Årets julvideo

Eftersom jag är en stämningsförstörare av stora mått blir det inga hyllningar till den högtid vi alla känner som jul.

Själva högtiden är det inget fel på, det ska sägas med en gång.
För julen är mysig och bra på alla sätt vis, speciellt i år då taken lyser av florsocker och marken ser ut som ett vitt täcke.

Nej istället är det vad vi dumskallar har gjort med den som stör mig mitt innersta något oerhört.
För där julen egentligen borde vara en skön pausvila i väntan på nästa sommarsemestermed umgänge tillsammans med de man älskar har den istället blivit ett enda långt ångestrace under en månads tid då det ska fixas och jagas efter bra julklappar.

Att man fixar och donar må väl så vara hänt men denna hets på julklappar är det som äcklar mig mest.
Vissa kallar julklappsutdelningen en mysstund då alla visar varandra uppskattning.
Kukmätning kallar jag det då det hela enbart är en meningslös tävling i vem som tycker bäst om den andra.
"Kolla här vad jag fick!" "Oj vad de måste tycka om mig!" "Vad fick du? Jaha bara en laptop. Nej du vet jag fick ju en jorden runt-resa. Fan vad jag är älskad".

Därför är jag fantastiskt glad att jag och min mamma sedan några år tagit beslutet att inte köpa julklappar till varandra. Byta pengar och visa varandra uppskattning kan vi göra när som helst och då utan både omslagspapper och klämkäcka mellanhänder i landets butiker.

Och ska vi sedan gå in på det dåliga samvetet så kan vi egentligen bara säga ett ord. Hemlösa.

För med vi sitter och chockäter sylta, skinka och dålig knäck så vi nästan spricker finns det människor vars första tanke inte är mat utan snarare tak över huvudet för natten.
Nu menar jag inte att allmänheten i första hand ska lösa detta då detta helt är en sak för våra myndigheter. Att vi i Sverige har hemlösa är en skamfläck och inget annat och något som vi borde sänka våra huvuden i skam för.

En annan sak som slår en när man som jag idag gick i Mammons stora tempel, Torp, är den hemska tanke om det skulle vara så att alla affärer i landet skulle sänka en halv dagskassa från julhandelns sista vecka till att ge människor tak över huvudet.
Ja ja jag vet att detta är ett så oerhört dumt och fräckt förslag, hur skulle då de stackars affärerna klara sig ...?

Eller tänk om vi skulle kapa handlarledet och ge bort lite av de pengar vi skulle lagt på julklappar och mat.
Fast det är klart då hade ju ingen blivit sittande med tio par strumpor för mycket eller två espressomaskiner då tomten gått och vi hade inte haft julmatsrester till mitten av januari.

Så jag hoppas ni är djävligt nöjda när ni i kväll sitter där med högar av meningslösa presenter så ska jag låta Bob Geldof och Midge Ure med sina ord berätta en liten julberättelse.

Veckans citat

"Handla Rätt"

Av många anledningar är detta en strof som borde följa alla. Och då inte bara ur, i dessa dagar så populära klimatsynvinkel, utan även rent medmänskligt. Det är många som lider och är ensamma medans vi lyckligt lottade svullar i oss skinka, korvar och annat onödigt runt borden idag. Tänk på det och var djävligt lyckliga tillvaron.

Veckans musikvideo

Nu är det dags för en av gubbrocken och söderns allra mest slitsamme artist att få visa upp sig.

Han jag pratar om är Tom Petty som trots att han flera gånger varit på andra platser aldrig riktigt lämnat södra USA i allmänhet och hemstaten Florida i synnerhet.

Men oavsett vad han lämnat kvar eller inte hemmavid har Thomas Petty alltid levererat bra grejer.
"Refugee" kom tillsammans med Heartbreakers redan 1979 men det var tio år senare som han på egna ben slog riktigt ordentligt med albumet "Full Moon Fever" och där låtar "Yer So Bad", "I'm Learning To Fly", Free Fallin'" trängdes med "I Won't Back Down" och den ultimata billåten "Running Down A Dream".

Att det skulle bli Tom Petty som skulle bli veckans artist var inget svårt val.
Nej svårare var det då att bestämma vilken låt som skulle få representera denne Floridakille.
Men efter en längre tids betänketid blev det inte "Yer So Bad", "I'm Learning To Fly" "Refugee"eller "I Won't Back Down", en låt som för övrigt Johnny Cash gjort en lysande cover på.

Nej valet föll på Pettys sexminuters-epos om en rockstjärnas uppgång och fall "Into The Great Wide Open" från albumet med samma namn.
Anledningen var videon och dess skådespelare. För även om han i "I Won't Back"-videon backas upp av hyfsat stora karaktärer som George Harrison, Ringo Starr, Jeff Lynne valde jag bort dessa herrar för Johnny Depp och framförallt Gabrielle Anwar.

För Fröken Anwar förtjänar ett eget kapitel i Apans bok då han ända sedan han såg denna skönhet i "En Kvinnas Doft" haft oerhört svårt att släppa henne.
Och när hon nu till min förvåning, efter en enorm senilitet, dök upp på skärmen i den där videon var saken liksom biff.

Så dags för Tom Petty och Gabrielle Anwar.

En botanisering bland julens drycker.

När det nu börjar att lacka mot jul är det en mängd dryckessvar som måste besvaras.
För det är ju inte enkelt att veta vad man ska dricka till sillen, prinskorvar och gröten.

Då är det tur att Kenneth Ålborg har testat julbordet åt oss och vad som ska drickas till.
Och vad han har testat. För till utrop som "Nu är det jul igen, nu är det jul igen och hemma bränner pappa stänger", "Den är så mustig att man inte vet var man ska sätta munnen" och "Och jävlar vad den river gott!" lotsar han oss fram bland julens godsaker.

Mama! Mama! Mama! Mama!

"Bohemian Rhapsody" med Queen är en av världens mest klassiska låtar och musikvideos.
Det borde Mupparnas version av låten också vara och anledningarna är givetvis fler.

En av anledningarna är att det för böveln är Mupparna det handlar om och det mesta som dessa mjuka varelser rör vid blir bra.

Den största anledningen är dock att världens hårdaste batterist, The Animal, finns med på sång.
För det han mister i sångröst tar han igen på inlevelse och ren skär djävla laddning.

Jag kan inte heller hålla mig för skratt varje gång Beaker kommer med in sitt "Mimimi Mimimi"

Fantastisk tolkning helt enkelt.

Homoerotik at its best

Det här är ju naturligtvis ett av världens bästa albumomslag genom tiderna.

Så manligt, så svulstigt och så homoerotiskt.

Manowar - We love you.

Veckans musikvideo

Nu ska vi tas till Manchester och en, visserligen inte stilla men ändock, insomnade grupp.

Oasis är det som står på programmet och det är ett band som jag så här i efterhand bara kan erkänna att jag inte uppskattat tillräckligt.
För trots att jag hade ett helt koppel med vänner som dyrkade dessa Manchester-pojkar hittade jag aldrig riktigt fram till dem under deras storhetstid.
Anledningar jag använde då var att musiken var bullrig, lät ofärdig och att bandet bestod av tokar.

Att bandet bestod av, med bröderna Gallagher i spetsen, tokar kan jag väl än i denna dag skriva under på. Men detta skulle vara något dåligt måste jag skamligt förneka.
Och går vi sedan till deras musik är det bara att konstatera att jag ute på väldigt djupt och felaktigt vatten. Oasis musik var bra och den var helt fantastisk. Punkt slut.

Vi ska också ta oss tillbaka drygt 13 år i tiden till 1996.
Anledningen till detta är:
1) 1996 är själva stormens öga för Oasis storhet. De hade hade året innan släppt superalbum "(What's The Story) Morning Glory?" som de nu skördade frukterna av och stod på sin absoluta topp. Visserligen har gruppen även efter denna period varit populära och släppt en rad riktigt bra låtar. Men trots att de båda sköna bröderna Gallagher gjort sitt bästa för att bullra och synas genom diverse bråk och uttalanden har det aldrig blivit samma drag och flärd runt bandet. Efter detta har också följt år av diverse avhopp och annat elände. Men här är de alltså i sin blommning.
2) Spelplats för det här klippet från gamla Maine Road i Manchester och är med andra ord hemmaplan för gruppen. I synnerhet då fotbollslaget i deras hjärtan är City och detta alltså är den arean där de skrikit sig hesa under sin uppväxt. Det är ju också Oasis som fått tusentals människor under en MTV-spelning i Manchester att sjunga "Who The Fuck Is Man United. Oerhört stort bara det.

Så låt oss då släppa bröderna Gallagher lösa i två klipp. Det ena med vildhjärna Liam bakom micken som på sedvanligt nonchalant sätt sjunger "Some Might Say" och det andra med musik/vildhjärnan Noel på sång i "Don't Look Back In Anger". Båda lika lyssande nu som då.

Hårdrock är inte att springa runt

Med anledning av gårdagens Idol har det nu blivit dags att stämma hårt i bäcken.

För precis som när Amanda Jensen masskrerade klassiker i programmet för några året sedan och samtidigt fick cred för det har nu årets deltagare Erik fått samma carte blanche vad gäller sina insatser.

Åsikter surrar nu nämligen i cyberrymden om att han gjorde en helt fantastisk version av Iron Maiden-klassikern "Run To The Hills" i gårdagens semifinal.
Men det gjorde han inte alls.
Visst, det var helt okej men långt långt ifrån så fantastiskt som denna låt kan vara och som alla vill få det till.

Killen sjunger bra det ska erkännas. Men att leverera könsång med kraft kan han definitivt inte och i mina ögon gjorde han precis som vanligt. Sjöng med det enda ansiktsuttryck han har (plågat grin) och tog så höga toner han mäktade med. Nytt igår var väl att sprang runt som en nackad höna något som jag antar symboliserar hård musik för den gode Erik.

Så låt oss nu få höra, och se, Bruce "The Human Air Raid Siren" Dickinson och de andra i gruppen visa hur det egentligen ska låta.
Inget tjafs med springa i irrcirklar här inte. En fot upp på högtalaren från Steve Harris, lite rygg-mot-rygg-gitarrer och enkel och lugn promenad från Bruce är allt vi får i scenkonst här och ändå blåser dom iväg Idol-Erik med en orkans styrka.

Oh you beauty!

När det nu går lite småknackigt för mitt kära Liverpool är på sin plats att för alltid minnas varför man tittar på fotboll i allmänhet, Liverpool i synnerhet och Steven Gerrard med självklarhet.

Så låt oss nu gå till Anfield och CL-mötet mot grekiska Olympiakos.
Scenariot är följande. Liverpool måste vinna med två mål och grekerna har varit i ledning med 1-0 i paus, Pongolle har kvitterat till 1-1, Mellor gett Liverpool ledning med 2-1.
På övertid slår Steven Gerrard till och detta är vad som i det närmaste kan kallas fulländad fotbollsmagi.

10 sekunder långt är klippet men är ett av de största förlösande ögonblicken jag varit om, när låg där i min säng på Brantholmsgränd i Skärholmen våren 2005.

I Apans öron

Igår fyllde den störste 60 år.

Så ingenting är då lika självklart som att ge Mäster en alldeles egen Spotify-lista med många av hans allra bästa låtar.

Jag ska inte lägga ner så oerhört mycket krut på att hylla denne man, jag har som ni kommer att märka lagt ner ett antal tecken i listan utan nöjer mig med att kallt att konsterar.

Ulf Lundell är det bästa som Sverige, och hela världen, fått fram i musikvärld.

Och innan alla börjar yla om att låtar saknas.

Ja det gör det. Men om jag skulle ta med varje låt som är bra skulle både ni och jag fått hålla på i en vecka. Nej 30 låtar fick liksom räcka.

Mäster Berättar

Stockholm City – Vargmåne: Nja. Vi börjar väl från början med Mästers första skiva. Och vi tar en låt om staden som han under hela sitt liv haft ett tämligen ambivalent förhållande till. Här är det kritiska synsätt på huvudstaden som kommer fram.

Rått Och Romantiskt – Xavante: Och efter att Lundell har varit argt kritisk är steget inte långt till hans romantiska kritik. Här blommar han ut i en sanslöst vacker historia om en kvinna som tröttnat på det glättiga och dyra livet med pengar, blommor och dyra hotellnätter.

Alla Hjärtans Dags Blues – Vitt Regn (Singel): Även om jag nu själv inte tillhör skaran finns det väldigt många som får stora skälvan den 14 februari. Antingen över att de inte har någon att fira den med eller över hur de ska fira den med sin älskade. Vad inte så många har gjort är att sätta text och musik till fenomenet ...

En Stockholmstjej Igen – 12 Sånger: Inte så bra gitarrspel, verkligen inte bra munspellir. Dock är det en bra låt om hur Ulf Lundell denna gång ser tillbaka på sin hemstad med hemlängtan och då framförallt stadens kvinnor.

Lit De Parade – Den Vassa Eggen: Man kan vara trasig och så kan man vara som Lundell var runt -85. Nu ska vi få höra en låt som är så självbiografisk att man borde sätta standarden för ordet. Söndrig själ är ett uttryck som illa täcker detta tillstånd.

Levande Och Varm – På Andra Sidan Drömmarna: Vissa kända musikskribenter har om denna låt sagt ”Detta är det bästa som Lundell gjort textmässigt. Ett fantastiskt epos om hur det är att åldras och se tillbaka på livet. Men också en otroligt framåtblick.” Det räcker väl så.

Ryggen Fri – Längre Inåt Landet: Jag vet inte varför riktigt jag älskar den här låten. Det är ju nämligen egentligen inget extra med den här låten. Det är vanlig rak akustisk sing/songwrite, varken mer eller mindre. Men ändå slår den an en sträng i mig.

Stum Av Beundran – Slugger: Lundell beger sig hem till huset som han bodde i under sin uppväxt och tänker tillbaka. Vad han tänker på? Beundran över den äldre generationens slit.

Chans – Den Vassa Eggen: Så var det då dags att rasta den där hunden igen. Med ett ilsket trumintro tas vi in en historia om kärlek i tillfälliga relationer. En av Ulfs största konsertklassiker.

Isabella – Måne Över Haväng: Detta måste vara alla kvinnors dröm att kunna komma hem och fråga sin älskade. ”Hej vad har du gjort idag” och få svaret ”Det här har jag sysselsatt mig med” och sedan ett enkelt tryck på playknappen till hemstudion ut strömma dessa toner. ”Låt inte dom djävlarna ta dig” är också så snyggt att jag vill gå upp i brygga, Enda felet med låten är väl att Lundell sedan uppbrottet med Isabella Nerman sällan, för att inte säga aldrig, spelar denna låt live längre. Ett beslut man kan förstå.

Coco – Club Zebra: Om ”Isabella” var skulpterandet av piedestalen till sina älskade med samma namn är ”Coco” nedrivning av den samma. Här tar han nämligen heder och ära av sin föredetta så det både visslar och smäller om det. ”Ingen jag har känt har pratat så mycket om moral och haft så lite av det själv” är naturligtvis nyckelögonblicket i den åldrade poetens bitterhet.

Jag Saknar Dej – I Ett Vinterland: Sista delen av triologin om Isabella Nerman. Vår hjälte har nu skakat av sig den värsta frustrationen och bitterheten och kvar finns nu bara saknad. En saknad som minst sagt gör sig påmind i de vitt skilda situationer.

Rom I Regnet – Ripp Rapp: Dricka rom i regnet i Tantonlunden på Söder är något jag SKA göra någon gång. Anledningen och upphovet till det kravet i mitt liv stavas ”Rom I Regnet”. Sångfågel bredvid Mäster den här gången heter Eva Dahlgren.

Tempel – Evangeline: Jag har varit en ytterst romantisk, och stundtals även patetisk, individ under åren. Men frågan är om jag är mer romantisk än när jag lyssnar på ”Tempel” eller de andra låtarna från det ”kristna” albumet ”Evangeline”.

Öppna Landskap – Kär Och Galen: Denna låt, hur sönderspelad den än må vara, kommer vi inte förbi utan att spela den på sådan här lista. SSU i Stenungsund kom med förslaget att detta skulle bli vår nationalsång när hypen var som störst. Så långt skulle jag dock inte vilja sträcka mig utan konstaterar bara att låten är en av hans bättre.

Blint Förälskad Igen – Lazarus: När man trodde att kille gått alldeles vilse i de baktunga och betongsvängande boogierock tonerna slog han till med det här. Fantastiskt och det yttersta beviset på att Ulf Lundell gör som han vill och att han kan om han vill.

Skyll På Stjärnorna – Det Goda Livet: Ett möte på en bar som blir till en helt fantastisk låt. Så skulle man enklast sätta en etikett på denna låt. Ska dock avnjutas i denna verison som finns på liveskivan Maria Kom Tillbaka. Originalet på ”Det Goda Livet” är bra men inte i närhet av detta.

Lycklig, Lycklig – Kär Och Galen: Lika lite som vi kom runt ”Öppna Landskap”, lika lite kommer runt det här. Det är bara att konstaterar. 1982 var ett tokigt, eller lyckligt, år för hela musik-Sverige.

Stackars Jack – Längre Inåt Landet: Lundell tar upp den mantel han lade ifrån sig med Bente och börjar på nytt tala med en av de som på grund av droger hamnat på samhällets baksida. En hjärtlig låt som stundtals kan få en att tro att Lundell pratar med Lundell.

Silver Och Guld – Måne Över Haväng: En sång från tiden alldeles innan den förra krisen slog till, med andra ord 90-talets början. En berättelse om en tid då tecken på sämre tider kunde skönjas efter en radda år där hjulen snurrade allt fortare och där den som skrek högst också fick mest. Känns det igen så här 15-16 år senare?

Warburton Misson – Män Utan Kvinnor: För någon som hatar förflackandet av det svenska språket är givetvis ord som ”Vi har förlorat vårt paradis, vårt språk ligger i ruiner. Vi är som souixer i ett reservat snart, kuriosa bland bandit-maskiner. I öknen runt Warburton mission.” något som går direkt till ens hjärta.

Främlingar – Längre Inåt Landet: Jag skriver bara ”Är det för tröst och värme du vill ha mig, eller för gamla vänskaps skull. Eller vill du bara ge igen för få se mig falla omkull. Eller vill du bara återvända för att få se vad som ska hända?” och sedan är det bra med det och allt är förklarat liksom.

Snön Faller Och Vi Med Den – Nådens År: Ja men varför inte låta Agneta Fältskog, vars karriär står på sin höjd i Abba, köra med lite skönt i en låt. Sagt och gjort här är hon tillsammans med Ulf i en av hans största hitar.

Rätt Igenom Mig – På Andra Sidan Drömmarna: "Fy fan vad chanslös man är när vissa människor tittar på en." Så låter den obildades sammanfattning av detta fenomen. Lundell däremot bygger en staty av romantik när kvinnor råkar titta på oss män. Och vad bättre är. Varenda ord är sant.

Hav Utan Hamnar – Ripp Rapp: ”Vad är väl bäst? Straight och ensam, eller packad i parken med dom andra?” Så kan man också inleda en låt. Som ni förstår blir det berusning, kärlek och kärleksmysterier för hela slanten även denna gång. Eva Dahlgren har även denna gång rensat strupen för en sånginsats.

Som Ett Lån – Sweethearts: Jackson Browne gjorde låten först i form av ”Call It A Loan”. Lundel tog den satte svensk text till och vips fick vi en bra och ganska okänd låt.

Det Jag Vill Minnas – Xavante: Spoiler! Nu blir det nostalgi. Lundell drömmer sig tillbaka till dagarna som hippie i kollektivet i skogarna utanför Norrköping. Snyggt, akustiskt och vemodigt.

Paradise Park – På Andra Sidan Drömmarna: Nu kommer ett sådant där berättande epos som Lundell lite gjort till sin grej ur hela karriären. Den här gången har vi hamnat i Los Cristianos på Teneriffa där vår hjälte sitter och filosoferar över livet. Han får in både modeller, Dionysos, Hennes & Mauritz, Dublin, Stockholm, sång på spanska, Öppna Landskap, Nietzsche, månen, Gud och vikingar. Bara denna bedrift gör låten självklar.

Kärleken Förde Oss Samman – Utanför Murarna: Alla som hört den här låten på ett bröllop räcker upp en hand. Turordningen vid giftningsakter är 1) ”Mendelsohns Bröllöpsmarsch”, 2) ”Kärleken Förde Oss Samman”. Låten skrevs för övrigt till Lundells vapendragare Janne Barks bröllop. Men så låt oss då växla ringar.

Hon Gör Mej Galen – Singel/Maria Kom Tillbaka: Självklart ska världens bästa låt alla satans kategorier vara med på denna lista. För det är ju så att om en låt inleds med ord som ”Se hur hon kastar med håret där hon går. Livet vaknar längs hennes väg. Jag borde se åt ett annat håll, men mitt hjärta följer varje steg. Jag är en dåre som aldrig lär, jag är en man på drift igen.” får liksom carte blanche till det mesta. I denna verison från 1993 får vi även höra Magnus Tengbys fantastiska solo i sina fulla blommning. Ett solo som får ses som toppen på hans karriär då han efter detta började sysselsätta sig med Black Ingvars, Dansbandskampen och annat elände.