Någon annan slutsats går väl inte att dra av Svenska Spels kommande reklamkampanj som spelas in under det pågående World Cup i handboll.
Reklamfilmen som ska sändas tungt under VM i början av nästa år innehåller nämligen förutom det nuvarande herrlandslaget i handboll även bland annat de gamla pjäserna Ola Lindgren, Magnus Wislander, Magnus Andersson och Peter Gentzel -utklädda till grottmänniskor.
En rolig bild tycker jag och det är inte utan att man för en gångs skulle ser fram emot en reklamfilm.
Hur många kändisar från 80- och 90-talet går det att få in en musicvideo?
Ganska många ska det visa sig då norska Tv2 som trailers till sitt program "Gylne Tider" lyckas trycka in ett antal klassiska ansikten att det inte liknar något.
Programmet som handlar om tre norska killar åker och hälsar på gamla kändisar, ett upplägg som doftar inte så lite av "Filip & Fredrik med High Chaparall". Vilka som var första lämnar jag dock därhän och går istället tillbaka till trailern.
Som reklam har man nämligen låtit, som jag antar, alla deltagare i serien mima till Beatlesklassikern "Let It Be"världsförbättrar låten "We Are World. Och det är väl bara att konstatera att de fått ihop en ganska mäktig samling människor som formade vårt nöjesliv under 80- och 90-talet. Det är olympiamästare, "one hit wonders", "vanliga" idrottmän och skådespelare om flimmrar för på skärmen. Stort, enkelt och vackert.
Störst i båda filmerna för Let It Be-videon är James Bond inleder och att Alberto Tomba är med. Sedan ska vi inte heller glömma attalla killars favorit, Ana Alica (Melissa i Falcon Crest), är med på hörn här också.
De allra största personerna i min bok finns dock i "We Are The World". I fotbollsvärlden finns det nämligen inga större, både för målfarligheten och namnen, än Ian Rush och Karl-Heinz Rummenigge. Lägger man sedan till Larry Hagman har man en blandning som gör konceptet svårslaget.
Men jag undrar vad Style gör i samma video som låt oss säga ... Leslie Nielsen eller Alberto Tomba?
För några dagar sedan blev jag utmanad av en vän att testa vilket ekologiskt fotavtryck jag gör i världen. Kort och gott om alla levde som jag gör, hur många jordklot skulle vi då behöva för att överleva.
Innan vi alla, Fröken K, Apan och Lilla Lucy, gjort testet var det sina håll ganska högt tonläge om hur oerhört klimatsmarta de var i allmänhet och hur dåligt resultat jag måste få i synnerhet. Lilla Lucy inledde och meddelade att hon fick 2,4, det krävs alltså nästan två och ett halvt jordklot för att tillgodose hennes behov. 2,4 var också ett resultat hon just då måste varit ganska nöjd med eftersom hon fällde kommentaren: "Slå det om ni kan."
Kvar alltså Fröken K och lilla jag, alla tiders mest nederlagstippade människa. Vi gjorde det samtidigt och det bara sig inte bättre än att jag fick 2,3, ett resultat som jag naturligtvis var nöjd med eftersom jag i alla fall skulle få ett bättre värde än i alla fall en miljöinspektör på Uddevalla kommun. Miljöinspektör II, Fröken K som är miljömedvetenheten personlifierad, kände jag dock att jag inte skulle kunna rå på. Hur det gick? Jo det ska jag tala om för er. Fröken K kräver nästan tre jordklot (2,9) med sitt nästan naturvulgära levene.
Nu vill jag dock å det bestämt säga att 2,3 jordklot naturligtvis inte är något att vara speciellt stolt över då alla borde ligga under ett om vi ska kunna slå oss till ro. Men att aom ekonom slå två miljöinspektör är ändå en seger i min värld ...
Att programmet "Så Mycket Bättre" är, om inte det bästa, så i alla fall snudd på det som vanligtvis slätstrukna TV4 gjort.
På det hela taget ett fantastiskt program med en samling artister som om inte annat visat deltagarna i Idol, som lustmördat låtar varje fredag nu, hur det ska gå till när man gör riktiga covers.
Men frågan är väl, bland alla dessa artister, ändå inte om September, eller Petra Marklund som hon heter, var den som haft den bästa nivån under programserien. Vecka efter vecka har hon levererat underbara och egna versioner av de andra artisternas låtar. På platserna bakom kommer Thomas Di Leva och Plura Jonsson i min lilla rankning. Men som sagt var kan man säga att alla artister gjort ett gediget hantverk under hela programserien och visat att de verkligen är stora artister.
Länge var det dock inte någon av Septembers versioner som var bäst. Nej den titeln gick fram till gårdagens program till mina gamla husgud Plura för hans insats med Christer Sandelins "Det Hon Vill Ha".
Men det var som sagt tills igår då hon framförde Eldkvarns kanske största hit genom åren, "Kärlekens Tunga" på sitt allra speciella sätt. Lite färgad är jag, det ska väl sägas, då låten i original under många år av Apan hölls som världens bästa låt alla kategorier. Men trots att jag hört denna låt säkert tusen gånger, och att originalet fortfarande är nummer ett, blev den pånyttfödd i Septembers fantastiska dansdräkt. Överhuvudtaget var det ett fantastisk program men många bra varianter på Eldkvarns musik.
För några dagar fick jag en spellista med jullåtar tillskickad mig.
Men då listan i mitt tycke var en aningen enformig, det var många låtar från samma skivor, samt väldigt trist och oerhört dyster gav jag även denna feedback tillbaka.
Något som fick min oerhört fina vän att utbrista: ”Men gör det bättre själv då!”
Sagt och gjort för nu ger jag er en lista som sträcker över 70-talskitich, julsynth, kyrkokör i Levene, kokain, sketcher och rolig läten från teckande fåglar. Så mycket nöje.
Santa Claus Is Comin' To Town – Bruce Springsteen: Äh va fan. Vi låter väl Bossen kicka igång det spektaklet. Han gör det med sedvanlig stor pensel och ljudbild. Och han gör det bra.
Mer Jul – Adolphsson & Falk: Enbart att hackspetten i Kalle Ankas Jul är med i slutet av låten räcker för mig. Jag ler inombords varje gång jag hör honom. Vilket innebär att jag har ett ganska bra liv då jag har ljudet som ringsignal på min mobil.
Falling In Love (With Christmas Time) – Moneybrother & Jerry Williams: Om jag inte missminner mig alldeles låg den här duetten som ett gömt spår på Moneybrothers album ”Pengabrorsan”. En smula synd kan jag tycka att inte lyfta fram den mer. Men förmodligen har det att göra med att den är på engelska och resten av plattan var på svenska.
Vinterland – Ulf Lundell: Här har Mäster, som vanligtvis bespottar den mörka halvan av vårt klimat, hittat glädjen med snö, vinter och kyla. Anledningen stavas inte helt oväntat kärlek med en kvinna. Skulle från början vara en duett och som duett, tillsammans med Hilde Heltberg, finns den också på den norska samlingsskivan ”Når Jeg Kysser Havet”.
Mary's Boy Child/Oh My Lord: Frågan är om det går att finna något mer 70-talskitich än just Boney M. Här ger de sig på Harry Belefontes gamla berättelse om jesu födelse från 1956. En discohärlig och tysk hyllning till varför vi firar jul som blev en stor succé när det begav sig.
Feliz Navidad – José Felciano: Nu är det dags att bege oss till de latinska länderna för att höra på vad de lyssnar på till jul. Så här låter det då. José Felciano gör en go och glad in i själen när han sjunger sin egna, men något enformiga låt.
Nu Tändas Tusen Juleljus – Krister St Hill: Här skiter jag egentligen högaktningsfullt i Krister St Hill, ”Nu Tändas Tusen Juleljus” är vacker men den är framförallt med på listan för att jag vid sex års ålder solosjöng denna sång vid Frälsningsarméns luciakonsert 1979. Så det så.
Vargens Julafton – Olof Thunberg: Historien om när Vargen stal sin egna julklappar blir aldrig tråkig och fyller mig med barndomsminnen varje gång jag hör den.
Hem Till Jul – Mauro Scocco: Separationsångest och längtan blir det massvis av när Mauro Scocco berättar om en ung tjejs flytt hemifrån. Kvar är föräldrarna och en enda dröm. Att deras tös kommer hem till jul.
Inte Bara Glögg – Jan Rippe: Kenneth Ålborg tar oss med bland julens flytande läckerheter på julbordet. Denna sketch är så mustig att man inte vet vart man ska sätta munnen.
Rudolph The Red Nosed Reindeer – Dean Martin: Vi går nu från en skandinavisk drinkare till en drinkare i yppersta internationell klass. Mr Martin kunde det där med att hälla i sig destilat, inget snack om det. Men det är heller ingen diskussion om att han kunde sjunga heller. Detta är denna sång om tomtens allra mest utmobbade ren ett bevis på.
Det Regn Som Faller – Eldkvarn: Låt oss då höra på första gången Plura Jonsson berättade att han använt kokain. Tyvärr var det inte sista gången, men ingen gång blev det lika stort rabalder som när han på Ulf Lundells nyårskonsert 1985 framförde den låten för första gången och pressen gick fullständigt i taket.
Fairytale of New York – The Pogues & Kirsty MacColl: Kanske inte det mest innovativa val på en jullista, men låten måste ändå vara med då den ju en av de bästa holiday season-låtar som finns.
Jultomten Är Faktiskt Död – Cornelis Vreeswijk: Kanske inte den mest myspysiga jullåt som exiserar. Men det är ändå ett brilljant vykort från en julfest för något större företag. Innehåller också ett gäng suveräna Vreeswijk-rim också.
Tomten Jag Vill Ha En Riktig Jul – Busungarna: Den här låten hörde jag första i Nöjesmaskinen 1982 och föll direkt för den. Självklart var det inte för låtens kvalité som jag föll utan snarare för att den innehöll drömmar om radiostyrda flygplan, Donkey Kong, flipperspel och fotbollsspel. Med andra ord precis vad en då 12-årige apa behövde.
O Helga Natt – Artur Erikson: Oerhört mycket jul hos mormor och morfar i Levene. Varje gången jag hör denna sång skickas jag tillbaka till kyrkbänken under julottan där de stolta männen och kvinnorna i Levene kyrkokör sjöng så ljusen fladdrade under takbjälkarna. Artur gör det bra men Jussi B gjorde det givetvis ännu bättre.
It Doesn't Often Snow At Christmans – Pet Shop Boys: Husdjursaffärspojkarna levererar i vanlig ordning och då brukar det vara ordning på torpet. Så även denna gången ...
Snowman – Eskobar: Hade inte hört låten förrän tills några dagar sedan och jag föll direkt. Vet inte varför men jag gjorde det. Kanske på grund av att de sjunger om en snögubbe på syntaktigt sätt.
Sleigh Ride – The Ronettes: Här har demonproducenten och tokskalle Phil Spector skruvat upp alla reglar som hade i sin ”Wall of Sounds”. Och då blir det också en maffig jullåt med motownstuk på det också.
In The Ghetto – Elvis Presley: Elvis är som han alltid är. Pompös, storslagen och alldeles alldeles underbart bra. En mörkare sida av julhelgen.
Back Door Santa – Clarence Carter: Bara låtnamnet gör den värd att ta med. Sedan är det en ganska ruff soul/boogie-låt också, något som inte heller ska underskattas.
Last Christmas – Wham: Antingen säger man som min vän: ”Åh vad jag är trött på Wham!”. Eller så säger man som: ”En helt okej låt om kärlek i miljöer av klädda granar, äggtoddy och snötyngda tak”. Det är bara att välja.
7 O'Clock News/Silent Night – Simon & Garfunkel: Att blanda två röster som uppenbart är satta på den här jorden för att harmonisera med en radioröst som berättar nyheter från Los Angels är lysande. Medan Simon & Garfunkel sjunger om jesufödelse berättar radiorösten bland annat om att komikern Lenny Bruce dött av morfinöverdos.
Vintern Blev För Lång – Pernilla Andersson: När vintern blir alldeles för lång är naturligtvis bra. Det tyckte inte heller Pernilla Andersson som skrev denna låt om när hon och hennes hamnade i ett mörker som aldrig ville ta slut ...
Do They Know It's Christmas – Band Aid: Bob Geldof må tycka att hans alster är alldeles förskräcklig. Men det tycker inte jag och därför får den avsluta denna lista. Låten är också en bra påminnelse om att det finns en värld utanför våra snötäckta fönster och välfyllda bord.
Jag har alltid varit en Muhammad Ali-man och är väl så fortfarande. Men hans motståndare Joe Frazier kan mycket väl vara jordens näst coolaste man. Detta står klart sedan jag tittat på den dokumentär som gick på SVT i tisdags som handlade just om världens mest berömda boxningsmatch, "The Thrilla in Manila".
För aldrig har en man fått så helvetes mycket skit inför en boxningsmatch och aldrig har en man varit coolare inför det. För trots att Ali smällde på med de tunga trashtalk-vapnen, han kallade sin motståndare både för dum, ful, Onkel Tom och liknade honom vid en gorilla, som givetvis rimmar på Manilla, bemött aldrig Fraizer orden utan ville vänta tills det brakade loss i ringen.
Och brakade loss det gjorde det sannerligen. I 14 ronder gick de båda lös på varandra och när Fraizers sekond kasta in handduken strax innan 15:e och sista ronden skulle börja var Joe Fraizer nästan blind med igenmurade ögon och Ali rasade ihop strax efter att han sig upp från stolen för att jubla. Ali erkände senare i efterhand att han aldrig känt sig så så nära döden som den gången i Manila.
Tuff match och en makalös dokumentär med en massa sköna och cigarrökande ringrävar fick vi oss till livs under de 90 minuter som dokumentären varade. SVT kan det där med att köpa in dokumentärer.
Dokumentären är också en lysande exempel på hur olika och orättvist världen kan behandla människor. Muhammed Ali anses som världen störste idrottsman genom tiderna och har tjänat massvis med pengar. Frazier som nästan var lika bra bor numera i ett litet rum på sitt gym som han driver i Philadelphia.
2 december. Ja den dagen går verkligen inte till historien som den mest händelserika. Men vi gör i alla fall ett försök, ett musikaliskt försök.
On this day 1983 premiärvisade MTV fullängdsversionen av Michael Jacksons "Thriller". Och även om jag personligen inte anser denna låt, vars video är inte är mindre än 14 minuter lång, som "Popkungens" allra bästa går det ändå inte att blunda för vilken lavin låten och framförallt Thriller-albumet satte igång. Visserligen var killen känd innan men med "Thriller" blev han den störste bland de största.
Ett lysande exempel på detta är väl att albumet är världens mest sålda skiva och sålt i makalösa 110 miljoner exemplar. Som ett tecken på storheten kan nämnas att tvåan, AC/DC:s "Back "n Black", sålt i 49 miljoner exemplar. Eller om man slår ihop tvåan och trean Pink Floyds "Dark Side of the Moon fattas det ändå 16 djävla miljoner skivor.
Bäst på skivan är dock Beat It som är en alldeles sjusärdeles del av musikhistorien.
Så på med huggtänderna nu så kör vi, dock med en kortare version.
On this day 1 december 1995 blev världen en aning kallare för alla killar och helvetes massa angenämare för en 19-årig spoling vid namn Ted Karlsson.
Det var nämligen denna dag som han slutligen slog klorna i den ständigt leende Helen Sjöberg på Carlias klassiska häng Barock.
Och sedan dess har de båda som två tätt surrade fregatter lugnt skridit fram på kärlekens stora hav. Det enda av dramatik är de två troll till barn, Thea och Milla, som nu guppar på var sin sida om de båda.
Några år senare, på självaste julafton slog de också till med giftermål och lämnade Sjöberg och Karlsson bakom sig för att gå vidare i livet som The Helleborns. Men det är som man säger en helt annan historia.
Jag är inte helt säker på vilken låt som fick det att klicka men 1995 är denna låt en bra gissning:
I den stora världen var det just denna dag 1955 som Rosa Parks visade ett satans civilkurage när hon som färgade kvinna vägrade att resa på sig för en vit man på en buss i Montgomery, Alabama. Mrs. Parks arresterades givetvis enligt de "tidsenliga" lagar som rådde för tillfället. Men hennes aktion startade ändå en lavin av hopp bland de färgade i USA och anses än i denna dag som en av de största milstolparna i USA:s människorättskamp. Snyggt gjort och bra rutet säger jag.
Nu återstår väl bara att säga hej för denna gång se vad som kan vara värt att ta upp i morgon.
Och med frontlastaren menar jag givetvis denna blogg som tvärtemot björnen legat och slumrat sött när vädret varit som skönast.
Men nu är det dags för Apan att gå upp som lukta på glöggen och han ska göra det med en klassisk "On this day"-rutin i form av en julkalender fram till jul.
