När självbilden lämnade jorden

01.48 fredagen den 24 juli 2009 var tidpunkten då Apan och hans självbild till sist lämnade jordskorpan för evigt.

För även om jag under åren med jämna mellanrum, och med influens av alkohol, blivit beskylld för att vara den mest dryga och självgoda människa som finns är det inte för ännu som det yttersta beviset på att min fötter inte längre står på jorden kommit.
Beviset för att min syn på mig själv är ofattbart skev kommer nämligen här och genom ett grattis från mig själv till mig själv. Ett påhitt som till och med Ludvig XIV, den lille självgode gynnaren, aka Solkungen skulle haft svårt att komma på.

Så grattis på dig din djävla tomte.
Vi har haft otroligt roligt ihop och mer ska det väl förhoppningsvis bli i framtiden.

Som grattis har jag också valt den kanske tråkigaste videosnutt som någonsin lagts ut på Youtube.
Men ibland är det bara så att det räcker en bild på en åldrad man för att jag ska bli lycklig.

För om låten heter "Hon Gör Mig Galen" spelar det ingen roll om man vilar ögonen på. Heidi Klum eller Mäster. Det är fullständigt likgiltigt då samtidigt får höra världens bästa låt med världens bästa förstavers:
"Se hur hon kastar med håret där hon går.
Livet vaknar längs hennes väg.
Jag borde se åt ett annat håll, men mitt hjärta följer varje steg.
Jag är en dåre som aldrig lär.
Jag är en man på drift igen.
Jag har levt utan lust, på en bortglömd kust.
Ingens man, ingens vän."

Detta är naturligtvis ingenting annat pang på rödbeta om vad det hela går ut på. Det är också ren och skär poesi och det är poesi som jag, framförallt den första delen av versen, har levt efter ohälsosamt många gånger.
Både då, nu och i framtiden.

Så mycket nöje med att lyssna på världens bästa låt.