This is still Anfield

När det nu verkar som om att Fernando Torres kommer att lämna Liverpool FC väljer jag att endast kommentera detta så här:

Anfield kommer även i fortsättning att vara Anfield och hur många titlar än Torres kommer att vinna i Chelsea kommer han aldrig får höra sin hemmapublik sjunga med denna ljudstyrka igen.

Sådant här går nämligen inte att köpa för pengar.

Brandlarm - The Trollhättan Way

"Brandlarmet har gått. Vi utreder saken.

Invänta vidare instruktioner."

Hotell Swania i Trollhättan visar en ny approach när det gäller det där med brandlarm. Denna instruktion gavs nämligen de boende på hotellet vid branden under natten mot torsdagen.
Meddelandet avslöjades av en av dagens Skavlan-gästerna , amerikanske jazzsångaren Kurt Elling som var gäst på Swania under brandnatten.
Eller var meddelande kanske bara ett slags uttryck om att hotellen inte vill skicka ut sina gäster i vinterkylan i onödan? Dom har i trots allt betalat för rummen ...

Elvis maffiga fredagsmacka

Det är uppenbarligen fredag och vad kan då vara bättre än att svepas in i en maffig ljudbild målad av Elvis Presley.

Här ska vi få nu få se och höra "The King" ta fram den stora penseln på Hawaii 1973 och skapa ett konstverk så mäktigt att man nästan inte vet var man ska sätta munnen någonstans.

Det är också när man hör insatser som denna, när han i "An American Trilogy" besjunger sin kärlek till gud och sina hemtrakter i Dixieland, som man inser att han kanske är de störste ändå.

Naturligtvis är det en stor tvistefråga. Men i mitt tycke är denna period, 1969-73, den tid som Elvis stod allra högst på himlen.

Då hade han de svulstigaste arrangemangen på låtarna, rösten var som bäst och hans scenkostymer balanserade precis på rätt sida av vansinnesstrecket.
Denna verison av "An American Trilogy" motsäger inte denna åsikt.

Veckans citat

"Nu är bollen din. Pojkdjävel!"

Thomas Wassberg visade prov på lysande psykolog- och peppningstakter när han som tredjeman dunkade Torgny Mogren i ryggen och skickade iväg nykomlingen på sistasträckan i VM-stafetten 1987.

Ja, vad är det egentligen hon vill ha?

Bataljen "original mot cover" fortsätter med oförminskad styrka här på det som gemene man kallar för Berget.

Denna gång hämtar vi återigen inspirationen och motståndarna från höstens tv-hit "Så Mycket Bättre" när Christer Sandelin och Per "Plura" Jonsson går upp i ringen med varsin version av "Det Hon Vill Ha".

Blir det Sandelinds minst sagt poppiga 80-tals dänga, här i ett klipp med Style från ett sommarfagert Halden, som tar hem spelet?
Eller är det Eldkvarns starke man och hans cover som doftar fulla ställ och Springsteen som går hem med segern?

Valet är som alltid ert.

Veckans ekonomiinformation

Ekonomiutbildningen fortsätter här på Berget, och fungerar i ärlighetens namn även som en slags inlärningprocess genom repetition för Apan.

Denna gången har vi kommit till detta mystiska och omdebatterade påfund kallat Jobbskatteavdraget som när det presenterades skulle vara universalmedicinen mot alla slags nationalekonomiska krämpor i allmänhet och arbetslösheten i synnerhet.

Vilken inverkan det haft sedan det infördes 2007 är väl fortfarande lite osäkert.

Å ena sidan har ju inte arbetslösheten minskat nämnvärt och i jakten på att få tillbaka de utslängda miljarderna, drygt 74 miljarder, som reformen kostat har utsatta som sjuka och arbetslösa fått det betydligt tuffare.

Å andra sidan kan den låga minskning av arbetslösheten skyllas på den rätt hårda kris som världen gått igenom och denna kris har ju Sverige klarat sig igenom ganska bra.

Vad vi dock vet är att de allra flesta får ett pengatillskott i mitten på sommaren, pengar som de då kan lägga på konsumtion. Och det är just detta som är avdragets mening. De som förvärvsarbetar ska få mer i plånboken utslaget över ett helt år.

I praktiken är det ju dock så att de allra flesta får pengarna i en klump, oftast strax innan midsommar.
Och pengar i en klump brukar alltid betyda en sak: Köpfest av sällanköpsvaror.

Så med andra ord: Jobbskatteavdragets största vinnare är vänner på Siba, Onoff, Elgiganten och övriga elektronikvaror.
Andra vinnare är hantverkare som får komma hem fixa i folks hem. Arbete som delvis åter bekostas av staten i form av ROT-avdraget.

Men nu är det slut på politisk agitation och vi återgår till själva ämnet. Hur avdraget fungerar.

Enkelt sagt. En del av den inkomst du får under ett år (inkomst av tjänst och aktiv näringsverksamhet) blir till ett skatteavdrag som ska reducera den inbetalda skatten.
Avdraget ger också den som tjänar mest får största avdrag i pengar medan de som tjänar minst för störst procentuellt avdrag.
Värt att observera är att inkomst från sjukpenning, föräldraförsäkring eller pension inte ger något avdrag. Pensionärerna har dock fått kompensation i form av ett extra grundavdrag.

Så hur räknas det ut då?
Jo. Det du behöver veta om du vill göra exakt samma jobb som Skatteverket gör, är följande:
- Sammanräknad förvärvsinkomst (inkomst av tjänst + inkomst av aktiv näringsverksamhet)
- Ditt grundavdrag (Finns här)
- Din skattesats (kommunalskatt)

Sedan är det bara att räkna enligt formeln för de olika inkomstintervallen (variablerna finns längst ner):

-- 0,91PBB: (AI-GA)*KI

0,91 -- 2,72PBB: (0,91PBB+0,304(AI-0,91PBB)-GA)*KI

2,72 -- 7,00 PPB: (1,461PBB+0,095(AI-2,72PBB)-GA)*KI

7,00PBB -- : (1,868PBB-GA)*KI

Variabler:
SFI= Sammandräknad förvärvsinkomst
GA=Grundavdrag
KI= Kommunal skattesats
PBB=Prisbasbelopp (2011: 42800:-)

Två exempel, skatt 32%:
Den som tjänar 250 000 får då ett avdrag på 17 300:- (6,9%)
Den som tjänar 100 000 får då ett avdrag på 8 900 (8,9%)

Den bäste brudmagneten jag vet

När jag slog på Facebook idag såg jag att en gammal compadre från de unga dagarna, dagen till ära fyller år och trots att det alltför många år sedan vi syntes sköljde nostalgin över mig.

Nostalgi från de "The Hazy Lazy Days" i Västergötlands pärla framför andra, Stora Levene, ett samhälle som för alltid kommer att finnas kvar i mitt hjärta.

Givetvis mest för att det var här min kära mormor och morfar levde sina liv i slit för och kärlek till alla människor de träffade på.

Men en annan stor anledning till kärleken till Stenskils gamla hemby kan också tillskrivas dagens födelsedagsbarn. Tobias Möller, som numera även lagt till ett Alderhammar i sitt namn.

Minns inte riktigt när vi träffades eller hur men mellan tummen och pekfingret var det någon gång i början av 80-talet på den spolade isbanan som strategiskt låg bakom mormor och morfars hus. Ett hus som var som ett nav då skolan låg på andra sidan häcken samt att badsjön och tennisbanan låg på andra sidan vägen.

Och på den vägen var det och tillsammans med Mikael Olofsson bildade vi under 12-13 år en stabil kedja som i stort sett sågs varje dag under helger och lov. Dagar som vissa gånger aldrig ville ta slut.

Och alla dess tillfällen har naturligtvis givit upphov till sanslöst många och magiska minnen.
Vi har i stort sett och gjort allt som jag önskar att varje barn ska få uppleva under sin uppväxt.

Vi spelade fotboll, ishockey, bandy, tennis, cyklade kapp, körde cross med mopeder, lekte krig i skogen, sköt ärtrör i lador till bönders stora förtret, apade oss för tjejer (något man aldrig slutar med för övrigt), fingrade efteråt på de charmade tjejerna och vi har åkt hem dyngfulla i bilar från så exotiska ställen som Rålanna, Främmestad, Larv, Lidköping och Skara.
Vi har till och med gått en och en halv mil hem en sommarnatt från festplatsen Mossbrott i ösregn.

Det där med tjejer blev också med tiden ett allt större intresse och det var på detta område som Herr Möller visade sina allra största färdigheter.

Han var kort och gått en djävel på brudar och en kvinna för varje tillfälle och hamn var det som gällde. Ett upplägg som också var helt rättvist då Tobias var en kille som kunde gå väldigt långt för att så att säga fixa dealen.
I denna genre återfinns inte minst minnet då unge Tobias satte sig på sin moped och åkte från Levene till Skara, en sträcka 35 kilometer ...

I takt med han sökte sig ut i världen, till Lidköping och Växjö med mera för att utbilda sig har kontakten blivit allt mer sparsam och håller sig numera till en klassisk Facebook-vänskap, även om diskussioner genomförts om ett återseende IRL.

Med dessa ord avslutar jag min slice of my youth heaven kallat tiden i Levene.
Den fullständiga om tiden på Vara-slättenfår vänta ännu ett tag. Men jag kan lovar er att den kommer och att den är väl värd att vänta på.

Men återigen grattis Tobias och tack för att jag fått lära känna dig, något jag aldrig tidigare fått tillfälle att uttrycka.

Vet inte varför men Alphaville med "Forever Young" kändes så klockrent stämningsmässigt
Det var en bra tid de där åren i Levene.
Damn vad vad det nyper i magen nu ...

När det konstiga blir konstigare

Just när man trodde att man hade sett det mest skruvade slår verkligheten tillbaka med en hård magsugande knytnäve.

Eller vad sägs om en grupp människor vars största fetisch är att vara inuti uppblåsta latexsaker.

Det som börjar som ett inslag om lite vanlig enkel latexfascination utvecklar sig till något som märkligt att det knappt går att beskriva.
Det är nog lika bra att nu tittar och bildar er egen uppfattning.

Der Streif - Pärlan bland störtlopp

Just pågår 2011 års störtloppsupplaga av Hahnenkamm-Rennen, de berömda alpina tävlingarna som hålls i Kitzbühel.
Tävlingarnas namn kommer av namnet på 17oo meter höga berget Hahenkamm (tuppkam) som skuggar den österrikiska byn Kitzbühel

Störtloppet i dessa berömda "tuppkamsloppen" är av de allra flesta ansett som det allra tuffaste och svåraste störtloppet i världscup-cirkusen. Något som gör att en vinst nerför "Der Streif" som banan kallas är det största man kan uppleva som alpin åkare.
Fram tills idag var den åkare som fått känna denna känsla flest gånger Franz Klammer. Men i dagens lopp vann franske Didier Cuche och därmed tangerade han Klammers rekord på fyra vinster.

Berömda lopp har också berömda sträckor och även om ni inte är så väl bevandrade i alpin skidåkning är sannorlikheten att ni hört namn som Mausefalle, Steilhang, Alten Schneise, Brückenschuss eller Hausberg.

Mest berömda är Mausefalle och Steilhang.
Mausefalle (Musfällan) når åkarna redan efter några sekunder och är ett hopp som har en lutning på dryga 80 procent (åtta meters höjdskillnad på tio meters åkning, ganska brant med andra ord). Hur brant det är kan ni ju förnimma om ni tittar på bilden med Hans Olsson och betänker att detta inte är Mausefalle utan en planare del av banan ...
Steilhang är ingen speciellt brant historia men är en tekniskt krävande del som åkarna tvingas träffa helt rätt då banans långa glidpartier följer på Steilhang.

Och om ni undrar hur det ser ut att susa ner för "Der Streif" kan detta klipp från österrikiska ORF som inför varje lopp kastar ner en daredevil utför pisten med kamera i handen.
Och nog kan man säga att det smäller till redan från start i Mausefalle, något som även åkaren i klippet håller med om.

Guds Hand sjunger om Guds Hand

Att Maradona har en egen låt är givetvis självklart.

Och eftersom att det just är Maradona det handlar om känns det också helt själv klart att han då och då själv drar i med låten.

Här hör och ser vi ett klipp från dokumentären om Maradona där fotbollsguden sjunger sig stum i låten om sig själv "La Mano De Dios" på en lokal i Buenos Aries.
Och även om det inte är speciellt vackert och att man tackar herren för att han slog sig in på fotbollsvägen istället är klippet ändå vackert på något sätt.

Låten är också ett slag i magen på alla anglofiler då låtens titel betyder "Guds Hand" och refererar till VM-kvarten 1986 då Maradona som bekant boxade in ett godkänt mål i Englands bur.

Veckans citat

"Jag visste inte ens om att jag ägde den"

Stoke-spelaren Jermaine Pennant visar upp nya bevis på att vissa fotbollsspelare kanske tjänar lite för mycket pengar.
Så här käck kommenterade han nämligen det faktum att spanska polisen i Zaragosa, där Pennant tidigare spelade, hittat hans 1,1 miljoner kronor dyra Porsche utanför järnvägsstationen.
Där hade bilen varit parkerad i fem månader, eller om man så vill. Sedan han lämnade Spanien och flyttade hem till England igen ...

Tillbaka till rötterna

Nä vad säger ni är det inte dags för lite "Old School West Coast"?

Och eftersom svaret på den frågan alltid är ett rungande "hell yeah!" är det nu dags för att bege sig till USA och Los Angeles stadsdelen Compton för att lyssna på när musiken blev ordrik och riktigt riktigt skitig.

Vi ska kort och gott lyssna på lite klassisk "gangsta rap" och vilka är då bättre att lyssna till än N.W.A. (Niggaz Wit Attitudes) då denna grupp tillsammans med framför allt Ice-T gjorde genren populär i slutet av 80-talet.
Det är faktiskt så enkelt att utan Easy E, Arabian Prince, DJ Yella, MC Ren, Ice Cube och Dr. Dre hade vi inte haft någon Snoop Dogg, 50 Cent, Tupac, Wu-Tang Clan eller någon Eminem.

För trots att 90-talet blev ett ganska stökigt decennium med rivalitet mellan östkusten och västkust i USA, rivalitet som ju som bekant slutade med en rad dödskjutningar (bland annat Tupac Shakur och Biggie Smalls) är det från N.W.A. och de andra i LA som genren kommer.

Men så låt oss då åka till Los Angels allra mest slitna delar.

Halleluja vilken låt!

Efter att Patti Smith vunnit musikslaget om den bästa "Because The Night"-version över 10 000 Maniacs och Bruce Springsteen går vi raskt vidare till nästa battle.

Denna gången är det innerligt så det förslår när låten är genomvackra "Hallelujah" av Leonard Cohen.

Och om man ska välja ut vilka låtar som ska få tävla har man att göra då låten spelats in av drygt 200 artister på diverse språk och med skiftande framgång.

Den variant som de allra flesta föredrar är den osannolikt innerliga och lugna version som Jeff Buckley presterar.
Att detta är favoriten finner jag dock en smula underligt då den inte allas faller mig i smaken. Visst är det fint och vacker, men det är också det som är problemet. Det är för vackert och fint för att det ska bli riktigt intressant.

Mellanalternativet kommer från soundtracket till "Shrek" och görs av amerikanske Rufus Wainwright och är en hyllningsinspelning till just Buckleys version av låten. Extra kuriosa är Wainwrights version finns på soundtrackalbumet men att är en annan version som hörs i själva filmen. I filmen får nämligen John Cales sjunga sin variant, en variant som faktiskt slog igenom innan originalet riktigt kommit fram i ljuset.

Men vi har sparat originalet till sist då vi nu ska släppa lös Montreals starke man, upphovsmannen Leonard Cohen själv i sin mycket hesa, sträva och inte minst långa version av sin största hit.
Röstandet överlåter jag dock till er.
Lycka till.

En annan sak.
Är inte Cohen förresten löjligt lik Dustin Hoffman?

Gervais gör det igen

Frågan ställdes redan efter förra årets Golden Globe-utdelning.
Kommer Ricky Gervais att få vara värd för galan någon mer gång?

Det fick han och frågan är lika aktuell denna gång. Får Ricky Gervais leda gala någon mer gång?

För man inte anklaga den brittiske komikern för att han, efter en del förmaningsord efter förra året, lugnat ner sig denna gången heller, snarare tvärtom.

Under sina 13 minuter bjuder han på skämt om Hugh Hefner, Tom Cruises läggning, Sex & City-tjejernas ålder och kallar Bruce Willis för Ashton Kutchers pappa.

Elakt, men långt ifrån det oanständiga utan mer ett sällsynt bra exempel på hur väldigt lätt amerikaner blir upprörda.

Hollywood rasade, givetvis, mot hans opassande sätt. "Hmm. En brittisk komiker kommer hit och driver med oss. Så kan vi inte ha det."
Vanligtvis sköne prisutdelaren Robert Downey Jr, som själv höll ett ganska roligt tal, blev bland annat ledsen sedan Gervais efter den sedvanliga presentation "medverkat i filmer som ...." lagt till "men ni känner nog honom mest från Betty Ford-kliniken och Los Angels County Jail".

Ja det är väl bara att titta och sedan svara på frågan:
Kommer Ricky Gervais vara värd för Golden Globe-galan igen?

Veckans ekonomiinformation

Nu ska det bli snäppet allvarligare och i många ögons mycket tråkigare här på Berget.
Vi ska nämligen börja snacka ekonomi, ett ämne som många avskyr som pesten.

Men sanningen är att ingen på denna jord kommer undan ekonomi och då framför allt i form av skatt, ett ämne som speciellt drabbar oss i Sverige.

Skatt är också det första vi ska ta upp. Eller rättare sagt vad skatt är och vad som skiljer en skatt från en avgift.

Så håll i hatten nu så kan ni få ett skönt "partytrick" att ta till när festen går ner i tempo och en kunskapsgrej att skina med.

Du frågar: "Vet ni vad som är skillnaden mellan en skatt och en avgift?"
Partyt svarar (förmodligen): "Nä!"
Du svarar: "En skatt är ett påtvingat bidrag som man inte kan kräva någon motprestation för. En avgift är ett bidrag, påtvingat eller frivillig som är bundet till en motprestation."

Så nu vet ni det. Så med andra ord är era krav på bättre skola, vård och annat samhällsnyttigt för era snällt inbetalade pengar i kommunal/statlig skatt meningslösa.

Kommunen eller staten har ingen skyldighet att göra något nyttigt för pengarna.
Lika väl som att de ökar lärartätheten kan de som i Vänersborg bygga en ishall och låta kostnaderna skena i väg.
Faktum är att de i praktiken till och med kan bränna upp de skattepengarna som är kvar efter samhällsnödvändiga kostnader på lustiga hattar om de så önskar.
Det enda medborgarna kan göra är att förbanna och välja ett nytt styre vid nästa val.

Men nu har jag babblat nog om ekonomi för denna gång.
Nästa gång blir det något annat matnyttigt. Som hur man räknar ut jobbskatteavdraget eller varför man ska amortera tungt när det är låga räntor.
Vi ses.

Uddevallapolisen rycker ut på allt

Polisen i Uddevalla är verkligen på hugget. Det måste man ge dem.

Under natten mellan fredag och lördag stormade nämligen stadens ordningsmakt en lägenhet där det rapporterats om oroligheter.
Bland annat hade grannar sett en mansfigur stå och slå på en kvinna samtidigt som det hade varit varit ett fasligt hålligång i lägenheten.

Sagt och gjort myndigheten skrapade ihop vad man hade och skickade ett uppbåd på sex-åtta snutar till platsen. Ett posse som på plats beslutade sig för att storma lägenheten, (Jag menar hur många gånger får man chansen att storma en lägenhet i Uddevalla).

Hela scenariot hade bara ett problem. Personerna i lägenheten hade bara spelat Xbox Kinect och boxats lite, en sysselsättning de för övrigt slutat med vid stormningenen. Därför satt fem personer i 25 årsåldern i en soffa och fattade väldigt väldigt lite.
– Det blev en lite märklig situation när polisen kom in och undrade vem som var misshandlad. Vi kände oss som fån där vi satt i soffan, säger lägenhetsinnehavaren Robert Johansson till Aftonbladet.

Och innan någon protesterar som vill Apan också å det bestämdaste säga att det var bra att polisen ryckte ut till en misstänkt misshandel. Han tyckte bara händelsen var rolig.

Felaktig bild då det gamla möter det nya

Lagom till att Handbolls-VM på hemmaplan har inletts är det väl dags att påminna om den reklamfilm som Svenska Spel har gjort med landslaget. En film som förutom dagens spelare innehåller aktörer från de gyllene åren med Bengt Johansson vid rodret.

Så här får vi alltså se Magnus Wislander, Per Carlén, Magnus Andersson, Peter Gentzel och redan nämnde Johansson som stenåldersmänniskor som försöker spela handboll som det gjordes på "den gamla goda tiden".
I slutet av filmen kommer så slutligen dagens spelare in bilden och leker med bollen runt virriga de virriga "stofilerna" från förr.
Välgjord och fin film som egentligen bara har ett fel.

Wislander, Andersson och de andra i Bengt Johanssons landslag hade förmodligen sprungit cirklar runt dagens landslag som i mina ögon är en ganska blek och meningslös samling handbollsspelare.
Kryddar man sedan detta med en känsla av att ödmjukheten inte riktigt finns hos spelarna så har en stor anledning till att jag inte är så där laddad inför mästerskapet som jag hade önskat.

Men bara för att jag skriver så här så går de väl och vinner mästerskapet ...

I Apans Öron

Idag ska Apan till Packhusgatan för filmfestival och för att fira detta har han satt ihop en liten Spotify-lista på 15 låtar.

Han vill också direkt säga, som svar på de eventuella frågor om varför ett visst årtionde är kraftigt representerat i urvalet.
Listan var från början var tänkt att enbart innehålla musik från 80-talsfilmer, att Apan under processen sprang på allt för många underbara låtar från andra epoker.
Därav alla sköna tunes från axelklaffarnas förlovade decennium.

Vill också påpeka att denna lista har något gemensamt med de filmer som kommer att visas på festivalen.

Äh men nu kör vi väl.

Filmfestivalpepp

Il Buono, Il Cattivo, Il Brutto – Ennio Morricone: Förutom att den har ett av världens snyggaste namn innehåller även denna låt ett av världens mest kända ”riff”.
Så fort man hör flöjten blir luften alldeles torrt dammig och man ställer in sig på att snart få se jordens hårdaste man – Clint Eastwood.
Det är givetvis ledmotivet till ”Den Gode, Den Onde & Den Fule” vi hör och mer västern än så här blir det inte.

Stayin' Alive – Bee Gees: Med musikvärldens ljusaste röster och mest åtsittande byxor (sammanträffande?) skapade Bröderna Gibb historia.
Skivan, men framför allt filmen ”Saturday Night Fever” blev också discons genombrott hos den breda publiken. För efter att John Travolta dansat sig igenom denna film var inget sig likt på dansgolvet världen över.

The Weary Kind – Ryan Bingham: Ibland smälter man för filmer direkt. "Crazy Heart" med Jeff Bridges i rollen som ärrad countrysångare är en sådan film. Men som om inte själva filmen vore nog rullar denna låt igång lagom till eftertexterna. Vi går alla ner på knä inför det faktumet och bara njuter.

Danger Zone – Kenny Logins: Hej å hå vad jag ville bli stridspilot i mitten på 80-talet. "Top Gun" var naturligtvis anledning till mina drömmar då och visst tusan är det något speciellt med att ha 40 000-50 000 kusar bakom arslet när man susar fram.
"Danger Zone" är för övrigt årtionde personifierat så det sjunger om det.

Earth Angel – The Penguins: Alla som kan sin filmhistoria från 80-talet vet vad vi snackar om. Marty McFlys föräldrar träffas på skolbalen i ”Tillbaka Till Framtiden”. Låten är dock från 1954 och blev en stor hit med dessa fyra välkammade svarta sångfåglarna.

Ghostbusters – Ray Parker Jr.: Kanske inte någon av 80-talets största låtar men med på listan kommer för att filmen ändå blev en så pass stor hit. Spöken var väldigt spännande under dessa år då trickfilmstekniken tog stora steg framåt.

Flashdance ... What A Feeling – Irene Cara: Benvärmare och dans var väldigt populärt när det begav sig. Tur tusan det när benvärmarna satt på Jennifer Beals som gjorde huvudrollen som svetsartjejen med dansdrömmar.

I Just Called To Say I Love You – Stevie Wonder: Gamle gode Stevie satt 1984 ner foten och visade hur man skriver filmmusik. Filmen som fick åtnjuta hans briljans var ”Woman In Red” och låten vann både en Oscar och en Golden Globe som bästa filmlåt. Tackar sa Stevie Wonder och drog vidare.

The Wrestler – Bruce Springsteen: Låten är visserligen bra, den vann gudbevars en Golden Globe, men det är ju Mickey Rourkes insats som huvudrollsinnehavare i filmen med samma namn som står ut som exceptionellt bra.
Låten är en historia om den försvunna och återupptagna vänskapen mellan just Springsteen och Rourke och gavs till filmen utan kostnad från Bossen.

Johnny B. Goode – Chuck Berry: 1973 gjorde en okänd regissör en film som hette ”American Graffiti”, konstig nog översatt till svenska som ”Sista Natten Med Gänget”.
Från filmen som är proppfull med 50-talsmusik hämtar vi här ett alster med gamle ”Chucken”.
Ja just det ja. Regissören blev inte okänd speciellt länge till. Fyra år senare kom en viss film som hette ”Star Wars” och som hade George Lucas vid rodret.

Somewhere Over The Rainbow/What A Wonderful World – Israel Kamakawiwo'Ole: Mannen med det omöjliga namnet lyckas med bedriften att kombinera musik från två Oscarsnominerade filmer till en helt fantastiskt medley som sedan blivit flitigt återkommande i diverse filmer (”Meet Joe Black”, ”50 First Date”).

Underground – Broder Daniel: Filmen är mästerverket ”Fucking Åmål”. Den oförglömliga scenen är när Elin slänger upp dörren till skoltoaletten och säger, "Ta-da! Här är jag, här är min nya tjej! Skulle ni kunna flytta på er? Vi ska gå och knulla!", och de båda går ut från skolan i triumf.
En scen som är fylld med symbolik och genialitet att man alldeles tappar luften.

The Sound Of Silence – Simon & Garfunkel: De två vars röster verkar vara satta här på jorden för att sjunga tillsammans gör ingen besviken i denna låt från ”Mandomsprovet”, en film som annars är mest känd i låt väg för ”Mrs. Robinson” av samma duo.

Girl. You'll Be A Woman Soon – Urge Overkill: De amerikanska alternativrockarna jabbar här upp Neil Diamonds hit till inspelningen av ”Pulp Fiction”. Resultatet blev en efterlängtad hit för bandet och en nytändning för Diamond.

James Bond Theme – John Berry Orchestra: Om vi inledde med ett känt ledmotiv är väl frågan om vi inte avslutar med ett ännu mer känt. Hör man den här slingan vet man att snart blir det tuffa prylar, lite skjutande och raggning på hög internationell nivå.

Veckans musikvideo

Jag vet att det är mycket musik på Berget för tillfället.
Men kommer man in i stim så gör man.
Därför ansåg jag nu att den 14:e januari vore en alldeles förträfflig dag att återuppliva den äldsta tradition på denna blogg, Veckans Musikvideo.
Dels för att den är en bra programpunkt men också för att veckans låt är väldigt svår att förbise.

Men nu ska vi ta oss tillbaka nästan 60 år, till en tid då rocken inte hade slagit igenom och ungdomsmusiken var väldigt oskyldig och välkammad. En musik som helt enkelt föll dåtidens föräldrar på läppen som underhållning för ungdomarna.
Stilen vi ska lyssna på är Doo Wop, en form av körsång med en solosångare som har skönt stöd av tre, fyra andra sångare.
Stilen har också stänk av gospel och blues och framfördes då det begav sig var detta ett sätt för svarta artister att få acceptans av den starkt rasistiska vita befolkningen i USA. Ungefär som när SD-anhängare resonerar, "Nja invandare gillar jag inte. Men Muhammed som gör kebab nere på hörnet är bra".
Längre fram togs dock även denna genre över av vita artister, självklart då det fanns pengar att tjäna ...

Mest kända doo wop-grupperna är The Platters, Dion & The Belmonts och The Shirelles vars musik är som balsam för öronen.
Som balsam för öronen är också gruppen bakom veckans låt, The Penquins, som här ska framföra sin "Earth Angel".

Earth Angel kom redan 1954 men håller som en granitklippa i stormen än i denna dag.
För er som kan er filmhistoria från 80-talet känner säkert igenom låten från skolbalscenen i "Tillbaka Till Framtiden" där de första gnistorna uppstår mellan Marty McFlys föräldrar.

Men nu har jag babblat färdigt och därför är det plats på scen för The Penguins som i detta klipp blivit några år äldre än när de slog igenom med låten. På plussidan finns dock att de fått en fantastisk patina både utseende- och röstmässigt.

"Jag lovar dig, The Promise är skitbra"

Nej det är inte riktigt slut med Springsteen-hysterin ännu.

Denna dag ska jag dock inte slösa ord och tid utan bara enkelt konstatera att "The Promise" är alldeles förbannat magiskt.
Plus att jag för mitt liv inte kan begripa att detta alster inte platsade på "Darkness On The Edge Of Town".
Helt obegripligt faktiskt.

Fungerar verkligen ett brev om blod och oskulder som peppning 2011?

Hur laddat blir man av ett brev inför ett mästerskap kan man undra?

Några som enligt förbundskapterna Ola Lindgren och Staffan Olsson ska bli laddade av det är herrlandslaget i handboll som idag i

Själv vet jag inte vad jag tycker.
Känns lite för grabbhurtig och fånigt för att det ska fastna hos mig. Uttryck som "Låt blodet skvätta" och "Ett mästerskap är ingen plats för oskulder" klingar förlegat bara.
Men skit i det nu. Fungerar det är det ju jättebra.

Ja och så kommer brevet här då:

Hej killar/landlagsmän!
I januari vill hela vårt land kunna tro på oss. Under ett tryck vi inte kan föreställa oss ska vi glädja nationen och visa att vi är att lita på.

Vi är inte bäst i världen. Däremot har vi en chans att bli bäst i världen.
För att kunna ta den chansen får vi inte chansa i förberedelserna.
Varje dag och vartenda pass tillsammans är unikt under vinterns VM.
Det är då vi ledare och ni spelare växer ihop tillsammans från det att vi började i somras på Bahamas.

Om alla gör som de brukar – det du är bra på fast lite bättre så kommer vi att komma lite längre än tidigare.
Var och en av oss måste ta sitt ansvar för att vi tillsammans ska bli bättre än de bästa. Vi kan inte räkna med att något blir gratis. Ingen annan eller annat finns att skylla eller lita på. Här finns ingen plats att gömma sig om man vill vara med.

Nu är det dags för oss att starta en ny tid. Bladet är vänt och en ny sida ligger vit.
Låt bläcket, svetten och blodet och skvätta.

Det är bara du som bestämmer hur denna historia ska börja.
Det handlar om att våga satsa, utan tankar om skulden.
Våga! Offra! Ett världsmästerskap är ingen plats för oskulder.

Om alla vill finns det ingenting som som vi inte klarar av. Du är den viktigaste delen i denna dröm om att komma ännu högre och ännu längre än vi någonsin gjort.
Din enda chans är att våga ta risken att lyckas.
Känner du Stolthetens Kall?

Vi är med er hela vägen hem.

ROCK ON!

Hälsningar

Staffan och Ola

På grund av natten

Är inte så lite inne på Bruce Springsteen för tillfället.
Därför är det också självklart att veckans omröstning kommer att omfatta "Bossen".

För efter att ha bestämt att "Hurt" är den cover som Johnny Cash gjorde bäst ska ni denna vecka ta ställning till vem av textförfattarna till "Because The Night" som gör låten bäst.

"Because The Night" är låten som Bruce Springsteen försökte skriva till "Darkness On The Edge Of Town"-plattan men aldrig riktigt lyckades. Detta eftersom han i eget tycke aldrig fick till låtens text ordentligt. Istället skickade han den halvfärdiga texten vidare till Patti Smith.
Smith fick sedan en uppenbarelse under en av sina långa vakna nätter i väntan på telefonsamtal från sin pojkvän, sedermera även make och skrev färdigt texten. Låten har också blivit mest känd med Patti Smith

Därför ställer nu Springsteen och Patti Smith upp med varsin version av deras låt.

Utöver textförfattarna finns även en extra kandidat till titeln "Bäst-på-Because-The-Night" med.
Nämligen 10 000 Maniacs med en version som i mina öron är den kanske allra bästa.

Men ni får rösta som ni vill. Längst upp till vänster är det som alltid.

Som bonus slänger jag också in ett lysande exempel på hur man kan förstöra en låt genom att låta Cascada sjunga playback lite. Den får ni gärna lyssna på, men enkäten ska minsann inte besudlas med denna version som ett alternativ.

När det snurrade till i radion

Jag är ingen större radiolyssnare, men det går inte att komma ifrån att det är här man hittar de mest snurriga människorna.

Ta till exempel Stefan Ritter som ringde in till "Ring P1" med sina åsikter om Islam.

För att sammanfatta samtalet.
Ritter hade plockat med sig den stora kammen till att dra alla muslimer över.
Gillar framförallt hans "Modell 1A-undanflykt" när programledaren Tomas Tengby menade på att det även står en del hemskheter i bibeln också: "Ja jag hör att du inte har satt dig in det här".
Men vilken tur att du har satt dig in i det hela då Ritter. Problemet är bara att du gjorde det med röven före.

Jag har en enda önskan till alla som har "nöjet" att tala med personer som Stefan Ritter.
Tala dem till rätta för böveln, sådana här snedseglare kan vi inte ha i vårt land.
Det enklaste argumentet mot Ritter och hans gelikar är som följer:

Det är inte religionens fel att människor gör tokigheter. Det är tokiga människor som gömmer sig bakom vald religion när de gör sina tokigheter.
Och skulle vi dela upp jordens befolkning i folkgrupper och dra dem över en kam så ligger vi fina demokratiälskande kristna västerlänningar ganska illa till.
För faktum är ju att om det är någon "folkgrupp" som har tagit död på flest människor i religionens namn så är det vi.
Ett faktum som ju dock inte påverkar vår syn på oss själva nämnvärt. Vi är samma fina och demokratiälskande människor för det.
Säg det och sedan kan Ritter komma och stamma med sina åsikter bäst han vill.

Nä, nu ska Snurr-Steffe få tala.

När svartsjukan river i dig

Så har då mysteriet avslöjats om varför Stevenage-spelaren Scott Laird blev nedslagen efter att laget sensationellt slagit ut Newcastle ur FA-cupen.

Och som jag gissade i den tidigare posten i ämnet var det mycket riktigt svartsjuka som låg bakom nedslagningen av Stevenage.

Den berusade 24-åring som slog ned Laird ansåg nämligen att Stevenage-spelaren är en player (både på och vid sidan vid planen) och han för denna sakens skull förtjänade en klocka denna magiska afton.
Anledningen till player-ryktet kommer att 24-åringens gravida flickvän för tre år sedan var tillsammans med Scott Laird under en kort period.

Så kan det gå, men låt oss för säkerhets skulle kolla en gång till när Stevenage-playern går i backen för en svartsjuk pojkväns näve.

När det åkte wiggers på Göteborgs gator

Att det går att roligt en solig dag i Göteborg är väl kanske ingen nyhet.

Men att går att ha så här djävla roligt som EM-silvermedaljöserna Isabelle Gulldén och Jessica Helleberg har det är kanske kommer som en överraskning, och i en bil till på köpet.

Färden börjar vid Ullevi och slutar 3:34 senare. Under tiden har de båda handbollstalangerna upptäckt hur sanslöst kul det är att åka bil, lyssna på musik och sjunga i en luddborttagare. Som lök på laxen hade duon även den goda smaken att spelade in hela klabbet.
Obetaltbart och jag hoppas att fler idrottsmän/kvinnor följer deras exempel. Eller vad tusan. Alla borde spela in sig själva när de går bananas i bilen till valfri låt.

Samtidigt som duon är rolig, charmig och klockren på alla sätt och viss är de båda också något vanvettigt vita och wigger-aktiga där de sitter i Gulldéns bil gungandes fram längs Göteborgs vägnät.
För under de här minuterna vill ingen av dem vara vit, bo i Göteborg och spela handboll. De vill gå runt i Bronx och battla upp varje människa som kommer i deras väg.

Och om vi ska gradera deras wigga-faktor är ju kantspelaren Helleberg den som i detta klipp känner sig mest gangsta. Det finns förmodligen stunder här då hon mer känner sig som Snoop Dogg än elitseriespelare
Så kanske är denna vilja som fick Jessica Helleberg att ta den onödiga utvisningen i EM-finalen mot Norge som vänder matchen. Hon kunde helt enkelt inte hålla sig från att vara lite gangsta.

Det mest söta i det kanske ändå att de försöker leka Bronx till en ganska tam och dansant låt.
För givetvis har de valt den mer souliga "Whatcha Say" med Jason Derulo istället för The Games lite mer ruffa "What You Say"

Att försöka fly sin ålder

Om det beror på att hon börjar att närma sig 35 och på detta sätt försöker fly undan åldrandet ska jag låta vara osagt.
Men vad som i högsta grad är sanning är att hon lagom till årets födelsedag tagit man och barn för att dra till fjälls.
Ensamma kvar är alltså nu alla vi vilsna själar som nu inte har någonstans att ta vägen med våra grattishälsningar.

Sådan tur då att jag har en blogg som kan användas som någon form av säkerhetsventil.
Så hjärtligt grattis Helen och ta det försiktigt i backen och låt inte Ted dricka för mycket whiskey.

Här kommer också en visa om livet i fjällvärlden.

Klona Hitler - Är det verkligen en bra idé?

Har precis tittat klart på premiärprogrammet av "Konferensresan" och det samlade intrycket blev ganska blekt.

Det gäng som jag fastnade mest för var naturligtvis de sköna lirarna i Raelianerna.
Som förutom att de är ett bevis på att Kanal 5 fortfarande har ett bra jaktlag när det gäller att hitta udda människor också är ett av de största kufar jag har sett.

Att de tror på UFO:s och att utomjordingar skapat allt liv på jorden genom kloning är väl egentligen det minst märkliga med dem, i programmet var de på konferens för att smida planer på att bygga en ambassad för utomjordingar.

Men om UFO:n och utomjordingar är det mest normala med sekten, som samlar drygt 65 00o personer världen över, är den åsikt som grundare Claude Vorilhon, även känd som Rael, fullständigt har fullständigt utanför spektrat.
55-årige Vorilhon vill nämligen på fullt allvar klona fram, vilket sekten också jobbar för, Adolf Hitler. En åsikt som kanske ändå inte känns helt avlägsen när man studerar sektens symbol lite närmare.
Och vad värre, eller dummare, är. 50 stycken kvinnor har anmält sitt intresse till dessa galenskaper.

Vidare gav "Konferensresan" en inblick i Isabella "Blondinbella" Löwengrips lilla och ack så exklusiva bloggnätverk, "Spotlife".
Detta nätverk hade nämligen en konferens/audition för nya medlemmar.
Och vad ska säga?
För att uttrycka sig milt verkar det vara en ganska ytlig livsstil som krävs för att få komma med i "Spotlife".
Ett lysande exempel på detta är inte minst Lilla Löwengriperskan önskemål om vilka slags bloggare som skulle vara drömmen som nya tillgångar i nätverket.

Så håll i hatten för kommer önskelistan:
- Rik hemmafru
- TV-hallåa, helst från TV4
- Berest manlig modell (hetero)
- Drogkrängare, aka langare
- En som knullar runt
- Collage-student, givetvis från någon exklusivt skola i USA
- En brat a'la "Snabba Cash"

Så det är bara med vemod jag inser att Blondinbella inte ville ha mig i år heller. Fan också ...

Granlunds tillbaka i Konfaparadiset Åre

Idag drar Kanal 5:s nya programserie "Konferensresan" igång.

Därför vore det en miss av Guds nåde att inte reprisera det blogginlägg här på Berget som lästs av flest människor.
Bloggposten om när Bengt Granlund aka "Konfaknullaren" åkte till Åre för att umgås under några dagar med konferensdeltagare och lokalbefolkningen.

Plats på scen alltså för Bengt Granlund:

Och precis som förra gången inleder vi med kort presentation med The Man, The Myth, The Konfaknullare.

Namn: Bengt Granlund

Ålder: 42.

Yrke: Konferensknullare.

Utbildning: Internutbildad på Elektrolux 87-91.
Flickvän: I varje stad...

Favoriträtt: Skäggbiff!!!

Senast lästa bok: Henning Mankells "Mördare utan ansikte"

Bio: "Tillsammans". Skön rulle och skön buske i köket.

Favoritresmål: Pattaya, fast nu börjar Cuba bli riktigt bra.

TV-program: Scandics europeiskt oklippta inhouse. Amerikanarna måste lära sig att sluta knulla med gympadojjor och tubsockor på tjejerna. Jag känner doften av omklädningsrum när jag kollar en sån film så det går bort. Det var kul ett tag på nittiotalet men nu... please...

Politik: Folkpartist.

Musik: Jag är allätare. Allt utom country och hårdrock.

Hur kom det sig att du blev konferensknullare?

- Jag arbetade som säljare på Electrolux. Jag sålde dammsugare i Mellansverige. Sedan skulle jag vidareutbildas till produktchef och då vidtog en hektisk period med konferenser och kurser.

Då började du att knulla?

- Kan man säga.

Deltar du alltid i själva konferensen?

- Ja, alltid.

Men du deltar inte i det seriösa arbetet?

- Nej, jag försöker få ragg. När man konfererar så lägger man grunden till kvällens aktiviteter. Det bästa jag gjort var när jag fingerpullade två tanter samtidigt under det att en VD drog upp en ny affärsplan. Sen blev det en snabbis under fikapausen och senare på kvällen en dubbel-maräng.

Ställer tanterna upp på det?

- Inte i samma rum. Jag satte en tant i rum 419 och en annan samtidigt i 312. Det blev ett djävla springande. Kul var det.

Var det på Electrolux?

- Nej, fan. Det var på Tieto Enator.
Jobbar du där?
- Nej.

Hur kan du vara med på deras konferens om du inte jobbar där?

- Säg det. Jag hängde på Scandic i Sundsvall några veckor. Där fanns fem, sex konferenser per vecka som jag kryssade runt emellan.

Men om du inte arbetar där så känner dom dig ju inte. Frågar dom inte vad du gör där?

- Ibland. Då svarar jag att jag är Bengt Granlund, från huvudkontoret. Personalenheten.

Sen då?

- Sen knullar jag av den kvinnliga delen personalen under hela konferensen.

Men nu till dagboken från Åre-konferensen:

Dag 1: Torsdag förmiddag

ADP Network Scandinavia hade stor delårskonferens uppe på Sunwing i Åre tillsammans med en handfull andra IT företag. Eder konferensknullare på orten, Bengt Granlund, var förstås där och klämde lagg :-).

Tog in på Sunwing under psedonymen Lars Skoog. Jag börjar bli känd som konferensknullare och en del hotell har börjat knorra.

Väl på plats öppnade jag med att sätta på tanten som bodde vägg i vägg. Upptäckte att den där dörren som finns mellan rummen ibland var olåst, så jag drog helt sonika ned byxorna och knackade på. Hon hette Åsa och konfererade med Wella.

Sunwing är delvis renoverat och årets säsong har förgyllts med ny och modern inredning. Möbler och inventarier direkt från R.O.O.M!

Åsas rum var så jävla snyggt inrett så om jag inte hade fått omkull henne så hade jag knullat soffan istället... hehe.

Dag 1: Torsdag eftermiddag

Det här var en administrativ konsult från CELL Network som jag skinkade på i en taxi på väg till afterskin på Diplomat (Toppenrestaurang - rekommenderas! Steakhouse efter fem med kött & fisk direkt från grillen).

Tips: Göka gärna inne i garderoben. Den är obevakad innan 19.00. Lugnt, tyst och stort utrymme för improvisation.

Dag 1: Torsdag natt

Dubbelmacka i en olåst låne-BMW. Först försökte jag nyttja skateboardrampen ute på torget, men det blev lite väl mycket överkurs för att vara en vanlig torsdagkväll.

Det fick bli en olåst sponsbil från BMW med en stor Red Bull-burk på taket som stod parkerad på gatan. Där jufsade jag upp värmen med två flickor vars namn fick bli "Systrarna Päiverinta".

Jag bad dom sjunga "Oh Mama" samtidigt som vi konfererade, vilket dom gjorde högt och ljudligt till ackompanjemang av undertecknads taktafasta trumstock.

I och med detta så förstod jag att jag valt rätt konferensort denna gång. Tackade av systrarna med en kyss på fisken och återvände sedan in i värmen på diskoteket till musik av Da Rudes "Sandstorm". Juckdansade mot några medelålders damer från Wettex, dansade tryckare med halvstång mot en tjej från Borlänge och tungkysste en 27-årig pingla från Bromma... rivstart helt enkelt.

Dag 2: Fredag morgon - Typ halv fyra

Ja du ... Här är det svartsladd. Tror hon hette Lucette. Luktade jordgubb och jobbade i garderoben på Bygget.

Jag sa att jag tappat brickan och fick med henne på en orienteringstur inne bland vinterjackorna. Hon hittade alla kontrollerna, skrek sig i mål på tiden nio minuter och trettiofem sekunder.

Fin tjej som aldrig hade varit på konferens. Den glada minen efteråt kan bara betyda att Granlund öppnat hennes sinne och vallat rätt.

Fredagen bjöd på multipla knull. Lite turbulent stämning i baren och det fanns en desperation som kändes lite besvärande. Men när jag väl fick in den så var det inga diskussioner.

Dag 3: Lördag lunch

Nu har yours truly skippat bricklunchen och istället smörjt kråset med en fjäderprydd konferensdeltagare från Sunne.

Kommer tyvärr inte ihåg vad hon hette men minns med glädje att jag hade fjärdrar mellan skinkorna i två dagar efteråt.

Dag 3: Lördag 20.00

Middag på Werséns Pizzeria med ett konferensgäng från Kista.

Riktiga surfittor. Inte ett öppet skåp under 55.
Drog istället till baren och stötte ihop med Rittva, damfrisörska på orten.

Vi knullade i hennes Amazon till 22.00 då jag drog till Torvtaket och Rittva åkte hem till familjen.

Kände mig djävligt stolt. Jag knullar fram broar mellan konferensbesökare i Åre och lokalbefolkningen.

Dag 3: Lördag natt, Rum 205

The Oral Office! Hobbybänken. Scene of the Crime. Kärt barn har många namn.

Döpte knullunderlaget till Liza efter den kvinnliga piccolon som bar upp mitt bagage.

Skrev en dikt åt henne som jag satte upp på anslagstavlan i receptionen.

Marknadschefen på InfraLan Wireless Communication hade det inte lätt.

Stilig karl som inte fick omkull ett enda fruntimmer. Tråkigt för alla.

Sågs senast utanför korvmojjen när han försökte köpa med sig en kvinnlig busschaufför upp på rummet. Tragiskt scenario och en tråkig representant för Konferensknullarsällskapet.

Jag har sagt åt honom att skippa snacket och gå direkt in på obscena förslag. Men han håller på med sitt garnityr. Gets him nowhere.

Upp i tvåan bara "Hej hå, här kommer Granlund och knackar på". Det är livet det.

Lördagen överlag djävligt bra. Schyssta knull utan krusidull.

Dag 4: Söndag morgon
Efter frukost bjöd Sunwing på gammal klassiker. Angel Cassidy och Taimie Hannum tar på sig knäskydden och polerar av Skip Rod i den mästerliga "Forrest Hump".

Bra och solid amerikansk bas-porr. Minus för att hotellrummet bara hade en 14-tummare. Fick lägga Finluxen på magen och tajja för att få den sköna hembiokänslan som jag får hemma. (Har en 52 tums Sony med Backprojection. AC3 med fem högtalare och en subba. TV1000 levererar. Granlund onanerar).

Fick sällskap av en dam från MacSupport som tog bondpermis när det var dags för eftermiddagsfika på konferensvåningen.

Djävligt bra dag överhuvudtaget.

Dag 5: Måndag morgon

Sen var det bara att åka vidare. Det är TTRA (The International Travel and Tourism Research Association) som bjuder på stor mässa utanför Bryssel.

Granlund finns på plats i monter C01:41 och eftersom det kommer att finnas äver 2000 utställare från ett hundratal länder så kommer det nog att bli knulla av.

Torsdag och fredag är mässan öppen för fackbesökare, lördagen och söndagen är även öppet för allmänheten. Visa ditt klubbkort i montern så bjuder vi på förfriskningar.

När det slirar till i huvudet

Ibland undrar man hur folk tänker.

Ditt favoritlag som spelar i engelska fjärdeligan har precis slagit ut Premier League-laget Newcastle och du vet inte riktigt hur du ska fira detta.

Då kommer du på den briljanta idén att springa in på planen tillsammans med alla andra.
Problemet är bara att du inte riktigt att firande har spets nog och kommer på en ännu mer genial plan.
Du slår ner en spelare i ditt favoritlag.

Kolla här på det osannolika klippet när Stevenagespelaren Scott Laird får sig en klocka så han far i backen.
Man undrar ju vad den gode Scott gjort supportern. Gått hem till fel sovrum en blötkväll eller bara trängt sig före i snabbköpskön?

Ahlbom 2 - The Sequel

Trots detta mästerverk fanns det visst ändå lite gummi och bromsskivor kvar för Ahlbom om de andra grabbarna i Färgelanda ...

"So say goodbye it's Independence Day"

Sitter här och lyssnar planlöst på musik via Itunes.
Då dyker den här makalöst underskattade låt med Bruce Springsteen, "Independence Day".

För förutom att den ger oss ett magisk piano (ibland orgel) ger denna pärla även oss en svärta och ett mörker från en fader-son-relation som minst sagt kört fast.

För övrigt kan man inte annat än bli alldeles knäsvag av bilden här till höger.
Både skägget, halsduken, mössan och jackan sitter ju som en klick sylt.
Eller hur?

Men låt oss flyga tillbaka till 1978 års Passaic, New Jersey för lyssna till "Bossen" och samtidigt titta på ett uppträdande med makalöst dålig bildkvalité och svajigt ljud.

"Once we watched the King Kenny play"

Så tog då Liverpool-resan slut för förre Oddevold-tränaren Roy Hodgson som idag lämnade sitt arbete som manager för mina ögon världens största fotbollslag.

Och även om jag har väldigt svårt att ge tränare skuld för att ett lag går dåligt kan man inte heller blunda för fakta. Liverpool hösten 2010 har hackar mer än acceptabelt, något som givetvis alla har skuld för.
Men det är som bekant enklare att byta ut en person än en lagdel eller ett helt lag och därför fick Roy säga tack och adjö. Visserligen säger klubben själva att det var ett ömsesidigt beslut men självklart fick kille sparken så det visslade om.

Den som nu tar över, i alla fall över FA-cupmatchen borta mot Manchester U är Anfields allra största kelgris, Kenny Dalglish. Eller som Liverpool-fans kallar honom, King Kenny.

Vad tycker om detta val vet jag inte riktigt.
Visst det var han som ledde laget fram till klubbens senaste mästerskap 89/90 och visst har han säkert alla spelare (inte minst Gerrard och Carragher), ledare och övriga anställda i klubben bakom sig. Han kommer också att ha alla supportrar i ryggen framförallt efter hans agerande efter Hillsborough-katastrofen 1989 då han som manager personligen besökte i stort sett alla begravningar för de 96 personer som dog.

Men. Det har hänt en hel del sedan 89/90 och truppen han har till sitt förfogande håller inte riktigt toppklass för tillfället.

Ett andra men är dock:
Det kan inte gå sämre än det gjort hittills.
Ägarna kommer säkert att skjuta till lite kulor för spelarinköp i januari.
Sedan återstår också att se hur länge Dalglish är kvar. Visserligen är det sagt att han ska vara manager säsongen ut men om ett riktigt toppnamn dyker upp stiger han säkert åt sidan i förtid.

Med andra ord. Det återstår att se vem som tar över "The Pride of Merseyside" på "riktigt", namn lär säkert inte saknas.

Men för att peppa upp oss inför morgondagens möte mot Man U ska vi komma ihåg att Dalgish är mannen som röstats fram som den störste i klubbens historia och mannen bakom citatet: "Att Liverpool, we never accept second best"

Tecknat och musik i perfekt symbios

Förutom att filmen "Cars" en sanslöst bra och välgjord film är det också en rulle som innehåller skamlöst mycket bra musik.

Bäst av alla är James Taylor när han gör "Our Town", en låt vars dövhet passar perfekt med scenen då vi tittar får följa Radiator Springs förvandling från myllrande stad längs med Route 66 till bortglömd efter att motorvägen öppnade.

Ett overkligt bra klipp där musik och Pixars animationer bildar "a match made in heaven".