I morse nåddes vi av nyheten att Tors hammare tystnat en gång för alla och att Sverige förlorat en av sina allra största idrottstjärnor genom tiderna då Ingemar "Ingo" Johansson trax innan midnatt trätt in i den eviga sömnen.Jag ska inte måla någon livshistoria utan bara konstatera att Ingo stått för den kanske allra mäktigaste svenska idrottsprestation någonsin då han 26 juni 1959 på Yankee Stadium blev tungviktvärldsmästare i boxning. Detta genom att slå ut Floyd Patterson i tredje ronden.
För trots att Borg skramlade ihop fem titlar i Wimbledon och Stenmark krossade allt motstånd och vann 86 världscuptävlingar är Ingos enskilda merit ändå snäppet större.
Vi pratar vi ju för böveln om Heavyweightchampion of the whole fucking world och detta på en tid då det bara fanns ett förbund och ett mästarbälte.
Det är också ett bälte som bara vinns av killar som Muhammad Ali, Mike Tyson, Joe Louis och Rocky , inte av stensättare från Göteborg.
Den där juninatten 1959 är också en händelse som om man talar med sina föräldrar förstår har satt sina spår.
Mamma till exempel gav i morse en målande beskrivning om hur hela Stora Levene samlats på skolans vind för att lyssna till Radio Luxemburg.
Nu har ju Ingo gjort mycket annat också.
Han har drivit hotell i Florida, salufört kalsonger, tagit ett OS-silver 1952 , sprungit massvis med maraton och spelat in en skiva med Sven Tjuslings trio.
Men naturligtvis är det för sin dunderhöger, den som amerikanarna döpte till Hammer of Thor, och som sänkte Floyd Patterson så att han med Ingos egna ord "satte sig på rôva".
Så till sist. Tack Ingemar Johansson för att du givit Sverige en världsmästare i tungviktsboxning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar