Stum av beundran

Har precis tittat klart på andra delen i SVT:s nya serien "På liv och död", en serie där vi får följa arbetet på Sahlgrenskas transplantationsavdelning.
Och det är ju naturligtvis en gigantisk underdrift att säga att de som jobbar där kan förändra folks liv och att de har ett arbete som inte nog kan hyllas.

De som i min bok dock framförallt ska äras och hyllas allra mest i detta sammanhang är ändå de som gör det hela möjligt - organdonatorerna och deras anhöriga.
Speciellt går beundran till de anhöriga som inte vet om sina älskades vilja utan mitt i all sin sorg och chock tvingas ta ställning till organdonation.

Så om ni inte har gjort det tidigare har jag bara en uppmaning till er.
Stäng den här sidan, ni kan ju alltid komma tillbaka, och gå istället in på http://www.donationsrådet.se/ och anmäler er till donationsregistret.
Tala sedan om för era anhöriga er vilja så de i alla fall slipper fundera över den saken om det nu skulle vara så tragiskt att det blir aktuellt.
Jag vet att religiösa anledningar kan sätta käppar i hjulen för vissa men faktum kvarstår.
Det räcker med att se ett avsnitt av "På liv och död" och få se den glädje och lycka som sprider sig i både mottagarnas och deras familjers ansikten när de fått nya organ för att inse att organdonation är den mest självklara sak i världen.

Men Staffan Hellstrands "Fanfar" är också en blyg bugning åt alla de som byggt det här landet och givit oss själviska arslen ett ofattbart drägligt liv.
Om dessa folkhemshjältars slit kommer att vara till någon nytta är väl i dessa mörka dagar lite tveksamt då de sista resterna av efterkrigstidens välfärdsvärld börjar att rasa.

En sak står i alla fall klart. Vi kan fan inte skylla på våra mor- och farföräldrar att det blev som det blev.
Möjligen kan vi skylla en del på våra mammor och pappor för att de lyckades ta emot välståndsstafettpinnen på ett ganska taffligt sätt. Men inte heller dessa hårt arbetande och kärleksfulla individer kan lastas för att dagens kraftfulla generation, som jag själv tillhör, numera sätter en ära i att synas utan göra något istället för tvärtom.
För så här är det ju. Syns man inte finns man inte vilket mitt egna bloggande är ett lysande exempel på.