Lucka 6 (När Apan blev miljömedveten)

För några dagar sedan blev jag utmanad av en vän att testa vilket ekologiskt fotavtryck jag gör i världen. Kort och gott om alla levde som jag gör, hur många jordklot skulle vi då behöva för att överleva.

Innan vi alla, Fröken K, Apan och Lilla Lucy, gjort testet var det sina håll ganska högt tonläge om hur oerhört klimatsmarta de var i allmänhet och hur dåligt resultat jag måste få i synnerhet.
Lilla Lucy inledde och meddelade att hon fick 2,4, det krävs alltså nästan två och ett halvt jordklot för att tillgodose hennes behov. 2,4 var också ett resultat hon just då måste varit ganska nöjd med eftersom hon fällde kommentaren: "Slå det om ni kan."

Kvar alltså Fröken K och lilla jag, alla tiders mest nederlagstippade människa.
Vi gjorde det samtidigt och det bara sig inte bättre än att jag fick 2,3, ett resultat som jag naturligtvis var nöjd med eftersom jag i alla fall skulle få ett bättre värde än i alla fall en miljöinspektör på Uddevalla kommun. Miljöinspektör II, Fröken K som är miljömedvetenheten personlifierad, kände jag dock att jag inte skulle kunna rå på.
Hur det gick?
Jo det ska jag tala om för er. Fröken K kräver nästan tre jordklot (2,9) med sitt nästan naturvulgära levene.

Nu vill jag dock å det bestämt säga att 2,3 jordklot naturligtvis inte är något att vara speciellt stolt över då alla borde ligga under ett om vi ska kunna slå oss till ro.
Men att aom ekonom slå två miljöinspektör är ändå en seger i min värld ...

Vill ni testa själva? Gör testet här

Nu avslutar vi med tyska Nicole som vann Eurovisionsschlagern 1982 med en liten som till jorden. En låt som vi alla borde lyssna till.

Lucka 5 (När Eldkvarn goes dance)

Att programmet "Så Mycket Bättre" är, om inte det bästa, så i alla fall snudd på det som vanligtvis slätstrukna TV4 gjort.

På det hela taget ett fantastiskt program med en samling artister som om inte annat visat deltagarna i Idol, som lustmördat låtar varje fredag nu, hur det ska gå till när man gör riktiga covers.

Men frågan är väl, bland alla dessa artister, ändå inte om September, eller Petra Marklund som hon heter, var den som haft den bästa nivån under programserien.
Vecka efter vecka har hon levererat underbara och egna versioner av de andra artisternas låtar.
På platserna bakom kommer Thomas Di Leva och Plura Jonsson i min lilla rankning.
Men som sagt var kan man säga att alla artister gjort ett gediget hantverk under hela programserien och visat att de verkligen är stora artister.

Länge var det dock inte någon av Septembers versioner som var bäst.
Nej den titeln gick fram till gårdagens program till mina gamla husgud Plura för hans insats med Christer Sandelins "Det Hon Vill Ha".

Men det var som sagt tills igår då hon framförde Eldkvarns kanske största hit genom åren, "Kärlekens Tunga" på sitt allra speciella sätt.
Lite färgad är jag, det ska väl sägas, då låten i original under många år av Apan hölls som världens bästa låt alla kategorier.
Men trots att jag hört denna låt säkert tusen gånger, och att originalet fortfarande är nummer ett, blev den pånyttfödd i Septembers fantastiska dansdräkt.
Överhuvudtaget var det ett fantastisk program men många bra varianter på Eldkvarns musik.

Lyssna och njut om ni inte hörde igår:

Lucka 4 (När julen blev lite gladare)

För några dagar fick jag en spellista med jullåtar tillskickad mig.

Men då listan i mitt tycke var en aningen enformig, det var många låtar från samma skivor, samt väldigt trist och oerhört dyster gav jag även denna feedback tillbaka.

Något som fick min oerhört fina vän att utbrista: ”Men gör det bättre själv då!”

Sagt och gjort för nu ger jag er en lista som sträcker över 70-talskitich, julsynth, kyrkokör i Levene, kokain, sketcher och rolig läten från teckande fåglar.
Så mycket nöje.

Jul – Den Glada Högtiden

Santa Claus Is Comin' To Town – Bruce Springsteen: Äh va fan. Vi låter väl Bossen kicka igång det spektaklet. Han gör det med sedvanlig stor pensel och ljudbild. Och han gör det bra.

Mer Jul – Adolphsson & Falk: Enbart att hackspetten i Kalle Ankas Jul är med i slutet av låten räcker för mig. Jag ler inombords varje gång jag hör honom. Vilket innebär att jag har ett ganska bra liv då jag har ljudet som ringsignal på min mobil.

Falling In Love (With Christmas Time) – Moneybrother & Jerry Williams: Om jag inte missminner mig alldeles låg den här duetten som ett gömt spår på Moneybrothers album ”Pengabrorsan”. En smula synd kan jag tycka att inte lyfta fram den mer. Men förmodligen har det att göra med att den är på engelska och resten av plattan var på svenska.

Vinterland – Ulf Lundell: Här har Mäster, som vanligtvis bespottar den mörka halvan av vårt klimat, hittat glädjen med snö, vinter och kyla. Anledningen stavas inte helt oväntat kärlek med en kvinna. Skulle från början vara en duett och som duett, tillsammans med Hilde Heltberg, finns den också på den norska samlingsskivan ”Når Jeg Kysser Havet”.

Mary's Boy Child/Oh My Lord: Frågan är om det går att finna något mer 70-talskitich än just Boney M. Här ger de sig på Harry Belefontes gamla berättelse om jesu födelse från 1956. En discohärlig och tysk hyllning till varför vi firar jul som blev en stor succé när det begav sig.

Feliz Navidad – José Felciano: Nu är det dags att bege oss till de latinska länderna för att höra på vad de lyssnar på till jul. Så här låter det då. José Felciano gör en go och glad in i själen när han sjunger sin egna, men något enformiga låt.

Nu Tändas Tusen Juleljus – Krister St Hill: Här skiter jag egentligen högaktningsfullt i Krister St Hill, ”Nu Tändas Tusen Juleljus” är vacker men den är framförallt med på listan för att jag vid sex års ålder solosjöng denna sång vid Frälsningsarméns luciakonsert 1979. Så det så.

Vargens Julafton – Olof Thunberg: Historien om när Vargen stal sin egna julklappar blir aldrig tråkig och fyller mig med barndomsminnen varje gång jag hör den.

Hem Till Jul – Mauro Scocco: Separationsångest och längtan blir det massvis av när Mauro Scocco berättar om en ung tjejs flytt hemifrån. Kvar är föräldrarna och en enda dröm. Att deras tös kommer hem till jul.

Inte Bara Glögg – Jan Rippe: Kenneth Ålborg tar oss med bland julens flytande läckerheter på julbordet. Denna sketch är så mustig att man inte vet vart man ska sätta munnen.

Rudolph The Red Nosed Reindeer – Dean Martin: Vi går nu från en skandinavisk drinkare till en drinkare i yppersta internationell klass. Mr Martin kunde det där med att hälla i sig destilat, inget snack om det. Men det är heller ingen diskussion om att han kunde sjunga heller. Detta är denna sång om tomtens allra mest utmobbade ren ett bevis på.

Det Regn Som Faller – Eldkvarn: Låt oss då höra på första gången Plura Jonsson berättade att han använt kokain. Tyvärr var det inte sista gången, men ingen gång blev det lika stort rabalder som när han på Ulf Lundells nyårskonsert 1985 framförde den låten för första gången och pressen gick fullständigt i taket.

Fairytale of New York – The Pogues & Kirsty MacColl: Kanske inte det mest innovativa val på en jullista, men låten måste ändå vara med då den ju en av de bästa holiday season-låtar som finns.

Jultomten Är Faktiskt Död – Cornelis Vreeswijk: Kanske inte den mest myspysiga jullåt som exiserar. Men det är ändå ett brilljant vykort från en julfest för något större företag. Innehåller också ett gäng suveräna Vreeswijk-rim också.

Tomten Jag Vill Ha En Riktig Jul – Busungarna: Den här låten hörde jag första i Nöjesmaskinen 1982 och föll direkt för den. Självklart var det inte för låtens kvalité som jag föll utan snarare för att den innehöll drömmar om radiostyrda flygplan, Donkey Kong, flipperspel och fotbollsspel. Med andra ord precis vad en då 12-årige apa behövde.

O Helga Natt – Artur Erikson: Oerhört mycket jul hos mormor och morfar i Levene. Varje gången jag hör denna sång skickas jag tillbaka till kyrkbänken under julottan där de stolta männen och kvinnorna i Levene kyrkokör sjöng så ljusen fladdrade under takbjälkarna. Artur gör det bra men Jussi B gjorde det givetvis ännu bättre.

It Doesn't Often Snow At Christmans – Pet Shop Boys: Husdjursaffärspojkarna levererar i vanlig ordning och då brukar det vara ordning på torpet. Så även denna gången ...

Snowman – Eskobar: Hade inte hört låten förrän tills några dagar sedan och jag föll direkt. Vet inte varför men jag gjorde det. Kanske på grund av att de sjunger om en snögubbe på syntaktigt sätt.

Sleigh Ride – The Ronettes: Här har demonproducenten och tokskalle Phil Spector skruvat upp alla reglar som hade i sin ”Wall of Sounds”. Och då blir det också en maffig jullåt med motownstuk på det också.

In The Ghetto – Elvis Presley: Elvis är som han alltid är. Pompös, storslagen och alldeles alldeles underbart bra. En mörkare sida av julhelgen.

Back Door Santa – Clarence Carter: Bara låtnamnet gör den värd att ta med. Sedan är det en ganska ruff soul/boogie-låt också, något som inte heller ska underskattas.

Last Christmas – Wham: Antingen säger man som min vän: ”Åh vad jag är trött på Wham!”. Eller så säger man som: ”En helt okej låt om kärlek i miljöer av klädda granar, äggtoddy och snötyngda tak”. Det är bara att välja.

7 O'Clock News/Silent Night – Simon & Garfunkel: Att blanda två röster som uppenbart är satta på den här jorden för att harmonisera med en radioröst som berättar nyheter från Los Angels är lysande. Medan Simon & Garfunkel sjunger om jesufödelse berättar radiorösten bland annat om att komikern Lenny Bruce dött av morfinöverdos.

Vintern Blev För Lång – Pernilla Andersson: När vintern blir alldeles för lång är naturligtvis bra. Det tyckte inte heller Pernilla Andersson som skrev denna låt om när hon och hennes hamnade i ett mörker som aldrig ville ta slut ...

Do They Know It's Christmas – Band Aid: Bob Geldof må tycka att hans alster är alldeles förskräcklig. Men det tycker inte jag och därför får den avsluta denna lista. Låten är också en bra påminnelse om att det finns en värld utanför våra snötäckta fönster och välfyllda bord.

The Thrilla in Manila

Jag har alltid varit en Muhammad Ali-man och är väl så fortfarande.
Men hans motståndare Joe Frazier kan mycket väl vara jordens näst coolaste man.
Detta står klart sedan jag tittat på den dokumentär som gick på SVT i tisdags som handlade just om världens mest berömda boxningsmatch, "The Thrilla in Manila".

För aldrig har en man fått så helvetes mycket skit inför en boxningsmatch och aldrig har en man varit coolare inför det. För trots att Ali smällde på med de tunga trashtalk-vapnen, han kallade sin motståndare både för dum, ful, Onkel Tom och liknade honom vid en gorilla, som givetvis rimmar på Manilla, bemött aldrig Fraizer orden utan ville vänta tills det brakade loss i ringen.

Och brakade loss det gjorde det sannerligen. I 14 ronder gick de båda lös på varandra och när Fraizers sekond kasta in handduken strax innan 15:e och sista ronden skulle börja var Joe Fraizer nästan blind med igenmurade ögon och Ali rasade ihop strax efter att han sig upp från stolen för att jubla.
Ali erkände senare i efterhand att han aldrig känt sig så så nära döden som den gången i Manila.

Tuff match och en makalös dokumentär med en massa sköna och cigarrökande ringrävar fick vi oss till livs under de 90 minuter som dokumentären varade. SVT kan det där med att köpa in dokumentärer.

Dokumentären är också en lysande exempel på hur olika och orättvist världen kan behandla människor.
Muhammed Ali anses som världen störste idrottsman genom tiderna och har tjänat massvis med pengar. Frazier som nästan var lika bra bor numera i ett litet rum på sitt gym som han driver i Philadelphia.

Lucka 3 (När läsarna fick bestämma)

On this day 2010 blir det tävling på Berget.

För idag ska det avgöras.
Vem gör den bästa versionen av One. Är det originalet med U2 eller är det Johnny Cashs sträva röst som gör sig bäst?

Ni har hela makten i er hand och använder den genom att rösta på den version ni tycker är bäst uppe i vänster hörn av bloggen.

Lucka 2 (När MTV-kidsen blev livrädda)

2 december. Ja den dagen går verkligen inte till historien som den mest händelserika.
Men vi gör i alla fall ett försök, ett musikaliskt försök.

On this day 1983 premiärvisade MTV fullängdsversionen av Michael Jacksons "Thriller".
Och även om jag personligen inte anser denna låt, vars video är inte är mindre än 14 minuter lång, som "Popkungens" allra bästa går det ändå inte att blunda för vilken lavin låten och framförallt Thriller-albumet satte igång.
Visserligen var killen känd innan men med "Thriller" blev han den störste bland de största.

Ett lysande exempel på detta är väl att albumet är världens mest sålda skiva och sålt i makalösa 110 miljoner exemplar. Som ett tecken på storheten kan nämnas att tvåan, AC/DC:s "Back "n Black", sålt i 49 miljoner exemplar.
Eller om man slår ihop tvåan och trean Pink Floyds "Dark Side of the Moon fattas det ändå 16 djävla miljoner skivor.

Bäst på skivan är dock Beat It som är en alldeles sjusärdeles del av musikhistorien.

Så på med huggtänderna nu så kör vi, dock med en kortare version.

Lucka 1 (När världen blev kallare)

On this day 1 december 1995 blev världen en aning kallare för alla killar och helvetes massa angenämare för en 19-årig spoling vid namn Ted Karlsson.

Det var nämligen denna dag som han slutligen slog klorna i den ständigt leende Helen Sjöberg på Carlias klassiska häng Barock.

Och sedan dess har de båda som två tätt surrade fregatter lugnt skridit fram på kärlekens stora hav. Det enda av dramatik är de två troll till barn, Thea och Milla, som nu guppar på var sin sida om de båda.

Några år senare, på självaste julafton slog de också till med giftermål och lämnade Sjöberg och Karlsson bakom sig för att gå vidare i livet som The Helleborns.
Men det är som man säger en helt annan historia.

Jag är inte helt säker på vilken låt som fick det att klicka men 1995 är denna låt en bra gissning:



I den stora världen var det just denna dag 1955 som Rosa Parks visade ett satans civilkurage när hon som färgade kvinna vägrade att resa på sig för en vit man på en buss i Montgomery, Alabama.
Mrs. Parks arresterades givetvis enligt de "tidsenliga" lagar som rådde för tillfället. Men hennes aktion startade ändå en lavin av hopp bland de färgade i USA och anses än i denna dag som en av de största milstolparna i USA:s människorättskamp.
Snyggt gjort och bra rutet säger jag.

Nu återstår väl bara att säga hej för denna gång se vad som kan vara värt att ta upp i morgon.

Det är 1 december ...

... dags att värma upp frontlastaren.

Och med frontlastaren menar jag givetvis denna blogg som tvärtemot björnen legat och slumrat sött när vädret varit som skönast.

Men nu är det dags för Apan att gå upp som lukta på glöggen och han ska göra det med en klassisk "On this day"-rutin i form av en julkalender fram till jul.

Så då kör vi väl i de kommande inläggen då.

The Old Grog

Får jag lov att presentera Edward "The Old Grog" Vernon, född 12 november 1684, död 30 oktober 1757.
Vernon var en brittisk sjöofficer som enligt legenden ska gett upphov till namnet på en av våra favoritdrycker, groggen.
Det är lite osäkert men historien säger att ordet uppkom sedan Vernon under ett långt uppdrag till sjöss beordrat sina sjömän att späda ut romransonen med vatten.
Rom utspädd med vatten kom sedan denna dag att kallas grog efter amiralens smeknamn "the Old Grog". Ett smeknamn han fått då han hade som för vana att gå omkring i en vädertålig rock gjord i materialet grogram (en blandning av ylle, silke och mohair).
Eller så var uppkomsten till smeknamnet att Amiral Vernon helt enkelt bara var djävligt glad i sprit ...

Hur som helst har vi i och med detta också hittat ett av de bästa smeknamn man kan ha "The Old Grog" - "Gamle Groggen". Det är annat än Micke, T-Dog eller Kricke det.

Men även i Uddevalla har vi vår egen "Old Grogg", en herre som i dag även råkar att fylla år.
För är det någon som "Groggmeister" i min bekantskapskrets så är det Urban Larsson.
För till varje ny fest har han en ny blandning på gång. Samtidigt passar han också på att sprida sitt evangelium om vilken underbar dryck han har rört ihop.
Det ska dock sägas att han ha en bra näsa och smaklökar för vad som går ihop då det mesta är ytterst delikat. Men framöver allt man blir pigg och uppåt av hans brygder, en ingrediens så god som någon.

I maj ska han också göra en ärbar kvinna av sin älskade Erika då de båda, med entouruage, kommer att ta SAS-kärran över Atlanten för att ingå det äkta ståndet i "Syndernas Stad", Las Vegas.
Något säger mig alltså att jag inte behöver vänta ytterligare ett år innan jag får tillfälle att gratta.

Men nu ska jag lämna er med lite hård gangsta-rap signerat Ice "Muthafuckin'" Cube.
Återigen Grattis Urban.

I Apans Öron

Klockan 23.40 ringde klockan igår och en överlycklig Fröken K sa: "Jag har skapat en liten Spotify-lista till min syster", kolla den och säg vad du tycker.
Självklart tog jag upp den och möttes av. 97 låtar som den lilla nippetippan skrapat ihop.
Den nya frågan kom blixtsnabbt: "Vad tycker du?"

Jag lovade att återkomma och oj vad jag har tagit henne på orden.
Därför kommer här en Spotify-lista, komplett med kommentarer till samtliga låtar. En uppgift som får byggandet av Noaks ark att likna ett hastverk.

Så utan vidare krångel här kommer Fröken K:s Spotifylista till sin syster, en lista som spretar värre än kvistarna i en påskbrasa.
Som helhet är det en mycket bra lista men spretar som sagt, den spretar.

Oh My God, Whatever, Etc

I Will Always Be Your Solider – Marit Bergman: Ska man göra en Spotify-lista till sin syster är det naturligtvis omöjligt att komma runt Marit Bergmans hyllning till sin storasyster. Snyggt och en snygg inledning på en systerlista. Stort credd till detta.

Lasarettsvisan – Maritza Horn: En sanslöst sorgsen, och vacker låt om den lilla flickan som aldrig fick komma hem från sjukhuset. Varför den finns med på denna lista är nog för många en gåta. Apan tror sig ha svaret. När de två Kolviken-flickorna var små envisades nämligen en släkting till dem att spela detta skillingtryck tillsammans med två andra Maritza Horn-inspelningar, "Lejontämjaren" och "Drinkarflickans död". Båda lika eländiga och sorgsna.

Dog Days Are Over – Florence + The Machine: Det är handklapp i låten. Vi applåderar detta och går vidare på listan då själva låten inte lämnar speciellt stor spår efter sig.

För Sent För Edelweiss – Håkan Hellström: Något av det som jag är allra mest allergisk mot är mediahypar. Och ingen har hypats som Håkan Hellström med recensenter som har femmor klara redan innan de sett/hört konserterna och skivorna. Men ibland måste även jag falla för hypen.”För Sent För Edelweiss” är nämligen något av det bästa som gjorts, i alla fall av någon med rötterna i Västra Frölunda.

Society – Eddie Vedder & Jerry Hannan: Från Sean Penns kritikerrosade film ”Into The Wild” hämtar vi samarbetet mellan Eddie Vedder och Jerry Hannan. Ett bra samarbete som åter väcker frågan om varför inte Eddie Vedder alltid hållit på denna sorts musik.

Hallelujah – Jeff Buckley: Många envisas med att detta är världens bästa låt. Snicksnack. Det är inte ens den bästa covern av Leonard Cohens magiska låt.

Highwayman – The Highwaymen: Det är inte ofta fyra så här vindpinade män går ihop och sjunger. Men så blev projektet The Highwaymen bra också, riktigt bra.

För En Lång Lång Tid – Håkan Hellström: Man måste ändå ge yngsta barnet Kolviken en eloge för att hon valt bra när det gäller Hellström. Även detta är ett exempel på att killen kan musik.

What's The Point – Johnossi: På skiva låter detta väldigt bra. På scen låter det bara platt och tråkigt. Vilken tur då att det är skivversionen vi hör här ...

Relator – Pete Yorn & Scarlett Johansson: I vår eviga debatt om tjejerna Scarlett Johansson och Natalie Portman går i alla fall sångronden till Johansson. Inte illa då alla andra ronder går till ”My girl”-Portman.

Umbrella – The Baseball: Att ta kända låtar och gör om dem i ett oväntat tempo är inget nytt. Så The Baseballs känns inte varken särskilt hett eller fräscht för mig. Lite för mycket Lars Vegas Trio över det.

Oh My God, Whatever, Etc – Ryan Adams: Listtiteln kommer här som ett brev på posten med avsändare Ryan Adams. Och det är På Västfronten Intet Nytt även denna gång. Mr Adams spelar sin gitarr och sjunger på ett sorgset sätt. Visserligen gör han det bra, men det ändå samma visa om och om och om och om igen.

Fuck You – Lilly Allen: Ms Third Nipple är lite grov i språket och attackerar högermänniskors trångsynthet i allmänhet och deras homofobi i synnerhet. Och det är ju bra.

Fake Empire – The National: Skulle kunna vara bra om man vore på humör. Nu är den bara ganska likgiltig och blek.

Lift Me – Madrugada & Ane Brun: Ane Brun måste vara världens mesta duettsångerska. Här hör vi henne tillsammans numera nedlagda Madrugada i ett Norge-Norge-samarbete. Vackert men färglöst.

This Years Love – David Gray: Så här ska en slipsten dras när det gäller att tillverka en pianoballad. Detta är bra men för stora doser David Gray blir lätt slätstruket och tråkigt.

One – Johnny Cash: Och här träffar Fröken K rätt när det gäller att välja mellan coverversionerna. En version som till och med slår U2:s original.

In Berlin – Sugarplum Fairy: Av någon anledning har Malla, som ni kommer att se på listan snöat in lite på band från Borlänge. Här kommer det första exemplet.

Laughing With – Regina Spektor: Att Kents Malin gillar kvinnor med piano blir mer och mer självklart när man lyssnar på denna lista. 3 minuter och 14 sekunder som flyter förbi tämligen obemärkt. Inte dåligt, men inte heller speciellt bra. En låt för landet Lagom.

Shoreline – Anna Ternheim: Coverspåret fortsätter och här kommer Anna Ternheims stora genombrottslåt, en låt som hon som vi alla vet lånat av saligt insomnade Broder Daniel. Anna och Henrik Berggrens duett med denna låt i helgen är den enda anledningen jag kan känna att jag borde ha varit på den nyss avslutade Way of West-festivalen för.

Holiday – Vampire Weekends: Jag skriver som jag gjorde efter bandets spelning på Peace & Love: En blandning av Stings sprättande toner och Paul Simons insnönade på Afrika-musik för några decenium sedan. Fast utan de bådas begåvning givetvis.

Older Chests – Damien Rice: Zzzzzzzz. Det här kommer aldrig bli min melodi. Akustisk musik i denna form varken berör eller får en att häpna. En enda lång väntan på nästa låt.

Brännö Serenad – Håkan Hellström: Som sagt Hellström-godbitarna poppar upp med jämna mellanrum på denna listan. Den här låten är dock inte på långa vägar av samma klass som de tidigare på listan. Här knackar Håkans stundtals tveksamma röst på och vill in genom en ganska irrterande dörr.

Not Fair – Lilly Allen: Allen goes west. Lilla Lilly blandar och ger för att få fram en låt som andas countryfestival. Hihi. Jag tror texten handlar lite om sex.

Blå Andetag – Toni Holgersson: Toni Holgersson borde vara större i svensken ögon. Ett hårt alkoholintag stoppade dock upp hans karriär när han var på väg att slå igenom på allvar. Synd kan jag tycka.

Jag Spelar Vanlig – Olle Ljungström: Det finns absolut ingenting överhuvudtaget som är vanligt med Olle Ljungström, varken vad gäller hans musik eller personlighet.

Natteravn – Rasmus Seebach: Att denna låt är med är naturligtvis ingenting annat än ett klockrent uttryck för Fröken K:s egenhet av få för sig. Den borde ju givetvis inte var med. Visst den är lyssningsbar fram till 0.58, tills den där satans technoslinga kommer in, en slinga man trodde skulle dö med 90-talets sämsta låtar i genren. Men icke. 2010 finns fanskapet kvar. För att citera Ernst-Hugo Järegård i klassisk reklam för danska BT: ”Ynk! Ynk! Ynk!”

I'd Rather Be With You – Josh Radin: Åh gode Gud så välkammat det kan vara då. Musik för folk som bor i villa och inte vågar ta ut svängarna. Men rätt bra ändå, i lagom doser.

Long Before Rock 'n' Roll – Mando Diao: Nu hoppar Malin som en tok. För detta tycker hon är bra och jag får väl hålla med då.

Highway Man – Hoffmaestro: Nä du. Den gubben går inte. Överskattad historia som försöker draperas i att gruppen är så festliga och crazy. Det är de inte.

Southside Of Heaven – Ryan Bingham: Ett bra skägg är den bästa beskrivning på denne man som sjunger här. Och då brukar man vara i hamn hos listmakaren, så även denna gång. Men det finns bättre låtar med Mr. Bingham. ”The Weary Heart” från filmen ”Crazy Heart” är det bästa exemplet.

With These Hands – Michael J. Sheehy: Lite skönt smutsig musik som väcker ens intresse att lyssna lite mer. Det kan vara den lite skrövliga gitarren som gör det.

Gloria – Mando Diao: Om ”Long Before Rock 'n' Roll” är Mando Diaos intressanta bidrag till listan är ”Gloria” dess raka motsats. Ganska tamt.

Thinking 'Bout You – Yusuf Islam: Herregud vad mycket kvalité det finns att hämta hos de gamla goda märkena. Strunt samma om han heter Cat Steven eller Yusuf Islam. Bra så det skakar i väggarna är han oavsett.

I Will Follow You Into The Dark – Death Cab For Cuties: Alla låtar med män som sjunger till stillsamt gitarrplink som Malin tagit fram är inte helt ointressant. Det här finner jag en aning tilldragande. Varför? Det vete sjutton, it works on mysterious ways.

The Opposite Of Hallelujah – Jens Lekman: Tristessen lägger sig som blött äcklig filt över mig när jag hör den här låten. Inte för att den är dålig utan istället för att denne artist spelades om och om igen i en stuga på Tanumstrand. Detta sedan en ung miljöinspektör, trött efter en midsommaraftons bravader, lagt sig på Ipoden och ingen fick röra varken musiken eller henne. Det var en lång förmiddag och eftermiddag kan jag säga.

Man Must Dance – Johnossi: Gäsp så ointressant.

Fidelity – Regina Spektor: Ja vad fan ska man säga om detta. Ger mig noll och intet och vi går vidare.

Two – Ryan Adams: Herr Adams fortsätter med att tassa i gamla kända marker. Den här gången kanske det doftar lite mer country än vad som är brukligt. En låt som passar bra in i listmakarens profil ...

Quiet Town – Josh Rouse: ”Vad var det där som tassade förbi?” ”Jasså du menar den där låten där det visslades.” "Ingen aningen men jag orkar inte ta reda på det.”

Homeward Bound – Simon & Garfunkel: Förmodligen den låt med allra mest sångkvalité på hela listan. Herrar Paul Simon och Art Garfunkel verkar vara födda till att sjunga tillsammans.

White Sky – Vampire Weekends: Mer platta försök att likna Sting och Paul Simon. Eton möter Soweto var en säljpitch bandet själva försökte pracka på oss. Nåja …

The Blower's Daughter – Daimen Rice: Nej. Jag sover vidare jag. Nästa låt.

Where Do You Go To My Lover – Peter Sarstedt: Jojo. En man i fläskig mustasch som sjunger franskklingande musik. Det kan ju inte vara något annat än en härlig succé. En annan oerhört förvånande omständighet kring den här låten är att gruppen Right Said Fred, ni vet ”I'm Too Sexy”, har gjort en bra cover på detta spår. Oväntat för att uttrycka sig milt.

Mannen I Den Vita Mössan (16 år senare) – Kent: Textraden ”Jag tittar över axeln och ser dig blinka till. Jag kan få dig när du vill” är lika sann i vilken skolbänk den än må utspela sig. Bra skit helt enkelt.

Ain't You The Girl – Tim Buckley: Sonen Jeff är med sedan tidigare och eftersom Malin är en rättvis kvinna med stark känsla för familjen kommer här farsan också med en sånginsats. Gammal är äldst på alla sätt och vis om ni frågar mig. Har en skön desperation i rösten emellanåt.

Jag Har Simmat Långt Ut Från Land – Tomas Andersson Wij: Självklart ska en artist som enligt den givmilda systern skrivit sju-åtta av de 20 bästa låtarna i världen finnas med på listan.

Watch Your Step – Juvelen: Kallar man sig själv för Juvelen måste man ju vara en skön person. Får här till en underbar ljudbild vars inledning skulle kunna platsa i valfritt tv-spel från 80-talet. 8-bitarskänsla när den är som bäst.

The Quiz – Hello Saferide: Det är ju egentligen också ganska tråkig och enhanda musik. Men av någon anledning har ”Östersunds Finest”, Annika Norlin, alltid till talat mig.

To The Good Times – Elin Ruth Sigvardsson: Sigvardsson kanske tror att hon skrivit ihop en fin sång. Välsmakande kanske den är men den är mer ett recept på seg kola än på musik.

Flight Attendant – Josh Rouse: ”Flight Attendant”. Ja ta du och håll dig i ditt flygplan och låt oss andra slippa att bli uttråkade.

Wishlist – Pearl Jam: Också oerhört mycket bakfylleångest för den här låten. Bra men laddad med ångest.

Sunny Road – Emiliana Torrini: Jag ger mig fan på att jag hört den låten både en och två gånger på denna lista. Söt flicka sjunger fint till gitarr håller ett, men till slut blir man mätt även på denna kaka.

Ljug För Mig Älskling – Lisa Ekdahl: Så var vi där igen med flicka som sjunger sprött. Lisa Ekdahl är dock en annan femma. Hon är nämligen bra alla dagar i veckan.

Human – The Killers: Så blev det då äntligen lite fart i den här spellistan igen, inte en låt för tidigt. Det faktumet och att låten är bra gör mig glad för tillfället.

Fall Hard – Shout Out Louds: Trots att betygen överlag var väldigt höga från Kolvikens sida under Peace & Love var det ändå detta band som var absolut bäst. Så då får man väl gilla detta också, inte minst för de barnsligt glada ögonen som listmakaren visade upp minuterna efter bandets spelning i Borlänge.

Fanfanfan Kl. 03 På Natten – Thåström: Det spelar ingen roll vilken tid på dygnet den här låten spelas. Den är suverän.

Don't Fucking Tell Me What To Do – Robyn: Fröken K:s egna lilla gympalåt på fester och annat. Hon gillar att stretcha lite till dessa toner. Förmodligen för att hon sett Robyn göra så till låten.

Evighet – Tomas Andersson Wij: Och här är alltså ”sju-åtta låtar på bästa listan”-mannen igen. Denna gången med en tolkning av Carolas schlagervinnare. Mer innerlig än originalet – Och utan fläkt.

My Best Friend – Hello Saferide: Om jag inte minns fel var detta den första låt jag hörde med Hello Saferide. Dess käckhet fick mig fast och det håller i sig.

Shoreline – Anna Ternheim: Hoppas. Fröken K visar upp sina senila talanger genom att ta med en låt två gånger. Snyggt.

Jag Är En Vampyr – Markus Krunegård: Verkligen ingen favorit till undertecknad. Men här får unge Krunegård till det lite i alla fall.

Yellow Me – Elin Ruth Sigvardsson: Så där ja. Nu har ju till och med Elin Sigvarsson fått upp lite tempo i högerarmen. Så blir det bra också.

Mushaboom – Feist: Kanadeniska Leslie Feist är den artist som förvånadsvärt nog har med flest låtar på listan, fyra stycken. Det kanske blir bättre längre fram men det var allt ingenting speciellt att hänga i julgranen.

Mad World – Studios Allstars: Fanastisk låt från början gjord av brittiska Tears For Fears och då i ett betydligt mer åttiotalsversion med synttrummor och konstiga ljud till höger och vänster. Men det var Michael Andrews och Gary Jules som gjorde denna låt allra mest känd när de drog ner tempot och skalade av låten till den underbara, men ack som underliga filmen "Donnie Darko".

Cup Noodle Song – Pineforest Crunch: Frågan är om jag inte sett de här människorna på klassiska Berits Bar i gamla Domus-restaurangen. Eller så är det på det viset att denna låt gick på repeat hos Emil på Södra Drottninggatan eller Nordens Väg. Minnesbilder väcks i alla fall till denna låt som håller hyfsad kvalité än idag.

All Those Yesterdays – Pearl Jam: Nej Pearl Jam har i allmänhet aldrig varit något för mig. Inte den här låten heller.

Come Home – Adam Heldring: Så var det åter dags för ett klassiskt ”få för sig”-val av musik. Adam Heldring har givetvis ingenting utöver det vanliga. Men det är ändå genom en snabb titt på en bild av Adam lätt att avkodat varför Fröken K gillar honom. Han ser nämligen bra ut och har ett fint litet skägg. Lättläst individ tror jag det kallas.

Dress Up In You – Belle & Sebastian: Intressant låt och lockar till mer lyssning.

Gitarr & Bas, Trummor & Hat – Hästpojken: En av medlemmarna i Hästpojken bodde under en Bohusläningen-kollega i Göteborg och spelade musik jättehögt. Och när jag nu delat med mig av denna fullständigt meningslösa information kan jag bara kort konstatera. Hästpojken håller.

Boat Behind – Kings Of Convenience: Hissmusik, hissmusik, hissmusik. Norsk sådan därtill.

Please Please Please – Shout Out Louds: Blir glad av låten och det räcker långt när man som jag försöker tända av lite från Coca Cola-beroende.

1234 – Feist: Tyvärr blev det inte mycket bättre när nu Kanada-Leslie kom tillbaka för en ny låt.

Happy Together – The Turtles: Omslaget är något slags rekordförsök i ”Få in så många män i gabardinbyxor på ett skivomslag”-genren. Låten är annars en tämligen ordinär 60-talshistoria med stämsång och allt.

Saturday Nights -Hello Saferide: En ovanligt lam sång från Hello Saferide och eftersom det finns bättre låtar glömmer vi den och går vidare.

It Ain't Me Babe – Johnny Cash: Cash lyfter upp Dylans stampiga låt. Vanligtvis brukar Johnnys love of his own, June ha en framträdande roll i låten. Men här får hon hålla sig i bakgrunden och det är synd.

Islands In The Stream – Feist & Constantines: Se här ja. En ganska trist variant av en klassiker. Ja jag säger då det. Hon hinner med en hel del under sitt besök på systerlistan. Lustmord är ett hårt ord men bra är det inte.

Jungle Drum – Emiliana Torrini: Om ens huvud och hjärta låter som en djungeltrumma är det självklart att man måste skriva en sång om det. Det gjorde Emiliana och resultatet blev så här. Bra och annorlunda sträcker vi oss till.

To Be Gone – Anna Ternheim: Så får då även Anna Ternheim visa att hon kan skriva egen musik. Har när jag nu hör den här många likheter med Lauras låt ”Release Me”.

Wonderwall – Ryan Adams: Det här kanske Ryan Adams skulle ha låtit bli. Inte lika illa som när Mike Flowers försökte sig på Manchester-giganternas låt, men alldeles för vekt för att bli godkänt.

I Lay My Head – Fallulah: Nej.

The Funeral – Band Of Horses: De creddigaste bland de creddiga. Och detta utan att det finns någon större anledning om ni frågar mig. Och eftersom ni har frågat mig blir det pass, trots att medlemmarna ofta har fina skägg. Det är bra men inte tillräckligt för alla de hyllningar som bandet fått.

Funny Little Frog – Belle & Sebastian: Rolig liten låttitel. Sedan vet jag inte om det är så mycket roligt med låten. En visa bland alla andra.

Someone New – Eskobar & Heather Nova: Dundersuccé när den kom och visst lockar den lyssning fortfarande.

Mary Pickford – Studios Allstars: ”Mary Pickford, used to eat a rose”. Jaha. Och vad tycker Katie Melua, som skrivit låten, att vi ska göra med den informationen. Det kan man ju undra … Nej skämt å sido. Det är en bra låt men massa sköna amerikanska filmpersonligheter i texten.

Slow Show – The National: Ibland hör man låtar som gör att man slänger sig på köpknappen på Itunes. ”Slow Show” med The National är en sådan. Ett betyg så gott som något.

Meet Me At The Equinox – Death Cab For Cuties: Kanske någon gång i framtiden. När helvetet fryser till is.

I'd Rather Dance With You – Kings Of Convenience: Mer trist hissmusik från Norge var beställt. Och levererat.

Little Green Bag – George Baker Selection: 60-talsmusik som passar så där bra som filmmusik, något denna låt också har varit, i Tarrantinos klassiker ”Reservoir Dogs”. En film lika hårdkokt som låten.

Young Folks – Peter Bjorn And John: Ett utmärkt exempel på den hissmusik-liknande ljudmatta som förföljer en vart man än går. Jag gillar det inte helt och hållet.

Paper Planes – M.I.A.: Jag säger som jag sa till en kollega på Bohusläningen när han sa att M.I.A. Var bra på grund av hennes trassliga uppväxt: ”Man kan inte bara ha en trasig uppväxt, man måste göra bra musik också för att vara intressant.” Gillar det inte alls, speciellt då låten i slutet övergår till en enda sörja av konstiga ljud. Men för Bollywood-älskare är det säkert bra.

Puttin' On The Ritz – The You Know Who: Skrevs redan 1929 av Irvin Berlin och var en riktig storbandsmacka som gjordes till en hit av Fred Astaire. Här är det mer synt och modernt. Vet inte riktigt vad jag ska tycka om det. Tacos syntversion från 1982 får min röst i Puttin' On The Ritz-tävling.

The Escapologist – Sugarplum Fairy: Full fart från Borlänge och ett av Mallas favoritband. Dock har jag sett vissa tendenser till att intresset för detta band svalnat en smula. Men så är det med tonåringar och deras musikintresse, det kommer och går ...

Everyday – Buddy Holly: Nej det är inte Felix som gjort denna låt från början. Buddy H hann med att skriva och spela in den innan han landade hårt utanför Mason City i Iowa och dog.

Perfect Day – Lou Reed: Ja vad fan man ska säga. Det är ogreppbart bra och sedan lägger jag mig platt inför en världens bästa låtar.

My Moon My Man – Feist: Nej hon lyckades inte övertyga Apan med sin fjärde låt heller. Ska vi till slut bestämma då att Feist inte är något vidare. Ja det gör vi.

Hunger Strike – Temple Of The Dog: Nja. En ganska tveksam avslutning på en lång och spretig lista. Grunge, Soundgarden och Pearl Jam är helt enkelt inte min melodi.