Mannen som inte lämnar någon oberörd

Det var ett tag sedan men nu har det åter blivit dags för ytterligare ett grattisfyrverkeri på Berget.
Den som idag blir ett år äldre är min under många största antagonist och tillika Försäkringskassans starke man, Robert A.

För det fanns få personer som tidigare kunde få mig så irriterad som just Robert och detta är fortfarande en av anledningarna till jag då och då kan kalla honom för "En av de äckligaste människor på jorden". Det är också orsaken till att jag vid en klassisk trippel om vilken av mina killkompisar skulle jag ligga med om jag var tvungen lika snabbt som blixt valde bort just honom. Han är kort och gott äcklig.

Men skämt åsido, för detta har verkligen utvecklat sig till en något udda grattishälsning, Robert är en bra kille som har ett smittande skratt, är en som en maskin och inte lämnar någon obeörd.
Men framförallt är han en person som jag har delat många glada dagar och minnen med.
Bland annat har vi varit i Rom och detta bjöd på både en, två och tre roliga stunder där den allmänt orolige Robert då och då fick småsläpp om allt inte gick hans väg.

Klassikern är ju naturligtvis när tre glada svenska killar skulle gå på fotboll i Rom och alla dessa bravader som omgärdade detta.
Redan på vägen till Stadio Olympico började problem då den tredje musketören, Kinneviksmannen, inte hängde med i det ryck som Robert och Apan gjorde i tunnelbanans rulltrappa för att hinna med en vagn som stod inne. Han blev kort och gott kvar på stationen utan att veta vart vi skulle gå av.
Tog ju en halvtimma innan vi fick synkronisera våra liv igen eftersom mobiler vägrar att fungera under jord i Italien.

När vi sedan kom fram till arenan hade vi hotellets löfte "Si Si. Självklart kan nu köpa biljetter vid arenan" ringande i öronen och trodde att detta skulle bli en enkel vandring i parken för att komma in.
Och visst det blev det en vandring, men det inte i en park och det var inte lätt.
Det visade sig, givetvis, att vår italienske portier i sann lokal anda bara gett oss ett det enklaste svar som vi ville ha. För vid Olympiastadion fanns det verkligen inget biljettstånd och alla locals vi pratade med fortsatte i samma vänliga anda att bara säga ja, amen och tack för att sedan peka ut biljettståndet någonstans i fjärran.

30 minuter längs en hårt trafikerad väg fick vi gå med klockan snabbt tickande mot avspark innan vi kom fram.
Till en byggbarack på ett fält.
Snabb rush och bussfärd tillbaka till stadion. Bara för att ställas inför ytterligare ett problem. Vart i helvete ska vi gå in. Fem minuter innan avspark har nämligen alla värdar poliser, hundar, allt försvunnit från stadiumområdena i Italien. En vek och ytterst oinformativ skylt fick oss dock på rätt spår, på andra sidan arenan.

Väl framme vid ingången, ett par minuter in på matchen, och de branta trapporna till våra platser hör vi ett avgrundsvrål från publiken.
Tiondelen senare hör vi ett ännu högre skrik från Robert, som laddat för denna match sedan han blev född och lätt skulle sålt sin mormor för att komma i tid, när han trodde att han missat ett mål.
"Fitta. Det är så jävla kuktypiskt att detta ska hända mig!"
Han lugnade sig dock när han märkte att det bara blivit straff för Roma och att han hann att se målet som följde.

Så kan det gå till när man är i Rom med Robert.
En annan passion som Robert har förutom italiensk fotboll är Vernoica Maggio och därför är ju låten given.
Så här kommer "Måndagsbarn" med Verra Maggan.