En lång kvälls väntan på natt

Efter en kvinnlig bekants under månaders eviga tjat, med alltifrån det vänliga "Snälla vi kan väl?" till det mer krävande "Vi hade faktiskt bestämt att vi skulle göra det", blev det igår "äntligen" av att vi gjorde det.

Vi såg på den franska filmen "The City of Lost Children", en film som enligt den kvinnliga bekanta skulle vara helt fantastisk. I alla fall hade hon läst det på en numera nedlagd filmblogg.

Filmen var en timme och fyrtiofem minuter lång.

Det var 105 bortkastade minuter och tid jag aldrig kommer att få igen.

Vi ställdes inför en ganska otymplig handling som utspelade sig i en mörk och dyster hamnstad där en galen vetenskapsman kidnappar småbarn för att de ska kunna få honom att drömma.

Men trots att det redan här skulle bli svårt att få ut något vettigt av ingredienserna vill regissörerna Marc Caro och Jean-Pierre Jeunet (Amelie Från Montemarte) höja svårighetsgraden ytterligare genom att slänga in fler tokiga saker.

Därför får vi i "The City of Lost Children" se ett sällskap av blinda barnkidnappare, en dvärgkvinna i uniform, ett gäng män som är klonade och två siameisiska kvinnor som jobbar som hälare.

Det blir som ni förstår fullständigt kaos av allting.

Till filmens försvar ska jag säga att vi av någon anledning tittade på den engelskdubbade varianten vilket fick ännu mer surrealistiska konsekvenser.

Men jag tror att om vi så hade haft regissörsduon i soffan som hade fått förklara varje scen hade det ändå varit olidligt.

De andra i filmsällskapet då?

Ja direkt efter filmen var det delade läger kan jag säga. Apan och S tyckte det hade varit dravel medans de två tjejerna Fröken K och J tyckte det var en helt otrolig upplevelse.

Efter en tids diskussion föll dock intitiativtagarskan till föga och erkände:

"Nej det här var inte särskilt bra. Ljussättning var snygg men det nog det enda".

Okej då. Det får vi ge de franska filmskaparna. Snygga scener med ett mycket speciellt ljus var det, men detta räcker ju naturligtvis inte för att vi ska vara i hamn.

Hade "The City of Lost Children" varit en amerikansk produktion hade den solklart klassats som en sunkig C-film med snyggt ljus. Men nu är den ju franska och hyllas därför av vissa kännare som en underbar film med fantastiska scenerier istället.