Så var det dags för det stora mandomsprovet när det gäller gratulationer.För nu har vi kommit fram till den dag då Malin, min allra bästa vän i Uddevalla, som genom ett klockslag har blivit ett år visare.
Och alla ni som följt med på denna födelsedagsväg runt Berget förstår vilket Mount Everest jag nu står inför då jag både har målat och kaklat in mig i ett litet litet hörn med alla tidigare födelsedagshyllningar under detta år. Allt detta med hjälp av hyllningar som bara blivit mer och mer maffiga och svulstiga för varje tillfälle.
Men vi ska allt göra ett försök.
Ja du Malin vad ska man säga.
Grattis känns ju lite futtigt och dagen kommer säkert bjuda på andra personer som hittar orden bättre.
Men det var länge sedan jag träffat på en kvinna lika intressant och framförallt så rolig som du, eller festlig om vi ska använda en gemensam väns omdöme om dig.
Vi är långt ifrån alltid överens om saker och ting. Nej som alla vet kan det blixtra och dundra när vi ryker ihop om diverse, viktiga och banala, saker och vi kan med lätthet reta varandra till vanvett. Något som tyvärr slutar med att jag har en tendens att gå över gränsen och får be om offentlig ursäkt.
Fast å andra sidan. Hur intressant är en vänskap om det inte gnisslar lite grann ibland?
Men oftast kommer vi väldigt bra överens och då finns det ingen som kan känna sig mer lyckligt lottad än jag.
Vilket för mig in på nästa tacksamhet. Den över att min flyktade bästis, Spelredaktören i Stockholm, lyckades fånga dig, om än bara för några år, så jag fick tillfälle att lära känna dig från början.
Jag vet inte riktigt vad vi tyckte om varandra under dessa Basunvägsår men när våra vägar, efter diverse utflykter på egna händer, åter korsades ett antal år senare klickade det direkt.
Återigen grattis och tack för att jag fått äran att lära känna dig.
Men nu har jag tagit tillräckligt och därför har det blivit dags att gå till det som blivit min grej vad gäller födelsedagar - Grattis med musik.
Så den här gången, det handlar ju om Malin för tusan!, har jag varit tvungen att ta fram den stora penseln och måla riktigt kraftfullt med de yviga gesterna.
Och vad skulle vara en mer lämplig nivå för en så här fantastisk människa än få en hel Spotify-lista då alla andra "bara" fått en låt.
Så utan mer krusiduller kommer här en lista med musik som jag tycker passar bra in på "Hertiginnan av Kolvik".
Om det är en händelse eller inte vet jag inte. Men inte enda kvinna, förutom som duettpartner, platsade tydligen på denna lista. En del skägg är dock med och detta vet jag kommer att glädja Malin något oerhört.
Happy Birthday – Stevie Wonder: Känns nästan ofrånkomligt att inte inleda en födelsedagslista med denna låt. Vi rullar alltså igång Malins årsdag med lite blind soulpop och det är inte så illa.
Stjärnan & Karriären – Lars Demian: Dekadens, fylla och porr är en trippel som är oerhört svårt att värja sig mot. Fylla bjuder dock inte, för en gångs skulle, Demian på denna gång. Men dekadens och porr är det ganska tjock med i detta alster om en killes raketfärd från rännstenen till kändisskapet.
Back For Good – Take That: Året var 1995 och livet var betydligt enklare för oss alla. På många sätt ”The Year of Love” då det luktades på koftor och vi berusades av människor på sätt vi aldrig upplevt förut. Men framförallt var det året då kärleken träffade många av oss, i alla fall tillfälligt. Allt detta med med Take That i bakgrunden.
Svenska Hjärtan – Lasse Lindh: Versen ”Jag ger dig inte min morgon och inte min dag. Du får nått så mycket bättre du får hela djävla jag. Hela underbara och unika jag, inte något så fjuttigt som en morgon och en dag” räcker för att Lindh ska få springa på listan med ”Svenska Hjärtan”.
Red Red Wine – UB40: Vissa tycker att riktiga tryckare är det enda som är romantiskt. Andra tycker det går lika bra med reggae från de brittiska öarna. Och visst kan det kanske vara något sövande och avdomnande med baktakt.
Here She Comes – Sugarplum Fairy: Malins beundran för män från Borlänge är djup och intensiv. Här skriker grabbarna i detta Borlänge-band lungorna ur sig om att just hon kommer gående.
Thunder Road – Bruce Springsteen: Om det var Sugarplum Fairy som skrålade i den förra låten är det födelsedagsbarnet självt som brukar sjunga högt till denna låt. Enligt vissa expert är det till och med så att just ”Åskvägen” är den största anledningen till hennes stundtals sexigt hesa röst.
Om Du Lämnade Mig Nu – Lars Winnerbäck & Miss Li: Detta är en låt som alltid lyckas trolla fram en tår på födelsedagstjejens kind. Inte alls konstig då låten är Winnerbäcks kanske innerligaste verk någonsin.
Wishlist – Pearl Jam: Eddie Vedders nasal röst är inget som placeras speciellt långt fram i min bok. Men det skiter vi ju nu då Pearl Jams musik fyller andra och i dessa dagar betydligt viktigare hem.
Isabella – Ulf Lundell: Har egentligen ingenting med Malin att göra utan är med bara för att den är så satans bra. En nästan elva minuter lång kärleksförklaring till kvinnan i Mästers dåvarande liv. Den innehåller även den lysande raden ”Låt Inte Dom Djävlarna Ta Dig”, en rad som passar utmärkt som slut ord i brev av olika slag.
The Man Who Doesn't Know To Smile – Josh Rouse: Denna låt med sin långa titel guppar fram längs en rätt så trevlig väg. Med sig på detta spår har amerikanske Rouse även Paz Suay som för utom en fantasiskt röst också gjort omslaget till skivan Subtitulo där låten är med. Multitasking kallas sånt för och är ofta vikt för den kvinnliga delen av mänskligheten.
Bara På Lek – Olle Ljungström: En lättsam historia med en ganska lättsam text om hur mycket enklare livet var i ungdomens glada dagar. För övrigt förbannar både Malin och jag oss själv för att vi missade vårens turné med Ljungström och därför inte fick se poeten rocka på scen sittande i en rullstol.
She's A Mystery To Me – Roy Orbison: En av musikhistoriens mäktigaste röster fick till vad som skulle bli hans sista platta en låt av Bono & The Edge i U2. Och som han tog emot den. En fullständigt maklös låt framförd med en känsla endast salige Roy kunde frambringa. Låten finns också live-inspelad av upphovsmännen som B-sida på ”All Because Of You”, en version som nästan är lika bra men som saknar Orbison-airen.
I Saw Her In The Anti-War Demonstration – Jens Lekman: Om Josh Rouse har listans längsta titel har Lekman lyckats med att få ihop den konstigaste. Detta sänker dock inte låten från att vara en hyfsad sång från artist som annars mest förknippar med en bakfylletung midsommardagsmorgon 2008 för födelsedagsbarnet. En morgon då albumet ”When I Said I Wanted To Be Your Dog” gick på repeat i vår stuga.
The Wonder of You – Elvis Presley: ”När Elvis tar i, då lyssnar man”. Så lyder ett gammalt Las Vegas-ordspråk och Apan är sannerligen personen att säga emot ett sådant påstående. För här tar Elvis sannerligen i, både med röst och känslor. James Burtons nästan avmätta gitarrspel efter 1:39 i denna liveupptagning från de legendariska Las Vegas-spelningarna 1970 är också det värt att gå ner på knä för. En värdig avslutning på en Spotify-lista helt och hållet ägnad åt en extraordinär kvinna.
