fredag 31 juli 2009

Veckans musikvideo

Nu ska det bli något alldeles oväntat här på Berget med kors i taket och hela tjillevippen.

Anledning är att Apan denna vecka valt att välja en artist till Veckans musikvideo som han alltsom oftast inte haft sagt så mycket gott att säga om.

Veckans musikvideo är nämligen "För Sent För Edelweiss" med Håkan Hellström, en kille jag genom åren inte haft alltför mycket till övers för.
Det finns många anledningar till detta. Men den största anledningen är att jag, i sann elitistisk anda, framför allt har oerhört svårt med hypes i alla former, veckans U2-stämningar är till exempel hemska, när kreti och pleti ska komma fram och hylla saker.

Detta är också en av anledningarna till att jag sitter lugnt i båten då det nu ser svårt ut för Sverige att sig till VM i fotboll 2010.
Skulle det vara så att VM spelas utan Sverige slipper vi i alla fall en massa blågult målade idioter som ska sitta i öltält och skrika "Svärje" med klappkepsar på huvudet.

Men hype runt Hellström eller inte. "För Sent För Edelweiss" går icke att värja sig mot.
Det är visserligen, som vanligt när Falsksångaren från Västra Frölunda" är igång, även här lite knackigt med både musik, sång och det är väl inte alltid den gode Hellström får ihop de båda elementen utan att använda stämjärn.
Men det är något desperat och vackert över denna låt och det får mig att smälta och glömma alla hårda ord jag fällt om artisten.

Här får ni en livupptagning av låten som är, om jag inte misstar mig, från Svt:s "Dom Kallar Oss Artister". Banjo är för övrigt ett roligt instrument också.


onsdag 29 juli 2009

Veckans Citat


"Nej. Det kändes ungefär som när jag
plaskar runt hemma i Torvallabadet."

Sveriges nya simstjärna Sarah Sjöström visade upp en härligt avslappnad attityd efter att hon som 15-åring kvalat in till VM-final på 100 meter fjäril och krossat det nio år gamla världsrekordet. Tydligen plaskade hon på ännu bättre i finalen då hon sänkte rekordet ytterligare och samtidigt simmade en guldmedalj.

lördag 25 juli 2009

I Apans öron

En hel Spotify-lista har ingen artist fått på Berget.
I alla fall inte ännu.

Men nu ska det hända och det är Eldkvarn som får äran.

Kan kanske tyckas en aning fattigt att bara komma på en artist men nöden har ingen lag och efter att suttit och tänkt ut låtar som skulle kunna passa på ett bröllop, sedan bränt ut dessa och samtidigt fått med sig visheten om att Itunes inte alltid finns till för att göra livet i bränningsbranschen helt lätt har det helt enkelt inte funnits någon tid att sitta och komma på en massa olika låtar och artister.

Det fick ju bli en Best of Eldkvarn-skiva som jag satt ihop tidigare som fick bli till en Spotify-lista då'rå.

Men sämre hade det sannerligen kunnat bli. Till exempel om man gjort en lista med bara Basshunter eller Tomas Ledin-låtar. Huga vad det hade varit skrämmande.

Norrköpings finest comin' at ya.



I Skydd Av Mörkret – Kungarna Från Broadway: Mauro Scocco som producerade albumet ”Kungarna Från Broadway har en gång sagt att ”I Skydd Av Mörkret” är den perfekta skivöppnaren. Ett ensamt piano får några sekunders frihet, en röst som tar över med första versen och sedan brakar helvetet löst. Det är bara att hålla med. Låten är en absolut inledning av Eldkvarns mesta kända album.

Fulla För Kärlekens Skull – Svart Blogg: Jag vet inte vad det beror på men meningen Fulla för kärlekens skull väcker på något sätt en romantisk ådra i mig. Kanske beror det på att man är som mest påhittig kärleksmässigt när man är lite på pickalurven. Eller så kanske det beror på att låten är så satans bra.

Alla Frågar Efter Alice – Brott Lönar Sig: Till skivan ”Vilda Fåglar – Sånger För Barn”, en stödskiva för Rädda Barnen, slog sig Plura ihop med illbattingar i Popsicle och spelade in denna låt. Här är Eldkvarns version av samma låt, en version som låter exakt likadan men har andra musiker. Lika bra är den också.

Kärlekens Tunga – Kungarna Från Broadway: Kvarnens allra mest kända låt. Detta innebär också att den tyvärr är bandets mest sönderspelade. Numera spelas den dock live i ett mer countrydoftande paket. Här ska vi dock höra originalversionen av Pluras syn på uppbrottet från flickvännen Kajsa Grytt.

Fångade I Tiden Som Går – Hunger Hotell: Den absoluta favoriten på senaste platten och ett bevis på att Kvarnen brinner med otröttlig intensitet. Full fart genom evigheten känns det som när man lyssnar på det här. Jag är också omåttligt svag för den lilla lilla tonartshöjning som förekommer i sista refrängen.

Lördagkväll-Söndagmorgon – Lyckliga Dagar: Ett tecken på storhet hos en artist är att kunna leverera guldkorn även under perioder då den genomsnittliga standarden inte ligger så högt. Lyckliga Tider-epoken i slutet av 90-talet är definitivt inte någon av Eldkvarns lyckligaste tider. ”Lördagkväll-Söndagmorgon” innehåller å andra sidan en av gruppens mest medryckande refränger som alltid får mig att vilja dra en lans för någon på stadens krogar.

Inget Bra För Mig Själv – Svart Blogg: Har vi inte alla känt så här någon gång inför, förslagsvis en utekväll med mycket energi bultande inför bröstet. ”Nej du. Idag är du sannerligen inget bra för dig själv.” Så kände i alla fall jag så sent som igår. Och det vettefan om jag inte känner likadant idag. Hej och hå, töm burkarna blå.

Huvudet Högt – Limbo: Plura skriver om sin mammas död under inspelningarna av ”Lyckliga Dagar”. Och vad säger man? Sånger med detta tema går alltid hem, i alla fall hos undetecknad.

Kom Till Kusten – Genom Ljuva Livet: Ibland behövs det inte mer än att se en flygplansbanderoll med sex ord för att man ska få uppslag till en låt. För det var precis så sägnen säger att uppslaget till Carla Jonssons ”Kom Till Kusten” var. En het sommardag såg han en banderoll efter ett flygplan som sa ”Bränn din leda – Kom till kusten” och vips var låten på gång.

Ta Min Hand – Himmelska Dagar: Om ”Kungarna Från Broadway” är Eldkvarns mest kända vete tusan om inte ”Himmelska Dagar” är den bästa. Hård konkurrens är det visserligen men ingen av bandets drygt 20 album känns lika gedigen som denna packe låtar. Här kommer i alla fall den bästa låten från den skivan, ”Ta Min Hand”, där Plura tar oss tillbaka till sina barndomskvarter i Norrköping.

Män Som Mej – Pluralism: Även om ”Pluralism” är ett verk som bandet vill prata ytterst lågt om är i alla fall ”Män Som Mej” värd att ta upp. Ett 4.40 långt undantag från en annars mycket blek skiva.

Det Regn Som Faller – Utanför Lagen: Plura fortsätter sin fina tradition med skriva fullständigt och öppet om sina fel och brister. Här är det hans tunga kokssniffande under det tidiga 80-talet, ett missbruk som när torpederade både Eldkvarns framtid och Pluras liv, som avhandlas. Det var en tid för att använda Pluras egna ord, ”En tid i ständigt snöfall”.

Nedför Floden – Kungarna Från Broadway: Jag känner att orden på grund av rörelse för ögonblicket har tagit slut och nöjer mig denna gång att konsterar att även tur nerdför floden kan ge en hel del.

Man Över Bord – Atlantis: Plura Jonsson är inte, som andra favoritartister till mig, känd som en speciellt bitter människa. Men visst tusan hände det att även han surnar till över kvinnor. ”Man Över Bord” är ett lysande sådant exempel där han tar ära och heder av en kvinna som lämnat honom. Stofer som ”Sen skildes vi åt. Du sa tack och förlåt. Men du är knappast den man jag behöver.” och Jag hörde att han lämnat dig för nån som var några år yngre. Hur känner du dig nu, hjärtat mitt är allt lite tyngre?” är klassiker i genren ”bitterhet blandat med skadeglädje”.

Mina Stjärnor Har Slocknat – Legender Ur Den Svarta Hatten: En gammal ärrad gitarrhjältes liv gestaltas oromantiskt. Kanske är det den gamle Plura själv som avses i texten, kanske är det någon annan som han träffat längs vägarna. Vad fan vet jag? Men ett visst värde ger ändå låten.

Alice – Himmelska Dagar: Det är pampigt, pompöst och väldigt väldigt långt. När det gäller Eldkvarn i allmänhet och Plura Jonsson i synnerhet känns det helt naturligt att som sista anhalt på denna lista återigen bege oss till barndomens Norrköping för ytterligaren en liten guidning under legendens säkra överseende.

fredag 24 juli 2009

När självbilden lämnade jorden

01.48 fredagen den 24 juli 2009 var tidpunkten då Apan och hans självbild till sist lämnade jordskorpan för evigt.

För även om jag under åren med jämna mellanrum, och med influens av alkohol, blivit beskylld för att vara den mest dryga och självgoda människa som finns är det inte för ännu som det yttersta beviset på att min fötter inte längre står på jorden kommit.
Beviset för att min syn på mig själv är ofattbart skev kommer nämligen här och genom ett grattis från mig själv till mig själv. Ett påhitt som till och med Ludvig XIV, den lille självgode gynnaren, aka Solkungen skulle haft svårt att komma på.

Så grattis på dig din djävla tomte.
Vi har haft otroligt roligt ihop och mer ska det väl förhoppningsvis bli i framtiden.

Som grattis har jag också valt den kanske tråkigaste videosnutt som någonsin lagts ut på Youtube.
Men ibland är det bara så att det räcker en bild på en åldrad man för att jag ska bli lycklig.

För om låten heter "Hon Gör Mig Galen" spelar det ingen roll om man vilar ögonen på. Heidi Klum eller Mäster. Det är fullständigt likgiltigt då samtidigt får höra världens bästa låt med världens bästa förstavers:
"Se hur hon kastar med håret där hon går.
Livet vaknar längs hennes väg.
Jag borde se åt ett annat håll, men mitt hjärta följer varje steg.
Jag är en dåre som aldrig lär.
Jag är en man på drift igen.
Jag har levt utan lust, på en bortglömd kust.
Ingens man, ingens vän."

Detta är naturligtvis ingenting annat pang på rödbeta om vad det hela går ut på. Det är också ren och skär poesi och det är poesi som jag, framförallt den första delen av versen, har levt efter ohälsosamt många gånger.
Både då, nu och i framtiden.

Så mycket nöje med att lyssna på världens bästa låt.


onsdag 22 juli 2009

Veckans citat


"Med cigaretter, whiskey och vilda vilda kvinnor.
Plus ett sinne för humor."
Henry Allingham svarar på den raka frågan om hur han lyckats bli så gammal. För gammal blev krutgubben Allingham. Då han han avled i lördags hade han nämligen uppnått den oerhört aktningsvärda åldern av 113 år. Det innebär att han föddes 1896 vilket också bland annat innebär att varit med om två sekelskift, hört om när det första flygplanet lyfte, Upplevt Titanic, hört Hitler vräka ur sig dumheter, sett bilen definttivt konkurrera ut häst och vagn. Men framförallt överlevde Henry två världskrig, att han sedan levde ytterligare 64 år är naturligtvis en bedrift om gör att man bara kan böja huvudet i vördnad åt.

lördag 18 juli 2009

I Apans öron

Så var det dags för en klassiskt framstressad Spotifylista.
Anledningen till hetsen är att "My partner in crime" vad gäller Spotify slog fullständigt bakut när jag igår presenterade mitt uppslag till lista.
För så skulle det minsann inte bli eftersom hon hade en helt annan idé.

Snäll och anpassningsbar som jag är till min natur böjde jag mig som ett vetestrå i storm och riktade in mig på det nya temat Siffror.

Så här kommer en listan, lång och snabbt ihopsatt, runt det vi i dagligt tal kallar nummer och siffror.
En helt okej lista om ni frågar mig där vi avhandlar så vitt skilda ting som barnprogram, hårdrock och tyska läderbyxor.

Glöm inte heller att kolla så att ni inte blivit av med några listor då jag igår lyckade radera några av mina upplagda listor.
De nya länkar till dessa listor finns dock i ett tidigare inlägg eller i listen till vänster.

Men ger er nu på mina siffror.


One – U2: Det är naturligtvis omöjligt att rata denna låt på en lista som handlar om siffror. En av världens bästa låtar genom alla tider, även om det tål att utrepas att Cash gör den bättre.

2 Minutes To Midnight – Iron Maiden: Varför inte släng in lite tyngre grejer på listan. Sagt och gjort. Här är ”The Human Airraid Siren” och de andra i Jungfrun med sin hetsiga ”2 Minutes To Midnight”.

Three Times A Lady – Lionel Richie: Så drar vi handbromsen igen och lyssnar när den man som grabbarna på Nile City 105,6 kallade för ”Världens vitaste neger” sjunger ut sin kärlek för sin fru, sin mamma och sin mormor. Vackert så man storknar.

3:ans Spårvagn Genom Livet – Eldkvarn: 3:ans spårvagn var en ganska rasslig historia vill jag minnas från min Norrköpningstid som militär. Det hindrade dock inte Plura från att slänga med detta transportmedel från hans hemstad i en låt.

4th Of July, Ashbury Park (Sandy) – Bruce Springsteen: Det är sådana här berättande sånger som många, väldigt många, artister skulle döda för att kunna skriva. Springsteen gjorde det redan i inledningen av sin karriär och har sedan ofta växlat in på storytellerspåret igen. Inte mig emot.

4 In The Morning – Gwen Stefani: När en god vän en gång skulle ge ett omdöme om No Doubt utbrast han ”Det är inte illa för en brud som försöker sjunger Ska” Sedan dess har både min vän och Gwen gått vidare i livet. Gwen har lämnat tokmusiken bakom sig och gett sig in på lite mer mainstreamgrejer. Och absolut inget fel i detta. Fröken Stefani har gett oss många fin stunder, musikstunder, framför högtalarna. ”4 In The Morning” är definitivt en av dem.

Fem Myror Är Fler Än Fyra Elefanter – Magnus, Eva & Brasse: Alla vi barn som är uppväxta på 70-talet har lärt oss alfabetet och räkna med de gynnarna i programmet ”Fem Myror Är Fler Fyra Elefanter” Här kommer signaturmelodin med titeln som stämmer lika bra nu som då.

7 O'Clock News/Silent Night – Simon & Garfunkel: Idén att blanda kontrasten mellan en av världens mest kända och vackraste julsånger med en helt vanligt nyhetssändning med dess sedvanliga mord- och brottsrapporteringar är naturligtvis genialt och bra.

Perfect 10 – The Beautiful South: Visst tusan går det att skriva musikstycken om klädstorlekar. Se bara på The Beautiful South som här beskriver en tjej som går i storlek 10 men som envisas med att ha på sig storlek 12. Meningslös låt kanske men också ganska underhållande om att storlek inte har någon betydelse.

Den 11:e – Mauro Scocco: Mauro berättar lite minnen från den 11 september 2001. Vad som är speciellt med den dagen förutom att Scocco fyllde 39 år behöver jag kanske inte gå in på.

12 23 05 – The Pinks: Och Robban Andersson, 10 år, fortsätter med en dåres envishet att sjunga om vuxen kärlek. Nummer får vi så det räcker i alla fall och när låten kom undrade vi alla, och undrar fortfarande, en sak. Vem fan går numret till? Extra bonusinfo är att Per Gessle, under tiden då han var på väg lite utför, skrivit denna låten.

13 – Håkan Hellström: Jag är oerhört ambivalent i mitt förhållande Hellström. Men i ”13” är det något desperat och jagande i Göteborgarens röst som tilltalar mig. Mer finns väl inte att tillägga för tillfället.

17-33 – Johan Rothstein: En låt om en man ställt sig bredvid den där hetsen om att växa upp och göra vissa saker vid en viss ålder. En man som nu insett att man kanske måste ta tag i vissa saker. Och vips skulle detta kunna vara en låt om Apan själv.

300 Slow Days In A Row – Marit Bergman & Titiyo: Den här låten där Marit tagit hjälp av Titiyo släpptes först som en prenumerationslåt till folk som skrivit upp sig på Bergmans hemsida. Senare har den även släppts både som singel och på hennes senaste album. Marit Bergman kort och gott.

99 Luftballons – Nena: Nena är det levande bevis på att det går att bli sugen på västtysk brud i läderbyxor och hår under armarna. För så är det ju. När ”99 Luftballons” släpptes 1983 blev alla killar i olika grader förälskade i Susanne Kerner som sångerskan heter. Tysk är också ett mycket farligt språk att sjunga på. Därför kan inte den engelska översättning ens jämföras med Die Deutsche Original.

500 Miles – The Hooters: Tveksamt val det ska erkännas. The Hooters känns lite för mycket grabbigt omklädningsrum för att jag ska vara helt tillfreds. Men på en lista om siffror känns den ändå svår att komma runt. Men visst guppar på den snyggt, det gör den.

December, 1963 (Oh What A Night) – The Four Seasons: Nu blir det första klassens 70-talssväng med minnen från 60-talet. The Four Seasons studsar här igång på minnet av en decemberkväll 1963 då ”Det” hände för första gången. Falsetten i gruppen tar som vanligt Frank Valli, som även hade en hit med titellåten till ”Grease”, hand om.

2006 – Hello Saferide: Min fascination för Hello Saferide håller i sig som synes. 2006 är ingenting annat än en medryckan popbit som handlar om ett uppvaknande på 2006 års första dag. Ibland behövs som ni vet inte mer.

fredag 17 juli 2009

Till Alla Kära Spotify-användare

Jag är en klant utan dess like.

Det är nämligen så att jag lyckats med att radera en del Sporify-listor vilket gör att de även raderas för er.

Därför har jag fått gör om dessa och lägga in de nya länkarna under respektive listnamn igen.
Det är de listor med en liten stjärna efter som är raderade

The Story of Janson
Hochmut *
De Ljuva Ungdomsåren *
Svårmod
The Bitterest Man In The Livingroom *
Jag Hoppas Och Tror
The Liberace Way
The Wonder of Malin
Bland Pillejamare & Sillburkar *
Den Stora Vandringen *
En Löjligt Bra Lista *
En Dag I Juli

Veckans musikvideo

Varför inte ta upp en låt med en artist som rullade tämligen ofta i det Jansonska rummet under ganska stormiga år på 90-talet.
För det var dom de där fyra-fem åren från 1992 och framåt.

Och utan att gå in alltför djupt på saker och ting är bara konstatera att det var år fyllda av mycket konstiga prylar och känslor, både en del bra men tyvärr också en hel del dåliga.
Och med musik är det precis som med dofter. De kan lura fram de där glömda känslorna som ligger i bakhuvudet och pyr.

Så här väller dom nu fram till tonerna av Eva Dahlgrens "Ängeln I Rummet".
Alla minnen och känslor från de där vidriga dagarna i mars 1992, en lika vidrig, men vacker aprildag i Uddevalla Kyrka, den ganska avslagna studenten samma år, de vårliga brudspaningarna på Agneberg 1993, lumpen, de magiska VM- nätterna 1994, hela 1995 och som avslutningen störtdykningen ner i kärlekskänslornas avgrund 1996.

Det mesta ligger bakom mig nu, men det är när man hör låtar som den här som de dyker upp likt avlägsna vänner som kommer på besök. Vissa är hjärtligt välkomna, andra är det inte.

En djävla bra låt är "Ängeln I Rummet" hur som helst och Eva Dahlgren är fortfarande en oerhört mäktig varelse som berör mig med sin blotta uppenbarelse.
Hennes konsert i Agnebergshallen -92 är fortfarande en av de bästa konsertupplevelser jag varit med om.

Så berörs nu.


torsdag 16 juli 2009

Veckans citat

"Sen skildes vi åt
du sa tack och förlåt
Men du är knappast den man jag behöver"

Plura och de andra i Eldkvarn påminner oss andra bittert i "Man Över Bord" om de ord som vi alla hört någon.

tisdag 14 juli 2009

En man och hans linje


Det här mina barn har roat pappa många gånger när pappa var liten.
Då och då dök nämligen denne tvärilske figur upp som ett slags kitt mellan två program på den tiden då det enbart fanns två kanaler att välja då.
Bara humandet inledningsvis får mig att åka snabbtåg tillbaka till min barndom och när han sedan rasar igång i hela sitt vanvett är man där, tillsammans Festis i pyramidtetra, Jenka, Limpasadel, Okej, Pop Up och Hockeypulver.

Linus på Linjen, eller La Linea som serien hette på originalspråket italienska var en figur som skapade av Osvaldo Cavandoli 1969 som en tv-serie åt RAI.
Linus är en animerad tecknad figur med stor näsa, ritad endast längs sina konturer och så att han ser ut att sitta ihop med linjen/marken som han går på. Han går på en till synes oändlig horisontell linje där han emellanåt stöter på olika typer av hinder. Han skriker och gormar eller gapskrattar så att saliven sprutar.
Språket är inget alls utan bara en form av fejkitalienska som inte går att översätta men eftersom bilderna ändå ganska tydligt brukar illustrera vad Linus menar så behövs inga undertexter.

Men hur rolig än Linus var på 70- och 80-talet är det bara att konstatera att serien inte hade haft en chans att slå igenom i dagens snabba tv-klimat.
För det är ju, hur man än vrider och sig, otroligt lowtech över hela prylen och det är ju som bekant något som kan få de bästa av idéer att haverar för tiden.

Extra bonusinfo är att Carlo Bonomi som gör rösten åt Linus även rösten till den hysteriskt roliga lerfiguren Pingu.