I Apans öron

Nej nu är det djävlar i mig dags att skaka liv i en gammal klassiker här på Berget - Spotifylistorna.

Och jag kan väl inte göra annat än att be om ursäkt för att jag varit så lat och slö med att tänka ut bra musik.

Nu är det dock som sagt åter dags och vi ska göra det med covers.

Covers är en riktig klassiker i musikvärlden. Men det är också en klassiker som de senaste årtiondena fått sitt anseende lite solkat och inte riktigt riktigt lika fint som att spela egen musik.

Annat var det 50- och 60-talet då det vimlade av artister som aldrig varit i närheten av att göra egna sångar.

Det är bara att säga namn som Frank Sinatra och Elvis Presley för att inse att det gick att bygga hyfsade karriärer med hjälp av andra.

Sinatra och Presley är också två av de artister som vi kommer att lyssna till på veckans lista. Tillsammans med bland annat Anna Ternheim, Hellsongs och Joey Ramone.

Det Bästa Täckta Av Det Täckta

One – Johnny Cash: Det känns självklart att inleda med den bästa cover som någonsin släppts i butikerna. Jag har sagt det massvis med gånger innan. ”One” är en bättre låt med Cash än med U2.

As Tears Go By – Sugarplum Fariy: Ibland råkar man ut för låtupplevelser som gör att man inte kan komma tillräckligt snabbt till en dator för att fixa hem låten. Så var det med Sugarplum Fairys Stonestolkning ”As Tears Go By” som när jag fick höra den i slutscenen av den senaste Housesäsongen träffade mig i magen och som fick mig att googla låtdjävlen till månen ett par sekunder senare. Låten har också gjorts populär av Marianne Faithful.

Always On My Mind – Elvis Presley: Givetvis ska mannen som inte skrev en enda låt men ändå blev kung få vara med på den lista så fylld med andras musik. Men ”Always On My Mind” är inte bara en cover som ursprungligen gjordes av Brenda Lee. Det är även b-sidan som blivit en av världens bästa låtar och därmed bevisar tesen att man aldrig ska räkna bort en låt bara för att den spelar andrafiol på en singel.

Shoreline – Anna Ternheim: Ternheim gör oss påminda att en cover inte behöver vara en karbonkopia av orginalet för att vara bra. Då Broder Daniels version ångar av elektrisk ångest är Ternheims mer tillbakalutad uppgivenhet. En sak har de dock gemensamt. Det är sorgligt bra.

I Will Always Love You – Whitney Houston: Det är naturligtvis magiskt när den här låten tonar upp sig i slutscenen av ”The Bodyguard”. De unga tu lämnar varandra på landningsbanan och allt verkar vara förbi. Men som av en Hollywoodhändelse stannar Whitney Houston planhelvetet och de båda får förenas igen. Stort är också att Dolly Parton framfört denna låt i original i filmen med det underbara namnet ”Det Bästa Lilla Horhuset I Texas”.

Forever Young – Youth Group: Och så kan även den oerhört lättviktiga serien O.C. förknippas med något bra. Detta eftersom seriemakarna hade den goda smaken att slänga in Youth Groups version av denna tyska superhånglaren. Mycket bra musik – mindre bra tv.

What A Wonderful World – Joey Ramone: Helgerån säger säkert en del. Lysande säger jag. Världens längsta och smalaste punkrocker tolkar och pumpar upp en fantastisk låt utan att förstöra.

Staten & Kaptialet – Ebba Grön: Med orden ”Hallå hallå, hallå kastar” Thåström och de andra Ebborna oss i en av bästa svenska punklåtar som gjorts. Låten är också en härlig tempohöjning av Blå Tågets original ”Den Ena Handen Vet Vad Den Andra Gör (Staten Och Kapitalet)”

Japanese Boy – Sahara Hotnights: Robertsforstjejerna bestämde sig för att gå tillbaks till sina rötter och spela in de låtar de vuxit upp med. Bästa resultatet fick de med ”Japanese Boy” som snurrade friskt på grammonfonplattorna i början av 80-talet.

Fattig Bonddräng – Tommy Körberg: Astrid Lindgren kunde beskriva folks vardag på ett lätttillgängligt sätt. Och mer målande bild av en småländsk dräng liv runt förra sekelskiftet är omöjlig att hitta. Det är också en fresk av vad som byggt upp det här landet. Jobb, slit och jobb igen, en filosofi som för länge sedan gått förlorad hos de flesta av oss. Slutorden ”Nu Du, säger Herren, är ditt arbete slut. Nu Du, fattig bonddräng, nu får Du vila ut.” får mig också alltid att tänka på min morfar som började som stalldräng på Levene Egendom för att sedan ta dubbelarbete som skol- och kyrkvaktmästare i Levene fram till pensionen. Han var också min stora idol när jag var liten när han stod på knä från morgon till kväll i den gigantiska trädgård som han givetvis också hade. Tyvärr har jag inte fått en tiondel av hans arbetskapacitet utan är bara usel latmask i jämförelse.

Jag Och Min Far – Pernilla Andersson: Trots att Sveriges musikelit gjort en hel skiva där de tolkat levandskonstnären Olle Ljungström väljer jag ingen låt från detta album. Istället blir det Pernilla Andersson som får äran att representera Olle-covers på denna lista. Med sig har hon, inte helt väntat, sin pojkvän Dregen på skönsång. En innerlig och helt fantastisk cover.

Unchained Melody – Righteous Brothers: Över femhundra artister och grupper har gett sig på att tolka denna nästa yrselframkallande dunderlåt. Vi tar dock och kastar in den mest kända versionen, Righteous Brothers från 1965, där Bobby Hatfield bakom micken och Phil Spector bakom rattarna tar oss till himlen. Righteous Bronthers är också det närmaste svart soul framfört av vita människor man kan komma, en sak så god som någon

Polaren Pär Är Kärlekskrank – Brolle Jr: Man kan skälla oerhört mycket på Brolle Jr för att omge sig med dåligt låtmateriel och att han slösar bort en ganska stor rösttalang. Men hans intiativ att tolka Cornelis Vreeswijk kan man bara applådera. Här får vi vara med om när Polaren Pär sprungit på Ann-Katarin Rosenblad, en kvinna som inte kan sammanfattas som något annat än ett sjutusan till fruntimmer.

Hallelujah – K.D. Lang: Snurrhuvudet Camilla valde att snabba på tempot när hon framförde denna låt i Idol. Och hur roligt det än var att få se Idoljuryn bli arg är det betydligt klokare att göra ”Hallelujah” som K.D. Lang – I rätt tempo. Må vara en uttjatad cover men jag valde den mest för att åter få tala om att Jeff Buckley inte gjort den bästa versionen. Så det så.

Som Ett Lån – Ulf Lundell: Nu blir det Jackson Browne för hela slanten. Men eftersom inte Mäster hanterar det engelska språket fullt ut satte han sig och skrev en svensk text Brownes ”Call It A Loan”. Finns med på Lundelles coverskiva, ”Sweethearts”, vars med ända spår kanske är ”Sanna”, hans tolkning av Springsteens ”4th of july, Asbury Park (Sandy)”

Seek & Destroy – Hellsongs: Så här man sannerligen inte hört Metallica tidigare. Naturligtvis är det i den käcka staden Göteborg som man svänger och glättar till den metalmacka på det här sättet. Ett kul initiativ i min bok.

My Way – Frank Sinatra: Och se där. Gick det inte att få in en Anna Anka-referens på den här listan också. Sinatra gör här sin paradroll med samma bravur som alltid. En paradroll som Paul Anka en gång satt engelsk titel till efter en fransk förlaga. Här med är det bevisat. Vi kan numera inte leva våra liv utan att Anna Anka ska med ett finger i allting. En skrämmande tanke.