Ett långhårigt högmodigt troll

Dagens fråga:

Hur många personer kan klappa i otakt vid ett och samma tillfälle?

Svar:

Så många som går in på en Rhapsody In Rock-konsert.

Det står klart nu när TV4 visar 10 år med Rhapsody In Rock och kreti och pleti får släppas lösa på de mest vitt skilda sätt.

En sak har de dock gemensamt. Det är ingen som vaggar eller ens klappar i takt. Det spelar ingen roll om det boogie, rock, eller någon släpig historia som bjuds, pöbelns diggning havererar obenhörligt ändå.

Rock-pastorn Robert Wells är ju också värt en liten vers bara han också.

Och när man ser honom känns det mycket passande att TV4 valt att visa programmet just denna vecka då Högmodet härskar här på Berget.

Jag känner inte karln men nog måste man ge höga högmodspoäng till Wells.

Ulf Lundell, Kent och Lars Winnerbäck kan ibland beskyllas för att vara en sumla pretentiösa många många.

Men när det gäller att ha tendenser till att lätta från förnuftets jordyta så är det väl skurmoppen Wells nummer ett.

Musikaliskt vid tangetern går det naturligtvis inte att snacka bort Robban utan mer vad det är han använder talangen till som upprör.

Att köra motorcykel på scenen och spela keytar, denna djävulens korsning mellan gitarr och piano, är varité och inte underhållning. Möjligen var det underhållning när häst och vagn samsades med bilar på vägarna men inte på 2000-talet.

Sedan kan ju undra vad som driver ändå artister som Lena Philipsson och Jill Johnsson till att ställa upp när Wells ska gå på vatten, spela på snurrande flyglar och allt vad tokstollen kan komma på.

Men förmodligen är det så enkelt som Spelredaktören uttrycket:

"Degen måste ju in på något sätt"

Men störst dom ska naturligtvis inte falla över Wells eller de andra på scenen, de tjänar ju bara pengar.

Nej de som borde ta sig en rejäl funderare ändå dessa stora mängder människor som går och tittar på eländet.

För bra går det ju för konceptet men detta är satan i mig inget försvar för att det ska vara bra, snarare tvärtom.

Kan vi inte se, och framförallt höra, att klassisker sablas ner på löpnande band under de svindyra minuter som man bevittnar är det ytterst synd om människor.

Ett litet försvar kan möjligen vara att det är trevligt och socialt umgänge med vänner. Men finns det då inte bättre sätt att umgås på än att sitta och "njuta" till ocker?

Trams och fördummande är det och inget annat, ett fördummande som alltså fått hålla på i tio år.

Och sedan undrar man varför jorden är på mot undergång.

Jag har, som synes, länge haft en avsky mot Rhapsody In Rock så nu får ni ursäkta om det blev hårda papper men skiten var tvungen att komma ut.

En annan sak:

Skrattade vi inte lite för länge åt Robert Gustafssons Tony Richardsson-imitation?

Spelhörnan

X-Men Origins: Wolverine

Multi

(Activision):

Betyg: 1 Herr Nilsson

Att man aldrig lär sig att inte sätta något hopp alls till spel ihoprafsade efter biofilmer.

Men nu var det i alla fall dags igen då jag skulle spela det nya Marvel-spelet med den hårige Wolverine i huvudrollen.

För jag ville verkligen att det äntligen skulle komma ett superhjältespel som i alla fall är hyfast spelbart.

Men jag kommer att få vänta ytterligare en tid för bra filmspel med superhjältar verkar vara en synnerligen tuff uppgift att gå i land med.

Återigen får vi nämligen uppleva ett hafsverk vars enda syfte är krafsa ihop ännu mer pengar runt konceptet när vi får följa killen med de vassa naglarna från kraschen i en djungel till dagen då han får hämnd för alla oförrätter han råkat ut för.

Standard 1A manusmässigt alltså och det är ambitionsnivå som genomsyrar hela klabbet, förutom de delar där man inte ens orkat att bry sig om att komma upp i den standarden heller.

Nej gott folk på Activision detta får ni inte godkänt för.

Det är bara, för 20th Century Fox skull, att filmen som har premiär1 maj är bättre. Annars kommer Marvel, X-men och Wolverines goda namn att släpas i smutsen.

Veckans citat

"Min ödmjukhet är störst i Sverige"

Författare Per-Olof Enquist greppar under en intervju ett hårt tag om relingen på M/S Högmod och med ett sådant, medvetet eller ej, uttalande är nog inte ramla av än på många år.

Ett litet ord på vägen

HÖGMOD: (grekiskans hybris) innebär en alltför stor självuppskattning och självhävdelse, motsatsen till ödmjukhet (eller som ödmjukhetens gudinna själv kallar det, Fröken K-tillståndet).

Högmod betraktas i många kulturer som någonting klandervärt. I antikens Grekland straffade gudinnan Nemesis sådana självhävdande handlingar som gick över gränsen för det rätta måttet, det passande.
Alla de stora abrahamistiska religionerna, det vill säga judendom, kristendom och islam, ser högmodet som ett moraliskt tillkortakommande, en synd mot gudomliga förväntningar på människan. Inom romersk-katolska kyrkan räknas högmod som en av de sju dödsynderna.
Synden förknippas av någon anledningen med färgen violett och en häst eller påfågel.

Det är ju visserligen ett par dagar försent med ett ord på vägen.
Men herregud, jag är ju Apan på Berget och gör därför lite som jag vill. Samtidigt har jag av "människor", viljelösa varelser skulle jag mer vilja kalla dem, blivit anklagad för att vara definitionen av högmod och därför passar det ju utmärkt att jag lägger in denna post lite för sent.
Men vid sidan av undertecknad finns det ju en hel del sköna juveler som gett utlopp för inte helt nyttig självuppskattning. För högmod är en ganska rolig sida av människor.
Ta till exempel alltid återkommande Maradona med alla sina uttalande om hur förträfflig han är. Roms kejsare älskade att bygga statyer av sig själva och brände ner städer när det inte passade.

Störst konkurrent till Apan om titeln "Mest högmodiga person" måste nog ändå vara Nordkoreas lilla diktator Kim Jong-Il.
För kan man annat än älska en kille som säger sig själv ha lyckats med elva hole-in-ones under sin första golfrunda och att han är världens störste poet.
Nä. Jag tänkte väl det.

Veckans Disney

JOAKIM VON ANKA

Födelsedag: December 1947. Då gavs serien "Christmas on Bear Mountain" ut i USA. Serien var för övrigt färdigtecknad 22/7 1947.

Släktingar: Pappan Fergus "Scotty" von Anka, mamman Dunhilde O'Rapp och systrarna Matilda och Hortensia

Käreste: Joakim har haft något man kan kalla romans med Glittriga Gullan under tiden som guldgrävare i Klondike (KA 2-4/60).

Bostad: En villa, inte helt olik den man ser i öppningsscenen till filmen "Citizen Kane", samt kontoret i pengabingen.

Yrke: Finansman.

Hobby: Myntsamlande och pengabad.

Klädsel: Hans traditionella klädsel införskaffades under ett besök i Skottland. Den har dock nötts så mycket under hans många äventyr, att man får förmoda att de kläder han bär nu är kopior av originalen.

Övrigt: Farbror Joakim är världens rikaste anka. Han driver verksamheter över hela världen, och i världsrymden. Han växte upp i Skottland, men flyttade som ung till USA. Det var där han startade sin fantastiska karriär. Självklart locker Joakims pengar till sig skurkar. För vilken skummis skulle inte vilja lägga vantarna på "500 kvadriljoner, 253 triljoner, 675 biljoner, 123 miljarder, 934 miljoner, 3500 kronor och 13 öre"(KA 46/75)? Visste du att Joakim är 90 cm hög? Magica de Hex mätte honom i nr. 23/64, ("You're about three feet tall, and about 14-16-24!" i Uncle Scrooge 43.) då hon skulle förvandla sig till honom och behövde måtten.

Joakim von Anka på andra språk:

Norska: Skrue McDuck

Danska: Joakim von And

Finska: Roope Ankka

Engelska: $crooge McDuck

Tyska: Dagobert Duck

Franska: Oncle Picsou

Italienska: Paperon de Paperoni

Portugisiska: Tio Patinhas

Tjejen som går upp innan tuppen

Det finns en av gammal hävd fastslagen sanning i Uddevalla.
Den om att ingen kan, eller får, gå upp tidigare än dagens födelsedagsbarn.

För det spelar nämligen ingen roll vilka stolleprov som har genomförts dagen innan. Mariette är ändå alltid först på benen, studsar, gnor och fejar i festens ödeläggelse.
Ett beteeende som för vissa är en aning irriterande. För andra, som Apan med en tendens till att även han vakna tidigt, är det en smula hemtrevligt att alltid veta att när man är i samma lokal som Mettan behöver man aldrig vara vaken ensam.

En annan sak med denna tjej som såg livets ljus just denna dag är att hon gillar dansband.
Bra eller dåligt är ju bara en fråga om sak, men sak står dock klar.
Mariette gillar att låta oss alla lyssna på denna musikform under de fanatastiska fester hon anordnar på jämna mellanrum.

Musikgenren tillhör inte min starkaste och därför väljer jag en annan låt som hon jagat livet ur oss med.
För ottaliga är de gånger som vi skrålat "Fattig Bonddräng" tillsammans från Södra Drottninggatan till Mortens. Och inget fel i detta då Astid Lindgrens hyllning till de hårt arbetande drängarna ur Emil är en synnerligen bra, och tänkvärd visa.
Dock är det inte Björn Gustafsson, som gjorde originalet i filmen, utan den ganska hyfsade ersättare Tommy Körberg. Detta är också den kanske bästa versionen av låten och ligger ganska nära den underbara insats han själv gjorde under begravningen av hela världens sagotant, Astrid Lindgren 2002.

Till sist:
Grattis av hela mitt hjärta till en kvinna som lyckades bli rejält ovän med första gången jag träffade henne.

Spriten rädda mig från kärleken

"Ensam mamma söker" är utan tvekan ett av de värsta program som sänts i svensk tv.

Men det är också en programserie som gett oss ett av de roligaste, och mest pinsamma, ögonblicken i tv-historien.
Vi snackar naturligtvis om Tony från Tidoholm och hans insats i ett av avsnitt när han skulle göra ett första bra intryck och imponera på den utvalda mamman.

Det som gör klippet så ofattbart roligt är Tidaholmscasanovans självsäkerhet och hans konstaterande att endast en lagom promillenivå står mellan honom och kärleken.

Men att hålla sig på rätt sida fyllestängslet skulle visa sig inte vara det lättaste ...

I Apans öron

Nu tar vi nya grepp på Berget med spellistor.

Spotify är ett alldeles utmärkt program för att lyssna på musik med.

Det är också ett program som gör det löjligt enkelt att pracka på sina vänner sin musiksmak.

Och i påprackande tecken kommer nu Apan att varje lördag lämna ut lite tankar om musik till er alla.

Antingen klickar ni på listans namn här under under eller så här ni till listen i vänsterkanten och klickar där, om ni nu mot förmodan skulle missa något inlägg i bloggen.

Varje lista kommer också kompletteras av en lite vers om varje låt.

Listan denna vecka heter "The Story of Janson" och följer hans liv från vaggan till graven.

Så mycket nöje.

The Story of Janson

Trollmors Vaggvisa - Nina & Kim: Förklaringen är lika enkel som glasklar. Mamma, och inte Nina & Kim, sjöng denna visa för mig när jag skulle sova. Därför platsar den som första låt på denna lista. Svårare än så behöver det inte vara.

Thorn In My Side - Eurythmics: Alla minns vi våra första skiva och här kommer den för Apan. Domus klassiska skivhörna var platsen året 1986 och det första staplande steget mot min nuvarande skivsamling togs. Historiskt. Min dragning till manhaftiga chicks inleddes även denna dag då jag av någon underlig anledning tyckte att Annine Lennox var tilltalande, och det är något av det mest märkliga ag någonsin tänkt.

Paradise City - Guns N’ Roses: Tänk vad konstigt det hade varit att kunna säga att denna låt spelades då jag tog mig min första och allra sista fylla. Men så är det ju givetvis inte. För efter att Axl Rose skriat ut sista tonen i denna låt har det fortsatt att rinna ned alkohol i Apans strupe.

Another Day In Paradise - Phil Collins: Ibland träffar kärleken hårt. Det gjorde även den näve som landade på hakan hos den DJ som enligt åtalet förvägrade Steven Gerrard att få lyssna på Phil Collins. Västergötlands välmående jordbrukslandskap var stället där jag sprang på denna bondedotter under 80-talets sista skälvande dagar. Hon var för det mesta helt vansinnig och gapa och levde omkring kommer jag ihåg. Detta hindrade dock inte Apan från att under en kort period kunna tänka sig ett liv som svinfarmare. Gode Gud hur det hade kunnat se ut …

Die Mauer - Ebba Grön: Studenten 1992, dans i ring och det allra sista rycket vad gäller svärmeriet för Helen. Gick åt helvete som ni som läser Bloggen redan vet. Skön allsång och mängder med skämmiga uppträdanden var det dock på varje studentskiva inför det som skulle bli vårt stora kliv ut i livet. Om det också gick åt helvete får vi låta tiden utvisa.

All For Love - Bryan Adams, Rod Stewart & Sting: Vi snackat Göteborgsvägen, vi snackar en lätt hörselskadad tjej och vi snackar när Apan lämnade bort sin dyrbaraste blomma. Jag vet det är en sanslös klyscha att denna ganska usla låt fanns i bakgrunden när det hände. Men bättre det än att det hade varit Ugglas “Fyra sekunder” både i högtalare och sänghalm.

Män Som Mej - Eldkvarn: Skivan “Pluralism” var det som höll mig ovanför vattenytan under lumpen på F13 Norrköping. En tämligen vidrig och tråkig tid innan jag hamnade på F7 Såtenäs. Inte för att det blev mindre meningslöst med militärer då men det blev i alla lite roligare på grund av att vi hade en kapten som var fullständigt från vettet och kunde skälla ut folk efter noter om de hade kepsen lite för mycket sned. Men mig rådde han aldrig på utan gav upp efter X antal försök.

Hon Gör Mig Galen - Ulf Lundell: Förutom att Ulf Lundell är den artist som på det hela taget betytt mest för mig är han också den artist som gjort “Hon Gör Mig Galen”, en låt som jag upptäckte på liveskivan “Maria Kom Tillbaka” och får väl ses som symbolen för min vacklande tid som högskolestudent. Lundell höll, och håller, mig dock tryggt i handen hela tiden.

Back For Good - Take That: Det här minnet ska egentligen inte ha någon annan låt än Jan Johansens “Se På Mig”. Men eftersom de annars så flinka människorna på Spotify inte kunde tillhanda den får “Back For Good” sända flashbacks till sommaren 1995, en tid då den största kärleken träffade sanslöst hårt och livet var betydligt både enklare och svårare än nu.

Celebrity Skin - Hole: Nu susar alla sittningar uppe på Fasseröd hos en av mina bästa vänner under det tidiga 90-talet förbi. Sittningar där inga ämnen var förbjudna eller undveks. Trevliga tider och kunde så ha varit. Tyvärr kom saker och ting emellan oss. Vi är fortfarande vänner men som förr är det inte.

Little Willie John - Peter LeMarc: Långfredag, två tjejer & två killat och grav, grav fylla med kräkningar och nedrivna gardiner och duschdraperier. Ja tusan vilken härlig kväll det var. Två gick och lade sig medan Sofia och jag, tillsammans med en gitarr bestämde oss för att klockan fyra på morgonen ringa upp alla vi kände och sjunga denna låt.

Only Happy When It Rains - Garbage: Att det inte går att fejka sig genom livet är en läxa som alla tvingas lära sig någon gång. För mig kom den tiden när jag försökte lura mig själv att tycka att Garbage var en djävligt bra grupp. Som ni förstår fanns det en kvinna i bakgrunden en det slutade bara med att jag tycker att gruppen är ganska usel och en smutsig känsla. Med på listan är den i alla fall.

Jag Saknar Dej - Ulf Lundell: Lundells desperata skrik efter flyktad kärlek betyder något helt annat för mig än misslyckade romanser. Otaliga är de gånger jag under min tid på Aftonbladet hade raden: “När Jag Känner Doften Av Äpplena På Södermalmstorg” ringande i mina öron när jag passerade Slussen och under Södermalmstorg. Det är hyfsat en potent låt också.

Man över bord - Eldkvarn: “Man över bord”, med ett par ofattbart bitska passager, får väl anses som en sammanfattning på den nya eran i mitt liv då bitterhet blev ett led ord för mig och några av min vänner. Givetvis inte helt på allvar men det är ändå en ganska skön bakdörr att kunna ta till om det blir allt för stökigt i ens liv.

Härlig Är Jorden - Real Group: Utan tvekan en av världens vackraste sånger som egentligen är en dansk julpsalm. I vår släkt har den dock oftast använts som en begravningspsalm och har därför följt de flesta av mina älskade, till den sista vilan. Därför är den en ganska passande avrundning på den Spotify-lista som tagit mig från vaggan till graven då den förmodligen kommer att ackompanjera mig till de saliga ängarna också.

The Young Ones

Jag lägger inga värderingar överhuvudtaget i den här bilden.
Inget om lämpligheten över att ett barn gör så här eller hur han möjligen kan vara uppfostrad.

Jag nöjer mig enbart med att konstatera att det är ofantligt rolig och bra bild.

Veckans musikvideo

Det finns naturligtvis massor att säga om veckans grupp.
Som att bandets nuvarande sångare Brian Johnson har haft branschens risigaste, med betoning på rasphet, röst i snart 30 år och att Malcolm Young har stått på exakt samma fläck sedan gruppen startade.
Men mest finns kanske att säga om det faktum att en kvinna haft väldigt stort inflytande på det som förknippas med denna oerhört manliga gruppen.

Margret Young heter hon och är syster till de båda gruppgrundande bröderna Malcolm och Angus Young.
För dels säger legenden att Angus fick idén då han läste beteckningen för växel/likström på baksidan av hennes symaskin.
Det är även Margret som ligger bakom att gruppens lille gitarrit och illbattning, Angus, fortfarande så här 36 år efter bildandet , och i en ålder av 54 år, fortfarande skuttar runt i skoluniform.
Margret tyckte nämligen att lille Angus var så söt i uniformen när han kom springande hem från skolan för att spela gitarr att hon tyckte det vore en kul idé att även hade den på sig på scenen.

Sedan går det ju inte att blunda för att gruppen och då Brian Johnson i synnerhet tar begreppet testosteronsång till ofantliga höjder.
För i låten "Thunderstruck" tas hela paketet, om uttrycket ursäktas, fram med tighta jeans, linne, gubbkeps och en satans laddning från skrevet och upp.

Det enda som fattas i den här videon från Donnington Park är väl bara att Angus Young inte spelar det ofattbart coola inledningspartiet med en hand som han gör i den officiella videon.