Uppmärksamma läsare av min blogg har gjort mig uppmärksam på att jag missat en ganska underhållande anekdot från lördagskvällen. Det är samtidigt en berättelse som verkligen visar att jag inte var vid mina sunda vätskor.
Under kvällen tyckte jag nämligen att det var en bra idé att ringa min gode vän, Spelredaktören i Stockholm, för att säga honom ett och annat ord.
Problemet var bara att han inte behagade svara, något som fick att lacka ur en aning. Och det är nu det roliga börjar.
För den allestädes närvarande Fröken K, som även hon är MYCKET god vän med Spelesset, fick för sig att ringa till honom för att som hon sa bevisa att han minsann är nåbar när hon söker honom.
Sagt och gjort, hon ringer och dra på trissor han svarar, i alla fall pratar Fröken K. Jag får "naturligtvis" ett tokspel och säger att jag ska skicka myndigheterna på honom samt sliter åt mig luren för att säga ett sanningens ord.
Dessa sanningens ord håller säkert på i en-två minuter innan jag tycker det räcker och lägger på, fullt övertygad om att nu fick han.
Det var bara ett fel. Han hade fan inte svarat så i en mobil i Johanneshov fanns det nu en mycket förvirrad monolog från en kille fylld till bredden av rom.
Men det bjuder vi på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar