Ett långhårigt högmodigt troll

Dagens fråga:

Hur många personer kan klappa i otakt vid ett och samma tillfälle?

Svar:

Så många som går in på en Rhapsody In Rock-konsert.

Det står klart nu när TV4 visar 10 år med Rhapsody In Rock och kreti och pleti får släppas lösa på de mest vitt skilda sätt.

En sak har de dock gemensamt. Det är ingen som vaggar eller ens klappar i takt. Det spelar ingen roll om det boogie, rock, eller någon släpig historia som bjuds, pöbelns diggning havererar obenhörligt ändå.

Rock-pastorn Robert Wells är ju också värt en liten vers bara han också.

Och när man ser honom känns det mycket passande att TV4 valt att visa programmet just denna vecka då Högmodet härskar här på Berget.

Jag känner inte karln men nog måste man ge höga högmodspoäng till Wells.

Ulf Lundell, Kent och Lars Winnerbäck kan ibland beskyllas för att vara en sumla pretentiösa många många.

Men när det gäller att ha tendenser till att lätta från förnuftets jordyta så är det väl skurmoppen Wells nummer ett.

Musikaliskt vid tangetern går det naturligtvis inte att snacka bort Robban utan mer vad det är han använder talangen till som upprör.

Att köra motorcykel på scenen och spela keytar, denna djävulens korsning mellan gitarr och piano, är varité och inte underhållning. Möjligen var det underhållning när häst och vagn samsades med bilar på vägarna men inte på 2000-talet.

Sedan kan ju undra vad som driver ändå artister som Lena Philipsson och Jill Johnsson till att ställa upp när Wells ska gå på vatten, spela på snurrande flyglar och allt vad tokstollen kan komma på.

Men förmodligen är det så enkelt som Spelredaktören uttrycket:

"Degen måste ju in på något sätt"

Men störst dom ska naturligtvis inte falla över Wells eller de andra på scenen, de tjänar ju bara pengar.

Nej de som borde ta sig en rejäl funderare ändå dessa stora mängder människor som går och tittar på eländet.

För bra går det ju för konceptet men detta är satan i mig inget försvar för att det ska vara bra, snarare tvärtom.

Kan vi inte se, och framförallt höra, att klassisker sablas ner på löpnande band under de svindyra minuter som man bevittnar är det ytterst synd om människor.

Ett litet försvar kan möjligen vara att det är trevligt och socialt umgänge med vänner. Men finns det då inte bättre sätt att umgås på än att sitta och "njuta" till ocker?

Trams och fördummande är det och inget annat, ett fördummande som alltså fått hålla på i tio år.

Och sedan undrar man varför jorden är på mot undergång.

Jag har, som synes, länge haft en avsky mot Rhapsody In Rock så nu får ni ursäkta om det blev hårda papper men skiten var tvungen att komma ut.

En annan sak:

Skrattade vi inte lite för länge åt Robert Gustafssons Tony Richardsson-imitation?