Veckans citat (II)

"Små djävla goa blommor i en sprucken vas är
ändå alltid små djävla goa blommor i en sprucken vas".

Dagens visdomsord kommer från Robertson i Rallygänget som konstaterar något lika självklart som genialt.

Pampigt, pampigare, pampigast

Såg en bild av Stenmark och fick omedelbart detta verk i huvudet.

Självklart var världen bättre förr, i alla fall hade den snyggare och pampigare signaturmelodier.




Champions League-hymnen är väl det enda som kan mäta sig idag i pampighet och svulstighet.
Fast dessa sändningar har ju ingen Stenmark som åker som ett skållat troll nerför en pist.




Och när vi har avhandlat pampiga signaturmelodier är det väl dags att gå in på nationalsånger och snabbt konstatera att ingen har varit eller kommer att vara större än det här.

 

Romantiska pärlor bland silvergranar

Det är ju Alla Hjärtans Dag idag och då ska man ju vara extra romantisk.

Och Apan är inte sämre än att han kan kasta ut lite romantiska pärlor åt svinen och spela en låt från förr om kärlek.

Och vad är då bättre att fira kvinnor med än en åldrande fransman med armeniska rötter som står och sjunger bland silverfärgade granar i tigerrandig kavaj?

Nä jag tänkte väl det.
Så här kommer därför Charles Azanvour med sin superhit "She"



Snäll som jag är skickar jag även med en Valentine-spellista signerad Niklas Strömstedt.
Valentins örhänge

Spelhörnan

Dead Space 3

Xbox 360/PS3/Pc
Visceral Games
Betyg: 2 Herr Nilsson

Tyvärr blev det som jag hade befarat med det senaste spelet i Dead Space-serien.
För även om man även denna gång hade en del förhoppning om att denna rymdskräckis, man har till och med inkluderat ett sökande efter en tjej, skulle bli bra blir utfallet enbart en axelryckning.
Visserligen är det stundtals väldigt tryckt stämning och hopplösheten ligger alltid på lur bakom nästa hörn men det blir aldrig riktigt riktigt intressant.

Störst förklaring till detta finns i att storyn som kan tyckas som ambitiös saknar en röd tråd och ordentlig styrning.
Känslan man får är att det är ett gäng glada programmerare som knackat kod, eller hur man nu gör, så fingrarna blivit blodiga, men det inte har funnits någon person som haft Vegamössan på sig och styrt utvecklingsskutan.
Resultatet blir en konstigt hoppande story som har stora luckor.

Och när vi ändå är inne på saker som är mindre bra måste jag även bara slå ner på styrningen som känns som en arkefakt från det förgångna. Det tar en kvart att vända sig om och sikta är stört när omöjligt, i alla fall för en gammal apa som mig.

Den stora förhoppningen med spelet inför releasen, co/op-läget, blev inte heller det så bra utan mer som resten av spelet, halvdant..
Visst det är kul att lira med någon och dela den skräck som finns i spelet, men upplägget lämnar en del att önska.
Framför allt det faktum att man då och då tvångsförflyttas dit ens kompis, ett faktum som är helt absurt och ofattbart.

Så som sammanfattning kan man bara konstatera att denna spelserie aldrig kommer att komma från lovande till riktigt bra. Vad det beror på vet jag inte men Visceral Games för det aldrig att lyfta och efter tre försök kanske man bara låta det bero och gå vidare med andra projekt.

Veckans citat

" If I thought I could win one more soul to the Lord by walking on my head and playing the tambourine with my toes, I'd learn how!"

Frälsningsarméns grundare William Booth visar hur långt han är beredd att gå för att rädda människor från skärselden.

I Apans Öron

När jag var ute och gick idag i snöfallet på västkusten slog mig tanken att jag kanske skulle börja tvinga på folk lite musik igen och göra Spotify-listor.

Så i alla blygsamhet kommer här sexton låtar som har fångat mitt intresse sedan jag gjorde dessa listor senast.
Och eftersom jag har varit extremt lat, tror senaste gången jag uppmärksammade er på musik var för nästan två år sedan, så är detta givetvis bara ett axplock på vad som har susat genom Apans lurar under denna tid.
Mest nöjd är jag över att jag har lyckats baxa in både hård metal med Iron Maiden och pretantiös ton från Anna Järvinen.

Hoppas på mycket nöje ändå, trots denna bredd (Fler spellistor finns som vanligt till vänster i listen.)

Så Föll Snön Tät Och Tung En Februaridag

En Kvinna Som Hon - Ulf Lundell: Självklart måste vi inleda med låten som gav mig inspiration till spellistans namn. Det räcker väl så med anledning.

Aces High - Iron Maiden: "There goes the siren that warns of the air raid. Then comes the sound of the guns sending flak. Out for the scramble, we've got to get airborne. Got to get up for the coming attack."
Detta är banne mig ingen inledningsfras på en tryckare som kan leda till en spirande romans.
Tung fartfylld berättelse om en luftstrid under "The Battle of Britain" signerad Steve Harris. Gott så.

Porslin - Anna Järvinen: Någon har sagt mig att för att uppskatta denna låt ordentligt måste man nog sitta på en sten vid en sjö i en skog, åh bloggens första Gyllene Tider-referens.
Men då sätter vi väl oss där då för böveln för detta är bra.

Strövtåg i Hembygden - Mando Diao: Låt ett gäng svåra rockers från Borlänge sätta tänderna i en skogstokig värmländsk poets texter och resultatet kan bli mycket bra.

Första Snön Är Alltid Vitast - Mauro Scocco: Ställ Mauro Scooco och Tomas Andersson Wij tillsammans framför en mikrofon och man vet att produkten blir makalös. Lägg sedan till Plura Jonssons som läser lite som inledning och det blir magiskt.

Mad World - Gary Jules: Den här Tears For Fear-covern är så vacker att man bara vill gå av på mitten. Det kommer jag naturligtvis inte att göra utan istället fortsätter jag bara med min Spotify-lista.

Händerna Mot Luften - Petra Marklund: "Händerna upp i luften. Pannan mot baren, nu spränger vi taket."
Vem har inte känt som någon gång när man har varit ute och svängt sina lurviga.
Petra Marklund fortsätter på den inslagna och framgångsrika vägen med att sjunga på svensk. Som stöd har hon denna gång Joakim Berg som både skrivit och rattat denna låt. Så vad kan bli fel.

Är Vi Lyckliga Nu? - Ulf Lundell: Jag blir aldrig lyckligare än när Mäster ställer sig lite bredbent, plockar fram det här soundet och bara kör.
Så jag Ulf, vi är lyckliga nu, väldigt lyckliga-

Gitarrer & Bas, Trummor & Hat - Hästpojken: Första frågan. Varför döper man ett band till Hästpojken? Med den frågan ställd, denna låt som hämtas under Hellströmsdoftande trakter är ett mycket gediget hantverk.

I'm Ready - Fats Domino: Kan man ha någonting emot en man som ser ut så här och kan man göra annat än gilla hans musik.
Nä, mer rock 'n' roll-piano åt folket säger jag




Ingen Kunde Röra Oss - Kent: Tidigare på listan hörde vi hur det kan låta när Jocke Berg sitter i produktionsstolen. Så därför är det inte mer än rättvist att han får kliva på andra sidan av glasrutan och ställa sig fram micken själv. Här kommer därför en låt som han och de andra i Kent släppte som en nyårspresent till sina fans. Klart man blir glad av presenter ...

Moon Landning  Sivert Höyem: Jag tackar min gamle fotboll- och snowracervän, tillika före detta assisterande allsvenske tränaren, Magnus Olofsson för att jag upptäckt denna låt. Stort tack Magnus.

Jag Och Min Far - Magnus Uggla: När Uggla tog ton i denna omskrivna Olle Ljungström-låt i "Så Mycket Bättre" var det nog många som ramlade baklänges. "Va kan Uggla låta så här och kan hans skriva sådana här texter?" Tydligt och lysande bevis på att den lille retsticka från Östermalm är så oerhört mycket mer än pom pom och simpla refränger.

Emmylou - First Aid Kit: Vad kan vara mer bedårande än en kvinna som står rakt upp och ner på en scen och sjunger enkla singer/songwriterlåtar med countrytouch? Tja, två systrar från Enskede kanske.

Some Die Young - Laleh: I Sverige visste vi redan att Laleh Pourkarim var en vacker, spröd och bra låtskrivare. Efter den 22 juli 2011 visste hela Norge detta också denna låt blev till ett nationellt plåster i sorgearbetet efter de tragiska händelserna i Oslo och på Utöya och något som alla i vårt grannland tog till sina hjärtan.

Sång Från Koster - Eldkvarn: Självklart har jag lyssnat på Eldkvarn sedan sist också, fattas bara annat. Här går tv-kocken Plura runt på sitt älskade Koster och tänker på både det ena och det andra. Inte minst försöker han sig, inte speciellt framgångsrikt ska dock sägas, på att sjunga på bohuslänsk dialekt. Men vad fan gör väl det, det är ju Plura.

The Return of the Monkey

Men se på fan vad som hände här.

Den slumrande jätten som gemene man kallar för Janson På Berget verkar äntligen ha fått lite liv igen.

Vad denna pompösa blogg kommer att innehålla blir väl som vanligt en massa trivialiteter utan större vikt.

Närmast på programmet står en Spotify-lista som är under produktion.
Tills dessa får ni hålla till godo med denna pärla när Tore Kullgren får lära sig att ragga på krogen och vi får redan på att Björn Ulvaeus egentligen är ett troll.

 

Tillökning i kejsarfamiljen

TROLLHÄTTAN: (TT) Under dagen meddelade presstjänsten på Hovslagargatan att kejsarinnan, Josefin den Vackra, nedkommit med två välskapta barn, en flicka och en pojke, på Norra Älvborgs Lasarett.

Detta innebär att väntan äntligen är över för Kejsarparet av Hovis och att de båda nu kan se fram emot att vara föräldrar, något de har längtat efter under lång tid.

Glädjescener bröt på en mängd platser runt hela jorden när nyheten kablades ut via världens medier och människor kramades och pussades spontant under lyckoruset. En i sanningen dag att minnas för dess glädje och framtidshopp.

Få uppgifter har läckt ut om vad de båda nykomlingarna, som klockade in på dryga tre kilo vardera, ska komma att heta eller vilka landområden de kommer att styra över.

Bland gratulanterna märks bland annat Kronprinsessan Viktoria och Prins Daniel, Malin den Visa - Hertiginna av Kolvik, Robert den Hårfagre - Greve av Hisingen, Peter den Pompöse - Sheriff i området Söder om Söder och Apan I - Kungen av Fredsgatan.
- Fantastiskt roligt att dessa två fina människor blivit föräldrar. Det är verkligen en dröm som gått i uppfyllelse, en dröm som jag hoppas att jag och Daniel snart ska få uppleva, säger Kronprinsessan Viktoria när hon nås av nyheten på Haga Slott.

Och inte var tonläget mindre muntert på Berget där Kungen av Fredsgatan har sitt residens.
- Trots att jag inte på något sätt varit inblandad är detta utan tvekan en av de lyckligaste dagarna på väldigt väldigt länge. I mina ögon har jag svårt att se några mer lämpade och perfekta föräldrar än just Kejsarparet, eller som vi vänner får kalla dem, Josefin och Stefan. Detta kommer bli spännande tider för oss alla, säger Apan I från sin höga alabastertron på Fredsgatan.

I morgon kommer alla landets kyrkor ringa under en timmas tid och salut med 42 skott i två omgångar att skjutas.

Även vi på Tidningarnas Telegrambyrå vill också passa på att sända våra varmaste hälsningar till kejsarparet Josefin och Stefan och samtidigt skicka med en liten låt.

Stort grattis till er båda.

Ett okonstlat grattis

Här sitter jag som blandning av en fordonselev med sedvanlig tröga penna och en naturare med sanslös prestationsångest inför ett uppsatsprov och detta inför en av årets viktigaste, den som ska bli en grattispost till Malin Kolviken när blir ett år äldre.

Jag hade tänkt att dra till med ett väldigt enkelt och väl beprövat kort. Den där Apan målar upp sin bild av vad som hände på festen.

Men efter att suttit en stund, lagt pannan i djupa veck och svurit en stund lade jag ner denna idé.
Inte för att festen, som dagen till ära hade flyttats ut till idyllen Kolvik, på något sätt var tråkig eller trist.
Snarare tvärtom då den bjöd på både fylla, barn, en manodepressiv Apa, god mat och skogstokig fransk bulldog som hette Soja (på bilden).
Nej snarare berodde det på att "skribenten" inte var karl nog att komma något roligt att skriva.

Fast å andra sidan varför ska jag hålla på och konstla till det.
Malin vet, eller jag hoppas i alla fall att hon vet, att jag håller henne som en av mina allra bästa och varmaste vänner.
För även om vi kan ryka ihop som åskmolnen hopar sig över våra huvuden kommer vi alltid ut på andra sidan som de bästa vänner igen.
Eller som jag sa till henne för några dagar sedan. "Du är ju som du vet min själsliga och moraliska mentor i livet".

Vad det vad som föranledde dessa svulstiga ord?
Jag stod inför valet av vilken dryck jag skulle köpa för att dricka under helgens fest och jag hade två val ...
Som tur gav hon mig som vanligt det bästa av råd då hon rådde mig att köpa båda dryckerna för att det "inte skulle ta slut"
Sådan är hon, Malin Kolviken. Klok, förståndig och aldrig rädd för att ta viktiga beslut.

Till sist vansinnigt stort grattis och samtidigt ska du med dig en låt som du av någon anledning älskar mest av allt just.
Och bara genom att spela denna låt, som är ett satans påfund, borde ge ett bevis på hur mycket jag tycker om dig ...

En tävling i hårdhet

När nu nyheten har nått oss om att James Arness, framför allt känd i Sverige som Zebulon "Zeb" Macahan, lämnat detta jordelivet är det högtid att bestämma men som är den hårdaste mannen som funnits på jorden.

Är det "Zeb" eller det min favorit till titeln, Jock Ewing (spelad av Jim Davis)?
Tja ni bestämmer.

Först ut kommer det ett vansinnigt hårt klipp med "Zeb" när han är på jakt efter en niding som han både läsa lusen av och göra upp räkningen med.
Och det är väl bara att konstatera att James Arness är en oerhört hård variant av människosläktet.
Eller som kommentaren till klippet säger: "Look at how he shoves the guard away at 3:09! No three-days-a-week at the gym there, only RAW STRENGTH!"

Tyvärr har jag inte hittat något klipp som går att bädda in med Jock "The White Eagle" Ewing, utan ni får nöja er med den stora bilden på honom för att avgöra om han är den hårdaste mannen som gått i ett par skor.
Klipp eller inte. Alla som växte med Dallas vet att Jocken var en herre, en örn, en härförare, eller kortare sagt en redig karl.

Ytterligare en sak som Jock är att han satt och borstade på Cattleman's Club med kompisar som, och smaka på de här namnen, Jebson Ames, Wade Luce och framförallt Punk Anderson.

Men som sagt det är ni som bestämmer.