FC Bayern Wirrvarr

Det finns många anledningar till att man kan känna kärlek till fotbollslag.
De mest tråkiga anledningarna är om man gillar lag för deras segrar och framgångar, eller som det också kallas medgångskärlek.
Mer roliga och intressanta anledningar stavas starka personligheter i laget eller stridigheter inom "gruppen".

Och i dessa kategorierna hamnar definitivt FC Bayern München.
Visst har den klubben haft sin tillräckliga del av framgångar och segrar under åren men det är också få lag som har förenat detta med att ha kronisk dålig stämning i laget och en trave med stridbara åsiktsmaskiner på planen och bänken.

Att bra stämning är illa för Bayern bekräftas med eftertryck av klubben president, Uli Hoeness som vid ett tillfälle under tiden som sportchef sa så här om stämningen i laget:
“Det är också en fara om de kramas för mycket. Just nu är alla lite för mycket vänskap i truppen för att det ska vara bra."

Och lite vänskap har det varit mycket av i Bayerns trupp. Mest klassisk är väl för att ta ett exempel de båda superstjärnorna Lothar Matthäus och Jürgen Klinsmann som knapp ens kunde se åt varandra när de båda spelad i klubben. Men annars historien lång av hård ord, slagsmål och spelare som vänstrat med varandras fruar.
Det har kort och gott varit ett djävla liv i luckan på träningsanläggning vid Säbener Strasse. Men det har också varit ett produktivt kaos som bland annat givit 21 tyska mästerskap, 14 tyska cupsegrar och 4 Champions League/Europacup-vinster.

En annan mycket stor anledning till att känna för Münchens stolthet är de män som suttit vid rodret genom åren.
För förutom Uli Hoeness som sportchef har stridbara karlar som Ottmar Hitzfeld, Felix Magath, Otto Rehhagel och Franz Beckenbauer styrt spelarnas liv och fött press med hårda och roliga kommentarer om saker och tings tillstånd.

Men mest av allt, och samtidigt min största anledningen till att gilla Bayern lite, är att de har haft den italienske guden Giovanni Trapattoni som tränare vid två tillfällen.
På ett så här lugnt, i alla fall i nästan 40 sekunder sätt, valde han förklara saker och ting en vårdag 1998. En förklaring som är lugn i nästan 40 sekunder innan helvetet bryter ut och han med eder som "Dom beklagar sig med än de spelar", "Jag är trött på att vara pappa åt dessa spelare och försvara dessa spelare" och "Några av spelarna är veka som tomma flaskor" sågar i stort sett alla truppen längs foknölarna.

Allra hårdast går han dock åt Thomas Struntz, "Han spelat tio matcher på två och han är jämt skadad." och han avslutar med som fortsättning på Pappa-harangen "Mario är en spelare som jag försvarat, Mehmet är en annan. Struntz nämner jag inte ens då han inte har spelat mer än 25% av matcherna".

Men framförallt avslutar han sin 3.30 minuter långa monolog med orden "Jag är klar".

Det är bara att hålla med den tyska rösten som i inledningen av inslaget säger. "Legendariska tre minuter och 30 sekunder."