ganska bortglömd del av den svenska musikhistorien som handlar om folks drömmar i både öst och väst.

Tjejen som klarar allt - förutom vägarbeten

Med både karta och GPS har Apan hittat fram till ett nytt födelsedagsbarn.

Vi kan kalla henne Kroppsmålvakten eller vi kan kalla henne Anna.
Men vi skulle lika gärna kunna kalla henne "Tjejen Med Jordens Sämsta Lokalsinne".
För otaliga är nämligen de gånger, tid på dygnet är oviktigt, man har fått ett samtal på mobilen med en uppjagad och skärrad kvinna som halvskriker. "Var är jag?" eller "Hjälp mig hitta vägen hem!"

Det spelar inte heller någon roll var hon är någonstans eller hur många gånger hon åkt sträckan.
Platser där paniken slagit till är så skilda ställen som Småland, Göteborg eller vägen mellan Uddevalla och Trolhättan.
Vad som dock är bra med Anna är att hon i alla fall lär sig ganska snabbt nya vägar, efter tre-fyra resor på samma väg brukar den utstakade vägen det sitta.

Och det är just utstakad väg som för in oss på nästa problem med Annas lokalsinne.
För eftersom hon lärt sig en väg till ett ställe är det den vägen och ingen annan som gäller för alla framtid.
Nu är det ju så här att då och då, ganska ofta faktiskt, är gatukontor och Vägverket ute för att underhålla vägarna och detta medför att de dumma sällarna måste stänga av vägen och därmed även Annas enda väg till sitt mål.

Om det är i Göteborg eller på en sträcka man aldrig kört förut kan även jag få problem men för Kropps stjärnmålvakt slår det slint vilken väg det än handlar om och tar totaltstopp.
Roligast var den gången när det var trafikomläggning vid Trestad Center och hon för tusende gången skulle åka hem från jobbet i Trollhättan. Hade hon inte ringt hade hon nog åkt norrut genom Sverige fortfarande ...

Men om kartläsning är hennes sämsta gren finns det så mycket annat som är tippentoppen med denna numera 23-åriga kvinna.
För det första är hon stundtals, när hennes knän inte djävlas, en fantastisk handbollsmålvakt med äventyrliga drag under sena kvällar. Men hon lagar också, enligt egen utsago, en otroligt smarrig kyckligrätt med lime.

Så grattis på födelsedagen Anna och kom ihåg en sak:
"Låt Inte Dom Djävlarna Ta Dig"

Med tanke Annas obefintliga lokalsinne finns det egentligen bara en sång som skulle kunna vara aktuell
Jon Andersson & Vangelis med "I'll Find Me Way Home", en låt som kanske komma väl till pass när hon nu ska till USA på äventyr.
En låt finns bland annat med i filmen "G - Som i Gemenskap", och som för mig egentligen är mest förknippad med scenen i samma film när Niclas Wahlgren och Ulrika Öhrn plankar in på Erikdalsbadet och badar nakna. Anekdotvärdet i detta är naturligtvis att det är den första buskscenen jag såg på film.

I detta klipp är dock filmsatt med Pixars kortfilm "Lifted", en oerhört tjimmig film som innehåller både en bondgård, människor och utomjordiska varelser.

Veckans citat

"Ingen jag känt har pratat så mycket om moral

och haft så lite av det själv"

Ulf Lundell ger bitterheten ett ansiktet när han i svallvågorna av Fittstimsdebatten tar ära och heder av en gammal flickvän i låten "Coco". Låten är i sin helhet lysande och borde räknas in som en av bitterhetens allra finaste stunder.

Veckans Disney

BJÖRNLIGAN

Födelsedag: November 1951 i serien "En kanonbra idé".

Släktingar: Kapten Blackheart och hans tre söner är stamfäder till dagens björnbusar. (186-802, hans namn har aldrig nämnts i någon svensk tidning, utan kallas rätt och slätt "Björnfarfar".) Det finns faktiskt också tre stycken brorsöner som var aktiva mest under 60-talet.

Bostad: Hemligt, men det antas att de håller till i Ankeborgs hamnkvarter.

Yrke: Skurkar, svindlare och tjuvar.

Klädsel: Björnligan har fängelsekläder. De kan skiljas åt på numren, och de tre vi möter oftast, har också olika personligheter: Nr. 176-167 är smartast, och leder oftast bandet. Nr.176-671 är rätt så korkad, och deras planer går oftast i stöpet tack vare honom. Nr. 176-761 tycker mycket om sviskon. I Carl Barks klassiska serier är det dock 176-167 som gillar sviskon!

Övrigt: Björnligan är farbror Joakims mest fruktade motståndare. De är med i Ankeborgs lokalförening av bov- och banditförbundet. Björnligan har tillgång till avancerade maskiner, rymdraketer etc. Antagligen finansieras de av en lyckad kupp, eller med stöd från sin fackförening. Joakim har haft otaliga kraftmätningar med Björnligan enda sedan han kom till Amerika som ung och fram till idag. Ankeborgsfilialen av Björnligan är medlemmar av en världsomspännande organisation. Det är osäkert hur många medlemmar de har, men vi har sett 13 stycken åka i en buss genom Ankeborg!

Björnligan på andra språk:

Norska: B-gjengen

Danska: Bjørnebanden

Finska: Karhukopla

Engelska: Beagle Boys

Tyska: Panzerknacker

Franska: Les Rapetou

Italienska: Banda Bassotti

Portugisiska: Irmaos Metralha

Hon fattas oss

Så var det då åter dags att skruva upp grattiskören här på Berget.

Den här gången är lilla söta Mia som är målet för Apans oförbehållna gratulationer.
Denna Mia som pendlar mellan brilljant skarpsynhet och fullständig seglats bland blåa moln. En egenskap som gör henne till en oerhört facinerande person.

Fröken Mia har också under det år jag känt henne varit en stabil medlem i powertrion Söderbönorna. En grupp tjejer som har sina bon på Södra Drottninggatan och som sällan för att inte säga aldrig backar på en skön och avslappnad fest.
Men som alla melodiösa grupper har även Söderbönorna börjat att genomgå förändringar och som i ett steg av detta har Mia senaste tiden börjat att ägna sig allt mer och mer åt sitt egna soloprojekt, Medicinestudenten från Göteborg.

Inget fel i detta, världen behöver alltid förnyas.
Problemet är bara att den uppkomna situationen är lite som när Bruce Dickinson under en tid hoppade av Iron Maiden för att köra solo.
Musiken och låtarna finns det men det kändes lite tommare och tråkigare utan "The Human Air Raid Siren".
Så är stämningen på Södra Drottninggatan just nu. Det är kul men inte samma kul som tidigare.

Men förmodligen blir det även i detta fall som med Iron Maiden.
Bruce kom tillbaka, starkare än någonsin, och så kommer säkerligen Mia också att göra.

Som låt till dagens födelsedag borde man vält något i stil med Blondies "Maria" eller något annat självklart.
Inte heller blir det något från en av hennes favoritartister, Thåström, även det givetvis skulle suttit som en sportkeps.
Nej istället blir något som jag ramlade över när jag irrade runt på Youtube, nämligen låten "Miss You" med det nya svenska stjärnskottet, Adiam Dymott.
Varför?
För att jag kan och för att vill.
Men att ex-Kentmedlemmen Harri Mänty och Thomas Rusiak rör sig i hennes närhet gjorde inte valet svårare, så mycket kan jag säga.

I Apans öron

Den som bestämmer temat för veckans musiklista, alltså inte jag, fortsätter på den mörka sidan.

Så för att lyfta upp oss riktigt ordentligt har ett dekret kommit från Fröken K att veckans Spotifylistan ska handla om Svårmod.

Och vem är väl jag att säga emot en kvinna som ryckt åt sig sheriffstjärna i Spotifyville.

Så det är väl bara att åka då.

Svårmod

Fyllot och Miss Word – Lars Demian: Sprit, död och vackra fruntimmer. ”Fyllot och Miss World” har allt. Herr Demian tar oss i handen och leder oss ut i nyårsnatten där en alkoholiserad man ramlat i rännstenen ...

Henry Lee – Nick Cave & The Bad Seeds: Nick Cave är ingen munter gosse och han är det sannerligen inte denna gång heller när Henry Lee möter sin skapare. PJ Harey gör också sitt bästa för att sänka låten ner i svårmodets blöta träsk.

Varför Och Varför? - Eva Dahlgren: Alla som kan sin Emil känner igen låten då pigan Lina ojar sig över livets svårigheter och orättvisor. Låtar med tubaspel ska också alltid premieras.

Lonesome Number One – Roy Orbison: Med ord som ”Heartaches hang around and always comeI surely must be lonesome number one” platsar Roy Orbisons cover av Don Gibsons låt med lätthet in på denna lista där nedstämdhetens fana alltid hålls högt.

Hem Till Jul - Mauro Scocco: Scocco fångar här perfekt den känsla som föräldrar kan känna när deras barn flyttar hemifrån. Det borde en glädjens dag och ett tecken på att ens barn utvecklas. Men ofta är det bara djävligt sorgligt när de lämnar boet.

Stolen Car – Bruce Springsteen: Det som börjar så bra med flytt till ett hus med flickvännen slutar med en irrfärd på tomma gator och bara minnen kvar. Just denna version är den längre som finns med Tracks-boxen och som är snäppet vassare än originalet från ”The River”.

Hård Vinter - Ulf Lundell: Låten skrevs i början av 90-talet men är åter bitande aktuell. Tyvärr för man lov att säga. Hela skivan Xavante som låten är hämtad ifrån skulle faktiskt kunna varit skriven 2009.

Creep – Radiohead: Jag har alltid förknippat denna låts titel med Radioheads sångare Thom Yorke, då han just ser creepy ut. Låten är det dock inget äckligt, mer då svårmodig då det inte är mycket som är bra med huvudpersonen.

Å'hej Å'hå – Eldkvarn: Lillebror Carla har fattat pennan och rafsat ihop en historia om dagar då allting går åt helvete och där lindringen finns i burkar blå.

Hurt – Johnny Cash: Vad säger man? En av världens bästa covers där en sliten gammal man gör en låt till sin och sjunger orden så de bränns.

Mareld – Lars Winnerbäck: En dag tröttnade
Winnebäck på kvällspressen och satte sig med gitarren i knät. Resultatet blev ”Mareld” där både journalister, Sverige och livet får sig en känga.

I'm So Lonesome I Could Cry – Elvis Presley: Bara titeln gör ju att den platsar på vilken Svårmodslista som helst. Hank Williams skrev och spelade in låten 1949, Elvis plockade upp den och gjorde den lite mer lättlyssnad på en countryskiva. Och här är vi nu – på Spotify.

På Nära Håll - Kent: Få grupper har gjort så många bra B-sidor som Eskilstunas bästa tillskott till musikscenen. Vad Jocke Berg vill ha sagt? Svårt att säga, men ”På Nära Håll” är väldigt väldigt svårmodig.

Mannish Boy – Muddy Waters: Ingen svårmodslista är ju naturligtvis inte komplett utan en klockren blues som ska skära lite i magen. Och eftersom jag inte är så hemma på blues blir det säkert kort då Muddy Waters får bröla fram ”Mannish Boy”, en låt som för folk i 30-årsåldern väl annars är mest känd för att den var med i en Levi's-reklam i slutet av 80-talet.

Om Black Jim – Thåström: En nutida vemodsmästare som sjunger om en dåtida. Kan det bli mer svårmod? Thåström ägnar här dryga fyra minuter till att sjunga om Dan Anderssons död i cyanidförgiftning på ett hotell i Stockholms stadsdelen Klara 1920.

En man och hans skivomslag

Jag har alltid varit svag för Mr Blues Boy.

Därför är det inte så märkligt att jag fallit för det här skivomslaget.

Det kan inte ha varit några konstigheter på skivbolaget när det här skivomslaget till inspelningen av B.B. Kings konsert på Cook Prison.

- Howard. Hur ska vi göra med det här omslaget. Någon idé eller?

- Äh. vi ställer B.B. framför ena väggen på fängelset och skriver skivtiteln på vägen. Sedan låter vi honom göra en av hans patenterade miner när han spelar gitarr. Jäpp så var konvolutet klart.

Klart blev det och resultatet blev ett av historiens roligaste, stramaste och enkla skivomslag.

Veckans musikvideo

Låt oss resa tillbaka till rockens födelse och lyssna på en av pionjärerna inom Rock 'n' Roll.
För även om veckans klipp är från 1972 är ändå Chuck Berry en av The OG's inom rockmusiken.

Man kan även kallt konstatera att om inte Chucken funnits hade vår musikscen varit en betydligt tristare historia.
Få personer har nämligen haft så stort inflytande över det vi kallar för rock och dess utveckling som just Mr Berry. Han har även haft gigantiskt inflytande på de band och artister som skulle dyka upp senare.

Så med andra ord:
Ingen Chuck Berry, inget Beatles, inget Led Zeppelin eller ingen Bruce Springsteen, för att ta några exempel.
Men framförallt hade inte Angus Young i AC/DC haft sitt trademark, "The Duck Walken".

Ingen artist är dock någon riktig rocker om han/hon inte hamnat i klammeri med rättvisan.
Och även här föregår Berry med stort föredöme.

Redan 18 år gammal, 1944, blev för första gången arresterad, för väpnat rån, då han och en kompis tilltvingade sig en bil med en söndrig pistol.
Sedan har det så att säga rullat på.
1959 blev han kastad i fängelse sedan anställt en en 14-årig servitris på sin klubb. När det också visade sig att hon tidigare ägnat sig åt att sälja sin kropp åkte Berry in för transport av sexuella tjänster på fem år.
Men även längre fram i livet har den nu 83-årige herren visat upp ett visst tycke för yngre kvinnor och även hamnat i småbproblem för detta.

En lysande artist har hur som helst alltig var.
I detta framträdande med "Johnny B Goode" har även sällskap av en hyfsat känd herre och efterföljare vid namn John Lennon, en herre som vid ett tillfälle fällde följande citat om Berry: "If you tried to give rock and roll another name, you might call it 'Chuck Berry."

Stort plus får rocklegenden naturligtvis för sin skäna outfit men också för att han verkar vara Snoop Doggs pappa. Det är ruskigt likt rapgiganten.

Veckans citat

"Här är man en kung eller en jävla sopa

Och till och med din morsa vet vilket"

Tomas Andersson Wij ger hela Stockholmseliten en rejäl känga. Själv står i sann präktig, och det som fått en del att reta sig på den förre journalisten, självgod anda vid sidan om allting.

Veckans Disney

MADAME MIM

Födelsedag: 25/12 1963, då filmen Svärdet i stenen” hade premiär i USA
Släktingar: Inga kända
Käraste: Hon är svag för skurkar, speciellt Kapten Krook och Björnligan
Bostad: Hon bor i ett hus i skogen. Hon älskar lugn och ro och jagar vandrare och andra snyltgäster.
Yrke: Häxa.
Hobby: Kokkonst och svartkonst. Mim har emellertid ett stort intresse för teater. Kan kanske bero på att hon är en riktig filmhäxa. Mims favoritroll är prinsessrollen, antingen Snövit eller Askungen.
Klädsel: Klänning
Övrigt: Madame Mim har flera gånger samarbetat med Magica de Hex. Mim är emellertid en helt annan häxa. I serierna var hon länge en vanlig gammal dam som ibland behövde hjälp av Knatte, Fnatte och Tjatte. Mim värnar om natur och miljö och gillar inte tillgjordehet. Hon hjälper ibland folk om hon själv kan tjäna på det som t ex för att få lugn och ro. Genom sin förmåga att trolla fram de mest otroliga miljöer kan hon göra det bästa av varje situation. Annars har hon en katt, som alla andra häxor, som har stor respekt för sig själv.

Madame Mim på andra språk:
Danska: Madam Mim
Norska: Madam Mim
Engelska: Madam Mim

I Apans öron

"De sista ljuva åren" var en långkörare på Svensktoppen med Lasse Stefanz.
Men visst är de de första ljuva åren betydligt intressantare?

Och därför har jag, bara er skulle, satt ihop en liten trevlig Spotifylista på ämnet.
Musik som avhandlar barn/ungdomstemat på ett bra och riktigt sätt.
Men för att det ska bli bra och riktigt går det inte enbart att ha med Astrid Lindgrens bästa, skulle bli lite väl uppåt.
Nejdå. På Apans lista finns det även en hel del usla uppväxter representerade.

Mycket nöje i alla fall. Det är en sak som jag haft när jag suttit och petat ihop denna radda låtar.

De ljuva ungdomsåren

Shoreline - Broder Daniel: Vi lägger ut från Göteborg och vi gör det med en låt som kanske aldrig skulle ha givits ut på skiva. För det var nämligen inte helt självklart att ”Shoreline” skulle varit med på Broder Daniels comebackplatta efter några tysta år för gruppen. När sedan låten om hur jobbig en stad kan vara mot unga människor kom med blev det gruppen största hit och en låt som alla popprinsessor kunde gråta till. Låten har även tolkats mästerligt av Anna Ternheim.

Och Jag Grät Mig Till Sömns Efter Alla Dar – Säkert!: Trots den käcka och hurtiga melodin gömmer låten en berättelse om hur besvärligt det kan vara att växa upp. Även om man som i Annika Norlins fall levde ett ganska skyddat liv och var skötsam.

Hat & Blod - Ebba Grön: Låt oss hänga med Pimme och de andra på en tur med tricken från förort i Rågsved till målet på T-centralen. En färd som doftar just hat och blod.

Family Portrait – Pink: Om uppväxten för tjejen i listbidraget från Säkert! var trygg är tillvaron i Pinks barndomsskildring desto mer kaosartad. Family Portrait ger en oss en tårtbit ur ett liv som alltför många barn tvingas genomgå.

Ut I Natten – Noice: Ett klassiskt problem från de flestas ungdom. Den om tvånget över att behöva gå ut för att inte missa något. Eller som Noice själva säger: ”Fast man kanske inte vill e de ändå nånting där ute som drar.”

Summer of '69 – Bryan Adams: En fullständigt sönderspelad låt jag vet. Men det är också en låt som visar att Mr Adams kunde göra bra musik. Han har också genom att minnas tillbaka till den sommaren 1969 gjort sig skyldig till en av historiens catchiga, och bredbenta, låtar

Vampyrflickan – Lasse Lindh: Man rår inte för vem man faller för. Lasse L minns här när han kärade ner sig i en minst sagt konstig tjej med slipade hörntänder och allmänt deppig livssyn.

Come Back And Haunt Me – Marit Bergman: Bland ryggsäckar fulla med sprayburkar och graffiti minns Dalarnas lilla energiknippe sina yngre dagar och saknade efter en död vän.

Growin Up – Bruce Springsteen: Bossen över all bredbent musik delar även han med sig av sin uppväxt. Här får vi oss en mycket slaskig och akustisk historia om hans yngre år runt Ashbury Park i New Jersey.

Sunkissed – Popsicle: Jag vet inte vad det är, men jag blir glad av denna låt. Den har något somrigt och för mina drömmar tillbaka till mina sommarlov hos mormor på Varaslätten.

Ta Min Hand – Eldkvarn: Plura Jonsson är en av Sveriges största musikpoeter. Så självklart ska han få vara med när det ska diktas om ungdomsåren. Här får vi följa med tillbaka till St Persgatan i Norrköping på 60-talet. Vi får också stifta bekantskap med Zigenar-Jacko, en märklig man som slogs med så väl poliser som präster.

Romeo I Stocksund – Staffan Hellstrand: En saga i modern tappning där välbärgad tjej träffa kille från den tuffa förorten. Visst har vi sett och hört sagan massvis med gånger innan. Men Hellstrands variant är klart värd att få vara med ändå. Så det så.

Rock n' Roll High School – Ramones: Förutom att det är en otroligt medryckande låt i Ramones egna lilla genre surfrock/punk är detta även ledmotivet till en klassisk highschoolfilm, en film där de oerhört ofotogeniska Ramonesmedlemmarna spelar skolans rockers. Stor humor må jag säga.

Söndermarken – Lars Winnebäck: Med tolv verser sammanfattar Winnerbäck sin uppväxt i Linköping. Byter man ut Berga mot Herrestad i versen, ”En enda ambition, att få brudarna från Berga att skratta eller gråta, och rymma över taken bort från regelbokens stöveltramp, är tegelväggen La Isla Bonita, och dom brandgula stolarna man staplar på varandra”, sammanfattas även Apans tid på Äsperödsskolan.

Barn Av Vår Tid – Nationalteatern: Vi inledde med ungdomsliv i Göteborg och vi avslutar listan med åter ta oss tillbaka till staden. Den här gången är Lilla Londons bistra förortsliv på 70-talet som skildras på ett lysande sätt.

Kyssen - Den nya fotbollssjukdomen

Det grasserar en sjukdom inom fotbollsvärlden.

Den där målskyttar som varit i en klubb under fem minuter springer och kysser sitt klubbmärke när de gjort mål.

Senaste raden var det var gamle LSK-backen, David Leinar, som med max ett halvår i Örgryte, fick ett hjärnsläpp och firade sitt ledningsmål mot Halmstad på detta sätt.

Det är inte så att jag ogillar målgesten i sig, tvärtom, den är helt fantasiskt och ett bra sätt visa sin kärlek för laget man spelar i.

Problemet är snarare att den devalveras när nya spelare utan historia klubben gör det och den allt mer reduceras till en oerhört billig flört med supportrarna.

Kyssa klubbmärken borde vara förbehållen respektive klubbs ikoner.

För att ta ett enkelt exempel från "mitt" lag, Liverpool är det helt okej att Steven Gerrard gör det medan det ryser lite i kroppen om Albert Riera får för sig denna, i hans fall, dumhet.

Så vilka är det som får kyssa klubbmärken då?

Tja. Geundregeln är ju att man måste vara en trotjänare och att man alltid utan gnäll ger sitt yttersta för laget.

I Liverpools fall är det väl tidigare nämnde Gerrard, Jamie Carragher och Sami Hyypiä som passerar kontrollen.

Manchester U har har sina kyssare, hur äckligt det än må vara när detta lag gör mål, i Paul Scholes, Ryan Giggs, Gary Nevile.

I Chelsea är det väl Terry och Lampard som kan på komma i fråga.

Går vi sedan över till Spanien kan vi väl nämna Carlos Puyol för Barcelona och Raul i Real Madrid.

Även Italien har ju även de sina trotjänare då ingen kan neka varken Alessandro Del Piero att kyssa märket för "Den Gamla Damen" eller "Il Bimbo d'Oro", eller Francesco Totti att sätta läpparna på Romas emblem.

Men den som är den mest givna spelare att få visa ett klubbmärke denna hedersbetygelse är utan tvekan Paolo Maldini.

Det finns ju mycket att säga om denne man som är ett skolexempel på hur en back ska vara.

Men den största anledningen stavas att han nu närmar sig 900, motherfucking 900!!!, jävla matcher för Milan, en klubb han debuterade i A-lagssammanhang för 1985. Enbart i Serie A har han lirat närmare 650 gånger.

Det är också 900 matcher där han uppfört sig exemplariskt och utan onödigt gnäll kämpat på.

Veckans musikvideo

Titeln Världens mest dumsnälla sång är härmed avgjord.

Väldigt lite kan nämligen slå huvudpersonen i Tim McGraws låt "Just To See You Smile" i just grenen dumsnällhet.

För med raden "And yesterday i knew just what you wanted, when you came walking up to me with him. So i told you that i was happy for you, and given the chance i'd lie again", prickar gamle Timpan in alla kriterier för en man på gränsen till utsuddning men som ändå vill behaga den han älskar.

Skrämmande nog samlar även de två meningarna in Apan väldigt bra under några år på 90-talet. 

Men skit i det nu och klä er istället i en groteskt bredbrättad hatt, beväpna er med en steelguitar eller elfiol och kasta er ut i världen.

För nu handlar det om country, Jihaaaa!!!

I Apans öron

Eftersom min vän Fröken K under hela förra veckan tjatade hål i huvudet på på mig om en Spotify-lista med det udda temat Högmod har jag nu satt ihop en sådan lista.

En uppgift som alla ska veta inte varit speciellt lätt fixa eftersom tillståndet högmod inte ger särskilt stor marginal för att bli riktigt inprickad.
Det är nämligen väldigt enkelt att hitta något annat tillstånd som till exempel självsäkerhet, dryghet eller bara vanlig dumhet (En mer exakt förklaring på tillståndets symptom och representanter hittar ni här).

Men nu till listan, en lista som innehåller en del "mitt-i-prick"-högmod och en del långskott.

Hochmut

Superman - The Pinks: Varför inte börja med en grabb som vanligtvis sjöng om 25-åringars kärleksproblem trots att han bara var tio år själv. Här stämmer dock Robban Andersson i The Pinks upp i en bit om att han är Superman. Om det var detta högmod som gjorde att han till slut blev fotograf på Expressen är mer oklart.

Jag Är Gud - Eva Dahlgren: Varken låt i sig eller Eva Dahlgren doftar egentligen speciellt mycket högmod. Men en låt vars titel är “Jag Är Gud” måste ändå på något med på en lista där ämnet Högmod avhandlas.

Fredrik Snortare & Cecilia Synd - Petter: Här kommer vi fram till listans första lilla långskott. Killen i låten är ju inte direkt patologiskt högmodigt utan mer bara Stureplan-bratig. Men nog kan man ändå skymta en aning tokig självsäkerhet i Fredrik Snortare, må så vara understöd av koks.

Shaft - Isaac Hayes: Efter världens längsta intro, som bland annat tv-sporten snott en del av till sin signaturmelodi för Sportspegeln, öppnar en av soulens mästare Isaac Hayes upp blombladen till en riktig högmodsros. "Who's the black private dick. That's a sex machine to all the chicks? Shaft!. You're damn right ..."

Tänk Om Jag Hade En Sabel - Cornelis Vreeswijk: Marscher är alltid högmodiga. Här handlar det också om en man som vi hugga och skära samtidigt som han sitter på en häst. Crazy och raka vägen till Låsta paviljong för boende med folk står att de är Napoleon,Karl XII och Gudom ni frågar mig.

(Get Up I Feel Like Being A) Sex Machine - James Brown: Borde egentligen bara räcka med att skriva James Brown för att alla krav ska vara uppfyllda för den här listan. Ja jag tror det räcker så.

God Bless America - Céline Dion: Högmodets största borg finns på andra sidan Atlanten. Här slår deras fånighetsmätare i botten när kanadensiskan Céline Dion ger sig på den mest högmodiga hyllning som någonsin skrivits åt ett land. Det är också en låt som fick Pete Seeger att gå i taket och skriva motreaktionslåten "This Is Your Land".

I Was The One - Elvis Presley: Bara låttiteln ger ju en ledtråd om vad Elvis tycker om sig själv i den här låten. Elvis är övrigt också det en man som då och då balanserade på högmodets vanvettiga stup. En djävla kille var han hur som helst.

Midsommarafton I Himalaya - Tomas Ledin: Att skriva en låt om att fira Midsommar i Himalaya är väl egentligen bara mest pretentiöst. Men den gode Ledin har under hela den senare delen av sin karriär gjort sig skyldig till så många uppblåsta och högmodiga stunder att han ändå förtjänar en plats.

Ja Just Du Ska Va Gla - Magnus Uggla: Det kan vara svårt att tro det efter alla låtar om hotta brudar och pärlor åt svin. Men en gång i tiden var Magnus Uggla ganska tuff. Här är han tuff hela vägen över gränsen till högmodheten när han sjunger "Ja just du ska da gla att du får va med mig ikväll"

Snoop Dogg - Snoop Dogg: Nästan inget är lika högmodigt som att sjunga en visa om sig själv och döpa den till sitt namn. Snoop Dogg gör detta samtidigt som han stoppar in lite sköna rim och svordomar.

Stor Som Gud - Martin: Martin Svensson är utan tvekan bland det fem sämsta saker som svenskt musikliv har fått fram genom åren. Men han är också mannen som skrivit rader som "Så stor är jag. Så stor som Gud" och vad värre är. Det är skrivit utan någon som helst ironi, vilket gör det det nästan kriminellt.

Vargen Äter Dunderhonung - Bamse: Många beskyller Bamse för att vara högmodig. Men inget kan tyvärr vara lika fel. Bamse är sjukligt präktig och redig. Vargen däremot, är något vanvettigt högmodig i den historia där han äter Dunderhonung och malligt svänger på svansen och säger de legendariska orden till Bamse och hans vänner: "Nej men se. Får jag storbesök. Vad kan detta stiliga sällskap vilja mig?"

När bettingföretagen fick känslor

Säga vad man vill om England men man sluter då upp som en man när det tar emot för landet och då framförallt när det gäller fotboll.

Det spelar ingen roll om det media, tränare, offentlig anställda eller bettingföretag.

Så reagerade nämligen den stora oddsfirman PaddyPower på gårdagens match och då framförallt domarinsatsen:

"The refereeing in tonight's match was disgraceful and we're not going to let our punters suffer because of that nonsense. Anyone who backed Chelsea to win in 90 minutes or to qualify for the Champions League final will get their money back."

Kort och gott. Man anser att den norske domaren var så satans usel att de inte ens vill tjäna pengar på de som tippat fel.

Otroligt kul och ett bevis på hur konstigt folk kan tänka ibland när nationalismen stiger dem åt huvudet.

Och så en kort dom över matchen.

Barcelona hade en sanslös tur i gårdagens match.

Men tur ingår i spelet och de hade ju faktiskt en hel del chanser i den första matchen på hemmaplan.

Därmed inte sagt att det var rättvis att spanjorerna gick vidare.

Chelsea som gjorde 182 fantastiska taktiska minuter innan Michael Essien fumlade med en bortrensning och firma Messi-Inesta tog för sig hade även de gjort sig förtjänta av en finalplats.

Ett grymt slut för Chelsea och en comeback från det döda av Barcelona. Hoppas bara nu att laget vinner över Farbror Blånäsa också, något jag även hade hoppats på om Chelsea gått vidare.

Domaren var dock ändå dagens huvudperson och man kan väl bara konstatera att han stundtals var och snubblade på båda sidor av misstagets supertunna linje och att han inte heller kommer att vara speciellt nöjd med sin insats.

Men om man som ska hänga domare Tom Henning Øvrebø ska man också hiva upp Didier Drogba för hans avslut i helt fritt läge och man ska även ge Michael Ballack spö för hans ihoprullning till en boll vid kvitteringen.

Domare gör fel ibland, precis som spelare gör.

Øvrebø hade ingen av sina bättre dagar igår, något som även kan sägas om flertalet spelare i Barcelona. De hyllas dock som hjältar medan vår norske domare hängs högt.

Olika falla sannerligen ödets lotter.

Veckans citat

"Jag vet hur vi ska slå Barcelona"

Ja det är möjligt att Real Madrids tränaren Juande Ramos visste hur hans lag skulle slå Barcelona i den gånga helgens "El Classico". Tyvärr gick inte denna kunskap riktigt ut till hans spelare då matchen slutade med en svidande 2-6-torsk på hemmaplan för Real.

Tokig, tokigare, Zampa

Så behöver vi inte leta efter världens tokigaste fotbollskommentator längre.

Carlo Zampa heter han och håller uppenbarligen på AC Roma.

Här får vi höra honom gå upp och ner, mest upp, först under Romas 3–2-vinst mot Cagliari denna säsong och sedan lagets 4–0-kross av Juventus säsongen 03/04.

Och för späda på hans objektivitetsfaktor kanske man även ska berätta att han under många år arbetade som speaker på just Romas hemmamatcher.

Snygga mål men framförallt en fullständig tokgök i all sin prakt.

Veckans Disney

KUSIN KNASE

Födelsedag: Den 2 augusti 1964 i den italienska Musse Pigg-tidningen "Topolino" nr 453. Till Sverige kom Kusin Knases debutserie först i Kalle Anka & C:o 15/65. Men då hade vi redan mött honom i både nr 1 och 14/65. I 1/65 försökte han lära Kalle hur man rationellt sparade tid. Det gav inget lyckat resultat.

Släktingar: Pappan Unkas Anka, mamman Lucinda Lom, brodern Snorke Anka och kusinen Kalle Anka

Käraste: Gloria, en flicka vi inte har träffat i de svenska tidningarna.

Bostad: Tidigare bodde Knase långt från Kalle Anka. Han behövde använda flyg och tåg för att nå fram på besök. Idag bor han i ett äldre hus i utkanten av Ankeborg.

Yrke: Tja! Han har, otroligt nog, haft en viss framgång som journalist. Vill nog helst vara personlig rådgivare eller företagskonsult.

Hobby: Sundhetsapostel, forsränning med tunna, dekoratör, kattälskare och mycket mer.

Klädsel: Toppluva och tröja. Idag känner man igen Knase på sitt stripiga hår. I början av karriären var det ljust och vågigt.

Övrigt: Knases största fiende är Kalles katt Kisse som utsätts för obehagliga upplevelser varje gång Knase är i närheten. Knase har stor fantasi och är mycket vimsig. Likväl klarar han sig helskinnad ur de flesta situationerna. Skapad av Dick Kinney för Disneystudions produktion av serier för den icke-amerikanska marknaden.

Kusin Knase på andra språk:
Danska: Fætter Vims
Finska: Touho Ankka
Engelska: Cousin Fethry
Tyska: Dussel Duck
Franska: Popop
Italienska: Paperoga
Portugisiska: Peninha

Ett litet ord på vägen

SUMPRUNKARE: Sumprunkare är en äldre yrkesbeteckning för en person som syresätter fisksumpar genom att skaka dem så att vattnet i dem byts ut.

Rent praktiskt gick det till så att skärgårdsfiskare som seglat till en stad för att sälja sin fångst förvarade den i sumpar som var bundna under båtarna. Sumprunkarna fick sedan gå dit på nätterna och gunga båtarna fram och tillbaka för att friskt vatten skulle strömma i sumparna och hålla fångsten vid liv. Det kan också nämnas att yrket hade ytterst låg status och var inget man talade högt om på tiden då det begav sig.

Idag används ordet sumprunkare ofta som ett skällsord.

Ordet sumprunkare används bland annat av Kapten Haddock i Tintinalbumet Koks i lasten. Och bara att Haddock har använt ordet är större än störst.

För alla ord som sagts av en herre som kört med det oerhört anvädbara Pyroman-apa är värda att hylla.

Pyroman-apa, vad säger man?

Världklass.

Som avslutning är det väl bara konstatera att man inte trodde att det gick att tjäna ihop till livets torft med gamla fina okvädningsordet sumprunkare.

Om det går/gick att försörja sig på ord som, krake, usling, latbuk, jubelidiot, bålnöt eller lortpadda ska jag låta vara osagt. Men andra roliga ord är det lika fullt.

"En etta på Balladen"

Förutom att den har givit upphov till det sköna Uddevalla-uttrycket "Hon är solklart värd en etta på Balladen", ett uttryck som är ett av de största betyg man kan ge en kvinna då det betyder att man skulle vara villig att ge upp allt för henne, är Balladvägen på Hovhult också ett ganska skönt ställe på jorden.

Få ställen är så baktalade i Uddevalla som Dalaberg och Hovhult.

Och visst. Husen är ju vanvettigt trista, bebos av en hel del uppgivna människor och det finns massvis med problem i de båda områdena.

Men samtidigt finns där också massvis med liv, liv som är svårt att hitta någon annanstans i Uddevalla.

Speciellt gäller detta de norra delarna av Dalaberg och Hovhult där de trevliga innergårdarna på Hyggestråket, Svedjestråket och Trubaduren där Balladvägen ingår sjuder av liv.

Det är barn som gungar, leker jage och spelar fotboll samtidigt som deras föräldrar slänger käft med varandra. Och har man tur att komma till området runt middagstid en lördag får man sig även en resa genom olika matkulturers köksos.

Kontrasten blir sedan slående när man går de få stegen från hyreskasernerna på Trubaduren till villorna på västra Hovhult och senare även Fasseröd.

För plötsligt stelnar omgivningen till för att bli Medelsvensson. Visserligen lite mer trygg men också betydligt tråkigare.

Det enda som syns till är otroligt vältvättade bilar och välklippta gräsmattor.

Inga barn syns till och nästan inga vuxna heller och de få som kan siktas håller sig sin kant och antingen tvättar bilen eller klipper gräset.

Men framförallt är det avsaknaden av barnen som märks tydligast.

För varken bland de ensamma gungorna eller på den tomma fotbollsplanen finns dom.

Om det är den högre ekonomiska standarden som gör att de håller sig inne eller sysselsätter sig med andra saker på andra ställen ska jag låta vara osagt. Tråkigare gör det i alla fall dessa kvarter.

Kärleken blommar i glassfrysen

Om kärleken är ett tecken på att våren är här har den sannerligen kommit nu må jag säga.

Något annat går väl inte säga när nu till och med GB-gubben gått och skaffat sig damsällskap inför sommarens myskvällar.

Och visst verkar hans tjej var ett bra val med matchande kläder och rolig peruk och är mycket väl ett val som kan locka fram ljudet av bröllopsklockor vad det lider.

Enda tveksamheten skulle vara hennes något överdrivna sminking.

Stort är det hur som helst och till de människor som ylar om att Kronprinsessans förlovning med Daniel är det största som hänt på kärleksfronten i år säger jag bara.

Lugna ner er.

För att glassgubben numera kilar stadigt är så stort att det knappt är fattbart.

Det enda jag komma på som är på samma nivå är den där dagen under tidigt 80-tal när jag fick reda på att ICA:s egna gubbe, ICAnder, hade en käring där hemma.

MonICA hette hon och var även hon ett rekorderligt fruntimmer med brunt hår och orange 70-tals förkläde med praktiska fickor.

Inga extravaganser utan en kvinna som kunde göra ett ordentligt handtag i butiken.

Veckans musikvideo

Apans kamp för bra musik går vidare, och menar han inte Rhapsody in Rock.

Florence Valentin är gruppen som denna vecka har lyckats passera nålsögat och detta med deras senaste singel "Spring Ricco", en låt som skrivits i bakvattnet av dödssparkningen av Riccardo Campogiani på Kungsholmen 2007.

Gruppen har funnits sedan 2002 och fick nästan direkt en hit med "Allt dom bygger upp ska vi meja ner". Större än ett framträdande hos Sen Kväll med Luuk blev det dock inte.
Kanske går det bättre nu när gruppen släppt sin tredje fullängdare, "Spring Ricco".

Titelspåret och första singeln är i alla fall väldigt bra och bär minst sagt starka drag av Glasvegas musik och texter som blev så populär i vintras.
Att sedan sångaren och låtskrivaren Love Antell även är med i Hälsingerockarna Perssons Pack gör ju inte saker och ting mindre lysande.