Veckans musikvideo

Vi ska inte, så tätt inpå damernas skiathlon, hålla på med några konstigheter.
Dagens artist är Roy Orbison, en brilljant man som 1988 dog alldeles för tidigt 52 år gammal.

Från hans sista studioalbum, och vad som skulle blivit hans comeback, "Mystery Girl" från 1989, hämtar vi låten "She's A Mystery". En låt som precis som hela plattan är en fullständigt lysande pärla med innerlig smärta och hjärtknip.

Som om ni inte hittat fram till Mr. Orbision redan är det banne mig hög tid och därför kan ni se detta som ett första steg på vägen.

Och eftersom texten blev lite kort i dessa OS-tider kastar Apan, avgiftsfritt, med låtens upphovsmännen Bono och The Edges tolkning av denna låt när de spelade med det något okända bandet U2 under Brooklynbron.

Veckans citat

"Gud er blitt svensk"

Anonym norsk läsare till Verdens Gang uttrycker sin frustration i kommentarsfältet efter att Björn Ferry hämtat in över en minut och vunnit i tisdagens OS-jaktstart i skidskytte.

FC Bayern Wirrvarr

Det finns många anledningar till att man kan känna kärlek till fotbollslag.
De mest tråkiga anledningarna är om man gillar lag för deras segrar och framgångar, eller som det också kallas medgångskärlek.
Mer roliga och intressanta anledningar stavas starka personligheter i laget eller stridigheter inom "gruppen".

Och i dessa kategorierna hamnar definitivt FC Bayern München.
Visst har den klubben haft sin tillräckliga del av framgångar och segrar under åren men det är också få lag som har förenat detta med att ha kronisk dålig stämning i laget och en trave med stridbara åsiktsmaskiner på planen och bänken.

Att bra stämning är illa för Bayern bekräftas med eftertryck av klubben president, Uli Hoeness som vid ett tillfälle under tiden som sportchef sa så här om stämningen i laget:
“Det är också en fara om de kramas för mycket. Just nu är alla lite för mycket vänskap i truppen för att det ska vara bra."

Och lite vänskap har det varit mycket av i Bayerns trupp. Mest klassisk är väl för att ta ett exempel de båda superstjärnorna Lothar Matthäus och Jürgen Klinsmann som knapp ens kunde se åt varandra när de båda spelad i klubben. Men annars historien lång av hård ord, slagsmål och spelare som vänstrat med varandras fruar.
Det har kort och gott varit ett djävla liv i luckan på träningsanläggning vid Säbener Strasse. Men det har också varit ett produktivt kaos som bland annat givit 21 tyska mästerskap, 14 tyska cupsegrar och 4 Champions League/Europacup-vinster.

En annan mycket stor anledning till att känna för Münchens stolthet är de män som suttit vid rodret genom åren.
För förutom Uli Hoeness som sportchef har stridbara karlar som Ottmar Hitzfeld, Felix Magath, Otto Rehhagel och Franz Beckenbauer styrt spelarnas liv och fött press med hårda och roliga kommentarer om saker och tings tillstånd.

Men mest av allt, och samtidigt min största anledningen till att gilla Bayern lite, är att de har haft den italienske guden Giovanni Trapattoni som tränare vid två tillfällen.
På ett så här lugnt, i alla fall i nästan 40 sekunder sätt, valde han förklara saker och ting en vårdag 1998. En förklaring som är lugn i nästan 40 sekunder innan helvetet bryter ut och han med eder som "Dom beklagar sig med än de spelar", "Jag är trött på att vara pappa åt dessa spelare och försvara dessa spelare" och "Några av spelarna är veka som tomma flaskor" sågar i stort sett alla truppen längs foknölarna.

Allra hårdast går han dock åt Thomas Struntz, "Han spelat tio matcher på två och han är jämt skadad." och han avslutar med som fortsättning på Pappa-harangen "Mario är en spelare som jag försvarat, Mehmet är en annan. Struntz nämner jag inte ens då han inte har spelat mer än 25% av matcherna".

Men framförallt avslutar han sin 3.30 minuter långa monolog med orden "Jag är klar".

Det är bara att hålla med den tyska rösten som i inledningen av inslaget säger. "Legendariska tre minuter och 30 sekunder."

En man med många ursprung

Det var en gång en fotbollsplan i den lilla västgötska idyllen Larv som en tidig vårdag 1994 skulle stå för underlaget till en träningsmatch mellan Uddevalla IS och Skoftebyn.
Apan skulle spela i anfallet och dagen till ära hade han en ny anfallspartner och tänkte därför:
"Jaha. Ytterligare en kille som Håkan på ungdomssidan har hämtat från I17:s flyktingsluss och som ska spela med oss ett tag. Det kan ju bli kul även om jag förmodligen inte kommer att umgås med honom speciellt mycket."
Hur matchen slutade kommer jag inte ihåg men jag minns att den nye anfallaren gjorde ett mål och sedan för evigt blev förpassade till en högerbacksposition och inte gjorde så många mål mer. Han hade en boll in borta mot Torp, i en match där Apan petade in bollen sex gånger, men fick det bortdömt för offside eller ruff.

Men som sammanfattning kan man säga att jag hade gruvligt fel i mina tankar.
För även om det surrat en hel del rykten om denne halvitalienare ursprung genom åren, en av hans flickvänner trodde till exempel länge att han var från Indien, var han inte hämtad från I17 utan från Basunvägen.
Fel hade jag också vad gäller umgänget då jag har umgåtts sanslöst mycket mer med honom än jag gissade den där vårdagen 1994.

För är det någon som jag delat min tid med alltsedan 1994 är det just Carl Peter Bruno Ottsjö. Både på fotbollsplanen, tidningsredaktioner, krogen, tv-spelssittningar och allehanda stolleprov. Inte ens hans idé om att flytta till Stockholm och bli förändrad har hindrat detta då vi tackat Microsoft och Sonys onlinelösningar för fortsatt gemenskap i diverse spelsammanhang, sammanhang som oftast slutat med att undertecknad avgått med segern.

Sedan dess har det blivit en hel del kapitel i vår gemensamma bok och de är allt för många för att ens försöka tas upp här med rättvis och därför väljer det mest talande och konstiga:
- Stocken (midsommar någon gång under 90-talets slut) Spelredaktören och Apan bestämmer sig för att hylla den svenska sommaren på allra bästa sätt. Med en flaska Bacardi Limon och stundtals spritt språngande nakna.

Tyvärr kommer vi inte att få se honom mer i Uddevalla och detta eftersom han under en tung nyårsdag sa följande ord:

- Nej detta var allt sista gången jag ger något till Uddevalla. Jag har gett så mycket till den här staden och dess invånare att det nu får vara bra. Visst, jag kanske kommer att komma hit någon mer gång men då blir det utan att lägga två strå i kors och fest kommer jag definitivt inte att gå på ..."

Så nu vet vi det och alla vi som var i folkdansgilletstuga på nyårsafton 2009 var alltså de sista levande människorna som fick se Peter festa och ha kul i Uddevalla,

Så till sist återstår väl bara att gratta pepparkornsögat Peter Ottsjö och samtidigt tack honom för att han finns och har funnits under livets alla toppar och dalar.
För trots alla de oerhört låga meningar som utväxlas i stort sett varje dag mellan oss och som många gånger fått ett stort antal människor att undra om vi ens tål varandra är det min stora ära att få säga grattis.

Men nu kör vi två videojävlar och vi gör det först med ett av svensk humorhistorias största ögonblick. När de koleanska adoptivpälonen gästade radiokanalen Nile City, en sekvens vi har tittat på, skrattar läppen av oss till. och inte minst citerat sönder och samman.

Klipp nummer två är en ännu större klassiker i vår vänskap, "Fucking Åmål". Lukas Moodyssons mästerverk som vi tillsammans med annan referenshumorhjälte Robert A sett alldeles för många gånger. Bo Lyckman är med, bara en sådan sak.

Veckans musikvideo

Tiden är 19 november 1990 och det var en sanslöst upphetsad stämning när man tågade in genom dörrarna till Östraboskolan den där måndagsmorgonen och alla pratade bara om en sak. Serien som hade börjat gå på tv.
"Såg du den nya serien som började på ettan igår.", "Javisst. Den verkar ju sjuk bra.", "Det är ju utan tvekan den konstigaste by man någonsin sett. Men fan vad bra serien verkar vara."

Och vad rätt vi hade redan efter första avsnittet. För byn blev bara konstigare och konstigare för varje avsnitt, och vad bättre var - serien blev bara bättre och bättre i samma takt.

Serien alla pratade om i slutet av 1990 var naturligtvis David Lynchs Twin Peaks, en knasdeckare vars like ingen någonsin sett och som skulle ta oss ut på en färd i ytterst konstiga vatten.
För varje gång som man kände att det inte kunde bli mer skruvat och udda vände David Lynch på steken och kastade in tittarna i nya udda förvecklingar. Allt lugnt ackompanjerat av Angelo Badalamentis dova och dystra toner.

Visserligen förirrar sig andra säsongen in i, även för min sjuka smak, lite väl konstiga svängar men det ändrar inte helhetsintrycket om att Twin Peaks är en av de bästa serier som skapats.
Första säsongens väg fram tills dess att Laura Palmers mördare avslöjades är faktiskt det bästa som skådats på tv:n.

En annan grej som var bra med serien för oss killar var att den gode Lynch proppat rollistan full med trollska skönheter som var oerhört spännande.
Och vad vore då mer på sin plats en Topp 5-lista med seriens kvinnor:
1) Mädchen Amick (Shelly Johnson) - Pang sa det och sedan satt hon i mitt hjärta och har så gjort sedan dess. Mädchen Amick är kvalité rakt igenom och trots detta har hon inte fått det genomslag hon förtjänar, taskigt och ett bevis på att världen är orättvis om ni frågar mig.
2) Lara Flynn Boyle (Donna Hayward) - När jag nu ser serien ett antal år senare kryper känslan på att jag var lite fel ut på gymnasiet och att kanske är Lara den som är bäst i serien. Hennes katastrofala viktnedgång på senare tid och min känsla på 90-talet förpassar dock ändå denna "girl-next-door" till en mycket hedrande andra plats.
3) Sherilyn Fenn (Audrey Horne) - Som synes inte snyggast i serien ändå den allra största cockteasern av dem alla med sin sval 50-talsapproach och sin blyga lite raspiga röst. Mångas favorit var hon dock.
4) Heather Graham (Annie Blackburn) - Här dök hon upp för första gången och det var inte bara Agent Cooper som föll för detta rödhåriga yrväder.
5) Peggy Lipton (Norma Jennings) - Då tyckte man bara att hon var en spännande äldre kvinna. Idag har man en etikett på det - MILF.

Så för att hylla denna makalösa serie blir veckans musik introt till serien och de som inte får något varmt i själen när man hör de inledande tonerna och bilden på fågeln är bara att beklaga. Detta är stort.

Veckans citat

"Citius, Altius, Fortius"

"Snabbare, Högre, Starkare". Baron Pierre de Coubertin lånade inför Aten-OS 1896 denna latinska devis för att krydda upp stämningen lite. Ett tilltag och en devis som ger det finare och allmänt antagna olympiska talesättet "Det är viktigare att delta än att vinna" en rejäl törn. Var han hittade sin synnerligen välväxta och fryntliga mustasch ska jag däremot låta vara osagt.

Byggare Erika

Så har då också Sjuksyster Erika blivit ett år äldre när hon ni firar sin XX:e födelsedag på Ulvstigen.
Men att folk blir ett år äldre är ju i och för sig ingen större skräll, det är liksom naturens underbara/hemska gång.

Men vad som är stort i fallet Erika är att kan göra det i ett alldeles ombyggt hem, eller om ni frågar mig ett helt nybyggt hem då hon och hennes älskade Urban i stort bara lämnat fasaden kvar av det gamla huset och gjort om och gjort rätt inomhus.
En lång process har det hur som helst varit och det är nog flera stycken invånare i Uddevalla och främst på Bleket som undrat om de där två tokstollarna någonsin kommer att bli klara.

Nu är det i alla fall gjort och paret Larbrink har ett nytt hem att bo i efter att övervintrat hos vänner och släktingar den senaste tiden.
Så nu återstår väl bara inflyttningsfesten innan huset är ordentligt invigt.

Och vad vore nu de en bättre låt att ackompanjera hela denna bloggpost än att lyssan till och stämma upp i signaturmelodin till Byggare Bob och samtidigt få en hint om hur det kan sett ut när verktyg och maskiner stått som mygg i luften på Ulvstigen.

I väntan på nästa steg

Det är nu, lite drygt, ett år sedan jag inledde min kärleksfulla vandring på födelsedagsberget.

Först ut var den då nyfödde och alldeles bedårande lille krabaten Theo och han följdes, som en tanke av Gud, någon vecka senare ingen mindre än hans lika bedårande mor Sofia.
Och eftersom dessa numera är likt en så tänkte jag att det var lika bra att slå ihop deras hurrarropi år och samtidigt gratta Apan till ettårig grattistradition.

Men då tiden är knapp och en besvärlig Finanserings-tenta väntar på fredag ska jag inte bli långrandig utan säga tusen grattiskramar till både den lilla och den lille på när de nu blivit ett år äldre.
Det är också med spänning som i alla fall jag ser fram emot nästa stora kapitel i deras böcker.
För Theos del när han kommer att ta sin första riktiga ihophängande steg och i mamma Sofias liv då hon åter kommer att gå på Bacardi Apple igen med lust och mod. Bacardi Apple och Sofia är nämligen en synnerligen bra kombination.

Men tills dess får vi lyssna på After Darks (Åh) När Ni Tar Saken I Egna Händer, en låt som det runnit ner en ansenlig mängd Apple-drinkar i Fias strupe till.