Bland naturvetare och förälskelser

Så här kan det gå när Apan hittar en gammal skolkatalog från 89/90 och blir nostalgisk av alla minnen som sköljer över honom.

För där var de ju alla. Alla de som man kämpade med mattetal och fysikproblem tillsammans med, skrattade åt och med. Alla de som man svor över för att de var plugghästar och fjäskade.

Tomas som vi fick för oss hade simhud mellan tårna, de överbegåvade grabbarna Karl och Andreas som till synes trallade fram femmor ur bakfickan, Mattias J som aldrig gick en meter utan ett block och penna för att rita med, Olle som tillsammans med mig älskade att driva med vår gode vän "Simhuds-Tomas", miljö-Sofia, den oerhört korrekte Jesper (som vi dock till slut fick ordning på), Säl-Henke, Malin vars bil jag alltid fick köra när jag fått körkort och Camilla som jag flera år senare, och fattiga som kyrkråttor, skulle åka till Egypten med.

Ur minnets bank trillade även ut lärare som Per Malmström som är den ende lärare som fått mig att ta tag i mitt skolarbete ordentligt då han satte etta på mig i fysik efter höstterminen i tvåan och fick mig superplugga och fixa en fyra lagom till sommaren, Marie Jansson som gav oss kunskaper i svenska/engelska och som förmodligen skulle ramla baklänges om hon visste vad jag har livnärt mig på under dryga tio år, Hasse Hagberg, den lille säregna gympaläraren som spelade Gais-låtar till uppvärmningarna och som jagade mig för att jag sparkat på volleybollarna.

Men mest imponerade i lärarkåren var ändå Sven Nilsson, en lärare minst sagt sprungen ur den gamla stammen, en torr, lite halvsur och stenhård herre med virkad slips. Vi var den sista klassen han hade innan pensionen men av detta märktes sannerligen ingenting då han brann med en aldrig sinande glöd för matematik. Han hade också en synnerligen förmåga, slipade av dryga 40 år i yrket, att kunna se vilka som inte hade gjort läxan inför lektionen. Hade man slarvat kunde man ge sig tusan på att man fick en fråga på just det tal man inte gjort.

Men trots alla klasskamrater och lärare fanns framförallt Helene där, hon den där lilla söta människan som fanns i mina tankar under hela gymnasietiden. Och som jag aldrig riktigt lyckades fånga.

Men låt oss ta historien om den, som jag då tyckte den mest underbara, blond varelse från början.

Vi får ta oss tillbaka nästan på dagen exakt 20 år. Tiden är våren 1989, platsen en fysiksal på Östraboskolan, anledningen är den klassiska besöksdagen för alla nior i Uddevalla inför gymnasievalet.

Och där fanns, den allra mest ljuva tjej jag sett och alla Annor, Camillor, Susannor, Gabriellor och allt vad de hetat under åren var som bortblåsta. Jag hade ingen aning om vad hon hette eller var hon bodde. Det enda jag hade med mig från denna sittning var bara önskan om att hon skulle välja natur och att vi skulle hamna i samma klass.

Så det var med minst sagt svettig spänning vår hjälte klev in i klassrummet där naturklass 181 hade samlats för upprop i augusti 1989. Och det var med lika svettig glädje han såg att världen just då denna augustiförmiddag kunde vara precis så fantastisk bra och härlig som i dikterna.

Och har man sett. Där satt hon i sitt lockiga hår som hon under så lång tid skulle förtrolla mig med och en Lisebergsröst i mitt huvud sa:

"Se till fälla ner bygeln framför dig ordentligt innan start för detta kommer ditt livs bästa känslomässiga berg- och dalbanefärd"

Det blev det också, inte bara för mig personligen utan för alla som hade samlats i den där halvmögliga SO-salen.

För det blev en resa skulle ta mig och mina klasskamrater genom otroligt mycket glädje och en del stor sorg.

Så vad hände då till slut med denna stora förälskelse?

Tja. Som i dikterna blev det ju självklart inte i slutändan.

Otroligt bra vänner blev vi men drömmen om att livet skulle vara precis så bra att det blev Helene och jag kraschade naturligtvis hårt, men det hade ni ju säkert redan gissat.

Jag minns visserligen att vi svor varandra trohet en sen kväll i ett mycket tungt och dunkelt tequila-moln under en klassfest hemma hos henne.
Men det slutade ju som det så ofta gör när tequila är inblandat. Vi blev lite kräkiga och fick vårdas av mer förnuftiga kamrater, de få som fanns kvar. Sedan blev det liksom aldrig läge igen och lika bra det kanske.

För sedan började vår hjälte gå på damhandboll. Men det är som man säger en helt annan historia och får sparas till senare tillfälle.