I den här vackra tröjan valde danska världsettan Caroline Wozniacki att värma upp i inför sin match i Qatar tennisturneringen. För er som inte ser är det en Liverpooltröja med Gerrard skrivet på ryggen. Stort och samtidigt fick jag en ny favorit på damtouren.
När nu precis årets upplaga av skid-VM har satt igång är det minst sagt på sin plats att minnas om hur det gick när VM avgjordes i Holmenkollen senast, 1982.
Mest uppmärksammat i skidvärlden blev utan tvekan upplösningen på herrarnas stafett. Först gick nämligen norske Oddvar Brå och sovjeten Aleksandr Savjalov över mållinjen exakt samtidigt och eftersom reglerna vid denna tid inte var helt klara om vilken kroppsdel som skulle räknas fick lagen dela på guldet. Några minuter senare upprepades proceduren när Finland och DDR forsade i mål, med ett delad medalj som resultat även denna gång.
Ur svensk synvinkel gladde dels Thomas Eriksson som vann 30 kilometer, men framförallt var det Thomas Wassberg som fick den svenska publiken att sitta naglad framför TV:n i två och en halv timma när han vann skidåkningens blåa band, 50 kilometer.
Och har vi kommit in på denna seger måste man även nämna hur han gjorde det och hur lutningen på hans mössa förändrades.
För när det gällde Wassberg kunde man under dennes framfart i spåren få en föraning om hur det gick i spåret genom att titta på hans mössa. Ju mer den lutade desto mer sugen på tävlingen var Wassberg.
Och aldrig har denna mössmarkör varit mer tydlig än denna dag i Holmenkollen. Vid starten stod mössan rakt upp och detta märktes redan vid första tidskontrollen efter sex kilometer då Wassberg redan var 43 sekunder efter ledaren Autio från Finland. Lite hopp fick dock svenska folket då Wassberg vid denna kontroll precis flyttat mössan lite åt sidan på huvudet. Och efter denna mössmanöver blev det fart på den vresige värmlänningen.
Efter 13 kilometer hade avståndet krympt 25 sekunder, efter ytterligare sju kilometer var Wassberg så nära som sex sekunder. Enda svackan Wassberg fick var fram till varvningen då han tappade en sekunder till finske Autio. Eller kanske var det bara en stunds vila för på banans andra varv fullständigt utklassade Wassberg resten av världseliten då han till slut vann med två minuter över silvermedaljören Burlakov från Sovjetunionen.
Framförallt var det under loppets sista fem kilometer då Wassberg drog ifrån fältet med 1.45. En del av loppet då hans mössa lutade så pass mycket att den mer eller mindre bara satt kvar på ena örat.
Det finns en konstnär som givit sig på ett alldeles underbart fotbollsinspirerat konstprojekt. Till Liverpools stora matcher har nämligen Brando beslutat sig för att göra filmposters.
Han började med stormatchen mot Chelsea då han gjorde om postern för "An American Warewolf In London" till en poster med namnet "An Uruguayan Werewolf In London". Detta eftersom detta kunde vara Luis Suarez debut från start i Liverpool.
"Äran" att vara med på postern fick John Terry och Fernando Torres var som två vettskrämda ungdomar. Undertiteln är också bra den. "Make Sure You'll Never Walk Alone".
Men om postern till Chelsea-matchen var bra är postern som gjorts nästa helgs kamp med Manchester U brilljant.
Kanske inte så mycket för dess grundidé som utgår från bioaktuella "127 Hours" där Kenny Dalglish och Andy Carroll har photoshopats in i bergsidorna. Nej det roliga finns in produktionstexterna där det står, co-starring: Whiskey Nose, Shrek and Michael Jackson as Nani. Productionsbolaget "We Won It Five Times" är också lysande.
I min serie om hejarklacksledare i sportjournalistvärlden har vi denna gång lämnat Spanien och AS underbara bildmanipulering efter Barcelona-Atletic Bilbao tar vi vårt pick och pack för att dra österut till Italien.
Låt oss nu se TV-kommentatorn Tiziano Crudelis våndor när han livekommenterar Champions League-matchen mellan Milan och Tottenham i förra veckan. Den gode Crudelis som är ganska uppjagad hela matchen igenom får på några ögonblick uppleva både himmel och helvete när han först får Zlatan Ibrahimovic få in bollen i mål till 1-1 för sedan se målet bli avblåst för ruff.
Och det bästa av allt. Tiziano Crudelis visar verkligen vad han känner.
Svensk kvinna i drama med späckhuggare utanför Island 34-åringen: "Jag var rädd att de skulle missta mig för en säl"
De trevliga semesterdagarna på Island fick en dramatisk avslutning för en 34-årig uddevallakvinna under helgen. Mitt under en utflykt blev honom nämligen attackerad av en flock hungriga späckhuggare. - Jag var rädd att de skulle missta mig för en säl, säger kvinnan.
Det var efter flera magiska dagar i Islands trollska och kraga natur, med bland annat bad i varma källor, gejsrar och vandring uppför flera berg, som dramat inträffade.
Kvinnan hade då tillsammans med sin värd bestämt sig för att åka ut till kusten för att titta på det vredgade Atlantvattnet. Inledningen på dagen blev även den fantastisk då de efter en stunds körning i lavalandskapet ställdes inför en helt magnifik vy. - Ja det var helt fantastiskt. När vi åkte längs kustväg då vi plötsligt fick se fem havsörnar som satt på vägen. Helt sagolikt och ett underbart fototillfälle, säger den 34-åriga kvinnan som vill vara anonym.
Men det var ändå inte havsörnarna som skulle komma att bli dagens stora pulshöjare utan det som inträffade en stund senare. - När vi åkte kom plötsligt till en vik med underbar utsikt, en utsikt som gjorde att vi tog oss en extra titt på detta vykort, säger kvinnan och fortsätter: - Det var då jag såg de största fenor jag någonsin sett nere i vikens vatten och vi bestämde oss därför för att åka dit ner. Väl vid vattnet möttes de båda av något som 34-åringen hade svårt att beskriva på grund av överväldigande känslor. - Det är svårt att beskriva men det var säkert 15 om inte dubbelt så många späckhuggare i vattnet. Det är utan tvekan den mest magnifika syn jag någonsin sett, bubblar kvinnan ett par dagar efter händelsen.
Men mitt i denna storslagna upplevelse inträffade det som åter bevisade att vi människor är oerhört små i naturen. - Helt plötsligt satte några av späckhuggarna full fart mot stranden där vi stod och då blev jag faktiskt riktigt rädd. Tanken for genom mitt huvud att bara de inte tror att jag är en säl och vill äta upp mig, säger kvinnan och fortsätter: - Trots att jag som vanligt denna resa hade på mig mitt ullunderställ fick jag faktiskt gåshud. Det var både underbart och skrämmande på samma gång och för en gång skull kände jag att jag levde på allvar.
Den 34-åriga kvinnan vilar nu ut i sitt hem i Uddevalla och bearbetar sina minnen genom att prata om dem och ofta ...
"Jag skulle ha varit ner och träffat killarna på Gröna Torget idag. Men det regnade ..."
Jag vet inte om textremsan i nyhetsinslaget var helt rätt, men enligt den var det så här Libyens diktator Muammar Khadaffi valde att kommenterade den senaste tidens oroligheter i landet. Om detta är sant är han inte bara den potentat som har de kyligaste glasögonen och kläderna utan även den nationsledare som de mest förvirrade uttalandena.
Så har det då blivit dags för hela världens lilla raggsocka, Sackboy, att komma tillbaka och försöka charma oss igen. Och inget säger väl emot att succén ska kunna upprepas. Speciellt inte då Sony kör det gamla framgångsreceptet, som kidsen älskade hösten 2008, rakt av en gång till. Sackboy är nämligen precis lika gullig och underbar och det går att klä ut honom på ännu fler tokiga sätt den här gången.
Banorna är det inte särskilt mycket annorlunda de heller. Förutom en ganska intressanta studs- och hakfunktioner är det runt, bulligt, alldeles förtjusande gulligt och barnsligt härligt. Men som tur är för LittleBigPlanet 2, då enbart dessa förutsättningar inte räcker speciellt långt i min betygsbok, är spelet mycket mer än så här. Och detta kan Sony främst tacks sina spelare för.
För även om det är utvecklarna som åter försett spelet med denna möjlighet är det även denna gång de av spelarna egenhändigt gjorda banorna som lyfter spelet. Jag vet inte inte hur många olika banor det finns, men de räcker och blir över för att man aldrig ska behöva spelas samma bana två gånger. LittleBigPlanet 2 – en ganska barnslig form av fritidssysselsättning, men ack så rolig.
Ännu ett återseende då vi ännu en gång ska åka framåt i tiden för att få möta den sanslöst otursförföljde Isaac Clarke. Förra gången var det ett stort rymdskepp fullt med en massa otäcka aliens och annat oknytt som var skådeplatsen och platsen han skulle fly från. Denna gång har han visserligen fått fast mark under fötterna men omgivningarna även denna gång är minst lika ogästvänlig med muterade människor som vill tugga på honom istället.
Det ska med en gång sägas att Visceral Games även denna gång varit ytterst skickliga på att framkalla en så psykiskt läskig miljö att man vissa gånger faktiskt bara vill stänga av och dra en filt över huvudet. Tyvärr är detta också egentligen Dead Space 2:s enda fördel.
Som helhet är det visserligen ganska bra men precis som med föregångaren saknas en ytterst viktig detalj. Man känner nämligen inget som spelare för Clarke under hans gastkramande flykt, en avsaknad som sänker vilket spel som helst i denna genre.
The Shoot
Playstation 3
(Sony/Nordisk Film) Betyg: 2 Herr Nilsson
Sony jobbar hårt på att lansera sin Move-kontroll, ett jobb i ärlighetens namn väl går så där. Den trenden kommer verkligen skjutspelet, med det vanvettigt sexiga namnet The Shoot, ändra på. Som en sämre variant på Lisebergs skjutbana är känslan som sprider sig direkt och som sedan aldrig lämnar skallen. Nej bättre hade allt detta skjutglada spel baserat på filmscener kunnat gjorts.
Något som under min tid som sportjournalist var det värsta i min bok vara att bli beskylld för vara en hejaklackledare, alltså en som mer agerar påhejare än en som skriver vad som egentligen hände.
Hejaklacksledare är för övrigt en alltför vanlig åkomma bland sportjournalister i lokalpressen. Visserligen har jag lyckligtvis varit förskonad från den avart på de flesta tidningar där jag har jobbat, men det finns några riktiga stygga exempel från andra tidningar/radiostationer som man skulle kunna dra upp med vuxna människor som helt tappar fattning när vissa lag som de är satta att bevaka spelar.
Skit samma. Oron över att bli beskyllda för att vara hejaklacksledare är i alla något som grabbarna och tjejerna på Madridbaserade sporttidningen AS i alla fall högaktningsfullt struntar i. De lever och andas den drömmen istället. Framförallt lever AS, som mer eller mindre kan ses som Real Madrids klubbtidning, efter devisen att finns inte bevis för att Barcelona blivit favoriserade så skapar man man dem.
I helgen när Barcelona, som för övrigt är ett lag som det daltas med i pressen, spelade mot Athletic Bilbao gjorde La Liga-ledarna ett mål som blev ett ämne för offsidedebatt. Vissa menade nämligen att Daniel Alves som senare passade fram David Villa till matchens första mål skulle ha varit offside. Så långt är väl allt frid och fröjd då Alves var misstänkt nära att ligga på fel sida om backlinjen när passningen slogs.
Detta räckte dock inte för AS som i tidningen, eller om det var på nätet, hade en bild där de, och håll i pressetikshatten nu, hade suddat bort den Bilbao-spelare som befanns sig närmaste egna målet och på detta sätt fått en misstänkt offsidesituation att bli en solklar.
En lam ursäkt lades ut senare på deras webb där de "beklagade" misstaget och där de inte kunde förklara hur det hade uppstått. Det kan jag förklara. De öppnade Photoshop och använde suddverktyget ...
En gång i tiden skrev jag en artikel inför seriepremiären om den unga Oddevoldspelarna Tobias Johansson och Marcus Larsson med vinkeln "Pappas pojkar" då de båda har två hyfsat kända pappor med Oddevoldögon sett i Ulf Johansson och Stefan Larsson. En vinkel som satt som en sportmössa då Tobias Johansson i seriepremiären sköt ett skott som hårdskjutande Ulf själv skulle ha varit mycket stolt över.
Men nu vet det tusan om inte Tobias, som numera spelar i Superettanlaget Brage, har överträffat sin farsa då han under träningsmatchen mot Västerås i 17 minusgrader valde att komma till start i ... kortbyxor!
Faktum är att matchen var ytterst nära att ställas in på grund av den stränga kylan, något som alltså inte bekom den 28-årige förre detta uddevallabon Johansson ett dugg. Hans kommentar till val av bara ben var lika kärnfullt som manligt: "Jag hatar långkalsonger".
Behöver jag säga att jag ser det som en ära att få känna Tobias Johansson, som numera utöver ett imponerande skägg även kan lägga till köldresistent i sitt CV.
När den här låten susade förbi på VH1 kom jag dels på att det finns få låtar som lämpar sig bättre att kickstarta en lördagskväll med. Men jag kom också på att mer skrevrock än när Bruce Springsteen skriker sig igenom sin inte allt för vänliga "hyllning" av sitt hemland, "Born In The USA, kan det omöjligt bli. I alla fall inte om vi ska behålla byxorna på oss.
Så låt oss då höra och framförallt höra på musik när den är som mest bredbent och sjungen med kuken. Plus att den är alldeles fantastiskt bra givetvis.
Nä. Nu ska jag på fest och den här låten ska ringa i öronen.
När nu precis årets upplaga av skid-VM har satt igång är det minst sagt på sin plats att minnas om hur det gick när VM avgjordes i Holmenkollen senast, 1982.
I min serie om hejarklacksledare i sportjournalistvärlden har vi denna gång lämnat Spanien och AS underbara bildmanipulering efter Barcelona-Atletic Bilbao tar vi vårt pick och pack för att dra österut till Italien.
Något som under min tid som sportjournalist var det värsta i min bok vara att bli beskylld för vara en hejaklackledare, alltså en som mer agerar påhejare än en som skriver vad som egentligen hände.
En gång i tiden skrev jag en artikel inför seriepremiären om den unga Oddevoldspelarna Tobias Johansson och Marcus Larsson med vinkeln "Pappas pojkar" då de båda har två hyfsat kända pappor med Oddevoldögon sett i Ulf Johansson och Stefan Larsson.
När den här låten susade förbi på VH1 kom jag dels på att det finns få låtar som lämpar sig bättre att kickstarta en lördagskväll med.
