När Apan själv får välja

Melodifestivalståget har nu åkt förbi de fyra inledande stationerna och har nu två stopp kvar innan vi kan kora vem som ska representera vårt land i Tyskland.

Som vanligt är det en hel hög med trist och lama låtar som har paraderat förbi under de fyra första lördagarna. Men det finns också några låtar som fått en att inte helt och hållet sluta tro på det där med tävlingar i musik.
Jag hade därför tänkt att nämna två av dem, eller rättare sagt de enda två som fallit mig riktigt i smaken.

Och nej. Jag tänker inte lyfta fram Danny eller Eric Saade. Hyfsade låtar men inte i närheten av kunna vinna några priser i min bok.

Nu kommer det gå alldeles utmärkt för dessa två polerade och välartade pojkar ändå, det kommer inte minst alla kvinnor (från pilska tonårsflickor med obegränsat mobilkonto till kvinnor i 30-40-årsåldern som är lite småsugna efter några glas rött och lite potatisgratäng) att se till.

Nej istället är det två andra som förtjänar uppmärksamhet.
Först ut är det Pernilla Andersson, jaja hon ser också bra ut, med sin "Desperado", en låt som under den första deltävlingen fick mig att utbrista: "Så där ja. Nu börjar festivalen!".
Nu räckte inte min känsla riktigt till en direktplats i finalen men till Andra Chansen bar det i alla fall.
Låten är ett nytt exempel på att Fröken Andersson, tilllika Backyard-Dregens flickvän, kan det där med att knåpa ihop countrydoftande dängor som jag har lärt mig att älska. Att hon sedan har en glugg mellan tänderna och spelar gitarr åt "fel" håll är bara saker som upplevelsen ännu bättre.
Enda felet med låten är väl att den är lite för lik Anderssons genombrottslåt "Johnny Cash & Nina P". Men det felet tar jag i detta sammanhang med en klackspark.

Det andra exemplet på bra musik från årets melodifestival är en artist som man väl egentligen inte trodde att man skulle få se på festivalscen.
Men i den sista deltävligen stod den tvättäkta smutsrockaren Nicke Borg från Backyard Babies på scenen med sin "Leaving Home". En insats som tog honom direkt till finalen i Globen.
Och som han gjorde det. Låten som har klara likheter med Green Days "21 Guns" är en rocktryckare av bästa märke och ett bevis på "Saved By The Bell" från Backyards självbetitlade album inte var en gångs företeelse.
Och om nu ska säga något negativt om den gode Borg får det bli att han inte riktigt klarar att bära upp sina stora mängder tatueringar. Så fort jag får se hans armar känner jag att det skulle behöva lite bisceps för att hela ekvationen ska gå ihop.
Låten är dock bland de två bästa under årets melodifestival.

Till slut kommer det dock att gå som man har befarat.
Danny eller Eric Saade vinner hela skiten. Alla kommer vara nöjda och belåtna, pressen kommer att skriva att vi har en vinstchans i Europafinalen och sedan kommer vi att hamna på den under halvan med sedvanliga tårar och tandagnisslan.

Jag vill dock påpeka att jag inte för ett ögonblick tror att mina favisar skulle göra bättre i från sig. Det är bara så roligt att vi bryr oss så sanslöst om Schlager-EM och att vi varje år har en sanslös hybris om vår förmåga att veta vad folket i Europa vill ha.