Vår mörkaste tid

Har precis titta mig igenom den nya dvd-boxen Hitler Förintelsen, en tv-serie som tidigare gått på TV4 Fakta och som givetvis är alldeles för viktig för att gömmas undan på en obskyr betalkanal.

Speciellt eftersom den är otroligt välgjord och träffande.

För den som inte berörs av det som berättas i denna sexdelarsserie kan omöjligt ha några känslor i kroppen.

Vad som först träffar en är vilket hatet det måste ha funnits bland Europas allmänhet och som sedan exploderade över den judiska befolkningen.

Och då menar kanske inte allra mest Tyskland där det flesta övergreppen utfördes av SS och andra naziorganisationer. Nej istället är det häpnadsväckande hur länder som Polen, Litauen, Ukraina, Rumänien, ja i stort sett alla länder som Tyskland ockuperade, reagerade.

Det verkade nästan som befolkningen bara väntat på att få slå och förnedra judar, som tidigare varit deras grannar och vänner. En anledning som tyskarna mer än gärna hjälpte till med.

Vad detta enorma hat berodde på låter jag vara osagt men att det fanns utbredd antisemitismen i dessa delar av världen råder det väl inget tvivel om.

Men innan vi i vår trygga vrå av världen slår oss alldeles blåa för bröstet kan det vara klokt att tänka efter lite hur det hade blivit här om Sverige inte handlat så undfallande mot Hitler efter invasionen av Norge.

Det finns ju som bekant mer än ett äckligt exempel på hur den svenska inställningen till judiska människor var strax efter Hitlers maktövertagnade på 30-talet.

Till exempel nekades judiska läkare licens i Sverige och det var vårt kära Fosterland, tillsammans med Schweiz, som kom idén om Tyskland skulle stämpla ett J i judarnas pass. Allt för att det skulle vara lättare stoppa dem vid gränsen.

Men allra mest intressanta med dvd-boxen är givetvis alla vittnesmål från de som var med om denna mänsklighetens utan tvekan största skamfläck.

Dock fann jag allra mest intresse att få höra den "onda" sidan, det vill säga tyska soldater och vanliga människor i Tyskland, berätta sina historier.

Och missförstå mig nu rätt. Vittnesmålen från de överlevande judarna och andra icke önskevärda personer i Tredje Riket är naturligtvis viktiga för att inte glömma.

Men egentligen tar inte deras upplevelser förståelsen för hur det kunde gå så här käpprätt åt helvete speciellt mycket framåt.

Detta eftersom vilken normalt begåvad människa förstår att livet som jude i denna värld var fullständigt vidrigt upp till, och sedan en bra bit över, vidrighetens kant.

Men vad man inte riktigt fått reda på i tidigare dokumentärer är vad tyska soldater och allmänhet kände och visste.

Och visst erkändes det att fanns en attityd att man redan innan Hitler sett ned lite på judar. Men att sedan den ytterst effektiva och lömska nazipropagandan gjort dem helt förblindade och fått ett helt folk att gå från att titta snett på judar till att samla ihop dem i getton med ohyrastämpel på sig.

Som någon sa med den största skam i ögonen jag sett: "Vi visste inte bättre och hade hört om medmänslighet. Vi hade aldrig fått höra något annat än att judar var untermenschen. Skamligt, men tyvärr sant".

Och just denna ohyrastämpel är något som de soldater som invaderade Östeuropa tog med sig och detta var den allmäna förklaringen till man gjorde det man gjorde eller såg bort när det hände.

Detta beteende kanske kan var svårt för oss att kunna ta till sig och förstå. Men hade vi levt och växt upp med nazipropaganda ringande i öronen som små kanske inte vi heller varit så medmänskliga.

Jag kan själv säga att jag inte är helt säker på hur jag hade reagerat eller hanterat en värld som den i Tredje Riket under Andra Världskriget.

Kanske hade även jag i ren självbevarelsedrift utfört order utan att tänka efter eller genom att helt enkelt stänga av och sedan fått leva en skammen.

För tyvärr är Hitler Förintelsen en nyttig och men ack så vidrig påminnelse om vad människan är kapabel till i vissa situationer.