Alla galors elaka styvmoder

Det är en gammal sanning att fyrans årliga fotbollsspektakel är den allra lägsta form av svenska galor.
Men så här lite mer än ett halvt dygn efter SVT:s Idrottsgala är det banne mig hög tid att göra en jämförelse.

För trots att den inte hållit Oscars- eller Golden Globe-klass så har den statliga televisionens kväll där svenska idrottare ska hyllas i alla fall höjt sig en bit över alla andra i vårt land.
Men igår tog det sannerligen tvärstopp då sändningen i stort sett havererade redan från start när Peter Settman ansåg sig tvingad att ta ton. En inledning Idrottsgalan aldrig hämtade sig från.

Så vad fick då se under 2,5 timmar långa galan:
Tja. Alldeles för långa och ointressanta tal av de som skulle dela ut priserna, priser som sedan följdes upp av som vanligt helt meningslösa tal.
Ett fullständigt meningslöst Tom Jones-medley med dussinartisterna Brolle Jr, Magnus Bäcklund och Markus Fagerwall blev det också samt en lika tråkig operaduett i Barcelona

Fanns det inget som var bra under kvällens gala då?
Jo att den tog slut så jag kunde sätta mig och bli förnedrad dryga 90 minuter senare då Everton kvitterade in 1-1 mot Liverpool.
Nej skämt å sido. Att blygheten fick ett ansikte var uppfriskande då Sarah Sjöstrand, när hon vann Årets nykomling, klev upp bland alla förrepeterade tacktal och gjorde Blyger på julafton till ett unikum av självsäkerhet. Hade 15-åriga Sjöstrand haft ett förkläde eller en filt så hade garanterat gömd sig bakom dessa.
Björn Ranelid var på sitt sätt också en höjdpunkt då han helt utan självdistans svepte in på scenen och drog en monolog om idrott och vikten av föräldras arv. Givetvis på ett självklart och pomöst Ranelid-sätt och som han sedan avslutade med sedvanlig hybris (dock med vissa reservation för ordvalen i citatet):
"Så där ja. nu har jag hållit ett tal på 3000 tecken helt utan manus. En prestation lika stor som vilken idrottsbragd som helst."
Vad säger man? Klockrent i allt vad dryghetsböcker som finns.

Det är också dags att inse att hela Sveriges komiker Robert Gustafsson nu börjar att gå mer lovligt på tomgång med tama och illa tajmande skämt, Gessle-segmentet under måndagskvällen var definitivt en bottennotering från Skövde-sonen som gett oss så många högtidsstunder under åren.
Så numera är det med både sorg och glädje i sinnet som man sitter och tittar på gamla avsnitt av Nile City, Percy Tårar och Torsk På Tallinn.
Och inte blev det bättre av att han hade landets solklart mest överskattade komiker vid sin sida, Björn Gustafsson, en man som blivit utsedd till rolig för ingenting. Det enda han har gjort är varje gång se gullig ut på scen med lockligt blont hår och onaturliga kroppsställningar plus att han har sjungit en låt till Carina Berg i melodifestivalpaus.

Dagens videoinslag blir därför ett med Robert Gustafsson.
Inte för att den är det roligaste han har gjort, dock är den divisioner bättre än gårdagens insats.
Istället är den med för att det är ett inslag som skulle kunna vara en parodi på Herr Ranelid då sketchen handlar om storhetsvansinne.




Fast allra bäst i sin karriär kanske Robert Gustafsson var i rollen som Bertil Svensson: