Visar inlägg med etikett Bruce Springsteen. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Bruce Springsteen. Visa alla inlägg

lördag 26 mars 2011

I Apans öron

Clear!

Igår skakade vi liv i Veckans musikvideo och idag är det I Apans Öron som får sig en välbehövlig elchock i hjärtat.

Artist denna gång är en av min allra största favoriter, och det har naturligtvis tagit alldeles för lång tid, Bruce "Bossen" Springsteen.
Det blir alltså rockpoeten från New Jersey som ska leda oss genom en Spotify-listan bestående av enbart amerikansk rock.

Det är väl ingen större idé att börja yra om anledningar och annat utan det räcker gått och väl med att det är Springsteen som skäl nog för en lista.
Och innan alla hardcore-Springsteenfans börjar yla om att den och den låten saknas vill jag poängtera att det är en urval gjort av mig och ingen slutlig lista över vad som är bra med Bruce Springsteen. Det är vara en 26 låtar lång lista med bra musik från USA:s östra kust och inget annat




My Love Will Not Let You Down: Det är väl lika bra att sparka igång det här kalaset på allra bästa sätt och det bästa i detta sammanhanget heter givetvis en fast trumtakt från Max Weinberg. Liveversion av ”My Love Will Not Let You Down” ger oss också ett riktmärke på hur länge en konsert behöver pågå innan hela stället kan svänga. 14 sekunder tog det från att Weinberg drog stockarna i skinnet denna kväll i Madison Square Garden innan hela Manhattan svängde, en tidsrymd som borde vara standard.

Sherry Darling: Partyt fortsätter och denna gång doftar det sommar, vibrerande luft och en usel svärmor. Litet skönt saxblås bjuds vi också på. Glatt och uppsluppet, trots all desperation i låtens text, som bara Bossen kan få det.

Tenth Avenue Freeze-Out: Ingen favorit hos undertecknad men det ska naturligtvis vara med, inte minst på grund av dess biografiska text om Springsteen och E-Street Bands tidiga liv. ”When the change was made uptown and the big man joined the band” är också givetvis klassiska ord i dessa sammanhang.

Streets Of Philadelphia: Inget är så säkert som att om man är med i en stor filmproduktion som handlar som utsatta människor ligger man alltid bra till för en Oscar. Om det var detta som spelade in eller om Springsteen kände för filmen Philadelphia, som handlar som en aidssjuk advokat spelad av Tom Hanks, ändå vet jag inte. Oavsett anledning, dock tror jag på det sistanämnda, vann i alla fall Springsteen en Oscar för bästa låt med ”Street Of Philadelphia”.

Highway Patrolman: Handlar om samvetskvalen som Joe som är skötsam polis har över sin border Frankie som mest håller på med en massa bus. Låtens text om bröderna ligger också till stora delar till grund för Sean Penns film ”Indian Runner” från 1991. Som vanligt när det gäller många Springsteens låtar har även denna låt begåvats med en massa coverversioner och som vanligt är det Johnny Cash som lyckats bäst.

Badlands: Denna låt fick en stor recensent på Aftonbladet under en Springsteen-konsert att spontant skrika: ”Detta är fan det bästa jag någonsin har hört!”. En anledning så god som någon att ha med den på listan.

Hungry Heart: En av de konstigaste tolkningarna av denna låt jag har hört var under Polar Prize-utdelning 1997 då Jennfier Brown sjöng låten. Inte för att det var speciellt dåligt utan mer för att se denna späda varelse sjunga om otrohet och att bryta sig ut.

Lucky Town: Aldrig har Springsteens ställning varit så darrig som när han beslutade sig för att göra allting själv och släppa ”Lucky Town” och ”Human Touch”. Och även om skivorna från 1992 inte gör så många glada finns det ändå några spår som tål att lyssna på. ”Better Days”, ”If I Should Fall Behind” är två som tillsammans med ”Lucky Town” håller bra kvalité.

Downbound Train: Nu är det elände igen i Springsteenland. Anledningen stavas naturligtvis kärlek och flyktad sådan. Finns så mycket mer att säga förutom att det är en av mina favoritlåtar med Bossen.

Born In The U.S.A.: Aldrig har väl skrevrock varit mer passande än när Springsteen gapade sig igenom denna superhit i mitten av 80-talet. Roligt är också att krigshetsare och tokälskare äv USA använt denna låt till bakgrundsmusik åt sina syften. Sällan har någon lyssnat sämre på en låttext än de som kom på detta då låten är allt annat än Amerikagullande. Bra rasp och laddning i rösten är det hur som helst.

Stolen Car: Här får vi höra en annan, och bättre, version av detta epos som med sedvanlig brilljans ser tillbaka på en man med ett trassligt kärleksliv. Så Springsteenskt som det kan vara.

Independence Day: När vi ändå har öppnat locket till berättarlådan är det lika bra att fortsätta med alstret där ett komplicerat son-pappa-förhållande avhandlas. Återigen brilljant om att bryta sig loss och samtidigt tycka synd om sina föräldrar som aldrig tog steget.

Thunder Road: Den Springsteen som jag förmodligen sjungit mest. Detta tack vare att folk på Packhusgatan med lite dunder innanför blusen gillar, förlåt, älskar att skrålla sig till himlen med hjälp av denna låt, något som docl inte varit lika älskat av personens röst alla gånger.

Linda Let Me Be The One: Av någon anledning får jag alltid lite gnäll från en Springsteen-kännare jag är vän med för att jag gillar denna låt. Varför förstår jag inte riktigt då den innehåller ju allt som en bra låt ska ha. Det är gängmedlemmar, sönderskurna säten, kärleksrivaler och en tjej som heter Linda …

My Hometown: Bruce målar upp en tavla över sin hemstad som tar sin start i en behaglig biltur med sin pappa under slutet av 50-talet för att sluta med en ögonblicksbild från när han återvänder till staden. En bild som visar upp alla tecken på en stark nedgång och uppgivenhet i hans gamla kvarter.

Janey Don't You Loose Heart: En okänd pärla som gavs ut som en b-sida och som sedan togs upp på samlingsboxen Tracks. En oförtjänt plats för denna helgjutna sak som avslutas med vacker kastratsång från Nils Lofgren, en insats som för övrigt var Lofgrens första inspelning med E Street Band.

Secret Garden: Låten är väl mest berömd för att ligger som romantisk bakgrund i efterspelet till Reene Zellwegers och Tom Cruises dejt i ”Jerry Maguire”. Men förutom det är det sanslöst bra låt också.

The Promise: Det är svårt att kryssa mellan de berättande mästerverken när det gäller Springsteen. Här kommer därför ytterligare en, och jag kan redan nu avslöja att det kommer fler på listan. Denna gång är det två polares liv och relation som avhandlas på 4:48.

Because The Night: Ni kan historien. Springsteen började skriva på låten men kunde inte få ihop den och gav den därför till Patti Smith som under vaknatt i väntan på sin pojkvän fann orden och färdigställde den till sin allra största hit. Stor låt som helst ska höras när båda upphovsmänniskorna sjunger den tillsammans.

The Ghost Of Tom Joad: Hämtad från albumet med samma namn som utan tvekan är Springsteens mest samhällsrealistiska och därmed starkaste skapelse. Namnet Tom Joad har han hämtat från John Steinbecks roman ”Vredens Druvor” där Tom Joad representerar den enkla människan. Precis den människa som Springsteen också gestaltar på albumet.

Ricky Wants A Man Of Her Own: Från ”Tracks”, samlingsboxen med outgivet material och det overkligt coola omslaget med i en soffa halvliggande Bruce Springsteen, hämtar vi denna pärla. Pärlan innehåller ett inslag som Apan i allmänhet gillar sanslöst mycket, sång kompat enbart av trummspel. 1.54 in på denna låt får vi ett lysande exempel på vad jag är svag för när Bruce och Max Weinberg ger sig ut på en drygt tio sekunder lång resa tillsammans.

No Surrender: ”Well, we bursted out of class, had to get away from those fools. We learned more from a 3-minute record, baby, than we ever learned in school” har nog satt fingret på många ungdomars frustration över tillvaron mer än en gång. Denna liveversion är annorlunda än originalet som är en riktig rockrökare. Detta format tycker jag dock passar låten bäst och därför blir det live.

The River: Här har vi anledningen till att en gång i tiden började fatta tycke för Springsteen. Ni börjar kunna låtgenren nu. Visst är det berättarrösten som Bruce än en gång tar på sig. Men för min del får denna genren dyka upp hur många gånger som helst om det är så här pass bra.

Youngstown: En stads uppgång och fall får vi följa nu när vi bekantar oss med Youngstown, en stad i Ohio vars ve och väl under hela dess existens kretsat runt en sak, stålindustrin. Den bittra textraden ”Them big boys did what Hitler couldn't do ...” efter nedläggning av stålverket är stor poesi.

Tougher Than The Rest: En självsäker sångaren berättar för sitt kärleksföremål att hon må kan ha varit med om en del under sitt liv, men att hon aldrig träffat någon som honom. Tänk den som kunde vara så självsäker ...

Born To Run: Vi har sparat det bästa till sist och vi har sparat det framträdande som bäst representerar det som är Bruce Springsteens största signum, ett sanslöst drag på scenen. Vi går nu tillbaka till 1985 och Giant Stadium i New York och får se Bossen laddad på med den allra bästa inspelade version som finns av ”Born To Run”.

lördag 19 februari 2011

En man och hans skrev

När den här låten susade förbi på VH1 kom jag dels på att det finns få låtar som lämpar sig bättre att kickstarta en lördagskväll med.
Men jag kom också på att mer skrevrock än när Bruce Springsteen skriker sig igenom sin inte allt för vänliga "hyllning" av sitt hemland, "Born In The USA, kan det omöjligt bli.
I alla fall inte om vi ska behålla byxorna på oss.

Så låt oss då höra och framförallt höra på musik när den är som mest bredbent och sjungen med kuken. Plus att den är alldeles fantastiskt bra givetvis.

Nä. Nu ska jag på fest och den här låten ska ringa i öronen.

torsdag 13 januari 2011

"Jag lovar dig, The Promise är skitbra"

Nej det är inte riktigt slut med Springsteen-hysterin ännu.

Denna dag ska jag dock inte slösa ord och tid utan bara enkelt konstatera att "The Promise" är alldeles förbannat magiskt.
Plus att jag för mitt liv inte kan begripa att detta alster inte platsade på "Darkness On The Edge Of Town".
Helt obegripligt faktiskt.

onsdag 12 januari 2011

På grund av natten

Är inte så lite inne på Bruce Springsteen för tillfället.
Därför är det också självklart att veckans omröstning kommer att omfatta "Bossen".

För efter att ha bestämt att "Hurt" är den cover som Johnny Cash gjorde bäst ska ni denna vecka ta ställning till vem av textförfattarna till "Because The Night" som gör låten bäst.

"Because The Night" är låten som Bruce Springsteen försökte skriva till "Darkness On The Edge Of Town"-plattan men aldrig riktigt lyckades. Detta eftersom han i eget tycke aldrig fick till låtens text ordentligt. Istället skickade han den halvfärdiga texten vidare till Patti Smith.
Smith fick sedan en uppenbarelse under en av sina långa vakna nätter i väntan på telefonsamtal från sin pojkvän, sedermera även make och skrev färdigt texten. Låten har också blivit mest känd med Patti Smith

Därför ställer nu Springsteen och Patti Smith upp med varsin version av deras låt.

Utöver textförfattarna finns även en extra kandidat till titeln "Bäst-på-Because-The-Night" med.
Nämligen 10 000 Maniacs med en version som i mina öron är den kanske allra bästa.

Men ni får rösta som ni vill. Längst upp till vänster är det som alltid.

Som bonus slänger jag också in ett lysande exempel på hur man kan förstöra en låt genom att låta Cascada sjunga playback lite. Den får ni gärna lyssna på, men enkäten ska minsann inte besudlas med denna version som ett alternativ.







lördag 8 januari 2011

"So say goodbye it's Independence Day"

Sitter här och lyssnar planlöst på musik via Itunes.
Då dyker den här makalöst underskattade låt med Bruce Springsteen, "Independence Day".

För förutom att den ger oss ett magisk piano (ibland orgel) ger denna pärla även oss en svärta och ett mörker från en fader-son-relation som minst sagt kört fast.

För övrigt kan man inte annat än bli alldeles knäsvag av bilden här till höger.
Både skägget, halsduken, mössan och jackan sitter ju som en klick sylt.
Eller hur?

Men låt oss flyga tillbaka till 1978 års Passaic, New Jersey för lyssna till "Bossen" och samtidigt titta på ett uppträdande med makalöst dålig bildkvalité och svajigt ljud.

fredag 14 maj 2010

Veckans musikvideo

Det är skillnad på gatumusikanter och gatumusikanter.
För så här lät det under slutet av förra året i Stockholms tunnelbana när SL för tacka sina resenärer anlitade Eldkvarn för att dra några tunes på Fridhemsplan.

Därför blir veckans musikvideos "Somliga Går Med Trasiga Skor" och "Kärlekens Tunga" med just Eldkvarn.

"Kärlekens Tunga" därför att den har förföljt och förtjusat mig genom åren. Ett tag låg den faktiskt etta på min lista över världens bästa låtar.
"Somliga Går Med Trasiga Skor" får ni höra för att den är så bra och är ett homage till den store Cornelis.
Här framförs de som sig bör är det gäller gautmusikant-genren unplugged, så när som på Tony Thoréns bas som ansåg sig behöva ström.

Ett annat berömt exempel på kända artister som ställt sig på gatan är den där dagen då Bruce Springsteen helt plötsligt stod på Störget i Köpenhamn och reva några av sina hits.
Som extra plus ni därför också "The River" från denna dag. Visserligen med urusel bildkvalité och dåligt ljud men ändå.
Denna bloggpost kan alltså även visa på teknikens framgångar under åren.





fredag 16 oktober 2009

Veckans musikvideo

Jag är en människa som försöker se det positiva i det mesta.
Ibland är det dock svårare än andra gånger.
Ett lysande exempel på detta uppkom igår när jag satt och såg på den alltigenom usla skräckparodin "Stan Helsing".

För även om jag satt och led ordentligt glimtade det plötsligt.
I en scen , visserligen krystad men ändock en scen, small det nämligen till då Southside Johnnys låt "I Don't Want To Go Home" spelade i lätt omarbetad version.

Och vips hade vi en bra stund framför tv:n.
Samtidigt fick vi även ett uppslag till veckans video.

För nu ska vi få följa Southside Johnnys kamp för att inte behöva gå hem.
John Lyons, som frontmannen heter egentligen, största merit är väl egentligen att han är bra kompis, vilket också kan avslöjas i videoklippet, med Bruce Springsteen.
Låten skrevs för övrigt av en annan "Springsteen-hang around", Steve van Zandt och blev Southside Johnny & The Asbury Jukes, som bandet hette från början, första stora hit och har sjungits in av flertalet artister, däribland just Bruce Springsteen.

Men låt oss då släppa loss Southside, Springsteen och de andra i ett härligt rörigt framförande med tunggung och en blåssektion som tar oss till månen och tillbaka.
Jag vill även att ni lägger märke till bilden. För med sådana utstyrslar kan man komma ganska långt här i livet.


fredag 3 april 2009

Veckans musikvideo

Så var det återigen fredag och det dags för att presentera ytterligare en artist och låt som fått plats i Apans Hall of Fame.
Det har också blivit dags att ta ännu ett litet steg i den cirkel vi kan kalla "The Circle of Gubbrock".
Efter att ha släppt fram riktigt bredbenta män som Bruce Springsteen och Ulf Lundell på berget har vi kommit till Lars Winnerbäck, den kille som i alla fall till för några år sedan var den "yngre" förmåga som höll denna fana högst.

Vi ska lyssna och titta på honom och i högsta grad även hans kompband Hovet när de framför "Solen i ögonen" under deras konsert i Linköping 2003.
Inte för att den är den bästa låten i hans skivbacken utanför att det är en låt där han tar E-Street Band-konceptet till sin spets med ett allmänt stimmeri på scenen och ett kompband som både frontar scenkanten och sjunger solopartier.


tisdag 13 januari 2009

It's a death trap, it's a suicide rap

Den 27 januari blir det helt plötsligt allvar med Guitar Hero: World Tour.
Från den dagen kan man nämligen sjunga med könet, slicka strängarna och slå sig fram i Springsteens dunderhit Born To run.

Anledningen är att låten tillsammans med Mr. Lucky Man från kommande albumet Working On A Dream detta datum släpps för nedladdning.
Jag vet inte hur det är med er men jag kommer i alla fall att hänga på nedladdningslåset.
Och äntligen får man en anledning till att lära sig spela Guitar Heros trummor ordentligt. För vem vill inte slå lika hårt på skinnen som Max Weinberg ...?

Till det smäller får vi fortsätta att njuta av bilder som dessa, musik från skrevet när den är som bäst: