Alla dåliga filmidéers moder

Nu går skam sannerligen på torra land.
Rykten gör nämligen gällande att några tokflanar ska skaka liv i Åsa-Nisse igen, 60 år efter att den första filmen gjordes och 40 år efter filmserien dog, tillfälligt som det tyvärr verkar.

Den som framförallt försöker återväcka den mycket, mycket kackiga figuren Nisse på Åsen är "komikern" Henrik Dorsin som skrivit manuset till filmen som har som mål att gå upp på vita duken lagom till jul.

Men att någon pengasugen producent eller manusförfattare vill tjäna lite nostalgiska kulor må vara hänt. Men det är ju när man ser de som är påtänka för rollerna som man blir mörkrädd.
Att de degkåta Robert Gustafsson och Sissela Kyle har sina näsor med i rollerna som äkta paret Klabbarpar'n och Kristin känns dock självklart och helt i sin ordning.
Men det blir när vi kommer till rollerna som Åsa-Nisse och hans fruga Eulalia som det blir mer otäckt då ryktet säger att Kjell Bergqvist och Ann Petrén får dessa roller.

Och det är här är som tankarna börjar gå runt i skallen.
Visserligen är Kjell "Mannen som varit med i många crazy grejer" Bergqvist inte helt hundra att lita på i hans rollval, vi minns ännu alla projekten Tre Solar och Gangster.
Men nog borde två Guldbaggevinnare av denna kaliber ha annat att göra än att spring spela in buskis en hel sommar.
Nu finns det dock hopp om livet då rollistan inte är konfirmerad utan ihop satt av en så kallad källa.

En film blir det dock säkert en idé som minst sagt känns iskall.
Aftonbladets Jens Petersson har sammanfatta känslan kring Åsa-Nisse otroligt bra när han skulle skriva en kort recension på Åsa-Nisse flyger i luften och skrev tre ord: "Far i frid".
Edit: Här har apan haft helt fel. Vem som skrev de bevingade orden är dock inte fastställt då ansvaret för påhittet skiftar mellan Alf Montán (Expressen) och Jurgen Schildt (Aftonbladet) beroende på vilka källor man letar i. Jens Petersson är dock helt fel. Apan både skäms och tackar sina flitiga och pålästa läsare för att felet upptäcktes.

Jag menar tänker er Kjell Bergqvist i en scen vars enda skillnad nu och då är en palett färg och en trött Robert Gustafsson som hostrapar sig fram över golvet.
Blir detta en succé ska jag en gång för alla döma ut hela svenska folket som smaklösa och utom allt hopp och införa en signaturmelodi ur valfri Falkenbergsrevy som nationalsång.