Veckans musikvideo

Hey let's go the pub.

För vad är väl mer passande än att på en fredag, den veckodag så förpestad av after work, spela en musiksnutt som utspelar sig i pubmiljö.

För själva musicerandet står det gamla fina brittiska crazybandet The Housemartins, som mest är kända för acapellahistorien "Caravan Of Love".
Denna gången heter dock låten "Happy Hour" och handlar kort och gott om hur otroligt roligt det är att landa arbetsdagen/veckan med några pints.

Så låt oss nu då ta oss till en äkta engelsk pub och få se en video som ut över lite gladpop bjuder på konstig dans, leranimationer och en mycket ung Fat Boy Slim.

Spelhörnan

Tom Clancy's Splinter Cell: Conviction
Xbox 360//Pc
(Ubisoft)
Betyg: 4 Herr Nilsson

Så har det då åter blivit dags att dra på sig mockasinerna för att bli supersmygaren Sam Fisher för några timmar.
Den här gången är han på jakt efter sin dotters mördare, en mördare som alla bevis pekar mot finns hos hans gamla arbetsgivare, Third Escalon. Fisher är kort och gott sur och han vill ha hämnd.
Som vanligt är skuggan din allra bäst vän när du ska ta dig fram och smyga dig på intet ont anande fiender.

Men även om smygning fortfarande är huvudtaktik har Splinter Cell ändå växlat in på ett lite nytt spår denna gång då användning av sina skjutvapen blivit ett allt mer frekvent inslag, och då inte bara till att skjuta sönder lampor.
Några kanske tycker att gör att spelet genom detta har tappat sin själ. Tvärtom tycker jag.
Visst ska det erkännas att jag blev en aning besviken första gången jag märkte att man kunde klara sig genom att skjuta sig fri, men det finns ändå så mycket annat som gör Conviction till ett spel på högsta nivå.
Manuset, där vi får följa Fishers jakt på sanningen, är ett exempel då det håller väldigt hög klass och håller en i ett järngrepp genom hela spelet.
Ett riktigt bra spel som numera placerat sig i en genre som är en tuff värld att slå sig in.


Just Cause 2
Xbox 360/Playstation 3
(Eidos/Ubisoft)
Betyg: 2 Herr Nilsson

Förra gången vi träffade Rico Rodriguez var han på uppdrag i något mystiskt Sydamerikansk land.
Den här gången är han i ett lika mystiskt land, men den här gången doftar det Sydostasien om omgivningarna.
Länderna har dock en sak gemensam, de styrs av en fullständigt bindgalen diktator och de har olika rebellrörelser som vill störta honom. Och som vanligt är det här Rico kommer in då även hans arbetsgivare har stora intressen i att ”befria”landet.
Så det blir ”same procedure like last time”. Rico tar hjälp av rebellerna för att nå sin arbetsgivares mål.

Egentligen har det inte hänt så där väldigt mycket spelmässigt sedan sist heller.
Förutom nya fordon och vapen är det samma visa som alltid. För även om att flyga attackplan är hejdlöst tufft känns det ändå som att utvecklarna kunde ha bjudit på lite mer.
Den idébristen kan man dock haft överseende med om det bara hade varit så att företaget hade skakat fram en godkänd kontroll denna gång.
Men tyvärr är det lika dåligt, uselt om man så vill, denna gång och det är tyvärr inte acceptabelt
Det godkända betyget räddas av att man i alla fall har saker att göra under en lång tid då världen man befinner sig är en av de största som presenterat i spelväg.

Veckans citat

"En smutskastningskampanj som vi inte
sett maken till sedan Kosackvalet 1928"

Socialdemokraternas Thomas Östros tar i så han nästan spricker då han ska ta ner Alliansens "spontana" uttalanden från Mats Odell och Sven Otto Littorin där de liknar de Rödgrönas vallöften vid Mona Sahlins omtalade Tobleroneaffär för 15 år sedan. Problem för Östros är bara att väldigt få känner till Kosackvalet 1928.

Te dans med Värmlandspojkarna

Om mindre än två månader är det åter dags för Apan och hans vänner att bege sig till Grebbestad för sedvanligt midsommarfirande med lite sång, lite dans och lite naket.

En av de största supportarna till dessa galna dagar heter Mariette och har i dag 25-årig födelsedag, för vilken gång i ordningen vet jag dock inte men lika fullt är det 25-årsdag.

Husmodern M kommer dock att hålla lite låg profil på den stora dagen, en låg profil hon dock kommer att ta igen på lördag.
Då ska nämligen feststämningen eruptera till fullt kaos med sedvanlig baluns.
En baluns som det går att ha stora förhoppningar på då det brukar smälla rejält i kaklet när "Mettan" bjuder till fest.
Senaste gången var det härligt dimmigt på många håll och en hel del luckor som fick fyllas igen dagen efter.
Men så ska det vara när det är fest och Södra Drottninggatan.

Som uppvärmning till Grebbestad skickar därför här med en liten musikvideo som spelades in just för ett år sedan på "Mettans" stamhak i Grebbestad, Röde Orm.
En musikvideo med som som av en händelse hennes stora favoriterna, i alla fall när hon är i Grebbestad, Värmlandspojkarna.
Plats på scen alltså. Värmlandspojkarna med låten "Ut Med Båten".

Äggröra The Ukrainian Way

Ibland kan vi tycka att våra riksdagsmän stundtals gnabbas lite väl hårt i kammaren. Men då ska vi komma ihåg att de i alla fall håller sig till strid med ord.

Annat är det minsann när andra länders bestämmande människor ger sig i kast med varandra.
Senaste nu raden är det Ukrainas hetsiga ledamöter som inte kunde hålla sig i skinnet sinnet rann över.

För under omröstning huruvida Ryssland även fortsättningsvis skulle få ha flottbaser vid Svarta havet tog det minst sagt hus i helvete med nävar som knöts, ägg som ven genom luften och som lök på laxen även ett par rökgranater som fyrades av.

En sak undrar jag bara.
Var det väntat med denna urspårning? För om inte. Varför var då podiet redo med paraplyer att fälla upp?
Kul är det i alla fall att få se vanligtvis stiffa män bli sandlådebarn igen.

I Apans Öron

Igår var det meningen att man skulle ha öppnat stora nostalgikranen på vid gavel då ett besök med klasskamrater till GG:s gamla lokaler, numera Soho Club, var inplanerat.

Och nostalgi blev det. Men inte på Soho Club utan istället på Harrys, en resa som även tog Apan till samma lokal som en bladig trio i form av en förbundskapten, en skyttekung i handboll och en ex-världsmästare.

Men för att återgå till Harrys.
Till och börja med var det 18 års gräns, något jag kom på efter att entrepengen var betald och dryck var beställd.
Men trots att jag var dubbelt så gammal som vissa på stället var det en underbar tur down Memory Lane då Harrys dagen till ära hade 80-talstema, komplett med rökmaskin och DJ:s med skivspelare!.

Visserligen var det ett upplägg som gav blandade känslor då musiken givetvis var delikat men tanken på att många i lokalen inte ens var födda under årtiondet som hyllades gjorde mig en aning nedstämd.
Dessa små liv har missat så mycket som var gigantiskt. Dom har inte sett Éder ramma målramar eller Maradona sola in bollen bakom Peter Shilton. Dom har inte varit med när Berlinmuren föll eller när Sverige förlamades av Skotten på Sveavägen.
Men framför allt har de missat all sanslös musik som kom under det klädmässigt tveksam decenniet.

Därför blev det för Apan att i ren 80-talsyra sätta ihop en Spotify-lista med musik från tiden då hårspray var livsviktigt och axelvaddar kutym.

Bland Spretluggar Och Axelvaddar

Beat It – Michael Jackson: Det är väl lika bra att börja med den person som musikmässigt var störst under årtiondet. Detta var också årtiondet då Jackson gick från att vara ”bara” geni till bli geni med touch av Poco Loco då kirurgerna fick fullständigt fri händer med hans kropp. En skalpellfest som tyvärr inte fick så bra resultat. Själva låten är inte så mycket att säga om då den är en av de bästa som gjorts.

Stay – Eva Dahlgren: Hon må vara aldrig så lesbisk. Det finns ändå få kvinnor som attraherat mig som Eva Dahlgren. Inte så mycket för utseendets skull utan mer för den mäktiga aura som alltid har omgett henne. Så är hon lång också ...

Big In Japan – Alphaville: ”Forever Young”-albumet var ett av de första album på jag köpte på vinyl, hade det av någon underlig anledning på kassett innan, något jag naturligtvis inte ångrar så här 26 år senare. En stor anledning till detta är ”Big In Japan” som håller än i denna dag.

Spelar Ingen Roll – The Pinks: Vad var väl sötare 1984 än sex barn från Degerfors som sjöng om känslor? Ingenting naturligtvis och därför blev The Pinks en supersuccé och Bert Karlsson ännu lite rikare.

The Riddle – Nik Kershaw: Det största minnet av den här låten är, förutom dess förträfflighet, att videon var ytterst märkligt och fängslade min fantasi med sjungande läppar på väggarna och.ett Lustiga Huset-tema. Sedan hade Nik en imponerande höjd på hockeyfrillan också.

Kär Och Galen – Ulf Lundell: Han står naken i havet på omslaget till den här skivan. Det tycker jag är snyggt och fullt tillräckligt för att komma med på denna lista.

Dallas Theme – Various Artists: Inget årtionde hade så många och bra tv-serier och ledmotiv som 80-talet, där Miami Vice, Maktkamp på Falcon Crest, V, Knight Rider, Magnum P.I och Lagens Änglar är bara några exempel. Störst av dem alla vara dock Dallas och då framför allt ledmotivet med sitt härligt pampiga blås och tokiga wacka wacka-gitarrer. Och allt detta till snygga bilder av skyskrapor, oljefält och Southforks vida slätter.

I Skydd Av Mörkret – Eldkvarn: Enligt producenten Mauro Scocco, som även hörs på kör i den här låten, är detta den optimala albumöppnaren med lugn sång till enkelt pianoinledning som stegrar sig innan hela helvetet brakar lös. Det är väl bara att hålla med.

The Power Of Love – Jennifer Rush: Givetvis kramades vi under 80-talet också och då gjorde vi det med fördel till ”The Power Of Love”. En klassisk tryckare i alla avseenden.

Stripped – Depeche Mode: Hemma hos kompisarna hos mormor i Levene var Depeche Mode religion och det var klart att även jag fastnade för Martin L Gore och de andras evangelium. Dunkel engelsk synth var det mänskligheten behövde var budskapet.

Människor Som Hör Ihop – Ratata: Ingen svensk kunde under denna tid fästa svårmodig romantik bättre i toner än buttergöken Mauro Scocco. Här kommer ett lysande exempel på detta från det välkammade bandet ”Ratatas” sista album.

Do They Know It's Christmas? - Band Aid: 80-talets var tidsperioden då vi i den rika delen av världen fick upp ögon på allvar för det umbärandet som människor i andra delar av världen lever under. Detta fick till följd att slutet av 80-talet översköljdes med stödgalor och låtar till förmån för framför allt Afrika. Det som satte igång allt var Bob Geldof såg ett inslag på tv om svälten i Etiopien och ilska över världens orättvisor satte igång Band Aid och senare även Live Aid.

Oh L'Amour – Erasure: Lite klockren gaysynth är aldrig fel. Varken nu eller på 80-talet. Vince Clark och Andy Bell pling-plongade oss in i himmelriket vid ett flertal tillfällen och det är bara ett exempel.

Touch Me – Samantha Fox: Året är 1986 och Apan sitter och bläddrar i den då glödheta tidningen Okej. Upp dyker då på ett helt uppslag den 20-åriga Fröken Fox stående i en pool iförd endast vit T-shirt och bikiniunderdel. Om man blev imponerad? You bet. Detta var ju det närmaste en 13-åring kunde komma en porrtidning och därför blev detta uppslag, låt oss säga, välläst under lång tid. Sam återkom flera gånger i Okej men det var aldrig som den där första gången.

Astrologen – Magnus Uggla: Jag var svårt slagen av Uggla-feber under denna period av mitt liv och därför var det en självklarhet att nynna med i låtar som ”Astrologen”, ”Hand I Hand” och ”Staffans Matematik”. Tyvärr har han tappat känslan sedan dess men vi ska alltid hylla Uggla för hans muisk fram till mitten av 80-talet.

Flashdance (What A Feeling) - Irene Cara: 80-talet var också filmmusikens årtionde och det fanns på giganter på område. Först har vi Jennifer Warnes som vunnit tre sång-Oscars, ”Up Where We Belong” och ”(I've Had) The Time Of My Life” och sedan har vi Irene Cara. Medan Warnes låtar doftade mer romantik var Caras låtar, ”Flashdance (What A Feeling)” och ”Fame” mer fart och aerobic.

Mer Jul – Adolphson & Falk: 80-tal var tiden då två män som såg ut som mellanstadielärare faktiskt kunde funka som artister. Här kommer en julsingel från de båda som innehåller det absolut roligaste ljudet jag, det som Aracuan ger ifrån sig i Kalles Fotografiska Expedition under julafton. Jag blir så glad bara jag tänker på honom att jag är tvungen att lägga upp en bild.

The Lady In Red – Chris de Burgh: Som sagt var. Det kramades en hel del på golven under denna era. Här kommer den kanske, tillsammans med ”Forever Young”, största kramkatalysatorn av dem alla.

Total Eclipse Of The Heart – Bonnie Tyler: Det är lika bra att ta en till medan proppen är ur. Mer powerballad än något annar. Men det går ju att ragga till det också.

Words – F.R. David: Varför inte släng på på en klockren One-Hit-Wonder. Ingen hade hört talas om den tunisiske sångare F.R David, eller Eli Fitoussi som han egentligen hette, innan han släppte denna dunderhit 1982. Tyvärr var det ingen som hört talas om honom efter det heller.

När Alla Vännerna Har Gått Hem – Gyllen Tider: Undra hur många discon som stängt butiken med den här låten och låtit folk gå runt med varandra tills ljuset har tänds i lokalen och någon maktberusad vakt kommit och kört ut de förälskade. Ett par stycken antar jag. Låten kan också vara det bästa som Per Gessle fått ur sin penna.

Fotbollsporr 2

Och när vi nu ändå precis växlat in på spåret med fotbollsporr kan vi bara inte hoppa förbi den här bilden av Annie Leibovitz.

Vem som är världens bäste fotbollspelare genom tiderna brukar ge en del debatt. Saken är dock klar att det alltid står mellan herrarna som finns till höger och vänster på bilden.
Och jag kan inte heller totalvägra väskföretaget Louis Vuitton och deras påstående om att de har fångat fotbollens heliga treenighet på bilden över ett fussball-spel.

Pelé och Maradona är som sagt var glasklara på första och andra plats och jag kan inte protestera speciellt mycket då de även har kastat in Zinedine Zindane i ekvationen också.
För när man tänker efter är "Zizou" en aning styvmoderligt behandlad när det i dessa dagar ska snackas om bäst genom tiderna. Lionel Messi är bra men Zindane var klasser bättre. För satan vad den killen kunde spela boll alltså.

Och gör man ett sådant här mål i en Champions League-final är värd alla hyllningar som finns. Något som även kommentatorerna i detta klipp tycker.
Frågan är vilken prestation som är störst. Zizous underbara volley eller kommentatornas lungkapacitet. Det verkar som om de mer eller mindre har kopplat ett tryckluftsaggregat till stämband och sedan bara åkt iväg.



Om det finns osäkerhet vem som är bäst är tävlingen om världens största, och roligaste, fotbollsdiva avgjord med enkelhet.
För givetvis finns det en rolig anekdot i samband med bildens färdigställande och givetvis är det Diego Armando Maradona som står för roligheterna.

Fotot skulle tas klockan 15.00 på ett café i Madrid.
Pelé var där vid tredraget.
Zinedane öppnade dörren och trädde även han in vid klockslaget.
Maradona, han rullade in med entourage klockan 19.30 utan en antydan till ursäkt. "Nu är jag här, nu kör vi" var budskapet denne legend utstrålade. Precis som hans fotbollsspel, en fantastisk uppvisning.

Veckans musikvideo

Ayayayay!
Nu blir det mexikanskt på Berget må jag säga.

Detta i och med att det är dags att lyfta upp den sanslöst hårda filmen "Desperados" från -92 med Antonio Banderas i huvudrollen.
Filmen är som sagt en synnerligen hårdkokt historia om en revolverman/Mariachispelare (mexikansk musikstil med stora hattar) som kommer tillbaka för att utkräva hämnd för sin döda familj och är egentligen bara det en anledning till att hylla filmen.

En annan sak som gör filmen värd att hylla är att var här jag för första gången fick syn på den kvinna som skulle komma att ligga solklar etta på "världens snyggaste"-lista under många många år, Salma Hayek.
Jag minns det som idag då hon i sin första scen kommer skridande fram längs den dammiga huvudgatan i den lilla byn och vände upp och ned på både det ena och det andra.

Men den största anledningen idag är filmen inleds med ett underbart mariachi-stycke vid namn "Cancion Del Mariachi".
För sången står Antonio Banderas som återigen visar att han inte bara är snygg utan även har en strupe av guld.

Så ta på er den stora hatten och häng med till det dammiga Mexiko.

Fotbollsporr

Mina damer och herrar.
Får jag lov att presentera världens bästa lag som aldrig fick bli världsmästare. Brasiliens lag i VM -82.

Det är mitt första VM som jag kommer ihåg glasklart och jag minns än i denna dag hur ledsen jag var när laget förlorade mot Italien i semifinalgruppspelet och missade VM-finalen mot Västtyskland.

Men det spelar ingen roll attt laget aldrig vann. Vackrare har fotboll aldrig spelats än den gjorde de där galna dagarna i Spanien 1982 och vackrast spelades den av Brasilien som är det bästa fotbollslag jorden har sett. Upplagan är också det fotbollslag som på allvar fick mig att förstå varför miljarder människor dyrkar den här idrotten.

Så det är väl lika bra att överlåta scenen åt män som Zico, Falcão, Cerezzo, Júnior, Sócrates och den kanske största av dem alla: Éder.
Detta är fotbollsporr.

Veckans citat

"Vi har ett klassiskt aprilväder"

Aldrig har SMHI varit mer rätt ute än när deras meterolog Sten Laurin ger sin syn på dagens väder med ömsom sol, moln, regn och snö. Ett väntat väderfenomen som vi blir lika förundrade över år efter år.