Samma rädsla - Nya skämtobjekt

Vad ska man säga om Tyskland?
De har i alla fall aldrig långt till att hänge sig åt främlingsfientlighet och göra sig lustiga över andra folkslag och religioner.

Här har några tokskallar inför en parad någonstans i Tyskland funnit det passande att stampa upp dammet från 30-talet på nytt och göra sig lite lustig över etnisk minoritet.

Den gången var det judiska köpmän som porträtterades med stora näsor och fulla pengapåsar.
Idag är muslimska papier mache-kvinnor i slöjor och niqab som förs fram för att folk ska skratta åt dem.
Och för att extra påpeka vad upphovsmännen, antar att det inte är några kvinnor, anser om islam och dess utövare är det även en europeisk man i riddarrustning som sitter på en häst och som har spetsat en av kvinnor och hennes barnvagn med sin lans.

Helt vansinnigt och inte får man någon större hjälp i att känna hopp för Tyskland av de som kommenterar spektaklet.
För även jag inte kan tyska flytande låter i alla fall i mina öron som tv-männen tycker att det är ett ganska lustigt skådespel, skratt brukar vara en markör på att man gillar det man ser.

Spelhörnan

Killzone 3
Playstation 3
(3D/Sony)
Betyg: 3 Herr Nilsson

Så var det då åter dags att ge sig i kast med Helghast-medborgarna igen för att kasta ut dessa usla varelser från universum. Alla ni som varit med för vet vad det handlar, det kommer att bli ett skjutande utan dess like.
Vi får återse gamla bekanta då du själv spelar som Rico Velasquez och då en av de personer du ska rädda är huvudpersonen i förra spelet, Tomas "Sev" Sevchenko.

Det primära målet är dock som vanligt i Killzone att stoppa Helghasterna och deras tokige general Orlock. Och utan avslöja för mycket får det hela sin upplösningen i en tusan till smäll.
En bra förstapersonsskjutare som, även om den inte på långa vägar kommer upp i samma nivå som Xbox 360-exklusiva Gears of War, kommer att ge Sony en hel del säljargument i konsolkampen mot den amerikanska jätten.

Killzone 3 är också det första spelet i serien som är kompatibelt med Playstation move-kontrollen och kanske det mest intressanta, spelet är ett av de första spelen från Sony som kan spelas i 3D.
3D-effekten kan jag tyvärr inte säga så mycket om då jag inte begåvats med en sådan tv och med move-kontrollen är det bara att konstatera. Den är precis lika menlös som den varit till alla andra PS3-spel. Den vanliga handkontrollen är bäst och därmed basta.

Test Drive Unlimited 2

Playstation 3/Xbox 360/Pc

(Eden/Atari)

Betyg: 4 Herr Nilsson

Test Drive var förr i tiden ett av mina allra största favoritspel, främst kanske för att man fick ratta de tuffaste bilarna på ett verklighetstroget sätt.
Men i takt med att det numera går tretton realistiska bilspel på ett dussin har spelet fått allt svårare och svårare att övertyga mig. Inte ens möjligheten att få spela mot obegränsat antal spelare när Test Drive Unlimited kom för några år sedan fick mig att gå igång ordentligt på spelserien igen.

Men när nu TDU 2 släppts har i alla fall jag fått nytt hopp om Test Drive-världen.
Anledningen till detta är det storyläge som spelet har begåvats med. Belackarna kan visserligen säga att upplägget, bli berömd genom att vinna tävlingar, är något man redan sett till leda och inte alls känns speciellt fräscht. Och visst kan jag till viss del hålla med om detta, men jag tycker ändå att spelet håller bättre klass än mycket annat på marknaden.
Stor del i denna känsla är att man även denna gång när som helst kan utmana någon medtrafikant på racingduell, något som gör att spelet aldrig blir enformigt.

Men denna del av spelet är också det som har varit TDU 2:s största problem hittills.
Spelutvecklarna Eden har nämligen hittills haft minst sagt stora problem med de servrar som ska ta hand om alla spelare. Dessa problem har fått till följd att motspelare har saknats och att Ibiza och Hawaii där spelet utspelar sig allt som oftast har varit en mycket karg och ensam plats. När nu dessa problem är på väg att lösas blir Test Drive Unlimited 2 ett riktigt bra spel som ger många speltimmar för pengarna.

Att bli kapad och ändå sågad

Jag märker att den där Nani utanför Manchester United inte är en speciellt populär fotbollsspelare.
Efter att ha åkt på en av säsongens värsta tacklingar av Liverpools Carragher är det Nani och inte Carragher som får utstå de värsta smädelserna.

Respekterade The Guardian skriver att Nani förmodligen inte blev bjuden på chokladtårta i omklädningsrummet av Sir Alex då han låg på planen och grät efter ett köttsår. Många andra anser också att det är högst ironiskt att ligan största fuskare åker på en av ligans värsta tacklingar.

Och även om kan tycka att dessa åsikter kan tyda på ett lite väl grabbig inställning till saker och ting vet jag ändå inte själv vad jag ska tycka.
Tacklingen är givetvis utanför alla råmärken som finns i regelboken och Carragher skulle naturligtvis inte ha spelat mer efter den tacklingen.

Men samtidigt tycker jag att Nani uppträder på ett mycket märkligt sätt. Man kan inte vara livshotande skadad om man klarar att resa sig upp linka fram till domaren och beklaga sig för att sedan ramla handlöst för att Steven Gerrard puttar honom på axeln.

Att han gråter är väl okej, ett köttsår på benet kan göra jätteont, och det har jag inget att säga om.

Men en stor del av den kritik som Nani nu får i England bottnar nog i att han under hela sin karriär i Premier League haft en liten liten tendens att överdriva de smällar han får.

Norge - Objektivitetens högborg

Jag vill här med be alla hejarklacksjournalister som jag har häcklat under den senaste tiden om ursäkt.

Ni är inte alls speciellt partiska i era referat, i alla fall inte om man jämför er med norske, det är tydligen i Norge som tokskallarna i denna genre finns, Sven René Nygaard, radioreporter på Radio Prime.

För att kalla den killen för objektiv och sansad i sitt referat är en så stor överdrift att det inte liknar något.

Matchen är en avgörande kvalmatch till norska högstaserien, Tippeligan, och det är Sarpsborg kvalar sig uppåt mot lokalrivalen Fredrikstad ska hålla sig kvar.
Nygaard är minst sagt supporter till Sarpsborg och det hans också hans lag som vinner kvalmatchen, i alla fall ni inte kan uttyda detta mellan alla stön, skrik och allmänt jubel han utstöter

Hans hån till Fredrikstad och dess tränare är obetalbar när han utstöter "Å Kjære,store skaper! Tom Keiko Nordlie, nå må du ned og spille mot Tromsdalen for 169 mennesker og Løv Ham for 82"

Detta klipp är som man säger helt obetalbart i genren "journalister som lagt undan objektiviteten".

"Your boys took a hell of a beating!"

Ibland kan man lite mer glad än vanligt över en seger i fotboll.
Men gladare än norske radiokommentatorn Bjørge Lillelien blev 1981 kommer man aldrig att kunna bli.

Frågan som den oinvigde kanske ställer sig kanske är om Norge rent av precis vunnit VM eftersom Lillelien blir så här tokglad? Eller har kanske norska landslaget genom sin insats räddat livet på honom?

Åh nej. Anledningen är att Norge precis slagit England i kvalmatch till VM 1982.

Förutom att hans glädjeutbrott är en symfoni i övertänd glädje är det också en väldigt bra exempel på vilken nästan ohälsosam respekt norrmännen hade och har än i denna dag för det engelska landslaget.

"Maggie Thatcher, can you hear me?. Your boys took a hell of a beating".
Lysande.

Veckans ryss

Får jag lov att presentera Shamil Tarpischev, rysk förbundskapten i tennis, som under helgen från sin plats på bänken i Davis Cup-matchen mellan Sverige och Ryssland kommer att leverera allt som krävs av en tvättäkta rysk pamp.

Ledstjärnor för dessa män är: Butterhet, en pompös kroppshållning och att aldrig jubla över någonting någonsin.
Attribut som den gode Tarpischev svarade upp mot med bravur under fredagens inledande singelmatcher.

"Rätt opp i plocken"

Vi har tidigare fått stifta bekantskap med journalister från så väl tidnings-och TV-branschen som iklätt sig hejarklappskepsar.

Denna gången ska vi åter byta media och samtidigt flytta oss från Sydeuropa till vårt egna lilla land Sverige.
Vi ska närmare bestämt bege oss till Småland och en radioreporter vid namn Håkan Lönngren.

Håkan har, eller i alla fall hade, som arbete att bland annat referera hockeymatchen åt Sverige Radio P4.
Och så långt är väl allt frid och fröjd om det inte vore för den lilla detalj att han även är är vad enklast skulle kunna benämns toksupporter till Nybro Vikings, ett ishockeylag som han med jämna mellanrum är satt att bevaka.
Och jag skulle fortfarande faktiskt kunna köpa upplägget, vi har ju alla favoritlag som vi håller på.

Nej, problemet börjar då Håkan Lönngren under sitt arbete inte har en antydan till att dölja sin sympatier och känslor när Nybro Vikings spelar.

Så låt oss då höra några exempel på vad som kommit från Lönngrens strupe och gått rakt ut i etern.

Oh night, Oh night, Oh lovely Istanbul night

Det behövs väl egentligen inte sägas, men detta är en av mina bästa kvällar framför TV:n någonsin.

Det är Champions League-final 2005 och Liverpool har ställts mot Milan på Atatürk-stadion i Istanbul.
Den andra halvleken har precis börjat, The Traveling Kop har under paus sjungit "You'll Never Walk Alone", Dietmar Hamaan har bytts in på mittfältet och Milan leder med 3-0.

Det som hände under den resterande matchen är som man säger ljuv ljuv historia, historia som Milan borde varit förberedda på då Liverpool med press på sig att vinna med två mål några månader tidigare i den sista gruppspelsmatchen mot Olympiakos vänt 0-1 till 3-1 i andra halvlek på Anfield.

"We Got It Five Times"

När Apan själv får välja

Melodifestivalståget har nu åkt förbi de fyra inledande stationerna och har nu två stopp kvar innan vi kan kora vem som ska representera vårt land i Tyskland.

Som vanligt är det en hel hög med trist och lama låtar som har paraderat förbi under de fyra första lördagarna. Men det finns också några låtar som fått en att inte helt och hållet sluta tro på det där med tävlingar i musik.
Jag hade därför tänkt att nämna två av dem, eller rättare sagt de enda två som fallit mig riktigt i smaken.

Och nej. Jag tänker inte lyfta fram Danny eller Eric Saade. Hyfsade låtar men inte i närheten av kunna vinna några priser i min bok.

Nu kommer det gå alldeles utmärkt för dessa två polerade och välartade pojkar ändå, det kommer inte minst alla kvinnor (från pilska tonårsflickor med obegränsat mobilkonto till kvinnor i 30-40-årsåldern som är lite småsugna efter några glas rött och lite potatisgratäng) att se till.

Nej istället är det två andra som förtjänar uppmärksamhet.
Först ut är det Pernilla Andersson, jaja hon ser också bra ut, med sin "Desperado", en låt som under den första deltävlingen fick mig att utbrista: "Så där ja. Nu börjar festivalen!".
Nu räckte inte min känsla riktigt till en direktplats i finalen men till Andra Chansen bar det i alla fall.
Låten är ett nytt exempel på att Fröken Andersson, tilllika Backyard-Dregens flickvän, kan det där med att knåpa ihop countrydoftande dängor som jag har lärt mig att älska. Att hon sedan har en glugg mellan tänderna och spelar gitarr åt "fel" håll är bara saker som upplevelsen ännu bättre.
Enda felet med låten är väl att den är lite för lik Anderssons genombrottslåt "Johnny Cash & Nina P". Men det felet tar jag i detta sammanhang med en klackspark.

Det andra exemplet på bra musik från årets melodifestival är en artist som man väl egentligen inte trodde att man skulle få se på festivalscen.
Men i den sista deltävligen stod den tvättäkta smutsrockaren Nicke Borg från Backyard Babies på scenen med sin "Leaving Home". En insats som tog honom direkt till finalen i Globen.
Och som han gjorde det. Låten som har klara likheter med Green Days "21 Guns" är en rocktryckare av bästa märke och ett bevis på "Saved By The Bell" från Backyards självbetitlade album inte var en gångs företeelse.
Och om nu ska säga något negativt om den gode Borg får det bli att han inte riktigt klarar att bära upp sina stora mängder tatueringar. Så fort jag får se hans armar känner jag att det skulle behöva lite bisceps för att hela ekvationen ska gå ihop.
Låten är dock bland de två bästa under årets melodifestival.

Till slut kommer det dock att gå som man har befarat.
Danny eller Eric Saade vinner hela skiten. Alla kommer vara nöjda och belåtna, pressen kommer att skriva att vi har en vinstchans i Europafinalen och sedan kommer vi att hamna på den under halvan med sedvanliga tårar och tandagnisslan.

Jag vill dock påpeka att jag inte för ett ögonblick tror att mina favisar skulle göra bättre i från sig. Det är bara så roligt att vi bryr oss så sanslöst om Schlager-EM och att vi varje år har en sanslös hybris om vår förmåga att veta vad folket i Europa vill ha.

En vän utan Hellström-biljett

Efter att ha hållit sig borta från Berget under några dagar, dagar som ägnats åt att skriva ett tämligen kackigt projektarbete, är det nu hög tid att kasta sig upp på bloggsadeln igen och författa lite mer strunt.

Men det har dock inte enbart varit dagar som ägnats åt skrivande. Nej för jag har kommit på att jag lyckats tappa bort min biljett till Håkan Hellströms konsert i Agnebergshallen.

Givetvis har jag mig själv att skylla då jag köpte biljetten alldeles för tidigt och på detta sätt krattat manegedjävlen, lagt upp bollfan på straffpunkten eller ställt mig på alla fyra för att den situation skulle kunna uppstå.
Jag minns med kristallklar tydlighet att jag hängde upp den lilla fina foldern från Ticnet snyggt och prydligt på min anslagstavla, en uttalad strategi för att jag skulle veta var jag hade den.
Tyvärr fungerade inte denna plan för fem öre, något jag upptäckte i förrgår när jag precis innan jag skulle somna fick ett usel tvivel om jag verkligen visste var den fanns.

För det hade jag ju inte, inte den blekaste aning faktiskt.
Och eftersom biljetten verkar vara väldigt långt borta, eller närmare bestämt förmodligen gått upp i rök ovanför Lillesjö-verkets skorsten finns det inget annat ämne för denna bloggåterkomst än en liten musiksnutt.

Så från mig till alla er.
Här kommer förmodligen, om någon god fe inte kommer med en ny plåt, det närmaste jag kommer att komma livemusik från "Falsksångaren från Västra Frölunda" under denna vecka.

Ja jag säger då det. Jag som bestämt mig för att ge killen en rejäl chans.
Här kommer i alla fall en tidig insats från Håkan Hellström, när han sjunger "En Vän Med Bil" på en av Aftonbladets Rockbjörnsutdelningar.